vampyrer

Vampyr-YA med bett

coldestgirlDet känns som att det bara var en fråga om tid innan Holly Black, drottningen av YA-urban fantasy, skrev en vampyrroman. Och det är ingen som helst överrasking att hon gör det bra.
För några år sen läste jag och gillade Blacks novell ”The Coldest Girl in Coldtown”, som inledde vampyrantologin ”Vampires – the Recent Undead”. Novellen ligger till grund för den här romanen, som jag varit nyfiken på sedan jag fick höra att den skulle ges ut.

Tana vaknar efter en vild fest och upptäcker att alla andra på festen blivit dödade av vampyrer. Alla utom hennes odräglige expojkvän, som blivit biten och lämnad i ett sovrum tillsammans med en fastkedjad och till synes galen vampyr. Tana lyckas befria båda två, men misstänker att hon själv blivit smittad av vampyrerna som dödat hennes skolkamrater. De tre gör det enda de kan för att överleva: de beger sig till Coldtown, en muromgärdad stad där vampyrer, smittade och frivilliga offer stängts in tillsammans. En stad där strategiskt utplacerade kameror spelar in vampyrernas dekadenta leverne och visar upp det som underhållning för de uttråkade massorna.

Det är svårt att skriva vampyr-YA och göra något nytt. Jag tycker ändå att Black lyckas med att tillföra något nytt i och med Coldtown och hela dokusåpaaspekten. Men då och då faller historien in i lite väl välkända spår, och för den som överdoserat på vampyrfiktion kan det kännas lite synd.
Tana känns som en ganska typisk Black-hjältinna. Hon är något av en outsider, är bra på att ta hand om sig själv och kan till och med besegra en vampyr i ett slagsmål. Jag gillar att Blacks protagonister alltid är ganska trasiga. De är självständiga och kan sparka rumpa, men de är långt ifrån perfekta.

Allt som allt är ”The Coldest Girl in Coldtown” en bra bok som lyckas tillföra lite friska vindar i en ganska stagnerad genre. Inte riktigt i samma klass som Blacks Tithe-trilogi, men klart bättre än den genomsnittliga vampyrromanen. Rekommenderas för alla som söker nya, spännande vampyrböcker att sätta tänderna i (pun intented).

Holly Black – The Coldest Girl in Coldtown (Orion books, 2013)

Väsen

I vanlig ordning har jag tänkt läsa en extrakurs till hösten. I år var det ovanligt svårt att välja, dels eftersom jag känner att jag bara hinner med en enda kurs och dels för att jag tvingades välja mellan nytta och nöje (dvs en kurs som verkar grymt rolig och en som jag tror att jag kommer ha stor användning av i jobbet).
Till slut blev det nöje som fick gå segrande ut striden. Vilket innebär att jag ska läsa distanskursen ”Varulvar, vampyrer och väsen – Skräck i litteratur och andra media från antiken till idag” med Mattias Fyhr som kursansvarig. Jag är mycket peppad!
Detta innebär förstås att jag kommer att skriva lite extra mycket om skräck och monster i bloggen under hösten. Vilket i och för sig är vad jag brukar göra ungefär varje höst, så ingen som brukar besöka bloggen lär bli särskilt förvånad …

Seriesöndag: Buffy vs Twilight

buffytwilightI det sjunde albumet av ”Buffy the Vampire Slayer Season 8” så får vi äntligen veta vem det är som är säsongens Big Bad, och som tagit sig det fåniga namnet ”Twilight”. Eller äntligen och äntligen, förresten. Avslöjandet är ungefär det största antiklimaxet någonsin.
Precis som de andra albumen i Season 8 så lider detta album av att det inte längre finns några begränsningar: vad som helst kan hända, på vilket sätt som helst.
Jag hade svårt för den här tendensen redan i tv-spinoffen ”Angel”. Är det ens någon idé att sätta upp begränsningar och regler för hur en magisk värld fungerar när reglerna bara bryts hela tiden? I tv-serien ”Buffy” gjordes det hela tiden en poäng av att magi har sitt pris och att det inte alltid är värt att betala. Det var en av tv-seriens stora styrkor. Synd bara att det känns som att serien helt har frångått de principerna.

Det finns dock ljuspunkter i mörkret. Det här albumet innehåller en hel del underhållande nördiga referenser till allt från Harry Potter till Avengers till (föga förvånande) Twilight. Som sig bör när allas vår favoritnörd Andrew får vara berättarröst i åtminstone ett – mycket underhållande – kapitel.

Hela säsong 8 har varit ojämn. Jag har varit på väg att ge upp läsningen flera gånger, och det här albumet var inget undantag. Men jag känner att jag trots allt vill hålla ut till slutet – särskilt då det bara är ett album kvar. Det går ju inte an att överge Buffy precis innan slutet!

Meltzer, Jeanty & Whedon – Buffy the Vampire Slayer Season 8: Twilight (Dark Horse, 2010)

Blodigt

judasbarnEn rik, vacker och till synes ung kvinna tillbringar stora delar av sin tid med att vaka vid dödsbäddar och spöa upp folk inför webbkameror. Resten av sin tid lägger hon på att bevaka sina få överlevande släktingar och skriva ner sin historia. En historia som börjar 1670 i Serbien och som handlar om en liten flicka, senare kallad Scylla, som blir moderslös. Hennes dittills okände far Karol dyker upp och visar sig inte bara vara en briljant vetenskapsman utan också medlem av det hemliga sällskapet Judas barn. Ett sällskap som specialiserat sig på att forska om ett särskilt område – vampyrer.

Markus Heitz ”Judas barn” är en vampyrroman med genuin historisk östeuropeisk grund, som befriande nog inte är baserad på Dracula-myten. Jag har läst min beskärda del av Dracula-efterföljare och det är sällan den typen av böcker tillför något nytt. Heitz lyckas med att utgå från traditionerna men tillföra nytt blod (förlåt, det är tydligen helt omöjligt att låta bli ordvitsarna när man skriver om vampyrer) i form av bland annat hemliga sällskap, vampyrjägare och olika vampyrsläkten med olika förmågor.

I sitt efterord skriver Heitz om den historiska bakgrunden till romanen och det märks verkligen att han gjort sin research. Det är trovärdigt rakt igenom. Det är bitvis även mycket blodigt, med ingående beskrivningar av blod, inälvor och döda kroppar, vilket är helt som det ska i en vampyrroman.

”Judas barn” är en spännande roman, men ibland känns det som att den tappar tempo. Hoppen mellan de olika tidsplanen kan bitvis kännas lite störande och historien hade mått bra av att kortas ner ett antal sidor. Tegelstensformat i all ära, men ibland kan till och med den här tegelstenskramaren tycka att det blir aningen långrandigt.

”Judas barn” är en bra vampyrroman, i synnerhet för den som liksom jag är intresserad av vampyrhistoria. Jag kommer garanterat att läsa de fristående fortsättningarna ”Judassonen” och ”Judasdöttrarna” när de kommer ut på svenska.

Markus Heitz – Judas barn (Coltso, 2013)

Seriesöndag: Baltimore

baltimoreLord Henry Baltimore jagar vampyrer. Lite som Buffy, fast med sämre fashion sense och färre oneliners. Det hjälper förstås inte att det Europa han reser runt i är översvämmat av vampyrer, pestsmittade och zombier.

”Baltimore: The Plague Ships” innehåller inga direkta nyheter för den som har läst Mike Mignola förut. Det är mörkt, våldsamt och och det kryllar av allehanda monster. Jag måste säga att jag faktiskt blev en aning besviken, då jag hade väntat mig något lite mer annorlunda. Den största skillnaden jämfört med exempelvis Hellboy, är att Lord Baltimore är en mycket dystrare protagonist. Han är på gränsen till melodramatisk, något som visserligen passar vampyrtemat men som också känns ganska gjort. Ge mig mycket hellre en vampyrjägare med stylish yet affordable boots än en dyster lord på enmanshämndstråk.

”Baltimore” är ingen dålig serie, men jag hade förväntat mig lite mer. Eller så har jag bara överdoserat på vampyrböcker, som jag har en tendens att göra då och då.

Mike Mignola, Christopher Golden, Ben Stenbeck – Baltimore: The Plague Ships (Dark Horse, 2011)

Urban NY-fantasy

blackswanrisingNew York-bon Garet har pengaproblem. Hennes pappas galleri lider svårt av den ekonomiska krisen och själv drar hon inte in några stora pengar på sitt eget yrke som smyckesdesigner och silversmed. Således tackar hon ja när hon får i uppdrag av en antikvitetshandlare att öppna en antik silverask. En ask som dessutom råkar prydas av exakt samma symbol, en svart svan i flykt, som finns på den vapenring Garet ärvt efter sin mor. Självklart innebär öppnandet av asken problem. Garet dras in i en värld hon inte trodde fanns och ställs inför faror hon inte vet hur hon ska hantera.

Lee Caroll är en pseudonym, som står för akaporrförfattaren Carol Goodman och hennes make poeten Lee Slonimsky. Tillsammans har de skrivit den New York-baserade urban fantasy-bokserie som inleds med ”Black Swan Rising”.

Det är intressant att Caroll valt en så brittisk approach till urban fantasy – fae, engelska småknytt, Shakespeare-referenser och elisabetanska alkemister – men låter sin historia utspelas i New York. Jag tycker att det fungerar väl. Det blir väldigt effektivt att plantera de olika karaktärerna i en modern amerikansk miljö, det ger det urbana i urban fantasy lite extra snärt. Att miljöebeskrivningarna är väldigt välskrivna skadar ju inte heller.

Jag gillar hur fae beskrivs i boken. Hur de lever mitt ibland oss, ofta helt obemärkt, och anpassar sina förmågor till vår moderna värld. Även om vissa av dessa förmågor känns klart mer användbara än andra.
Dick kan jag för mitt liv inte förstå varför det nödvändigtvis måste dras in en vampyr i det hela. Eller jag kan förstå på ett krasst plan: vampyrer säljer. Och Lee Caroll vill sälja. Det är det enda skälet jag kan komma på, för vampyrens närvaro är både överflödig och ologisk. Dessutom är han tyvärr en romancevampyr enligt formulär 1A: svinsnygg, svinrik och hemlighetsfull. Och självklart dras Garet till honom direkt trots att han kan råka döda henne om de ligger och BLA BLA BLA. Har vi inte läst det här tusen gånger förut? Räcker det inte snart? Jag kan väl inte varit den enda som infört nolltolerans mot klyschiga romancevampyrer? Speciellt sådana som har lite svårt att hålla isär begreppen ”odödlig” och ”odöd”.

Vampyren och kärlekshistorien är tyvärr en ganska central del av ”Black Swan Rising”. Tyvärr, eftersom jag tror att boken hade varit bra mycket mer intressant utan. Kunde inte Garet ha fått ihop det med någon mystisk fae istället? Någon som inte lider av ”jag älskar dig, men jag vill döda dig”-syndromet?

”Black Swan Rising” innehåller ändå såpass många intressanta delar att jag tänkt läsa fortsättningen. Men jag befarar att vampyrhistorien kan komma att få ännu större utrymme i fortsättningen, och om så blir fallet så tror jag att jag kommer att lämna Garet åt sitt öde.

Lee Carroll – Black Swan Rising (Bantam, 2011)

Tolvfaldigt

Det har varit en lång väntan på Justin Cronins ”The Twelve”. Jag läste den första delen, ”The Passage”, för över två år sen som en del av min Vampyrsommar. Då föll jag direkt för den storslagna postapokalyptiska värld som Cronin målar upp, full av blodtörstiga vampyrer som jagar de få överlevande människorna utan urskiljning. ”The Twelve” är andra delen i en planerad trilogi och förhoppningsvis slipper vi vänta flera år på den tredje och avslutande delen. Vad titeln syftar på är ganska tydligt för alla som läst den första boken, så jag tänkte inte gå in på den saken alls.

Precis som i ”The Passage” utspelar sig berättelsen under flera olika tidsplan och vi får följa ett antal överlevare, både under den tidsperiod då vampyrerna tar över landet (kallad ”Year Zero”) och långt senare, då civilisationen gått under för länge sen. Till en början kan handlingen tyckas lite rörig, när Cronin hoppar mellan tidsplan och karaktärer till synes utan mål. Men det står snart klart att det inte finns något slumpmässigt över Cronins romanbygge, tvärtom väver han samman sina karaktärers öden med största skicklighet.

Boken inleds med en kort resumé av vad som hände i förra boken, i form av en religiös vers som beskriver händelserna då. Ett smidigt och fyndigt sätt för att fräscha upp minnet hos de läsare som liksom jag själv har hunnit glömma en del av detaljerna i den första boken. Det finns även en personförteckning i slutet av boken, men den innehåller några mindre spoilers (vilket förmodligen är skälet till varför den inte är placerad först), så jag skulle bara vända mig till den i nödfall.

Under den första halvan av boken går inte boken framåt så snabbt. Vi får istället återstifta bekantskapen med karaktärerna från förra boken. Och vi får återuppleva ”Year Zero” ur andra perspektiv, som ger än mer djup åt skildringen av undergången.
Under den andra halvan början berättelsen ta fart ordentligt. Jag vill egentligen inte avslöja så mycket om vad som händer mer än att Cronin effektivt ställer saker på sin spets. Beskrivningen av vampyrerna, the Virals, utvecklas och det står klarare än någonsin att mänsklighet och vampyrism inte alls är motsatser.

”The Twelve” är en mer invecklad historia än ”The Passage” som till stor del bestod av en ganska klassisk postapokalyptisk resa genom en förött land. Men den är också mer nyanserad. De karaktärer vi lärt känna i första boken har utvecklats och formats efter omständigheterna. Inte minst Amy, the Girl from Nowhere.
Den andra boken är ett par hundra sidor kortare än den första. Något som jag tror hänger ihop med att Cronins skrivande känns lite tightare, lite mer fokuserat. De transportsträckor som den första boken innehöll (och som Cronin fick en del kritik för) är försvunna.

Enligt rykten ska den sista delen i trilogin heta ”The City of Mirrors” och komma ut tidigaste 2014. Jag tror att väntan kommer bli lång.

Justin Cronins – The Twelve (Orion books, 2012)

Vampyrnoveller en masse

Det är svårt att recensera antologier. Eftersom de består av bidrag från många olika författare så är de alltid väldigt ojämna, även om de som i de här fallet har en ganska tydlig gemensam nämnare – vampyrer.
Antologin ”Vampires: The Recent Undead” är sammanställd av Paula Guran och innehåller vampyrnoveller skrivna på den här sidan millennieskiftet. Alla författare presenteras kort av Guran, en presentation som i ärlighetens namn mest består av superlativ och uppräkningar av eventuella priser/nomineringar som författaren erhållit.

En av de starkaste novellerna är den som inleder boken, Holly Blacks ”The Coldest Girl in Cold Town”. En vampyrhistoria som inkluderar coming of age, olycklig kärlek, politik och dokusåpor. En novell som känns uppfriskande och sorglig på en och samma gång.

En annan favorit är Karen Russells ”Vampires in the Lemon Grove”. Det handlar om livströtthet, om törst och om att få kärleken att räcka i hundratals år. Jag gillar särskilt att Russell på ett kreativt sätt återuppfinner vampyrmyten samt hur mänskliga hennes vampyrer är.

En vampyrantologi med noveller från 2000-talet är väl ingenting utan ett bidrag från Charlaine Harris? Hennes novell heter ”Dahlia Underground” och utspelar sig under och efter den sjunde Sookie-boken ”All Together Dead”. I huvudrollen möter vi en vampyr som i början av novellen föraktar människor, men vars fördomar snart kommer på skam. En underhållande novell som främst borde tilltala de som läst böckerna om Sookie.

Till de mindre bra bidragen hör Susan Sizemores ”Dancing With the Star”. Romancesmörja proppfull med klichéer. Dessutom med ett väldigt långt kursiverat stycke som ska beskriva något slags sanndröm. Riktigt smetigt.

Ett annat bottennapp var Rachel Caines ”Dead Man Walking”. Caine introducerar inte sina karaktärer alls utan kastar bara in läsaren i historien, och för någon som jag som inte har läst Caines vampyrböcker blir det hela obegripligt. Inte för att jag tror att jag kommer att läsa böckerna, jag störde mig väldigt på det påklistrat humoristiska tonfallet.

Många av novellerna i ”Vampires: The Recent Undead” är underhållande för stunden, men lätt glömda. En av de som stannade kvar var Charles de Lints ”Sisters”, som handlar om hur ensamt det är att vara vampyr, särskilt om man råkar vara tonåring. En vacker och sorglig historia om syskonkärlek.

”Vampires: The Recent Undead” är väl värd ett köp för litterära fangbangers. Här finns en hel del guldkorn, och trots att alla novellerna inte håller samma höga nivå så är det lätt att bläddra förbi de som inte faller en på läppen. Över 400 sidor vampyrnoveller borde ändå räcka åt den mest hungriga vampyrfantasten.

Paula Guran (ed) – Vampires: The Recent Undead (Prime books, 2011)

Tidlöst

SPOILERVARNING för de som inte läst de fyra första delarna av The Parasol Protectorate!

”Timeless” är den femte och sista delen av Gail Carrigers bokserie The Parasol Protectorate – en viktoriansk urban fantasy med vampyrer, varulvar och diverse steampunkiga inslag. Äntligen har Alexias dotter fötts och Lord och Lady Maccon har fått lite lugn och ro. Eller åtminstone så mycket lugn och ro som det är möjligt att få med en dotter som besitter förmågan att förvandlas till en minivampyr eller en liten varulvsunge när det är som minst lämpligt. Inte blir det enklare när hela familjen beger sig till Egypten för att få svar på frågor som kan komma att påverka alla övernaturliga varelser – och de själlösa därtill.

Jag var en smula orolig innan jag började läsa ”Timeless” om Carriger verkligen skulle få ihop alla trådar och intriger så att bokserien verkligen skulle kännas avslutad. Många författare misslyckas tyvärr på den punkten. Inte Carriger dock. ”Timeless” känns som en värdig avslutning på en mycket charmig bokserie i precis lagom många delar. Vi får svar på många frågor, men långt ifrån alla. Vi får ett avslut samtidigt som vissa mysterier lämnas intakta. En bra balans.

Om det är något jag är en aning missnöjd med så är det följande (SPOILERS följer! Markera texten om du vill läsa):
Att Conall överlever, mot alla odds, ett fall från en luftballong (!). Visst, jag är medveten om att de här böckerna skulle kunna kallas paranormal romance och därmed nästan kräver ett lyckligt slut. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite synd. Det hade blivit en underbart bitterljuvt slut om han dött medan Alexia och hans dotter överlevt.

Jag erkänner villigt att det känns lite tråkigt att nu ha läst alla böckerna i bokserien. Men som tur är så behöver jag bara vänta ett drygt halvår på nästa Carriger-bok. Då kommer nämligen första delen ut i hennes nya YA-bokserie Finishing School, ”Etiquette & Espionage”, som ska utspela sig tjugofem år tidigare i samma universum som the Parasol Protectorate.

Gail Carriger – Timeless (Orbit, 2012)

Inte det minsta hjärtlöst

(SPOILERVARNING för alla som inte har läst de första tre delarna i The Parasol Protectorate)

Lady Alexia Maccon née Tarabotti är tillbaka! Och hon är synnerligen höggravid. Inte för att det hindrar själlösa Alexia från att hamna i trubbel igen, även om hon den här gången faktiskt gör sitt bästa för att faktiskt lösa problem istället för att ständigt skapa nya. Det börjar med att ett spöke varnar henne för ett kommande övernaturligt mordförsök på drottningen, något som Alexia ger sig på att försöka förhindra. Men som vanligt visar det sig vara lättare sagt än gjort.

”Heartless” är den fjärde och näst sista delen i Gail Carrigers steampunkiga viktorianska urban fantasy-böcker med Alexia i huvudrollen. Det märks att Carriger börjar knyta ihop trådarna nu – på ett bra sätt. ”Heartless” känns mer fokuserad än de två föregående böckerna och trots att bokserien i sig tidvis kan kännas lite lätt fånig så känns den här boken lite mer seriös. Karaktärer som Ivy och Felicity, som hittills har känts ganska lättviktiga, får visa upp nya sidor. Och andra karaktärer visar sig dölja hemligheter som pekar mot en mycket intressant upplösning.

Jag uppskattar dessutom att Lord Akeldama får ordentligt utrymme att breda ut sig på igen. Denne fabulösa dandyvampyr är en av de största behållningarna med att läsa Carrigers böcker och förtjänar mer än bara en futtig liten biroll. Det ska bli mycket underhållande att se hur Akeldama kommer att hantera den nya riktning hans liv (eller snarare o-liv) kommer att ta i den sista boken.

”Heartless” är, precis som de tidigare böckerna i bokserien, skamlöst underhållande. Inte direkt oförglömliga böcker, men roliga och charmiga. Det känns faktiskt ganska skönt att jag bara har en bok kvar i serien att läsa, ”Timeless”. Med tanke på den gradvisa försämring som Sookie-böckerna har genomgått så tänker jag att det är bättre att låta The Parasol Protectorate-böckerna sluta med flaggan i topp.

Gail Carriger – Heartless (Orbit, 2011)