zombier

Om en zombietrilogi

vassa_tandernas_skog_webI somras passade jag på när alla tre böckerna i Carrie Ryans zombietrilogi fanns inne på ett av biblioteken jag jobbar på och lånade hem dem allihop. Perfekt sommarläsning, tänkte jag. Något som visade sig stämma väl, ned tanke på hur snabbt jag tog mig igenom de sammanlagt över 1000 sidor som trilogin utgör.

Första boken i serien heter ”De vassa tändernas skog”. Vi får lära känna Mary, som aldrig har varit utanför sin lilla by mitt i skogen. För byn är omgärdad av staket och utanför staketen finns de oheliga, som med vassa tänder väntar på att få sprida sin smitta till de levande. Mary trivs inte i byn. Om hon inte blir utvald att gifta sig med någon av byns jämnåriga pojkar så tvingas hon att gå med i Systerskapet, den orden som bestämmer i byn. Men när Mary får chansen att fly byn så blir det inte alls som hon har tänkt sig. Skogen är full av faror och hennes egna känslor hotar att vända upp och ner på hela hennes liv.

Jag var inte så förtjust i första delen i trilogin. Hela grejen med att en The Village-liknande by styrs med patriarkal järnhand trots att det är kvinnor som har makten är obegriplig. Och tröttsam. Ett triangeldrama som känns otroligt konstruerat gör inte saken bättre (jag ogillar triangeldraman av princip, särskilt i ungdomsböcker).
Nackdelen med att ha en isolerad by i skogen är att man missar mycket av det som gör postapokalyptiska zombieböcker intressanta. Det finns ingen svunnen civilisation att jämföra med, inget samhälle att bygga upp igen. Det finns ett artonhundratalslajvande bysamhälle som drivs av idioter och problemet med det är att man som läsare bara tycker att det är skönt när Mary och hennes vänner flyr ut i skogen. Hellre att karaktärerna dödas av zombier än håller på och älta sina jäkla kärleksintriger i all evighet.

de_dodas_-strand_webDet blir bättre redan i den andra boken, ”De dödas strand”. Boken utspelar sig ett antal år efter den första boken, men de båda böckerna visar sig så småningom hänga ihop mer än man från början kan tro.
Gabry bor i en liten kuststad. En kväll följer hon med de andra ungdomarna utanför stadens murar, trots att hon vet att det är där mudona (som zombierna här kallas) finns. En attack sker och flera ungdomar blir bitna, däribland Catcher, som Gabry har känslor för. Uppslukad av skuldkänslor för vad som hänt kan inte Gabry släppa Catcher. Hon tar sig återigen utanför murarna, där hon möter en annan ung man som kommer att påverka hennes framtid i allra högsta grad.

Jag tyckte mycket mer om den andra boken i trilogin än om den första. Delvis för att jag tyckte att det var lättare att sympatisera med Gabry än med Mary, men också för att själva intrigen känns lite mindre konstruerad. Visst, det finns ett triangeldrama här också, men det är inte lika irriterande idiotiskt som det i den första boken.
Dessutom får vi lite fler pusselbitar i den här boken som förklarar vissa saker i den första boken. Inte fullt ut och inte alltid på ett tillfredsställande sätt, men det hjälper till.

den_morka_staden_webDen tredje och avslutande boken heter ”Den mörka staden” och innebär ännu ett perspektivskifte. Vi får här följa en person som det bara berättas om i boken innan (sorry om jag är kryptisk, men vill inte spoila för mycket). Det är ett uppfriskande perspektivbyte från den ganska naiva Gabry till en rätt så bitter, luttrad och streetsmart person. En överlevare, mot alla odds.

Vi har förflyttat oss från en liten by till en småstad till en enorm storstad i böckerna. Paradoxalt nog är det denna tredje bok som känns mest klaustrofobisk (och det menar jag som en komplimang). Här drar Ryan saker till sin spets. Är det värt att överleva till varje pris? Och hur fortsätter man egentligen kämpa utan hopp?

Även i den tredje boken finns det ett triangeldrama (eller kanske ett rektangeldrama? eller vad man nu ska kalla det). På ett sätt gör det mig vansinnig att Ryan pressat in det ännu en gång, men samtidigt så tycker jag att just den här triangeln är den mest intressanta av de tre. Den innehåller fler dimensioner (och på ett sätt så inkapslar den triangeldramat från förra boken) och känns mer avgörande för hela handlingen i boken.

Allt som allt så tycker jag att Ryan har skrivit en riktigt spännande trilogi. Första boken har sina tydliga brister, men de andra två väger upp. Jag tycker att bra zombieböcker vill säga något om att vara människa, och det gör den här trilogin. Att det känns som att Ryan inte ger samma svar i de tre böckerna är faktiskt bara en fördel. För om något är väl det själva definitionen av mänskligheten, att det är upp till var och en att definiera vad det är som gör livet värt att leva. Eller överleva.

Carrie Ryan – De vassa tänderna skog (Styxx fantasy, 2011)
Carrie Ryan – De dödas strand (Styxx fantasy, 2012)
Carrie Ryan – Den mörka staden (Styxx fantasy, 2013)

Annonser

Steampunkzombieaction

boneshakerDet var meningen att The Incredible Bone-Shaking Drill Engine skulle göra dem rika. Den skulle borra ner genom Alaskas is och frilägga guldfyndigheterna där. Men istället löpte Boneshaker amok i Seattle, raserade stora delar av staden och borrade ett hål som släppte ut underjordisk gas i stadens ruiner. En gas som förvandlade människorna som andades in den till blödtörstiga zombier.
Sexton år senare beger sig Zeke, sonen till den man som uppfann Boneshaker, in i den förbjudna staden. Han söker information om sin far och sin egen bakgrund. När hans mor Briar upptäckt att sonen försvunnit följer hon efter. Men staden är dödlig även för de som är vana vid dess faror, så hur ska en vanlig tonåring överleva tillräckligt länge för att bli återfunnen av sin mor?

”Boneshaker” är första delen i Cherie Priests steampunkbokserie ”The Clockwork Century”. I höst kommer den sjätte boken i serien ut.

Priest kan konsten att skriva spännande och underhållande, utan att hänfalla till cliffhangers och hetsiga tresidorskapitel à la deckare. Trots att steampunkinslagen spelar så stor roll för berättelsen så känns det aldrig som att världsbyggandet tar över på bekostnad av intrigen. Och zombierna är väl beskrivna. Speciellt när de bara kan anas i den giftiga dimma som täcker downtown Seattle. Skrapande ljud och hasanden och så mitt i dimman en grupp människor som försöker smyga fram utan att väcka hordens uppmärksamhet …

”Boneshaker” är helt enkelt underhållning från första sidan till sista och jag blir mycket sugen på att läsa vidare i ”The Clockwork Century”. Någon som vet om resten av böckerna håller samma höga klass som denna inledande bok?

Cherie Priest – Boneshaker (Tor, 2009)

Seriefestivalen 2013

I helgen var det Stockholms Internationella Seriefestival. Jag var på festivalen en sväng på både lördagen och söndagen och gjorde flera fina fynd. Dessutom fick jag hänga med valda delar av EMK och dessutom – äntligen – träffa bokoholisten Siv!

IMG_20130427_151258
Bland annat hittade jag och vännen D ett helt bord med snygg zombieloot. Fotot ovan instagrammade jag med intentionen att få Feuerzeug att besöka festivalen på söndagen, vilket visade sig vara en perfekt plan.

IMG_20130427_154810
”Jag trodde jag var olycklig men jag behövde bara en katt”.
Perfekta lilla affischen för alla oss crazy cat ladies. Ja, jag köpte den. Nu behöver jag bara en passande ram.

IMG_20130428_133443
Jag passade även på att lyssna på några paneldebatter och samtal. Bilden ovan är från en sjukt underhållande diskussion om skräck och moralpanik med bl.a skräckförfattaren C J Håkansson och Apart förlags Jimmy Wallin.

IMG_20130428_155440
Ett av de finaste inslagen på festivalen var väggen med fanart. Så otroligt många olika genrer och tolkningar av festivalens egen maskot, skapad av Loka Kanarp.

IMG_20130429_171616
Jag fick med mig förvånansvärt lite loot hem, med tanke på hur mycket fint det fanns att köpa. Återhållsamhet är tydligen min nya grej när det gäller bokinköp.
Min fångst: två mycket billiga Runaways-album, ett signerat ex av Theos ockulta kuriositeter, ett zombietygmärke samt en fesitivaltröja. Plus lite gratisprylar i form av bokmärken, tidningar och klistermärken.

Ett nytt försök med The Walking Dead

walkinggameJag och ”The Walking Dead” har ett inte helt friktionsfritt förlutet.
Först såg jag första säsongen av tv-serien och tyckte att alla var idioter som förtjänade death by zombie. Sedan läste jag första albumet och tyckte att alla var idioter som förtjänade death by zombie. Plus att jag jag tyckte att 1950-talet borde ringa och be om att få sina sunkiga könsroller tillbaka.
Döm om min förvåning när jag så spelade de fem episoderna av XBLA-spelet ”The Walking Dead” och tyckte att det var riktigt, riktigt bra. Visst, det fanns gott om idioter även där. Men Lee, som är den man spelar, är ungefär tusen gånger mer smart, intressant och lyhörd än sheriff Rick Grimes. I alla fall som jag spelade honom. I och med att allt man väljer att göra (eller inte göra) påverkar hur spelets handling ser ut så kan man faktiskt vara med och välja vilka idioter som dör och vilka som får överleva. Eller om man vill lösa en konflikt genom att dra vapen eller försöka diskutera saker lugnt och sansat. Jag spelade alla episoderna och tycker att spelet hör till förra årets allra bästa (dock inte helt utan fel, som en bitvis mycket klumpig kontroll).

Min kärlek till spelet gjorde att jag bestämde mig för att ge serieversionen en till chans. Det är så många jag känner som verkar älska serien, som tycker att det är det bästa zombierelaterade de någonsin har läst. Jag tänkte att vi kanske började på fel fot, ”The Walking Dead” och jag, för att jag såg tv-serien först. Kanske var jag orättvis i min hårda bedömning?

Album nummer två i ordningen heter ”Miles Behind Us” och som titeln antyder är det alltså dags för sheriffen och hans gäng att röra på sig. Inpressade i en husbil ger de sig iväg på jakt efter mat och en varm, säker plats där de kan tillbringa vintern. Vilket givetvis innebär zombierelaterade problem och människorelaterade problem i mängder.

milesbehindusAlla är fortfarande idioter. Kanske inte ”rida en häst in i en stad full av zombier”-dumma, men likväl dumma. De käbblar om skitsaker precis hela tiden. Jag är medveten om att det är en viktig del av varje god zombiehistoria att visa hur mänskliga relationer påverkas, men till en viss gräns. Här känns det som att det gnälls och bråkas konstant och när zombierna väl dödar någon så har den enbart sig själv att skylla.
Apropå gnäll så stör jag mig på Kirkmans överanvändning av fetad stil i pratbubblorna. Det är användbart då och då för att visa betoning, men han använder det precis hela tiden. irriterande!

Och så är det hela den där grejen med de fortfarande ack så sunkiga könsrollerna. Det är tyvärr ett ganska vanligt inslag i postapokalyptiska romaner i allmänhet att civilisationens undergång = allt kvinnfolk förvandlas till våp helt inkapabla att lyfta ett vapen. Det gör mig … trött. Lika trött som när sunkiga könsroller slentriananvänds i fantasy för att det är ”historiskt korrekt”. Om en författare nu väljer att skriva en serie där ZOMBIER är huvudingrediensen, så känns det lite bisarrt att det som skulle förstöra trovärdigheten är om en kvinna skulle kunna hantera ett skjutvapen (eller en yxa/golfklubba/valfritt tillhygge som kan mosa en zombiehjärna). Blärgh.
Dock vill jag påpeka att spelet är mycket bättre när det gäller den här aspekten. Där finns det med flera kvinnor som är fullt kapabla att döda zombier, och den bästa skytten i hela spelet råkar vara kvinna. Varför skulle det inte kunna se ut så i serien när det bevisligen fungerar alldeles utmärkt i spelet?

Jag stör mig dessutom väldigt mycket på att Kirkmans tendens att para ihop alla karaktärer i mer eller mindre långsökta heterosexuella parrelationer. Glenn, som är en av de karaktärer som jag faktiskt inte hatade i tv-serien, framstår som världens största douchebag som enbart tänker på att ligga. Dubbel-blärgh.

Som ni märker så är jag fortfarande långt ifrån övertygad om den här seriens storhet.
Ni som har läst vidare: Blir det bättre? Börjar karaktärerna uppföra sig smartare? Kliver Rick Grimes någonsin ner från sina höga hästar? Dyker det upp någon kvinnlig karaktär som inte är helt hjälplös? Kommer man någonsin sluta hoppas att zombierna bara ska äta upp alla överlevande så snart som möjligt?
Jag känner att jag på något sätt ändå vill gilla TWD, men är osäker på om det någonsin kommer att hända. Är det någon idé att jag försöker läsa vidare i serien eller ska jag nöja mig med att ivrigt se fram emot nästa ”säsong” av spelet?

Robert Kirkman m.fl – The Walking Dead vol 2: Miles Behind Us (Image comics, 2006)

Att döda eller dödas

Temples värld är full av blodtörstiga zombier (kallade slempåsar) och nästan lika blodtörstiga människor. Hon har lärt sig att vara pragmatisk. Det är döda eller dödas som gäller i det postapokalyptiska USA hon växt upp i – och hon har blivit riktigt bra på att döda. Samt att fly, bort från monster och bort från människor som gör saker alltför komplicerade.

Alden Bells ”I dödsskuggans land” är en zombieroman med en ovanligt hårdkokt tonårstjej som protagonist. Hon är ett barn av sin tid, uppväxt i ruinerna av en kollapsad civilisation. Visst har hon hört talas om hur det var förut, innan zombierna tog över, men Temple bemöter de flesta av dessa historier med skepsis. Det låter helt enkelt för bra för att vara sant.
Det är när Temple tvingas interagera med andra människor som hon får problem. Först tvingas hon döda en man i självförsvar vilket leder till att hon blir jagad av hans hämnande bror. Sedan råkar hon rädda en förståndshandikappad man från death by zombie och känner att hon har ett ansvar att föra honom i säkerhet. Men detta påtvingade sällskap river upp gamla minnen hos Temple, minnen hon hellre hade lämnat glömda och begravda. Minnen som gör henne sårbar i en värld där man måste vara stark för att överleva.

”I dödskuggans land” är en roadtrip genom ett USA i ruiner. Temple tvingas stjäla, ljuga, manipulera och döda för att ta sig till sitt mål. På vägen träffar hon en mängd mer eller mindre mänskliga överlevare som alla har valt olika taktiker för att överleva. Vissa av dem när fortfarande ett hopp om att kunna återuppbygga civilisationen, medan andra fortfarande lever i förnekelse eller i ständig krigsberedskap.
Det är intressant att följa Temples väg. Vissa av de hinder hon träffar på vägen känns lite fåniga (hillbillymutantmördarfamiljen var bara ett enda långt WTF från början till slut) eller förutsägbara (Griersons gods). För att vara en postapokalyptiskt landskap känns Bells värld misstänkt välfylld av människor, fungerande resurser och mat som mirakulöst hållit sig färsk i decennier.

Att jag, trots en del invändningar, ändå tyckte mycket om ”I dödsskuggans land” beror på Temple. Hon är en komplex figur, samtidigt hård och skör. Hon brottas en hel del med sitt samvete och med funderingar över om hon egentligen är ett dugg bättre än de slempåsar hon dödar. Som alla bra zombieromaner handlar det om så mycket mer än monster, det handlar om att vara människa. Om att behålla sin mänsklighet. Och även om boken som postapokalyptiskt verk är långt ifrån briljansen i ”The Road” så är det en mycket läsvärd roman med en närmast oförglömlig protagonist.

Alden Bell – I dödsskuggans land (Mix förlag, 2012)

Serieperfektion

Jag har velat läsa Evan Dorkins och Jill Thompsons ”Beasts of Burden: Animal Rites” ända sedan Illusionernas blogg (en för övrigt mycket saknad blogg) lovebombade seriealbumet för flera år sen. Det tog ju bara ett och ett halvt år innan jag äntligen kom till skott.

Det lilla samhället Burden Hill hemsöks av en mängd övernaturliga monster; häxor, spöken, varulvar och zombier är bara några exempel. Områdets hundar (och en katt) tvingas ta itu med saken. Vägledda av en ”wise dog” möter de faror större och mer komplicerade än de någonsin kunnat ana. Vänskapsband sätts på prov och områdets hundar svetsas ihop till en flock stark nog att stå emot mörkrets krafter.

”Beasts of Burden” är en helt fantastisk serie. Rolig, fin, spännande och sorglig på en och samma gång. Själva konceptet låter så gulligt att det nästan blir fånigt, men det finns en hel del svärta med. Djur skadas och dör. Monstren är illvilliga och hänsynslösa. Och förhållandet mellan de olika hundpersonligheterna (och katterna) är så fint skildrad att jag blir lite tårögd.

Mycket av seriens storhet ligger i Jill Thompsons fantastiska teckningar. Eller snarare akvarellmålningar, där Thompson inte bara målar upp oerhört snygga miljöer, hon fångar dessutom varje hunds (och katts) unika kroppsspråk och ansiktsuttryck på pricken. Nog för att jag gillar Thompsons illustrationer i Sandman-albumet ”Brief Lives”, men det här är ljusår snyggare än så.

”Beasts of Burden: Animal Rites” är uppbyggd av ett flertal kortare episoder som hänger ihop. Lite som en tv-serie med en ”monster of the week”, men där en ”big bad” kan anas i bakgrunden. För ett Buffy-fan som jag är det omöjligt att inte dra paralleller mellan tv-serien och det här; humorn, samspelet mellan karaktärerna, blandningen av djupaste allvar och fåniga skämt.
Serier blir inte bättre än såhär. Perfektion!

För den som vill provläsa serien finns det några avsnitt att läsa här. Om man som jag hellre läser e-serier på surfplatta så finns kapitlet ”The Gathering Storm” (som serierutan med grodregnet är tagen från) att ladda ner gratis via Dark Horse-appen.

Evan Dorkin & Jill Thompson – Beasts of Burden: Animal Rites (Dark Horse, 2010)