varulvar

Väsen

I vanlig ordning har jag tänkt läsa en extrakurs till hösten. I år var det ovanligt svårt att välja, dels eftersom jag känner att jag bara hinner med en enda kurs och dels för att jag tvingades välja mellan nytta och nöje (dvs en kurs som verkar grymt rolig och en som jag tror att jag kommer ha stor användning av i jobbet).
Till slut blev det nöje som fick gå segrande ut striden. Vilket innebär att jag ska läsa distanskursen ”Varulvar, vampyrer och väsen – Skräck i litteratur och andra media från antiken till idag” med Mattias Fyhr som kursansvarig. Jag är mycket peppad!
Detta innebär förstås att jag kommer att skriva lite extra mycket om skräck och monster i bloggen under hösten. Vilket i och för sig är vad jag brukar göra ungefär varje höst, så ingen som brukar besöka bloggen lär bli särskilt förvånad …

Tidlöst

SPOILERVARNING för de som inte läst de fyra första delarna av The Parasol Protectorate!

”Timeless” är den femte och sista delen av Gail Carrigers bokserie The Parasol Protectorate – en viktoriansk urban fantasy med vampyrer, varulvar och diverse steampunkiga inslag. Äntligen har Alexias dotter fötts och Lord och Lady Maccon har fått lite lugn och ro. Eller åtminstone så mycket lugn och ro som det är möjligt att få med en dotter som besitter förmågan att förvandlas till en minivampyr eller en liten varulvsunge när det är som minst lämpligt. Inte blir det enklare när hela familjen beger sig till Egypten för att få svar på frågor som kan komma att påverka alla övernaturliga varelser – och de själlösa därtill.

Jag var en smula orolig innan jag började läsa ”Timeless” om Carriger verkligen skulle få ihop alla trådar och intriger så att bokserien verkligen skulle kännas avslutad. Många författare misslyckas tyvärr på den punkten. Inte Carriger dock. ”Timeless” känns som en värdig avslutning på en mycket charmig bokserie i precis lagom många delar. Vi får svar på många frågor, men långt ifrån alla. Vi får ett avslut samtidigt som vissa mysterier lämnas intakta. En bra balans.

Om det är något jag är en aning missnöjd med så är det följande (SPOILERS följer! Markera texten om du vill läsa):
Att Conall överlever, mot alla odds, ett fall från en luftballong (!). Visst, jag är medveten om att de här böckerna skulle kunna kallas paranormal romance och därmed nästan kräver ett lyckligt slut. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite synd. Det hade blivit en underbart bitterljuvt slut om han dött medan Alexia och hans dotter överlevt.

Jag erkänner villigt att det känns lite tråkigt att nu ha läst alla böckerna i bokserien. Men som tur är så behöver jag bara vänta ett drygt halvår på nästa Carriger-bok. Då kommer nämligen första delen ut i hennes nya YA-bokserie Finishing School, ”Etiquette & Espionage”, som ska utspela sig tjugofem år tidigare i samma universum som the Parasol Protectorate.

Gail Carriger – Timeless (Orbit, 2012)

Inte det minsta hjärtlöst

(SPOILERVARNING för alla som inte har läst de första tre delarna i The Parasol Protectorate)

Lady Alexia Maccon née Tarabotti är tillbaka! Och hon är synnerligen höggravid. Inte för att det hindrar själlösa Alexia från att hamna i trubbel igen, även om hon den här gången faktiskt gör sitt bästa för att faktiskt lösa problem istället för att ständigt skapa nya. Det börjar med att ett spöke varnar henne för ett kommande övernaturligt mordförsök på drottningen, något som Alexia ger sig på att försöka förhindra. Men som vanligt visar det sig vara lättare sagt än gjort.

”Heartless” är den fjärde och näst sista delen i Gail Carrigers steampunkiga viktorianska urban fantasy-böcker med Alexia i huvudrollen. Det märks att Carriger börjar knyta ihop trådarna nu – på ett bra sätt. ”Heartless” känns mer fokuserad än de två föregående böckerna och trots att bokserien i sig tidvis kan kännas lite lätt fånig så känns den här boken lite mer seriös. Karaktärer som Ivy och Felicity, som hittills har känts ganska lättviktiga, får visa upp nya sidor. Och andra karaktärer visar sig dölja hemligheter som pekar mot en mycket intressant upplösning.

Jag uppskattar dessutom att Lord Akeldama får ordentligt utrymme att breda ut sig på igen. Denne fabulösa dandyvampyr är en av de största behållningarna med att läsa Carrigers böcker och förtjänar mer än bara en futtig liten biroll. Det ska bli mycket underhållande att se hur Akeldama kommer att hantera den nya riktning hans liv (eller snarare o-liv) kommer att ta i den sista boken.

”Heartless” är, precis som de tidigare böckerna i bokserien, skamlöst underhållande. Inte direkt oförglömliga böcker, men roliga och charmiga. Det känns faktiskt ganska skönt att jag bara har en bok kvar i serien att läsa, ”Timeless”. Med tanke på den gradvisa försämring som Sookie-böckerna har genomgått så tänker jag att det är bättre att låta The Parasol Protectorate-böckerna sluta med flaggan i topp.

Gail Carriger – Heartless (Orbit, 2011)

Serieperfektion

Jag har velat läsa Evan Dorkins och Jill Thompsons ”Beasts of Burden: Animal Rites” ända sedan Illusionernas blogg (en för övrigt mycket saknad blogg) lovebombade seriealbumet för flera år sen. Det tog ju bara ett och ett halvt år innan jag äntligen kom till skott.

Det lilla samhället Burden Hill hemsöks av en mängd övernaturliga monster; häxor, spöken, varulvar och zombier är bara några exempel. Områdets hundar (och en katt) tvingas ta itu med saken. Vägledda av en ”wise dog” möter de faror större och mer komplicerade än de någonsin kunnat ana. Vänskapsband sätts på prov och områdets hundar svetsas ihop till en flock stark nog att stå emot mörkrets krafter.

”Beasts of Burden” är en helt fantastisk serie. Rolig, fin, spännande och sorglig på en och samma gång. Själva konceptet låter så gulligt att det nästan blir fånigt, men det finns en hel del svärta med. Djur skadas och dör. Monstren är illvilliga och hänsynslösa. Och förhållandet mellan de olika hundpersonligheterna (och katterna) är så fint skildrad att jag blir lite tårögd.

Mycket av seriens storhet ligger i Jill Thompsons fantastiska teckningar. Eller snarare akvarellmålningar, där Thompson inte bara målar upp oerhört snygga miljöer, hon fångar dessutom varje hunds (och katts) unika kroppsspråk och ansiktsuttryck på pricken. Nog för att jag gillar Thompsons illustrationer i Sandman-albumet ”Brief Lives”, men det här är ljusår snyggare än så.

”Beasts of Burden: Animal Rites” är uppbyggd av ett flertal kortare episoder som hänger ihop. Lite som en tv-serie med en ”monster of the week”, men där en ”big bad” kan anas i bakgrunden. För ett Buffy-fan som jag är det omöjligt att inte dra paralleller mellan tv-serien och det här; humorn, samspelet mellan karaktärerna, blandningen av djupaste allvar och fåniga skämt.
Serier blir inte bättre än såhär. Perfektion!

För den som vill provläsa serien finns det några avsnitt att läsa här. Om man som jag hellre läser e-serier på surfplatta så finns kapitlet ”The Gathering Storm” (som serierutan med grodregnet är tagen från) att ladda ner gratis via Dark Horse-appen.

Evan Dorkin & Jill Thompson – Beasts of Burden: Animal Rites (Dark Horse, 2010)

Parasollbärerska på drift

Då detta är tredje delen i en bokserie vill jag utfärda SPOILERVARNING!

”Blameless” är den tredje delen i Gail Carrigers bokserie om den parasollbärande tekonässören Alexia Tarabotti. Efter de omvälvande händelserna i slutet på förra boken har Alexia lämnat både sin make och tjänsten som drottningens muhjah, representant för de själlösa. Hennes liv är minst sagt komplicerat. När det så visar sig att Alexia återigen befinner sig i livsfara så bestämmer hon sig för att tillsammans med sin trogne butler (och livvakt) Floote och coola uppfinnaren Madame Lefoux fly landet och bege sig till sin fars hemland; Italien. Ett beslut som visar sig ta henne och de båda kompanjonerna ur askan i elden.

”Blameless” är, liksom de tidigare böckerna i serien, underhållande, spännande och en liten smula fånig. Jag tycker att denna tredje bok i ordningen är bättre än den andra, då det känns som att Alexia återfunnit sitt skarpa intellekt igen och att handlingen känns mindre förutsägbar. Miljöombytet gör boken gott, resan genom Europa är ett nöje att följa. Inte minst då kulturkrockarna gör sig påminda:
”What I heard … Oh, I can hardly speak of it … I heard that in Italy they drink” – she paused – ”coffee.”

En annan aspekt som jag tycker gör ”Blameless” lite bättre än sina föregångare är att man har börjar ana lite större, mer genomgående teman. En fingervisning om vad de återstående böckerna kommer att handla om, tänker jag. Så länge Carriger fortsätter skriva med samma torra humor och finurliga språkliga krumbukter så kommer jag garanterat – och med stort nöje – fortsätta att läsa.

Gail Carriger – Blameless (Orbit books, 2010)

Luftskeppsfärder och varulvsintriger

Jag börjar i sedvanlig ordning med en liten spoilervarning för den som ännu inte har läst ”Soulless”, den första delen i Gail Carrigers bokserie.

I ”Changeless” beger sig vår orädda hjältinna ut på luftskeppsfärd. Målet för resan är Skottland, dit hennes make försvunnit för att ta itu med några interna varulvsproblem. Alexia bestämmer sig för att följa efter, men resan kompliceras ordentligt av att hon får ett helt följe av mer eller mindre välkomna resekamrater. Däribland en av hennes bortskämda halvsystrar och en intressant nya bekantskap. Väl på plats visar det sig att varulvsproblemet är av långt större och farligare dimensioner än någon kunnat ana. Och givetvis befinner sig Alexia återigen i livsfara.

”Changeless” är precis som den första delen i The Parasol Protectorate oerhört underhållande. Carrigers torra humor passar den viktorianska miljön som handen i handsken, och trots att böckerna har en tendens att kunna bli en smula fåniga så kan jag ändå inte låta bli att dras med. De är helt enkelt för charmiga för att jag ska låt mig hindras av detaljer.
Jämfört med den första boken så får steampunkinslagen mer utrymme här. Den långdragna luftskeppsfärden är bara ett exempel. Alexias älskade parasoll har också fått en teknologisk makeover tack vare den nya karaktären Madame Lefoux som inte bara går omkring iförd manskläder, utan också en uppfinnare av det mer innovativa slaget.

Något jag irriterar mig på när jag läste ”Changeless” var att den tidigare så skärpta Alexia plötsligt fattar ganska trögt. Det tog bara några kapitel för mig att lista ut hur allt hängde ihop, medan vår kära protagonist klampar vidare i en hel bok utan minsta ledtråd till varför mystiska saker sker och varför hennes liv återigen är i fara. Inte så att det förstörde läsningen i sig, men jag hade välkomnat någon mer oväntat vändning i ploten på slutet istället för ”avslöjanden” av sådant jag insåg flera hundra sidor tidigare.

Jag måste också uttrycka min besvikelse över att Lord Akeldamas roll är så liten i den här boken. Den dekadente dandyvampyren hör till mina absoluta favoriter och jag hoppas att han får större utrymme att flärdfullt breda ut sig på i kommande böcker. Med tanke på att nästa bok redan ligger här hemma och väntar på mig så lär det inte dröja länge innan jag återigen beger mig tillbaka till Carrigers övernaturliga, steampunkiga och charmiga London.

Gail Carriger – Changeless (Orbit, 2010)

Viktorianska varulvar & vampyrer

Alexia Tarabotti är född utan själ. Åtminstone är det så det kallas, hennes förmåga att kunna nollställa deras egna krafter. Hon är dessutom både ogift och obekväm, ett ständigt problem för sin socialt ängliga familj. När Alexia råkar ta död på en vampyr som attackerar henne så hamnar hon mitt i en utredning ledd av den aggressive och stilige lord Maccon. Alexias liv är i fara, men det verkar som att faran är större än någon hade kunnat tro.

Gail Carrigers ”Soulless” är en steampunkig, viktoriansk urban fantasy som doftar både Jane Austen och Charlaine Harris. I Alexia Tarabottis sällskap har man som läsare inte tråkigt en sekund, även om det ibland kan slå över och bli lite fånigt. Fast jag tycker att Carriger håller sig borta från skämskuddeträsket, mycket genom sitt torra och humoristiska språk. Hon har en välbehövlig distans till sin egen text, en distans som gör det lättare för läsaren att följa med i svängarna.

Alexia själv är uppfriskande framfusig och envis. Jag brukar vanligtvis ha svårt för karaktärer som går runt och klankar ner på sitt utseende precis hela tiden, men i det här fallet så fungerar det. Dels för att utseendet för en välbeställd kvinna under denna tidsperiod var så otroligt viktigt (då det avgjorde hennes chanser för äktenskap), men också för att det i Carrigers London är vampyrerna som satt skönhetsidealen. Följaktligen anses Alexia vara ful då hon inte är blek som ett lik, eller ja, en vampyr då. Jag uppskattar dessutom att Alexia är en mycket självständig och stark kvinna fullt kapabel att klara sig själv, så länge hon har med sig sitt parasoll som tillhygge.

Storymässigt så tycker jag att ”Soulless” fungerar bra. Det är en lagom balans av action, tedrickande och Alexias uppenbara problem med sociala konventioner och sin ganska förskräckliga familj. Möjligtvis höjdes det något ögonbryn eller två när det kom till kärleksförvecklingarna, då de kändes väldigt avancerade med tanke på tidsperioden. Mer Sookie Stackhouse än Jane Eyre, om man säger så. Men kanske har jag blivit härdad efter att ha läst lite för många vampyrromaner, för jag kände inte behovet av någon skämskudde här heller.

”Soulless” är kanske ingen oförglömlig roman, men det är en riktigt underhållande bok. Perfekt för den som gillar Patricia Briggs Mercy Thompson-böcker, tänker jag. För den som föredrar att läsa på svenska så kommer denna första bok i serien om Alexia Tarabotti ut på svenska hos Styxx Fantasy i vår.

Gail Carriger – Soulless (Orbit, 2009)

Den vilda världens hunger


I början av Caroline L Jensens roman ”Vargsläkte”, alldeles efter prologen, finns ett utdrag ur Imperiets låt ”Var e vargen?”. Citatet får min inre Thåströmälskande fjortonåring att dansa en spontan lyckodans, men det förnöjer även mitt vuxna jag. Detta citat sätter nämligen tonen för hela boken, det visar hur Jensen har tagit sig an varulvstemat och de övernaturliga inslagen i sig. Hennes vargar, liksom vargen i Imperiet-låten, kämpar med att balansera sin människonatur och sin inre varg. Att vara varg handlar om hunger, även om det inte nödvändigtvis bara är hunger efter mat som det hela handlar om.

Vera Duse har återvänt till sin barndomssort Jämnviken för sommaren. Hon ska hjälpa sin mormor med att rusta upp det fallfärdiga strandhotell som är i familjens ägo. Men återkomsten till barndomshemmet drar upp en massa gamla minnen som Vera trodde var begravda sedan länge och snart står det tydligt att det stora huset ruvar på en mängd hemligheter. Mest hemlighetsfull är mormodern Ylva Duse själv, som verkar ha förmågor utöver det vanliga. Förmågor som går i arv, till andra inom samma vargsläkte…

Om det inte lät så fånigt så skulle jag ha kallat ”Vargsläkte” för mysrysare. Eller feelgood-skräck, kanske. För att kalla ”Vargsläkte” för en renodlad skräckroman är lite missvisande. Inte för att den inte har sina läskiga partier, men för att det här dessutom är en väldigt underhållande bok. Inte bara spännande, vilket de flesta bra skräckromaner är, utan rolig och trots sitt ibland mörka innehåll väldigt mysig.

Mycket beror det på karaktärerna. Mormor Ylva är en formidabel kvinna, något som även kan sägas om hennes vänner Agnes och Cordelia. Att tillbringa sin tid i sällskap med dessa damer är mycket underhållande, speciellt när man även får vistas i det nedgångna gamla hotell som mormodern äger.
Även sidokaraktärerna imponerar. Den otursförföljda rektor Wijnbladh till exempel, vars paranoia och besatthet till en början framstår som komisk men som efterhand får en alltmer allvarlig och obehaglig ton. Hennes roll är över huvud taget intressant, då den komplicerar läsarens sympatier för flera av de andra karaktärerna.

”Vargsläkte” fick mig att tänka på både Roald Dahls ”Häxorna” och Charlaine Harris Sookie Stackhouse-böcker. Det är just den där blandningen av skräck och övernaturligheter i kontrast mot en mysig liten ort med en mängd kufiga och sympatiska invånare. Underhållande och sträckläsningsframkallande, men med en ganska mörk klangbotten.

Det är nästan så att jag sörjer att jag redan har läst ut ”Vargsläkte”. För det här är verkligen perfekt semesterläsning för den som vill ha något spännande och inte alltför tungt, men som inte räds lite blodiga skräckinslag mitt i sommaridyllen.

Caroline L Jensen – Vargsläkte (Ord Text Mening, 2011)