YA

Fantasysommar: Half a king

halfakingVana läsare av den här bloggen har förmodligen tappat räkningen vid det här laget om hur många inlägg jag har skrivit om Joe Abercrombie. Han är en bra fantasyförfattare, okej? Han skriver våldsamma och intressanta böcker och han är dessutom en väldigt produktiv författare som verkar ge ut minst en bok om året. Det ger många blogginlägg.

Hans senaste bok heter ”Half a King” och skiljer sig från de föregående på två sätt:
1. de utspelar sig i en ny – och hyfsat vikingainspirerad – fantasyvärld
2. det är en YA-roman

Förutom dessa två punkter så står det fullkomligt klart från första början att detta är Abercrombie-fantasy. Folk hugger varandra i ryggen, både bildligt och bokstavligt. Det är massor av ond bråd död, även bland de till synes oskyldiga. Det är ibland svårt att avgöra vad som är störst hos en karaktär: girigheten, blodtörstigheten eller hämndlusten. Här finns dessutom, på sant Abercrombie-manér, några riktigt bra plot twists som jag gör allt för att inte förstöra i den här recensionen.

Vår protagonist heter Yarvi och är en ung man född med en halv hand. Han är inställd på ett stillsamt liv som präst, men efter att hans far och bror dör tvingas Yarvi ta tronen. Ett grymt svek gör att han knuffas bort därifrån och in i ett liv som galärslav. Men han vägrar ge upp. Tanken på hämnd håller Yarvi uppe, och ett gäng osannolika allierade hjälper honom på vägen mot sin rättmätiga plats på tronen.

Som vanligt när det gäller en bok av Joe Abercrombie så är det här riktigt underhållande. Det är våldsamt, men lite mindre nattsvart än det varit i tidigare böcker. Kanske har det med att det här räknas som en YA-bok att göra. Förlaget kanske krävde ett slut som inte är en total pyrrhusseger för att inte totalt desillusionera känsliga unga fantasyläsare. Eller så är det Abercrombie själv som mjuknat lite med åren? Jag tyckte ju att hans förra bok ”Red Country”, som jag läste i början av sommaren, var förhållandevis gladlynt jämfört med hans tidigare böcker.

Oavsett vilket, så ser jag fram emot att läsa nästa del i denna bokserie, som enligt ryktet ska komma ut redan i vinter. Jag och alla andra Abercrombie-fans håller tummarna.

Joe Abercrombie – Half a King (Del Rey, 2014)

Annonser

Om en zombietrilogi

vassa_tandernas_skog_webI somras passade jag på när alla tre böckerna i Carrie Ryans zombietrilogi fanns inne på ett av biblioteken jag jobbar på och lånade hem dem allihop. Perfekt sommarläsning, tänkte jag. Något som visade sig stämma väl, ned tanke på hur snabbt jag tog mig igenom de sammanlagt över 1000 sidor som trilogin utgör.

Första boken i serien heter ”De vassa tändernas skog”. Vi får lära känna Mary, som aldrig har varit utanför sin lilla by mitt i skogen. För byn är omgärdad av staket och utanför staketen finns de oheliga, som med vassa tänder väntar på att få sprida sin smitta till de levande. Mary trivs inte i byn. Om hon inte blir utvald att gifta sig med någon av byns jämnåriga pojkar så tvingas hon att gå med i Systerskapet, den orden som bestämmer i byn. Men när Mary får chansen att fly byn så blir det inte alls som hon har tänkt sig. Skogen är full av faror och hennes egna känslor hotar att vända upp och ner på hela hennes liv.

Jag var inte så förtjust i första delen i trilogin. Hela grejen med att en The Village-liknande by styrs med patriarkal järnhand trots att det är kvinnor som har makten är obegriplig. Och tröttsam. Ett triangeldrama som känns otroligt konstruerat gör inte saken bättre (jag ogillar triangeldraman av princip, särskilt i ungdomsböcker).
Nackdelen med att ha en isolerad by i skogen är att man missar mycket av det som gör postapokalyptiska zombieböcker intressanta. Det finns ingen svunnen civilisation att jämföra med, inget samhälle att bygga upp igen. Det finns ett artonhundratalslajvande bysamhälle som drivs av idioter och problemet med det är att man som läsare bara tycker att det är skönt när Mary och hennes vänner flyr ut i skogen. Hellre att karaktärerna dödas av zombier än håller på och älta sina jäkla kärleksintriger i all evighet.

de_dodas_-strand_webDet blir bättre redan i den andra boken, ”De dödas strand”. Boken utspelar sig ett antal år efter den första boken, men de båda böckerna visar sig så småningom hänga ihop mer än man från början kan tro.
Gabry bor i en liten kuststad. En kväll följer hon med de andra ungdomarna utanför stadens murar, trots att hon vet att det är där mudona (som zombierna här kallas) finns. En attack sker och flera ungdomar blir bitna, däribland Catcher, som Gabry har känslor för. Uppslukad av skuldkänslor för vad som hänt kan inte Gabry släppa Catcher. Hon tar sig återigen utanför murarna, där hon möter en annan ung man som kommer att påverka hennes framtid i allra högsta grad.

Jag tyckte mycket mer om den andra boken i trilogin än om den första. Delvis för att jag tyckte att det var lättare att sympatisera med Gabry än med Mary, men också för att själva intrigen känns lite mindre konstruerad. Visst, det finns ett triangeldrama här också, men det är inte lika irriterande idiotiskt som det i den första boken.
Dessutom får vi lite fler pusselbitar i den här boken som förklarar vissa saker i den första boken. Inte fullt ut och inte alltid på ett tillfredsställande sätt, men det hjälper till.

den_morka_staden_webDen tredje och avslutande boken heter ”Den mörka staden” och innebär ännu ett perspektivskifte. Vi får här följa en person som det bara berättas om i boken innan (sorry om jag är kryptisk, men vill inte spoila för mycket). Det är ett uppfriskande perspektivbyte från den ganska naiva Gabry till en rätt så bitter, luttrad och streetsmart person. En överlevare, mot alla odds.

Vi har förflyttat oss från en liten by till en småstad till en enorm storstad i böckerna. Paradoxalt nog är det denna tredje bok som känns mest klaustrofobisk (och det menar jag som en komplimang). Här drar Ryan saker till sin spets. Är det värt att överleva till varje pris? Och hur fortsätter man egentligen kämpa utan hopp?

Även i den tredje boken finns det ett triangeldrama (eller kanske ett rektangeldrama? eller vad man nu ska kalla det). På ett sätt gör det mig vansinnig att Ryan pressat in det ännu en gång, men samtidigt så tycker jag att just den här triangeln är den mest intressanta av de tre. Den innehåller fler dimensioner (och på ett sätt så inkapslar den triangeldramat från förra boken) och känns mer avgörande för hela handlingen i boken.

Allt som allt så tycker jag att Ryan har skrivit en riktigt spännande trilogi. Första boken har sina tydliga brister, men de andra två väger upp. Jag tycker att bra zombieböcker vill säga något om att vara människa, och det gör den här trilogin. Att det känns som att Ryan inte ger samma svar i de tre böckerna är faktiskt bara en fördel. För om något är väl det själva definitionen av mänskligheten, att det är upp till var och en att definiera vad det är som gör livet värt att leva. Eller överleva.

Carrie Ryan – De vassa tänderna skog (Styxx fantasy, 2011)
Carrie Ryan – De dödas strand (Styxx fantasy, 2012)
Carrie Ryan – Den mörka staden (Styxx fantasy, 2013)

Fantasysommar: Hemligheternas rike

hemligheternasrikeSPOILERVARNING för de första två delarna i De utvalda1

I den tredje och avslutande delen i Kristin Cashores fantasytrilogi får vi återigen träffa Bitterblue från första boken. Hon är inte längre prinsessa utan drottning, ett ämbete som bitvis känns oerhört tung för en ung och ganska ensam kvinna. Inte minst eftersom det rike hon styr fortfarande inte har återhämtat sig från hennes fars skräckvälde som fick ett abrupt slut för ungefär åtta år sen. Lecks skugga vilar fortfarande över landet och Bitterblue har ingen aning om hur hon ska göra för att lyfta den.
För att slippa regentskapets börda börjar Bitterblue smita ut ur palatset om nätterna för att omärkt gå omkring bland sina undersåtar. På en av sina nattutflykter lär hon känna två tjuvar och rebeller som skulle kunna leda henne på rätt väg så att hon kan ta reda på Lecks hemligheter. Det gäller bara för Bitterblue att avgöra vem hon egentligen kan lita på i en stad som så länge levt i en lögn.

De tre delarna i trilogin ”De utvalda” beskrivs som fristående, men jag skulle verkligen rekommendera att man läser dem i ordning. Särskilt när man kommer till den här avslutande delen, ”Hemligheternas rike”, är det tydligt hur mycket böckerna hänger ihop, både tematiskt och rent konkret.

Jag blev lite besviken när jag läste den förras boken i serien, ”Monstrets dotter”. Inte för att den var dålig, men för att den helt enkelt inte var lika fantastisk som Cashores första bok. Glädjande nog är den tredje delen lika bra som den första.
Cashore skriver riktigt spännande fantasy med nyanserade karaktärer och gediget världsbygge. Särskilt bra tycker jag att hon är på att beskriva relationer, oavsett om det handlar om vänskap, hat eller kärlek. Hon får relationerna att bli viktiga. Och hon får dem att bli komplicerade på det där sättet som de ofta kan vara.

Bitterblue är inte en lika slående hjältinna som Katsa eller Flamma, men det känns faktiskt mest som en fördel att hon är en lite mer nedtonad karaktär. Sin drottningtitel till trots är hon en vanlig tonåring och det är omöjligt att inte sympatisera med hennes kamp för att finna sanningen.

Det enda dåliga med ”Hemligheternas rike” är att den är den sista delen i fantasyserien. Jag vill ha mer! Men med tanke på hur bra Cashore skriver så misstänker jag att jag kommer att kasta mig över hennes nästa bok oavsett vad den kommer att handla om (öven om jag håller tummarna för att den kommer att utspela sig i Greceling Realm).

Kristin Cashore – De utvalda bok 3: Hemligheternas rike (Månpocket, 2014)

Något av en besvikelse

exploderarHazel är 16 år och har cancer i sköldkörteln. På ett stödmöte med andra cancerdrabbade ungdomar träffar hon Augustus, som tidigare har haft bencancer men som tillfrisknat. Känslor uppstår, vilket inte är helt okomplicerat för två unga personer som levt med döden så länge.

John Greens ”Förr eller senare exploderar jag” är en sådan där bok som jag har hört hur länge som helst att jag bara MÅSTE läsa. Och jag vet inte, kanske är det den svenska översättningen som inte håller måttet. Kanske var det hajpen som blev boken övermäktig. Jag hade förväntat mig himlastormande litterär förälskelse och så slutade det med ganska ljumma känslor från mitt håll.

När jag skulle beskriva för en kompis varför jag inte föll för den här boken så frågade jag henne följande: Om en kille går runt med en cigg i mungipan som han aldrig tänder, utan bara använder som en metafor, skulle du då tycka att han var 1. oemotståndligt charmig eller 2. en pretentiös douchebag?
Om hon hade svarat 1 hade hon förmodligen älskat boken lika mycket som de flesta verkar göra. Men både hon och jag svarade tveklöst alternativ nummer två. Och det är någonstans där problemet ligger för mig. Jag blir inte charmad av Augustus Waters. Jag tycker att han för det mesta är ganska jobbig. Och vad än värre är, så tycker jag att Hazel är tråkig. Vi får aldrig riktigt lära känna henne. Det enda vi får veta att hon gillar att läsa. När det väl dyker upp någon åsikt från henne så är det inte direkt grejer som gör mig så positivt inställd. Som när hon beskriver hur obehagligt det är när fula killar stirrar på henne (men Augustis är så himla DRÖMMIG, så då har hon tydligen inga invändningar). Eller när hon kallar V för Vendetta för ”killfilm” i betydelsen ”helt ointressant för tjejer gillar ju bara tjejfilm”. Suck.

Jag gillar vissa delar i boken. Som när Hazel och Augustus åker till Amsterdam för att träffa hennes favoritförfattare, och han inte alls är som de förväntat sig. Det är rätt uppfriskande.
Men som helhet så blir jag inte alls så gripen av den här boken som de flesta andra verkar ha blivit. Det kan ha med översättningen att göra. Det känns som att dialogen är en väldigt viktig del av den här bokens popularitet, och den översatta dialogen känns inte helt klockren.

”Förr eller senare exploderar jag” var för mig något av en besvikelse. En okej bok, men absolut inte så bra som jag förväntat mig. Inget som hamnar på årsbästalistan om jag säger så.

John Green – Förr eller senare exploderar jag (Månpocket, 2013)

Kärlek med förhinder

slutasesJag har faktiskt inte läst något av varken Lisa Bjärbo eller Johanna Lindbäck innan jag läste den här boken. ”Vi måste sluta ses på det här sättet” är en bok för unga vuxna som de båda har skrivit tillsammans, där de båda författarna skriver ur varsin huvudkaraktärs synvinkel. Det är ett kul grepp, även om jag misstänker att det kanske hade blivit ännu mer effektivt om de två författarrösterna varit mer olika.

Hanna ska påbörja sista terminen i gymnasiet och drömmer om att flytta till Paris när hon tagit studenten. Jens är tjugofyra och nyseparerad. De båda träffas ute en kväll och hamnar i säng. Nästa gång de träffas är i Hannas skola, där Jens dyker upp på sitt nya jobb som personlig assistent åt en av Hannas klasskamrater. Saker blir minst sagt komplicerade. Och inte blir det lättare av att Jens visar sig ha en liten dotter från sitt förra förhållande som han har hand om varannan vecka. Finns det någon chans för Hanna och Jens eller är det lika bra att ge upp utan att ens försöka?

”Vi måste sluta ses på det här sättet” är en lite småputtrig roman om kärlek med förhinder. Det här är ingen typ av bok som jag vanligtvis läser, och jag misstänker att det inte är tänkt att jag som läsare ska gå runt och hålla tummarna för att Hanna och Jens inte ska bli ihop. Men jag har så svårt för karaktärer som Hanna, som mest bara bryr sig om sig själv. Och jag har så svårt för snubbar som Jens, som vägrar bli vuxna trots att de har ett barn att ansvara för.

Jag gillar dock att de båda karaktärerna får komma till tals i berättelsen. Jag har vanligtvis inte så mycket övers för velande litterära kärlekspar, men det blir faktiskt mycket mer intressant när man får läsa båda sidorna av saken. Det greppet är vad som får mig att fortsätta läsa, trots att boken ligger rätt långt från min vanliga boksmak. Både Bjärbo och Lindbäck kan dessutom konsten att skriva underhållande, så trots att jag inte engageras så mycket i själva handlingen så är det inte det minsta betungande att läsa. Man dras liksom med. Och även om det inte är ens favoritattraktion på nöjesfältet så har man rätt så roligt under färden.

Lisa Bjärbo & Johanna Lindbäck – Vi måste sluta ses på det här sättet (Gilla böcker, 2013)

Vampyr-YA med bett

coldestgirlDet känns som att det bara var en fråga om tid innan Holly Black, drottningen av YA-urban fantasy, skrev en vampyrroman. Och det är ingen som helst överrasking att hon gör det bra.
För några år sen läste jag och gillade Blacks novell ”The Coldest Girl in Coldtown”, som inledde vampyrantologin ”Vampires – the Recent Undead”. Novellen ligger till grund för den här romanen, som jag varit nyfiken på sedan jag fick höra att den skulle ges ut.

Tana vaknar efter en vild fest och upptäcker att alla andra på festen blivit dödade av vampyrer. Alla utom hennes odräglige expojkvän, som blivit biten och lämnad i ett sovrum tillsammans med en fastkedjad och till synes galen vampyr. Tana lyckas befria båda två, men misstänker att hon själv blivit smittad av vampyrerna som dödat hennes skolkamrater. De tre gör det enda de kan för att överleva: de beger sig till Coldtown, en muromgärdad stad där vampyrer, smittade och frivilliga offer stängts in tillsammans. En stad där strategiskt utplacerade kameror spelar in vampyrernas dekadenta leverne och visar upp det som underhållning för de uttråkade massorna.

Det är svårt att skriva vampyr-YA och göra något nytt. Jag tycker ändå att Black lyckas med att tillföra något nytt i och med Coldtown och hela dokusåpaaspekten. Men då och då faller historien in i lite väl välkända spår, och för den som överdoserat på vampyrfiktion kan det kännas lite synd.
Tana känns som en ganska typisk Black-hjältinna. Hon är något av en outsider, är bra på att ta hand om sig själv och kan till och med besegra en vampyr i ett slagsmål. Jag gillar att Blacks protagonister alltid är ganska trasiga. De är självständiga och kan sparka rumpa, men de är långt ifrån perfekta.

Allt som allt är ”The Coldest Girl in Coldtown” en bra bok som lyckas tillföra lite friska vindar i en ganska stagnerad genre. Inte riktigt i samma klass som Blacks Tithe-trilogi, men klart bättre än den genomsnittliga vampyrromanen. Rekommenderas för alla som söker nya, spännande vampyrböcker att sätta tänderna i (pun intented).

Holly Black – The Coldest Girl in Coldtown (Orion books, 2013)

The end of the world as we know it

nyckelnDen här recensionen innehåller en del SPOILERS för alla som inte har läst ”Cirkeln”, ”Eld” och ”Berättelser från Engelsfors”. Beware!

Sista delen i Engelsfors-trilogin tar vid ungefär en månad efter att andra delen, ”Eld”, slutade. Det börjar dra ihop sig för undergång i Engelsfors och De Utvalda vet fortfarande inte hur de ska stoppa apokalypsen. Som vanligt är det många starka viljor som drar åt olika håll, men när hjälp kommer från ett oväntat håll verkar det vara svårare för någonsin för dem att hålla sams. Hur ska de kunna stoppa undergången om de inte ens kan prata med varandra?

Jag tycker att ”Nyckeln” känns som en värdig avslutning på en fantastisk trilogi. Många trådar knyts ihop, tillräckligt många lämnas lösa för att lämna öppet för både fan fiction och ens egen fantasi. Inte minst känns det som att boken knyter ihop de två första. Om det inte vore så uppenbart skulle jag skriva att den sluter cirkeln.
Det enda jag var lite besviken över var att en viss bikaraktärs historia slutade lite väl abrupt. Hen var i mitt tycke en av de mest intressanta karaktärerna i böckerna och jag hade hoppats på en mer avgörande konfrontation. Och ett lite mindre snöpligt slut.

Boken är ganska mörk, men jag har ju som bekant aldrig några problem med den saken. Snarare brukar jag klaga på motsatsen, när det blir för fluffigt. Något jag gillar med den här boken är att även de mer fluffiga inslagen innehåller mörkare stråk. De känns äkta. Vilket är något man skulle kunna säga om trilogin i sin helhet, men kanske särskilt denna avslutande del.

Det känns lite tomt nu när ”Nyckeln” är utläst, det måste jag erkänna. Men det verkar som att både Sara och Mats har sjukt intressanta skrivprojekt på gång, så jag tror att vi läsare har mycket att se fram emot. Även om det nog kommer att bli ganska svårt för oss alla att helt släppa taget om Engelsfors.

Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren – Nyckeln (Rabén & Sjögren, 2013)

Tre på tre: Ironside

ironsideDen tredje och avslutande delen i Holly Blacks ”Modern Faerie Tales”-trilogi heter ”Ironside”. I och med att boken handlar så mycket om Kaye från första boken ”Tithe” så utfärdar jag en STOR SPOILERVARNING för alla som inte har läst den.

Kayes liv är minst sagt kaotiskt. Hon har svårt att hitta tillbaka till sitt gamla liv efter allt som hände i ”Tithe” och efter att hon fått veta att hon egentligen är en pixie, en bortbyting i människoskepnad. Hon har dåligt samvete för hur hennes bäste vän Corny drabbats av faeintrigerna och hon har dåligt samvete för den ”riktiga” Kaye, som kidnappades som barn och som levt i the seelie court sedan dess. Dessutom är saker med Roiben komplicerade, och blir ännu mer komplicerade när han ger henne ett omöjligt uppdrag som hon behöver klara av för att kunna bevisa sin kärlek.

Handlingen i ”Ironside” binder ihop de två första delarna i trilogin. Kaye är återigen huvudkaraktär, men flera av karaktärerna från ”Valiant” dyker upp i boken i mer eller mindre viktiga roller. Det känns som en värdig avslutning på en riktigt bra trilogi. Precis som i de första två böckerna så är Blacks urban fantasy skitig och mörk, och hon väjer inte för att försätta sina karaktärer i riktigt jobbiga situationer. En utmärkt kontrast till romantiken som ändå sipprar fram mitt i allt det mörka.
Jag fastnade aldrig riktigt för Corny i första boken, men här blir han snabbt en av mina favoriter. Man kan inte annat än att hålla tummarna för att han ska klara sig igenom alla problem han och de andra blir tvungna att tampas med.

”Ironside” var den tredje och sista boken i min tre på tre-utmaning, som därmed är avklarad. Jag är väldigt glad att utmaningen gjorde att jag äntligen kom mig för att läsa den här trilogin efter att ha tänkt på saken i åratal. Jag kan verkligen rekommendera böckerna, särskilt till alla som gillar urban fantasy och YA. Det här hör till det absolut bästa inom genren.

Hur har det gått för er andra i tre på tre-utmaningen? Är ni klara? Eller kom ni av er innan ni ens läst ut första boken?

Holly Black – Ironside (Simon & Schuster, 2007)

Tre på tre: Valiant

ValiantAndra delen i Holly Blacks trilogi ”Modern Faeirie Tales” (och min andra tre på tre-bok), heter ”Valiant”. Jag blev väldigt förtjust i den första delen och hade höga förväntningar inför denna andra bok, som enligt säkra källor skulle vara ännu bättre. Jag blev inte besviken.

I ”Valiant” får vi lära känna Val, en sjuttonåring som rymmer till New York efter att ha blivit sviken av två av de personer som står henne närmast. Hon drar planlöst runt i staden tills hon av en slump lär känna några hemlösa ungdomar. Lolli, Dave och Luis har bosatt sig på en övergiven tunnelbaneplattform och livnär sig på att sälja saker som Dave hittar i containrar. Och på de ärenden Luis gör åt trollet Ravus, en av de få fae som står ut med järnstanken i den stora staden. Självklart dröjer det inte länge innan även Val dras in i fae-världen med dess dödliga intriger och dödliga lockelser i form av fae-drogen Never.

”Valiant” är ett slags fristående uppföljare till ”Tithe”. Den som längtar efter att återstifta bekantskapen med Kaye och Roiben får snällt vänta till den sista delen i trilogin, ”Ironside”, för de båda gör bara ett kort gästframträdande i boken.
Jag gillar greppet att helt byta perspektiv i andra boken. Jag gillar Kaye, men frågan är om jag inte gillar Val lite mer. Hon är inte lika full av självförtroende, lika streetsmart, som Kaye. Hon är mer utsatt. Mer … mänsklig. Och hon har mer att förlora, men hon satsar ändå allt hon har.

När jag hade läst ut ”Valiant” blev jag lite fundersam över varför boken fått så många negativa recensioner på Goodreads, eftersom jag tyckte att den var grymt bra. Jag hade inte räknat med den amerikanska moralismen. Här följer en kort lista över saker som folk förfasar sig över i sina recensioner av boken (SPOILER ALERT, markera den vita texten om du vill läsa ändå):
1. Svordomar används
2. Droger används
3. Val rakar av sig håret (”CRAZY”)
4. Vals kille har sex med hennes mamma
5. Det finns hemlösa ungdomar i boken som lever i misär
6. Val lär sig använda svärd
7. Det dör folk (fae)
8. intressant nog så hittar jag väldigt få invändningar mot att Val blir ihop med ett troll, men jag antar att de som förfasat sig så över hennes snaggade huvud inte läst så långt fram i boken att de hunnit dit
Det är faktiskt skrattretande hur otroligt provocerade vissa personer verkar bli av att läsa om ungdomar som knarkar, svär, stjäl och rymmer hemifrån. Som om det inte är något som händer precis hela tiden. Jag för min del är väldigt förtjust i Blacks tendens att skriva om nergångna urbana miljöer och likaledes nergångna ungdomar. I ”Valiant” gör hon det bättre än någonsin.

Min enda invändning mot boken är att jag, efter att ha läst både ”Tithe” och xserietrilogin ”The Good Neighbors”, tyckte att det var lite för lätt att lista ut hur allt skulle sluta. Vilket inte betyder att det inte är spännande. Jag erkänner villigt att jag satt och hetsläste de sista sidorna på tunnelbanan på väg till jobbet, för att jag inte kunde släppa boken. Och om det inte är ett utmärkt betyg till en bok, så vet jag inte vad som skulle kunna vara det.

Holly Black – Valiant (Simon & Schuster, 2005)

Tre på tre: Tithe

titheFörsta boken i min tre på tre-utmaning är första delen i Holly Blacks Modern faerie tale-trilogi, ”Tithe”. En trilogi jag har tänkt läsa i åratal och som jag nu äntligen kommit mig för att ta tag i.

Kaye lever ett kringflackande liv med sin mor, som försöker slå igenom som sångerska i ett rockband. Efter att ha blivit attackerad av en av sina egna bandmedlemmar beger sig mor och dotter till New Jersey, där mormodern har ett hus och där Kaye tillbringat stora delar av sin barndom. Det dröjer inte länge innan Kaye hittar tillbaka till gamla vanor och gamla vänner. Bara det att en del av vännerna inte är mänskliga … Och när Kaye på väg hem från en fest stannar för att hjälpa en ung man som har blivit dödligt sårad så dras hon in i en uråldrig strid mellan två fae-kungadömen.

Det finns många paralleller mellan ”Tithe” och ”The Good Neighbors” (som jag skrivit om här och här). Inte bara uppenbara sådana, som att båda bokserierna är urban fantasy-YA som handlar om fae. Protagonisterna i de båda bokserierna, Rue och Kaye, har också mycket gemensamt. De är båda självständiga tjejer med komplicerade familjeförhållanden och en olycklig benägenhet att dras till problematiska killar.

Jag gillar verkligen miljöerna i ”Tithe”. Det är inga bedårade sagoskogar som befolkas av fae, utan smutsiga förortsdiken fulla av krossade glasflaskor. Kayes liv är varken glamoröst eller idylliskt. Hon har hoppat av skolan för att leverera kinamat på heltid och dra in de pengar som hennes oansvariga mamma inbillar sig att de inte behöver. Om det är någon som förtjänar lite magi i sitt liv så är det verkligen Kaye.

”Tithe” är riktigt bra urban fantasy. Den påminner mig en del om Emma Bulls ”War for the Oaks”, vilket är något av det bästa jag läst i genren. Jag hoppas verkligen att nästa del i trilogin kommer att hålla samma höga kvalitet.

Hur går det för er andra som är med i tre på tre-utmaningen? Har ni hunnit läsa er första bok än?

Holly Black – Tithe (Simon Pulse, 2004)