walter m. miller jr

Postapokalypsklassiker

Mitt ute i öknen ligger ett kloster, tillägnad den helige Leibowitz. Det är 600 år sedan den gamla civilisationen förstördes i ett hav av eld och ”The Simplification” inleddes, då de rasande massorna vände sig emot de lärde och deras skrifter. Klostret, som tillhör den Albertinska orden, har under seklen som gått haft som uppgift att bevara kunskap som annars skulle ha gått förlorad. Men frågan är om denna kunskap enbart bör bevaras och gömmas undan för nyfikna blickar, eller om den bör användas för att skapa en ny civilisation ur den gamla världens aska? Är mänskligheten dömd att upprepa sina misstag om och om igen eller kan de verkligen skapa en ny värld utan krig och konflikter?

Walter M. Millers SF-klassiker ”A Canticle For Leibowitz” skrevs först som flera separata noveller. 1960 kom romanen ut, en bearbetning av novellerna i form av en roman i tre delar som utspelas under flera hundra år. Romanen vann en Hugo för bästa roman 1961.

Jag hörde första gången talas om romanen när jag läste Neal Stephensons ”Anathem” för några år sen. De båda böckerna har mycket gemensamt, inte minst sina religiösa och postapokalyptiska teman. De båda böckerna har dessutom liknande uppbyggnad, då de tar sin början i ett isolerat kloster för att fortsätta ut i världen och så småningom ut bland stjärnorna.

”A Canticle for Leibowitz” spänner som sagt över många sekler. Den gör nedslag under tre olika perioder i klostrets historia, där ungefär 600 år passerat mellan de olika delarna. Men trots denna uppdelning så känns inte historien splittrad eller ofokuserad. Det finns många röda trådar som håller ihop berättelsen, som snarare handlar om en civilisations uppgång och fall än några enskilda karaktärer.

I den första delen, ”Fiat Homo”, är världen fortfarande i spillror efter det stora kärnvapenkriget. Vilda stammar hotar klostret och kyrkan kämpar förgäves för att bevara sina små smulor av den svunna civilisationen. Det är inte svårt att dra paralleller till kyrkans sammanhållande roll efter romarrikets fall. Miller beskriver en orden som präglas av vidskeplighet och religiös dogmatism, som tillbringar sin tid i klostret med att göra prydliga handavskrifter av dokument de absolut inte förstår. Den heliga shoppinglistan, till exempel. Berättelsen om kärnvapenkriget har fått en närmast mytisk ton, med bomberna som ondskefulla demoner och mänsklighetens fall som en syndaflod.
Under de två följande delarna får vi följa klostrets framgångar och vetenskapliga utveckling. De olika abbotarna får representera tidsandan under den period vi gör nedslag i.

Det är inte svårt att förstå varför ”A Canticle for Leibowitz” blivit en klassiker. Inte bara för att den är skriven av en veteran som under andra världskriget var med och bombade klostret i Monte Cassino i Italien, utan också för att den tar upp teman som religion och vetenskap på ett sätt som fortfarande känns aktuellt. Ekon av Millers postapokalyptiska värld finns i allt från Fallout-spelen till Cormac McCarthys ”The Road”. För den som intresserar sig för postapokalyptiska skildringar är det här ett absolut måste.

Walter M. Miller jr – A Canticle For Leibowitz (Bantam books, 2007)

Bokpackningen

Det är ett ständigt dilemma, det här med hur många böcker man bör packa inför en semester. Jag har en del abibliofobiska tendenser, men jämfört med resten av bokbloggarmaffian så är de ytterst milda. Det händer exempelvis – gasp! – att jag lämnar hemmet utan att ha en bok med mig i väskan. Jag tycker inte heller om att släpa med mig saker i onödan, så för tillfället lägger jag alldeles för mycket tankemöda på att räkna ut vilka böcker jag ska ta med mig till Tokyo.

Fakta:
1. Jag kommer att vara borta i två veckor.
2. Flygresorna är långa.
3. Jag kommer inte ligga vid någon pool/på någon strand och läsa hela dagarna, utan lästiden kommer begränsas till kortare stunder.
4. Jag kommer ha dator med mig och internetz på hotellrummet.
5. Min man kommer ha med böcker jag redan har läst (Hunger Games-trilogin – yay!), så jag kan inte låna dem om mina tar slut.
6. Det finns bokhandlar med engelska böcker i Tokyo.

Frågan är nu om det räcker med tre böcker av ganska ordentlig tjocklek eller om jag ska ta med fyra? Mina toppkandidater består av:
China Miévilles ”Kraken” (481 sidor) – för att jag gillar tentakler
Patrick Rothfuss ”The Name of the Wind” (722 sidor) – för att jag gillar fantasy
Margaret Atwoods ”The Year of the Flood” (575 sidor) – för att jag gillar Atwood och postapokalyps
Bubblare: Walter M. Miller Jr – A Canticle for Leibowitz (338 sidor) – för att jag, som sagt, gillar postapokalyps

Vad tror ni, kära läsare? Räcker det med de tre förstnämnda böckerna eller ska jag ta med den fjärde för säkerhets skull? Jag tror på tre, men kan inte riktigt bestämma mig.