viktoriana

Honor among thieves

ficktjuvenSusan Trinder är dotter till en mörderska och uppväxt bland tjuvar och småskojare. En dag dyker Gentleman, en skoningslös bedragare, upp med en plan som han behöver Susans hjälp för att genomföra. Han har fått upp ögonen för en förmögen ung kvinna, Maud, som bor isolerat på landet med sin morbror. Tanken är att Susan ska ta anställning som Mauds jungfru och övertyga henne om Gentlemans kärlek. Men saker och ting är inte som de verkar och Susan inser snart att hon är indragen i planer långt mer diaboliska än hon någonsin kunnat ana.

Sarah Waters ”Ficktjuven” är en gotisk kärleksroman med en twist. Eller flera twistar, varav vissa är ganska oväntade och väl genomförda.
Utan att avslöja alltför mycket vad twistarna går ut på så kan jag berätta att boken är indelad i tre delar. Jag gillade den första delen, som känns som en ganska straight forward gotisk roman med en galen kvinna på vinden och allt. Den andra delen är den jag gillar bäst. Waters skiftar perspekiv och narrativ totalt trots att hon delvis berättar samma historia. Det är mycket snyggt gjort och mycket väl genomfört.

Under den tredje delen tyckte jag att romanen spårade ur en aning. upplösningen kändes lite väl enkelt, men samtidigt lite fånig. För mycket melodrama för min smak, vilket kan tyckas lite paradoxalt då melodrama är en mycket vanlig ingrediens i gotiska romaner. Men vissa saker kändes helt enkelt lite för osannolika. Och vissa karaktärer visade sig så irriterande att jag bara ville ge dem en smäll på käften.
Som vanligt var jag också missnöjd med slutet. men det känns mer regel än undantag, så det är snart ingen idé att ens nämna saken längre.

I jämförelse med de romaner jag tidigare har läst av Waters (”Nattvakten”,”Kyssa sammet” och ”Främlingen i huset”) så gjorde mig ”Ficktjuven” faktiskt en aning besviken. Det känns som att boken inte riktigt nådde den höga standard som jag blivit bortskämd med när det gäller Waters böcker. Men, det är ändå ett klart läsvärt – och bitvis briljant – stycke roman.

Apropå Waters andra romaner förresten, borde det inte vara dags för henne att komma ut med något nytt snart? Eller är det enbart önsketänkande från min sida? Helena, har du någon inside information att dela med dig av på den fronten?

Sarah Waters – Ficktjuven (Natur & Kultur, 2004)

Annonser

Tidlöst

SPOILERVARNING för de som inte läst de fyra första delarna av The Parasol Protectorate!

”Timeless” är den femte och sista delen av Gail Carrigers bokserie The Parasol Protectorate – en viktoriansk urban fantasy med vampyrer, varulvar och diverse steampunkiga inslag. Äntligen har Alexias dotter fötts och Lord och Lady Maccon har fått lite lugn och ro. Eller åtminstone så mycket lugn och ro som det är möjligt att få med en dotter som besitter förmågan att förvandlas till en minivampyr eller en liten varulvsunge när det är som minst lämpligt. Inte blir det enklare när hela familjen beger sig till Egypten för att få svar på frågor som kan komma att påverka alla övernaturliga varelser – och de själlösa därtill.

Jag var en smula orolig innan jag började läsa ”Timeless” om Carriger verkligen skulle få ihop alla trådar och intriger så att bokserien verkligen skulle kännas avslutad. Många författare misslyckas tyvärr på den punkten. Inte Carriger dock. ”Timeless” känns som en värdig avslutning på en mycket charmig bokserie i precis lagom många delar. Vi får svar på många frågor, men långt ifrån alla. Vi får ett avslut samtidigt som vissa mysterier lämnas intakta. En bra balans.

Om det är något jag är en aning missnöjd med så är det följande (SPOILERS följer! Markera texten om du vill läsa):
Att Conall överlever, mot alla odds, ett fall från en luftballong (!). Visst, jag är medveten om att de här böckerna skulle kunna kallas paranormal romance och därmed nästan kräver ett lyckligt slut. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite synd. Det hade blivit en underbart bitterljuvt slut om han dött medan Alexia och hans dotter överlevt.

Jag erkänner villigt att det känns lite tråkigt att nu ha läst alla böckerna i bokserien. Men som tur är så behöver jag bara vänta ett drygt halvår på nästa Carriger-bok. Då kommer nämligen första delen ut i hennes nya YA-bokserie Finishing School, ”Etiquette & Espionage”, som ska utspela sig tjugofem år tidigare i samma universum som the Parasol Protectorate.

Gail Carriger – Timeless (Orbit, 2012)

Inte det minsta hjärtlöst

(SPOILERVARNING för alla som inte har läst de första tre delarna i The Parasol Protectorate)

Lady Alexia Maccon née Tarabotti är tillbaka! Och hon är synnerligen höggravid. Inte för att det hindrar själlösa Alexia från att hamna i trubbel igen, även om hon den här gången faktiskt gör sitt bästa för att faktiskt lösa problem istället för att ständigt skapa nya. Det börjar med att ett spöke varnar henne för ett kommande övernaturligt mordförsök på drottningen, något som Alexia ger sig på att försöka förhindra. Men som vanligt visar det sig vara lättare sagt än gjort.

”Heartless” är den fjärde och näst sista delen i Gail Carrigers steampunkiga viktorianska urban fantasy-böcker med Alexia i huvudrollen. Det märks att Carriger börjar knyta ihop trådarna nu – på ett bra sätt. ”Heartless” känns mer fokuserad än de två föregående böckerna och trots att bokserien i sig tidvis kan kännas lite lätt fånig så känns den här boken lite mer seriös. Karaktärer som Ivy och Felicity, som hittills har känts ganska lättviktiga, får visa upp nya sidor. Och andra karaktärer visar sig dölja hemligheter som pekar mot en mycket intressant upplösning.

Jag uppskattar dessutom att Lord Akeldama får ordentligt utrymme att breda ut sig på igen. Denne fabulösa dandyvampyr är en av de största behållningarna med att läsa Carrigers böcker och förtjänar mer än bara en futtig liten biroll. Det ska bli mycket underhållande att se hur Akeldama kommer att hantera den nya riktning hans liv (eller snarare o-liv) kommer att ta i den sista boken.

”Heartless” är, precis som de tidigare böckerna i bokserien, skamlöst underhållande. Inte direkt oförglömliga böcker, men roliga och charmiga. Det känns faktiskt ganska skönt att jag bara har en bok kvar i serien att läsa, ”Timeless”. Med tanke på den gradvisa försämring som Sookie-böckerna har genomgått så tänker jag att det är bättre att låta The Parasol Protectorate-böckerna sluta med flaggan i topp.

Gail Carriger – Heartless (Orbit, 2011)

Parasollbärerska på drift

Då detta är tredje delen i en bokserie vill jag utfärda SPOILERVARNING!

”Blameless” är den tredje delen i Gail Carrigers bokserie om den parasollbärande tekonässören Alexia Tarabotti. Efter de omvälvande händelserna i slutet på förra boken har Alexia lämnat både sin make och tjänsten som drottningens muhjah, representant för de själlösa. Hennes liv är minst sagt komplicerat. När det så visar sig att Alexia återigen befinner sig i livsfara så bestämmer hon sig för att tillsammans med sin trogne butler (och livvakt) Floote och coola uppfinnaren Madame Lefoux fly landet och bege sig till sin fars hemland; Italien. Ett beslut som visar sig ta henne och de båda kompanjonerna ur askan i elden.

”Blameless” är, liksom de tidigare böckerna i serien, underhållande, spännande och en liten smula fånig. Jag tycker att denna tredje bok i ordningen är bättre än den andra, då det känns som att Alexia återfunnit sitt skarpa intellekt igen och att handlingen känns mindre förutsägbar. Miljöombytet gör boken gott, resan genom Europa är ett nöje att följa. Inte minst då kulturkrockarna gör sig påminda:
”What I heard … Oh, I can hardly speak of it … I heard that in Italy they drink” – she paused – ”coffee.”

En annan aspekt som jag tycker gör ”Blameless” lite bättre än sina föregångare är att man har börjar ana lite större, mer genomgående teman. En fingervisning om vad de återstående böckerna kommer att handla om, tänker jag. Så länge Carriger fortsätter skriva med samma torra humor och finurliga språkliga krumbukter så kommer jag garanterat – och med stort nöje – fortsätta att läsa.

Gail Carriger – Blameless (Orbit books, 2010)

Luftskeppsfärder och varulvsintriger

Jag börjar i sedvanlig ordning med en liten spoilervarning för den som ännu inte har läst ”Soulless”, den första delen i Gail Carrigers bokserie.

I ”Changeless” beger sig vår orädda hjältinna ut på luftskeppsfärd. Målet för resan är Skottland, dit hennes make försvunnit för att ta itu med några interna varulvsproblem. Alexia bestämmer sig för att följa efter, men resan kompliceras ordentligt av att hon får ett helt följe av mer eller mindre välkomna resekamrater. Däribland en av hennes bortskämda halvsystrar och en intressant nya bekantskap. Väl på plats visar det sig att varulvsproblemet är av långt större och farligare dimensioner än någon kunnat ana. Och givetvis befinner sig Alexia återigen i livsfara.

”Changeless” är precis som den första delen i The Parasol Protectorate oerhört underhållande. Carrigers torra humor passar den viktorianska miljön som handen i handsken, och trots att böckerna har en tendens att kunna bli en smula fåniga så kan jag ändå inte låta bli att dras med. De är helt enkelt för charmiga för att jag ska låt mig hindras av detaljer.
Jämfört med den första boken så får steampunkinslagen mer utrymme här. Den långdragna luftskeppsfärden är bara ett exempel. Alexias älskade parasoll har också fått en teknologisk makeover tack vare den nya karaktären Madame Lefoux som inte bara går omkring iförd manskläder, utan också en uppfinnare av det mer innovativa slaget.

Något jag irriterar mig på när jag läste ”Changeless” var att den tidigare så skärpta Alexia plötsligt fattar ganska trögt. Det tog bara några kapitel för mig att lista ut hur allt hängde ihop, medan vår kära protagonist klampar vidare i en hel bok utan minsta ledtråd till varför mystiska saker sker och varför hennes liv återigen är i fara. Inte så att det förstörde läsningen i sig, men jag hade välkomnat någon mer oväntat vändning i ploten på slutet istället för ”avslöjanden” av sådant jag insåg flera hundra sidor tidigare.

Jag måste också uttrycka min besvikelse över att Lord Akeldamas roll är så liten i den här boken. Den dekadente dandyvampyren hör till mina absoluta favoriter och jag hoppas att han får större utrymme att flärdfullt breda ut sig på i kommande böcker. Med tanke på att nästa bok redan ligger här hemma och väntar på mig så lär det inte dröja länge innan jag återigen beger mig tillbaka till Carrigers övernaturliga, steampunkiga och charmiga London.

Gail Carriger – Changeless (Orbit, 2010)

Gotisk höst: From Hell

Whitechapel, London, 1888. Panik spred sig i området när flera prostituerade mördas brutalt. Polisen misslyckades med att fånga mördaren samtidigt som mediabevakningen blev alltmer intensiv när polisen började få mängder av motsägelsefulla tips och brev från personer som utgav sig för att vara mördaren. Pressen kallade mördaren ”Jack the Ripper”, ett namn som hänger kvar än i vår tid. Morden blev aldrig uppklarade.

Alan Moores och Eddie Campbells grafiska roman ”From Hell” publicerades första gången mellan 1991 och 1996. Serien har vunnit mängder med priser och finns numera att läsa i en blytung samlingsutgåva på närmare 600 sidor.
”From Hell” är baserad på konspirationsteorier om Jack the Ripper-morden som pekar på att de utfördes för att dölja förekomsten av en kunglig oäkting. Stephen Knights bok ”Jack the Ripper: the Final Solution” är den bok som främst anges som inspirationskälla, men det hänvisas även till ett stort antal andra böcker i bokens appendix.

Det första som slår en när man läser ”From Hell” är hur otroligt ambitiös serien är. Både Moore och Campbell har lagt ner otroligt mycket tid och omsorg på att få detaljerna rätt, i allt från utseendet på husfasaderna i London vid den här tiden till dialogen. Många kapitel är väldigt ordtunga för att vara en grafisk roman, något som Moore & Campbell också har fått kritik för. Men många läsare, inklusive jag själv, tycker att ordrikedomen tvärtom går hand i hand med bokens episka anslag och proportioner.
Även Campbells illustrationer imponerar. De är svartvita och detaljerade och flyter då och då (speciellt när de beskriver morden) ut i expressionistiska avsnitt som både är vackra och fruktansvärda.

I ”From Hell” är Jack the Ripper i själva verket den mycket respektable Sir William Gull, läkare till drottningen själv. Gull är dessutom en högt rankad medlem av frimurarorden, något som får stor betydelse i boken. Ju fler mord Gull begår desto mer övertygad blir han om att morden är en del av en komplicerad frimurarritual, sanktionerad av den mystiske gudomen Jahbulon som Gull ser en vision. Gulls tilltagande galenskap är intressant att följa, inte minst för att det visas tecken på att han kanske inte enbart är galen. Under morden får Gull exempelvis glimtar av ett framtida London.
Även här ser vi alltså ett exempel på den gotiska ambivalensen, där verklighet och övernaturlighet balanserar som på en knivsudd. Vi läsare får göra vår egen tolkning av vad som händer och varför. Eller för att citera prologen, där mediet Mr Lees avslöjar att han egentligen inte äger några paranormala krafter: ”I made it all up, and it came true anyway. That’s the funny part.”

För den som är intresserad av viktoriana i allmänhet och Jack the Ripper i synnerhet (Helena, jag tittar på dig!) borde ”From Hell” vara obligatorisk läsning. Just omsorgen om alla detaljer gör det till en omistlig bok för viktorianaälskaren. Om du har råkat se den ganska usla filmastiseringen från 2001 (med bl.a. Johhny Depp och Ian Holm) och blivit avskräckt så kan jag lova att boken är oändligt mycket bättre.

Alan Moore & Eddie Campbell – From Hell (Top Shelf, 2011)

Viktorianska varulvar & vampyrer

Alexia Tarabotti är född utan själ. Åtminstone är det så det kallas, hennes förmåga att kunna nollställa deras egna krafter. Hon är dessutom både ogift och obekväm, ett ständigt problem för sin socialt ängliga familj. När Alexia råkar ta död på en vampyr som attackerar henne så hamnar hon mitt i en utredning ledd av den aggressive och stilige lord Maccon. Alexias liv är i fara, men det verkar som att faran är större än någon hade kunnat tro.

Gail Carrigers ”Soulless” är en steampunkig, viktoriansk urban fantasy som doftar både Jane Austen och Charlaine Harris. I Alexia Tarabottis sällskap har man som läsare inte tråkigt en sekund, även om det ibland kan slå över och bli lite fånigt. Fast jag tycker att Carriger håller sig borta från skämskuddeträsket, mycket genom sitt torra och humoristiska språk. Hon har en välbehövlig distans till sin egen text, en distans som gör det lättare för läsaren att följa med i svängarna.

Alexia själv är uppfriskande framfusig och envis. Jag brukar vanligtvis ha svårt för karaktärer som går runt och klankar ner på sitt utseende precis hela tiden, men i det här fallet så fungerar det. Dels för att utseendet för en välbeställd kvinna under denna tidsperiod var så otroligt viktigt (då det avgjorde hennes chanser för äktenskap), men också för att det i Carrigers London är vampyrerna som satt skönhetsidealen. Följaktligen anses Alexia vara ful då hon inte är blek som ett lik, eller ja, en vampyr då. Jag uppskattar dessutom att Alexia är en mycket självständig och stark kvinna fullt kapabel att klara sig själv, så länge hon har med sig sitt parasoll som tillhygge.

Storymässigt så tycker jag att ”Soulless” fungerar bra. Det är en lagom balans av action, tedrickande och Alexias uppenbara problem med sociala konventioner och sin ganska förskräckliga familj. Möjligtvis höjdes det något ögonbryn eller två när det kom till kärleksförvecklingarna, då de kändes väldigt avancerade med tanke på tidsperioden. Mer Sookie Stackhouse än Jane Eyre, om man säger så. Men kanske har jag blivit härdad efter att ha läst lite för många vampyrromaner, för jag kände inte behovet av någon skämskudde här heller.

”Soulless” är kanske ingen oförglömlig roman, men det är en riktigt underhållande bok. Perfekt för den som gillar Patricia Briggs Mercy Thompson-böcker, tänker jag. För den som föredrar att läsa på svenska så kommer denna första bok i serien om Alexia Tarabotti ut på svenska hos Styxx Fantasy i vår.

Gail Carriger – Soulless (Orbit, 2009)

Beroendeframkallande viktoriana

Jag har varit sugen på – på gränsen till besatt av – att läsa Dan Simmons ”Drood” ända sedan den kom ut. Under sommarens Englandsresa stod jag länge, länge och klämde på en utgåva inne på Waterstone’s, men besinnade mig eftersom den då endast fanns som inbunden och eftersom jag inte ville betala en hiskelig summa för övervikt på planet hem. Dessutom föredrar jag alltid pocketformat när det gäller rejäla tegelstenar för att slippa förslitningsskador i handlederna och andra läsrelaterade åkommor.

Platsen är London, tiden är viktoriansk och berättaren är den föga kände författaren Wilkie Collins. Han är nära vän med den långt mer kände och framgångsrike Charles Dickens, en legend redan på sin tid och ofta benämnd som The Unimitable.
Efter att Dickens knappt överlevt en stor tågolycka 1865, så blir han besatt av att finna den mystiska Drood, en figur som dök upp vid olycksplatsen. Denne man (?) verkar besitta en mängd magiska förmågor och sökandet efter honom blir inte lätt för de båda författarna. Speciellt inte då Collins opiummissbruk skenar och vänskapen mellan de två männen byts ut mot konkurrens och avund.

Det är svårt att genrebestämma ”Drood”. Det är en del psykologisk thriller, en del historisk roman, en del fantasy och en del skräck. Lite beroende på hur man tolkar vissa händelser och i synnerhet hur man tolkar slutet.
Jag kom under läsningen flera gånger att tänka på Susanna Clarkes ”Jonathan Strange & Mr Norrell”. Inte bara på grund av omfånget och den historiska miljön, utan också på grund av förhållandet mellan de två huvudkaraktärerna. Visst är det stor skillnad mellan magi och skrivande, men misstron och den ömsesidiga skepcismen finns med i båda böckerna.

Det är en klar fördel om man har läst Dickens innan man läser ”Drood”, eller i alla fall känner till hans största verk. Jag, som bara läst några få Dickens-böcker, kände att många av referenserna gick mig över huvudet. Förmodligen hade jag fått ut ännu mer av boken om jag varit en påläst Dickensian.
Jag tror visserligen att man kommer ganska långt bara med att vara intresserad av viktoriana i allmänhet. Miljöbeskrivningarna är fantastiska, speciellt när det kommer till den underjordiska Undertown, där Drood ryktas hålla till.

En intressant aspekt med boken är att Wilkie Collins är en ytterst osympatisk berättare. Han är en inbilsk, ljugande, feg opiummissbrukare som utnyttjar både män och kvinnor som kommer i hans väg. Men han är en intressant berättare och bjuder på flera roliga episoder när han vänder sig till ”my future readers” och spekulerar hur framtiden kommer se ut.

”Drood” var för mig en riktig sträckläsningsroman – spännande, gripande och ytterst beroendeframkallande. Och med tanke på bokens omfång så blev det många timmar i sträck som jag befann mig i artonhundratalets London, på jakt efter den ständigt gäckande Drood-figuren.

Dan Simmons – Drood (Quercus, 2009)

Viktoriana & abjektion

En dryg tredjedel in på Ulrika Kärnborgs ”Myrrha” och jag kan konstatera att boken inte alls är som jag tänkt mig. Mer Falkenlandsk abjektion än kulturkoftig viktorianaromans. Vilket i min bok är ett bra omdöme!

Men jag förstår verkligen varför jag sist jag var på Myrorna hittade så otroligt många exemplar av just denna bok. Säkert fem ex, de flesta såg ut att vara i princip olästa.
Jag ser framför mig hur hela horder med kulturkvinnor i page sätter det rättvisemärkta kaffet i halsen när de läser hur pigan Hannah redan som åttaåring inser hur mycket hon njuter av att bli förnedrad. Inte den mysiga läsning som de väntat sig direkt.