veronica roth

Rebel without a cause

insurgent”Insurgent” är andra delen i Veronica Roths dystopiska YA-trilogi. Den tar vid där första delen, ”Divergent”, slutar. Eftersom det är i princip omöjligt att skriva om boken utan att avslöja något om första delen så utfärdas en SPOILERVARNING för hela inlägget.

Tris värld har vänts upp och ner. Flera av hennes vänner från De tappra är antingen döda eller kontrollerade av De visa. Hennes gamla fraktion, De osjälviska, är nästan utplånad. Gamla gränser suddas ut och nya dras när Tris och hennes återstående vänner samlar ihop sig för att slå tillbaka. Frågan är bara hur de ska kunna göra motstånd mot en teknologiskt överlägsen fiende. Och hur mycket de måste ge upp för att kunna skaffa allierade.

Jag brukar ha problem med bokserier där varje ny del förklarar in i detalj vem är en karaktär är och vad som hänt. Meningar i stil med ”X, som är hens bästa vän allt sedan bla bla bla hände” gör mig irriterad, eftersom det känns som att alla som faktiskt läst de tidigare böckerna borde veta detta. Med ”Insurgent” är problemet omvänt. Vi blir inkastade i boken som tar vid nästan exakt där den första slutar och trots att det inte ens gått ett år sedan jag läste första boken så har jag stora problem att hålla isär alla namn. Ska man skriva en trilogi är det vettigt att låta lite tid gå mellan första boken slutar och andra börjar, eller på något annat sätt markera bytet till nästa del. Här känns det mest som att Roth gjort en kort andningspaus innan hon fortsatt skriva på samma bok.

Jag tyckte att första boken var okej. Spännande, men inte så nyanserad. Jag skrev då att jag önskade mig mer information om samhället, hur det var uppbyggt och varför. Trots att vi får just den informationen i den andra boken, så är jag inte imponerad. Det känns … gjort. Ingenting överraskar. Och jag hinner dessutom tröttna rejält på allt tjafs mellan Tris och Four som beskrivs i detalj hela tiden. Vem bryr sig om två gnällspikars kärleksproblem när det är revolution på gång?

”Insurgent” känns som en ganska rörig bok. Även om jag uppskattar att Roth visar oss mer av den värld hon har skapat, så känns de mest som att karaktärerna flackar hit och dit utan någon egentlig plan. Lite som i sista delen av Hungerspelen, som också led av samma problem.
Jag kommer troligtvis läsa den sista delen i trilogin bara för att få veta hur det går. Men jag hoppas verkligen att den boken kommer att kännas mer intressant än den här ganska mediokra historien.

Veronica Roth – Insurgent (Modernista, 2013)

Du tappra nya värld

Beatrice ”Tris” Pryor växer upp i ett framtida Chicago, där samhället är indelat i olika falanger. Själv är hon uppväxt hos De osjälviska, där hon inte riktigt känner sig hemma. När hon på sin sextonårsdag väljer falang är det istället De tappra hon dras till. Här tvingas hon kämpa för livet för att bli accepterad av sin nya falang, som bara tar in de tio bästa av de som sökt sig dit.
För Tris betyder det att tvingas släppa taget om sin osjälviska uppväxt och sin gamla personlighet om hon ska klara sig i den nya hårda miljön. På vägen får hon både nya vänner och fiender, och dessutom dras hon allt mer till sin hemlighetsfulle instruktör Four.

Veronica Roths ”Divergent” är första delen i en planerad trilogi. Boken håller på att filmatiseras (vilket förmodligen är skälet till att den nu kommit ut på svenska), och har vid fler än ett tillfälle jämförts med Suzanne Collins ”Hungerspelen-trilogi. Det är en liknelse jag faktiskt inte känns helt osökt. Båda böckerna utspelas i en dystopiskt USA där ungdomar tvingas kämpa till döden, och där politiskt förtryck och frihetskamp är viktiga teman. Både Katniss och Tris är överlevare och de dras båda in i kärlekshistorier.
Men ”Divergent” känns inte, trots likheterna, som någon oinspirerad ”Hungerspelen”-klon. Roths dystopiska samhälle känns genomtänkt och intressant. Jag gillar tanken bakom hur falangerna är uppbyggda och varför de tillkommit, vilken funktion de har i samhället. Det skulle varit ännu mer intressant om vi fått en mer nyanserad bild av falangerna, men förhoppningsvis är det något som de kommande böckerna i trilogin kan tillföra.

Något annat jag gillar med ”Divergent” är att att vi slipper det i YA närmast obligatoriska triangeldramat. Precis som Sara BE är jag sjukt trött på det. Roth skriver en kärlekshistoria utan att ta till triangeldramaklichén, men ändå inte utan komplikationer. Jag tycker att det fungerar väl.

Min största invändning mot ”Divergent” är faktiskt Tris själv. Hon övertygar mig inte helt. Kanske för att hon inte lever som hon lär, eller snarare berättar. Jag menar, hon påstår att hon lämnade De osjälviska för att hon inte kände sig tillräckligt osjälvisk, men så fort hon får möjligheten så ska hon rädda alla sina vänner utan tanke på sin egen säkerhet. Det hade varit roligare om Tris faktiskt varit lite självisk. Om hon struntat i att gå emellan när någon annan blir utsatt, eller om hon roffat åt sig äran från någon annan. Som det är nu får jag lite Mary Sue-vibbar av Tris, men jag tror att de är övergånde. Det händer mycket mot slutet av boken som jag misstänker kommer att förändra henne.

”Divergent” är, som många spännande ungdomsböcker med mycket action, totalt sträckläsningsframkallande. Perfekt för någon som har en svacka i läslusten med andra ord! Jag för min del ser redan fram emot nästa del.

Veronica Roth – Divergent (Modernista, 2012)