vänskap

Life is strange

lifeisstrange
När jag först hörde talas om episodspelet Life Is Strange så hörde jag det beskrivas ungefär som ”ett Twin Peaks i high school-miljö, med tidsresor”. Det lät ju lite för bra för att vara sant, men jag köpte i alla fall första delen av Dontnod Entertainments spel och föll totalt pladask.

Vår protagonist heter Max Caulfield och är en ganska tystlåten high school-tjej som är en total fotonörd och som har flyttat tillbaka till sin gamla hemstad Arcadia Bay för att gå sitt sista high school-år på internatskolan Blackwell Academy. Max blir vittne till hur en skolkamrat skjuter en tjej inne på en av skoltoaletterna, något som gör att hon väcker sin förmåga att manipulera tiden. Max lyckas vrida tillbaka tiden och hindra tjejen från att bli skjuten, en tjej som dessutom visar sig vara hennes gamla bästis Chloe. Tillsammans med Chloe lär sig Max bemästra sina nya krafter, samtidigt som hon hjälper sin nyfunna vän att söka efter hennes försvunna kompis Rachel Amber. Det blir allt tydligare att mörka krafter verkar i Arcadia Bay och att Max är den enda som kan förhindra den katastrof som hotar staden.

Life Is Strange är ett spel som är helt fokuserat på berättelsen och karaktärerna. Det finns vissa spelmoment, men det handlar mer om att klura ut rätt svar i en konversation eller att göra rätt saker för att Max ska kunna ta ett coolt foto till sina samlingar. Eftersom det alltid går att vrida tillbaka tiden och börja om så finns det inget rätt eller fel, utan det går att spela om en händelse ett enormt antal gånger till önskat resultat uppnås.
Det betyder inte att spelet är enkelt. Det finns en mängd moraliska val att göra och varje val påverkar spelets fortsatta händelser, ibland på sätt som det är omöjligt att förutse.

Det är storyn och karaktärerna som också är det som gör spelet så bra. Vänskapen mellan Max och Chloe är komplicerad och uppslukande, på det sätt som det ofta kan vara i tonåren. Det är ytterst få spel som kan få mig så känslomässigt engagerad som jag blivit av det här spelet, sådär så att man känner sig helt omtumlad när man spelat klart en episod. Fulgråt kan ha förekommit vid några tillfällen också.

Life Is Strange är – hur konstigt det än kan låta – ett spel som samtidigt lyckas vara småmysigt, läskigt och helt hjärtskärande. Några av mina favoritstunder i spelet är de där man kan låta Max sätta sig ner en stund och bara reflektera över allt som händer eller de gånger då hon får chansen att sätta sig ner med gitarren ett tag.

Den femte och sista episoden av spelet kommer ut i mitten av oktober. Med tanke på vilken otrolig cliffhanger det fjärde avsnittet slutade med så lär jag kasta mig över sista avsnittet så snart det bara går.

Annonser

Soon I’ll be gone

antiloperDe senaste veckorna har jag läst två ungdomsromaner med liknande tema. Båda handlar om unga kvinnor som inte riktigt klarar av att hantera sina liv och om de som blir lämnade ensamma kvar när allt faller samman. Båda handlar om hur ont det kan göra när någon närstående försvinner och hur maktlös man kan känna sig när hen inte går att hjälpa.

I Ester Roxbergs ”Antiloper” är det vanligtvis så utåtriktade Ellen som börjar förändras, dra sig undan och bli alltmer lynnig. Bästa vännen Astrid har svårt att hantera situationen. De går ju sista året på gymnasiet och friheten väntar runt hörnet, de borde planera sin stundande resa till London istället för att älta livets meningslöshet. Men hur ska man kunna hjälpa någon som inte verkar vilja bli hjälpt?

Jag gillar hur vänskapen mellan Astrid och Ellen beskrivs i boken. Hur olikheterna inte ger slitningar mellan dem, utan snarare gör dem till bättre vänner. Åtminstone till en början.
Skildringen av hus Astrid försöker hantera – eller inte hantera – situationen är fin. Hon får dåligt samvete för att hon inte gör mer för sin bästa vän, men samtidigt kan hon inte bara ge upp hela sitt liv. Inte hon också. Inte nu när livet är på väg att börja.

”Antiloper” är en fin debutroman om ett tungt och viktigt ämne. Sorglig och hoppfull på samma gång, och en riktigt bra bok om vänskap och sorg.

Ester Roxberg – Antiloper (X-publishing,2013)

När Mariia faller för den nyinflyttade Mimi gör hon det både hårt och utan förvarning. Hon tillhörde ju de som snackade skit om Mimi, om hennes trasiga familjeförhållanden och slitna kläder. När hon nu ser på Mimi ser hon bara ljus ljus ljus, men bakom ljuset döjer sig ett mörker större än någon kan ana.

Vilja-Tuulia Huotarinens ”Ljus ljus ljus” är en prisbelönad finsk ungdomsroman om kärlek som inte övervinner allt. Språket i boken är ganska säreget och väldigt poetiskt, med fraser som upprepas och återkommer i olika variationer. Det är vackert, men ibland upplever jag att det lägger sig som ett hinder mellan mig och själva historien som berättas. Å ena sidan blir jag inte lika drabbad av Mimis öde som jag hade blivit om språket varit lite enklare, men å andra sidan hade texten inte varit lika vacker om den vore skriven på ett annat sätt.

Sen kan jag också känna att jag är lite trött på icke-hetero kärlekshistorier som slutar olyckligt. I det här fallet är det visserligen inte själva kärlekshistorien som är avgörande för Mimis öde, men det känns ändå ganska trist. Att Mariia får vara så komplicerat bisexuell väger upp till en del, men jag kan fortfarande känna att det behövs fler lesbiska par som får leva lyckliga i alla sina dagar. Eller åtminstone i en hel ungdomsroman.

Vilja-Tuulia Huotarinen – Ljus ljus ljus (Gilla böcker, 2014)

Kärlek, vänskap och mittemellan

nattsagorOlivia befinner sig någonstans i gränslandet mellan ung och vuxen. Hon har ett tråkigt jobb i en kiosk, ett komplicerat förhållande med en kille som redan har en flickvän och två bästa vänner som inte tål varandra och som ständigt tävlar om hennes uppmärksamhet. Samt en sällan skådad förmåga att skapa drama som hon hamnar mitt i.

Handlingen i Johanna Westers debutroman ”Nattsagor för sömnlösa” är kanske inte unik, men Wester har ett språk och en ton som träffar mitt i prick. Hennes protagonist är ganska självcentrerad, men ändå kommer jag på mig själv med att ständigt vara på hennes sida. Jag tror det är hennes ständiga längtan bort, hennes oförmåga att uppskatta det hon faktiskt har, som jag verkligen kan sympatisera med. De där åren precis efter gymnasiet var väldigt jobbiga och jag tycker att den här boken verkligen fångar den där kampen som vart vuxenblivandet perfekt.

”Nattsagor för sömnlösa” är en riktigt bra debutroman som handlar om kärlek, vänskap och tillståndet däremellan som är helt omöjligt att definiera. Ni vet, sånt där som är alldeles livsviktigt för någon som är på väg ut i vuxenlivet men som inte kan låta bli att stå kvar med en fot i det trygga barndomshemmet.

Johanna Wester – Nattsagor för sömnlösa (Natur & Kultur, 2013)

Smart spänning

kodnamnverityElizabeth Weins ”Kodnamn Verity” är ett utmärkt exempel på att man inte ska döma en bok utifrån de allra första kapitlen. Mitt första intryck av boken var att den kändes ytlig, pladdrig och ganska förvirrad, något som gjorde att jag hade svårt att komma in i den. Men när jag väl börjat läsa på allvar så ändrades min inställning till boken helt. Pladdrigheten fick sin förklaring och vad som verkade vara planlöshet var i själva verket en riktigt smart uppbyggd intrig.
”Kodnamn Verity” visade sig, helt tvärtemot mitt första intryck av boken, vara en oerhört spännande, smart och ganska grym roman. En riktigt bra läsning för den som bara har lite tålamod.

En brittisk kvinnlig dubbelagent tillfångatas i Frankrike av Gestapo. Genom att lova en skriftlig bekännelse där hon avslöjar alla militära hemligheter hon någonsin hört talas om köper hon sig lite tid. Hennes bekännelse berättar lika mycket om hennes fruktansvärda tillvara i Gestapos klor som om den händelse som format hennes liv; vänskapen med piloten Maddie. Det är en historia som berättas i sin egen takt, en pusselbit i taget. Och vad hon väljer att inte berätta är kanske det viktigaste av allt.

Jag gillar att vänskapen med Maddie är det nav vilket berättelsen kretsar kring. Kärnan i det hela. De historiska detaljerna kring kvinnlig militärtjänstgöring, franska motståndsrörelsen och utbildningen av krigspiloter är mycket intressanta, men det är de båda kvinnornas utveckling och lojalitet mot varandra som gör boken så bra.

Ibland kan det kännas som att en har läst om andra världskriget till leda, men jag tycker att Elizabeth Wein lyckas tillföra mycket nytt i sin roman. Ett nytt perspektiv, om en så vill. En historia som inte känns det minsta förutsägbar. En historia som berättas på sitt eget sätt. Bara det gör den väl värd läsningen.

Elizabeth Wein – Kodnamn Verity (Gilla böcker, 2013)

Att minnas

känslanJulian Barnes ”Känslan av ett slut” handlar om minnen. Om hur de sätter spår i oss, men också om hur förrädiska de kan vara. Vad vi minns är inte alltid vad som hände, och ju längre tid som går desto färre äkta minnen stannar kvar.

Romanen inleds med att Tony räknar upp ett antal minnen, ”utan inbördes ordning”. Dessa minnen är grunden för hans berättelse, en äldre man som ser tillbaka på sitt ungdomsliv, på vänskap och kärlek som för länge sedan försvunnit ur bilden.
När så det förflutna gör sig påmint i Tonys nuvarande lugna tillvara, så vänds hans liv upp och ner. Han påminns om gamla svek och sår som aldrig riktigt läks. Men frågan är om det är värt att börja grävs i det förflutna?

”Känslan av ett slut” är en kort roman, knappt 200 sidor lång i pocketformat. Det känns som att Barnes ändå har fått med allt som behövs på de få sidorna. De minnen han utgår från, de personer och känslor som hör samman med dem, de målar effektivt upp ett helt liv med alla misstag och framgångar.

Boken är inte perfekt. De avsnitt som handlar om förhållandet mellan Tony och Veronica, hans första stora kärlek, är mycket tröttsamma. Jag är så otroligt trött på att läsa beskrivningar av förhållanden där mannen/pojken är helt besatt av att ha sex för första gången med sin flickvän och tillbringar typ hela deras förhållande med att tjata om saken. Det är tyvärr ganska vanligt (”High Fidelity”, någon?), men gör det inte mindre vidrigt.
Däremot är beskrivningen av relationen mellan den vuxne/gamle Tony och exfrun Margaret fint skildrad. Här finns ingen bitterhet, bara ett förhållande som lyckats utvecklas från kärlek till vänskap. Det fungerar som en bra kontrast mot det emotionella haveri som Veronica får stå för.

”Känslan av ett slut” är en mycket välskriven och välbalanserad roman. Jag får känslan av att Barnes vägt varje ord på guldvåg innan de fått plats i texten. Resultatet är en bok som är mycket läsvärd, om än inte helt utan brister.

Julian Barnes – Känslan av ett slut (Bonnier pocket, 2012)

About a girl (and a boy)

kurtcobainFörsta dagen på gymnasiet träffar Lovis Alex och hennes värld förändras för alltid. Alex med sin Kurt Cobain-frisyr, sitt avskavda nagellack, sina teckningar och sin nattsvarta ångest. Han blir centrum i hennes värld, men samtidigt är han svår att komma nära. Särskilt när han mår dåligt och kräver mer än Lovis orkar ge.

Hanna Jedviks ”Kurt Cobain” utspelar sig under tidigt nittiotal där musiken är minst lika viktig som kärleken och vänskapen. Det är ett nittiotal jag själv känner igen mig i väldigt mycket – kläderna, böckerna och festivalerna – trots att jag är några år yngre än Lovis.
Jedvik har fångat tidsandan väl. Det nittiotal hon beskriver är ett grungigt och svartrockigt nittiotal som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och som för mig var största skälet till att jag ville läsa den här boken.

Relationen mellan Lovis och Alex är fint skildrad. Alex är en undanglidande karaktär, men jag tycker att Jedvik får till en fin balans mellan hans briljans och hans svårare sidor. Jag kan förstå varför hans fascinerar så många människor.

Jag svårare att förstå mig på Lovis. Hon framstår ofta som en ganska ytlig och självcentrerad person. Först dumpar hon sina nuvarande kompisar utan att tveka när hon träffar Alex. Sen prioriterar hon alltid honom först, inte minst framför de stackars killar som har oturen att bli tillsammans med henne. Hon behandlar sina halvsyskon som skit. Och när Alex äntligen vågar avslöja sin stora hemlighet för henne så sviker hon honom totalt.

Problemet med att jag har svårt för Lovis är att boken är skriven i första person. Läsarna är fast i hennes huvud och får alltid hennes syn på saker som händer. Något som för min del blev lite tröttsamt i längden.
Däremot älskar jag det du-tilltal som finns med genom hela boken, där ”du” självklart är Alex. Det ger texten en angelägen ton och en bitvis lite poetisk klang. Det är helt klart ett stilgrepp som lyfter berättelsen.

”Kurt Cobain finns inte mer” är en välskriven och sorglig bok som inte riktigt når hela vägen fram för mig. Den rekommenderas dock, och inte bara till de som liksom jag själv får en nostalgisk tår i ögat av att slungas tillbaka till det alternativa nittiotalet.

För övrigt håller jag helt med Lovis i åtminstone en sak: ”Disintegration” ÄR Cures bästa album.

Hanna Jedvik – Kurt Cobain finns inte mer (Rabén & Sjögren, 2012)

The lovely way

Mary och Lovely är bästa vänner. De älskar körsbärsrött läppstift, att dricka te ur blommiga koppar, att konversera på engelska och att drömma om att åka till London när skolan är slut. Men deras vänskap är inte helt okomplicerad. Ibland har Lovely så mycket ångest att hon inte kan ta sig ur sängen eller svara i telefon när Mary ringer. Hon bråkar med lärarna, provocerar klasskamraterna och dricker för mycket så snart det vankas fest. Men Lovely besitter också en stor charm och ett sätt att få världen att verka lite mer spännande än den egentligen är.

Sanne Näslings ”Kapitulera omedelbart eller dö” är en svindlande vacker ungdomsroman om vänskap, livet och döden. Om att längta bort så starkt att man nästan går under. Om att försöka hitta skönheten i en alltför vardaglig värld.
Vänskapen mellan Lovely och Mary är oerhört väl beskriven. Den där typen av klaustrofobiska bästisförhållande som jag inbillar mig att man bara kan ha i en viss ålder innan man blir alltför självständig. En värld som stänger ute alla andra, inte minst de få killar som dyker upp i utkanten av de två tjejernas värld. En vänskap som kanske även är en kärlek, om bara steget tas.

Näsling har ett helt fantastiskt språk, som kränger hit och dit i tvära kast mellan svenska och engelska, mellan fantasi och verklighet. Jargongen mellan Mary och Lovely är fantastiskt underhållande och påminner mig en hel del om mitt gamla gymnasiegäng (som dock inte alls var lika extrema). Vi drömde också om London på ungefär samma naiva sätt.
När jag läste Amanda Svenssons ”Hey Dolly” så blev jag inte helt förtjust i formuleringskonsten och de vilda infallen. I ”Kapitulera omedelbart eller dö” faller jag däremot helt för de språkliga krumbukterna. Kanske för att det här finns ett helt annat allvar som hela tiden vilar i bakgrunden, ett tydligare budskap bakom de charmiga dialogerna.

Något jag verkligen uppskattar med ”Kapitulera omedelbart eller dö” är hur mycket som lämnas öppet för tolkning. Slutet är ambivalent på bästa tänkbara sätt, det ger läsaren möjlighet att själv fundera över var gränsen går mellan verklighet och fantasi. Och om det ens spelar någon roll var den gränsen går, egentligen.

Sanne Näsling – Kapitulera omedelbart eller dö (Rabén & sjögren, 2011)

Att finna sig själv

När Tildas bästa vän flyttar till andra änden av stan så känner hon sig väldigt ensam. Hon har ingen hon riktigt kan prata med, inte på riktigt. I hennes familj pratas det inte om känslor utan alla sitter ensamma bakom sina stängda dörrar och i skolan har hon ingen annan nära vän. Men så lär hon känna Jesper, som håller på med lajv. Och Tilda får inte bara en ny vän, det är som en helt ny vän öppnar sig för henne.

Sofia Nordins ungdomsroman ”Natthimmel” var Augustnominerad 2009 och är Nordins femte bok. Det är en roman om att finna sig själv, om vänskap och – självklart – om lajv.
Jag har själv aldrig varit någon lajvare, men jag har varit på medeltidsveckan flera gånger och haft många vänner som lajvat. Det märks att Sofia Nordin själv är lajvare, för hon skriver initierat och detaljerat utan att någonsin bli spekulativ (tvärtom tar hon avstånd från kvällstidningssynen på lajv som krigslekar för destuktiva ungdomar). Hon tar fasta på just det som är det finaste med lajv; friheten och delaktigheten.

Tilda är en mycket sympatisk protagonist. En flicka som är ganska tyst i skolan, men som inom sig bär på en äventyrslusta och en längtan efter att leva ut. Något hon får chansen att göra när hon dras in i lajvandet. Hon brottas hela tiden med att vilja gå sin egen väg och att passa in i skolan, att anpassa sig till de till synes godtyckliga normer som styr.

Något jag verkligen uppskattade med ”Natthimmel” är att det inte handlar om kärlek alls. I början är Tilda orolig för att ”flörtmissförstånd” ska förekomma när hon blir vän med Jesper, dvs att klasskompisarna ska tro att de är ett par eller att någon av dem är kär i den andra. De är ju bara vänner, trots att de råkar vara av olika kön. Eller bara och bara, det är ju en vänskap som blir oerhört viktig för Tilda. Det är minsann inte så bara.

”Natthimmel” är ungdomslitteratur när den är som bäst. En välskriven historia med flera bottnar om att hitta sig själv eller snarare att våga vara sig själv fullt ut, oavsett vad omgivningen tycker. Det är en fin och lite melankolisk roman som påminner en om hur komplicerade tonåren kan vara.

Sofia Nordin – Natthimmel (Rabén & sjögren, 2009)

I Den store Gatsbys anda

Katey och Eve är bästa vänner och delar rum på samma pensionat för unga kvinnor i New York. På nyårsafton 1937 träffar väninnorna den charmige och världsvane Tinker Grey, en ny bekantskap som inte bara kommer att testa deras vänskap utan också introducera dem för en helt ny värld. En glamorös värld, men en som inte ligger så långt från trettiotalets finanskris och krigets skugga som man skulle kunna tro. Och kärlek och vänskap verkar vara lika komplicerat oavsett bakgrund.

Amor Towles ”Artighetsreglerna” beskrivs som en ”roman i Den store Gatsbys anda”. Det är svårt att läsa en roman som utspelar sig i de finare salongerna i 1930-talets USA utan att dra paralleller till F. Scott Fitzgeralds klassiker, men ”Artighetsreglerna” är som tur är mycket mer än en trist epigon. Visst handlar det en hel del om dekadenta partyn och tjusiga kläder, men Katey har en ganska nykter syn på all lyxen. Hon fokuserar på sin karriär och sina böcker och blir mest förvånad när hon dras allt längre in i Manhattans rikaste kretsar. Just Katey påminner mig en hel del om Emily i Richard Yates ”The Easter Parade”; båda kvinnorna gör karriär inom samma område och jämför sig ständigt med sin väninna/syster. Även om Towles roman på andra sätt känns ganska långt ifrån Yates ångestfyllda mörker.

”Artighetsreglerna” är en underhållande, smart och lätt melankolisk roman som bjuder på fantastiska miljöbeskrivningar och intressanta karaktärer. Den ger en bra bild av en tidsålder – och tidsanda – utan att kännas som att den idealiserar eller förenklar. Dessutom tycker jag att Towles är bra på att skriva om klass på ett trovärdigt och ganska självklart sätt.

”Artighetsreglerna” är helt enkelt en välskriven och genomtänkt roman. Elegant. Rekommenderas!

Amor Towles – Artighetsreglerna (Månpocket, 2012)

Ihåligt

När Minou blir dumpad via ett kassettband så tröttnar hon helt på sitt så kallade liv i Stockholm bland sunkiga ölställen och indiefik. Hon åker till Spanien för att komma bort och få sina tankar att sluta snurr. Men tiden i Spanien gör saker bara mer förvirrande och Minou börjar ifrågasätta allt; vänskaper, kärleken till exet och sig själv.

Jenny Jägerfelds debut ”Hål i huvudet” låter på pappret som något jag skulle gilla. Igenkänningen i att hänga på String eller Carmen, iförd svart page och randig tröja, och diskutera Smiths-låtar i oändlighet. Men tyvärr gillar jag inte alls den här boken lika mycket som jag trodde att jag skulle göra. Av flera olika skäl.

För det första är jag så otroligt trött på hela konceptet ”ung tjej/kille flyr Stockholm för att hitta sig själv i något annat land och kommer tillbaka med ökad livsvisdom”. Det har gjorts så många gånger att det inte finns något nytt att tillföra. Det blir också ganska tråkigt att läsa om exilen i ett annat land; alla stränder, abrer och sunkiga hotellrum. Alla enformiga dagar i solen. Sak samma om personen då befinner sig i Thailand eller Spanien eller någon helt annanstans. Det känns mest ihåligt.

För det andra har jag väldigt svårt för Minou. Jag har inget emot osympatiska protagonister i allmänhet, men i det här fallet känns det som att tanken är att man ska vara på hennes sida. Vilket jag inte är. Hon är tjugotre år, men uppför sig mer som sjutton. Inte nog med att hon börjar röka i samband med att hon blir dumpad, hon börjar också poserröka filterlösa cigaretter inlindad i något jävla täcker. Hon är totalt ansvarslös, låter sin stackars mamma betala hyran medan hon flyr landet utan att höra av sig. Och värst av allt; för att visa hur crazy hon är så lägger hon sig på golvet titt som tätt och går runt och skriver ”Love on you, hälsningar Lakritsfantomen” överallt. Ja, du läste rätt. Lakritsfantomen.

För det tredje så känns ”Hål i huvudet” som en inte helt lyckad crossover. Språket känns ganska typiskt YA, med tvära känslokast, slanguttryck och ett ganska skämtsamt språk. Men att Minou ändå ska vara tjugotre (fast bevisligen väldigt omogen) gör att det inte känns helt trovärdigt. Det blir en diskrepans som gör att jag mest irriterar mig på allt Minou gör och säger, vilket inte hade varit fallet om hon fått vara några år yngre.

”Hål i huvudet” är med andra ord ingen bok för mig. Av vad jag har hört om Jägerfelds ”Här ligger jag och blöder” så är hon mycket bättre på att skriva renodlade ungdomsböcker, så jag tänker att jag ska ge den boken en chans istället.
Plus dock till ”Gilla böcker” för det snygga omslaget. Känns mycket indie.

Jenny Jägerfeld – Hål i huvudet (Gilla böcker, 2011)