urban fantasy

Vi måste prata om Pax

nidstångenFör tillfället är Åsa Larssons och Ingela Korsells PAX-böcker mina favoriter att sätta i händerna på barn som vill ha boktips. Det är en bokserie för mellanåldern (alltså ungefär 9-12), som är ganska läskig, superspännande och fylld med oerhört snygga illustrationer. Det är väldigt tacksamt att skylta med böckerna i biblioteket också, för framsidorna drar till sig barnen som magneter.

grimmenBöckerna handlar om de två bröderna Viggo och Alrik Delling som blir placerade i fosterhem i Mariefred. Under småstadsidyllen visar sig mörka krafter lura och de bröderna blir snabbt indragna i farligheter. Som tur är lär de känna två åldrande syskon, Estrid och Magnar, som vet mer om vad som pågår och som fungerar som ett slags väktare mot det mörker som hotar staden. De tar hand om ett hemligt bibliotek fullt med böcker om magi och monster och de visar bröderna Delling hur de bäst kan använda sina förmågor för att kämpa mot ondskan som hotar.

En sak jag gillar med den här bokserien är den socialrealistiska grunden. Viggo och Alrik har haft ett tufft liv med sin alkoholiserade mamma och de har ganska svårt att anpassa sig till sin nya tillvaro. Trots att de trivs hos sin nya fosterfamilj så har de en förmåga att ständigt dras in i olika bråk och försätta sig själva i knepiga situationer. Storebror Alrik är en grubblare som har lätt för att bli arg och svårt att säga förlåt, medan lillebror Viggo ofta handlar först och tänker sen. Jag gillar verkligen hur relationen mellan bröderna skildras, hur de är så stenhårt lojala mot varandra trots att de inte alltid är helt överens.

mylingenMonstren i bokserien är baserad på svensk folktro och väsen. Det är grimmar, mylingar och bjäror som terroriserar staden. Trots att det i varje bok dyker upp ett nytt monster så känns det inte som en ”monster of the week”-bokserie, tvärtom hänger historien ihop väldigt bra.
Jag tycker att böckerna balanserar skräckinslagen och urban fantasy-feelingen väldigt bra. Vissa monster må vara läskigare än andra (mylingen!), men andra monster kompenserar med spännande bakgrunder. Ett av mina favoritmonster är de anarkistiska små imparna, som dyker upp lite då och då i jakt på katter att äta och saker att förstöra. Jonssons impteckningar är fantastiska, de är så diaboliskt gulliga med sina stora huggtandsleenden.

bjäranPAX-böckerna är ett ambitiöst bokprojekt. Det finns 10 böcker planerade, och böckerna har hittills släppts två åt gången ungefär en gång i halvåret. Vilket är en oerhört bra utgivningstakt när man ska försöka sälja in boken hos barn som tycker att en månad är ungefär en evighet lång.
Själv läste jag tredje och fjärde boken i ett litet nafs förra veckan när jag låg hemma sjuk och väntar nu otåligt på den femte boken, ”Gasten”, som kommer ut om någon månad. Tur att man som inköpande barnbibliotekarie kan läsa de nya böckerna först av alla …

Annonser

Bland änglar och monster

bloodandstarlightSPOILERVARNING FÖR ”A DAUGHTER OF SMOKE AND BONE”!

Jag läste (och tyckte mycket om) första delen i Laini Taylors trilogi om blåhåriga Karou och ängeln Akiva förra sommaren inför min resa till Prag. Av någon anledning dröjde det nästan ett år innan jag kom mig för att läsa den andra delen, med titeln ”Days of Blood and Starlight”. Lite hade jag oroat mig för om den andra delen skulle hålla samma höga kvalitet, men oron var helt obefogad. Om något så tycker jag faktiskt att denna andra del är snäppet bättre än den första.

Karou har gått under jorden. Inte nog med att änglarna fortfarande är ute efter henne, hennes mycket offentliga fajt med Akivas änglavänner har gjort henne till något av ett internetfenomen. Hon har ingen plats i varken människornas värld eller den värld av monster och änglar som hon egentligen tillhör. Full av ilska och sorg bygger Karou vidare på sin fosterfars Brimstones livsverk. Hon omvandlar tänder till magi och väcker liv i de döda. Men frågan är om chimärernas kamp verkligen är så ärbar som deras ledare vill få den att framstå?

I den här andra boken handlar det mycket mer om chimärerna än i den första. Något jag gillar, för jag tycker att deras värld är oerhört intressant. Mer intressant än serafim, som också får mycket mer utrymme i den här boken än i den första där vi främst fick lära känna Akiva. Här får vi veta mer om både monster och änglar, och det vi får veta gör båda sidorna mer komplexa. Det är något jag uppskattar med de här böckerna, att inget är så enkelt eller entydligt som man kan tro till en början. Det finns alltid fler sidor av saken, och ibland är det oerhört svårt för både böckernas karaktärer och läsaren att avgöra vad som är moraliskt riktigt.

Den sista delen heter ”Dreams of Gods and Monsters”. Den kom ut i april i år. Även om jag är otroligt nyfiken på hur det hela ska sluta (jag sätter en hundring på att det kommer att vara EPISKT), så hade jag tänkt invänta pocketutgåvan innan jag köper boken. Om inte annat så för att bespara mina handleder över 600 sidor tegelsten.

Laini Taylor – Days of Blood and Starlight (Hodder & Stoughton, 2013)

Down to the underground

whispersNär en ung man hittas död på en tunnelbaneplattform och mordvapnet är en omisskännligt magisk liten krukskärva, så blir det givetvis Peter Grants uppgift att lösa fallet. Han tillhör trots allt den minimala avdelning av Londons polisstyrka som har hand om magiska brott av det slaget som allmänheten helst inte borde få reda på. Som vanligt dröjer det inte länge innan Peter dras in i magiska intriger mer komplicerade – och mer dödliga – än han kunnat ana. Och som vanligt blir han tvungen att använda sina mycket begränsade magiska förmågor för att överleva.

”Whispers Underground” är Ben Aaronovitchs tredje urban fantasy/deckare med Peter Grant i huvudrollen. Precis som tidigare delar är detta en underhållande och spännande bok och Aaronovitchs gedigna världsbygge fortsätter att imponera. Men jag hade hoppats på en mer direkt fortsättning på den mer övergripande story arc vi kunde ana i förra boken, så jag blev faktiskt aningens besviken på den här boken. Är man inställd på Big Bad räcker det inte riktigt med Monster of the Week, så att säga.
Förhoppningsvis dröjer det inte länge innan Aaronovitch vänder tillbaka till berättelsens huvudspår igen, för det känns som att det finns en hel del där att berätta.

Jag gillar att Lesley är tillbaka på allvar i den här boken. Och jag gillar att vad som hände i första boken har påverkat henne så fundamentalt. Det känns trovärdigt. Och förutom att hon är en grym karaktär så fungerar hennes närvaro som en ständig påminnelse om magins faror, något som är en viktig del av den magiska värld som Aaronovitch skildrar.

Den fjärde delen i bokserien heter ”Broken Homes” och jag misstänker att det inte lär dröja allt för länge innan jag läser den. I höst kommer den femte delen, ”Foxglove Summer”, ut.

Ben Aaronovitch – Whispers Underground (Gollancz, 2012)

Inte helt såld på Dresden

stormfrontHarry Dresden är magiker och privatdeckare. Han tar hand om de övernaturliga fall som den vanliga polisen inte riktigt kan hantera. Som t.ex ett mycket blodigt dubbelmord som inte kunnat begås undan magisk hjälp. Men när Dresden dras in i utredningen så inser han snart att det kommer bli omöjligt för honom att hålla både polisen och hans andra uppdragsgivare nöjda, samtidigt som han måste hålla sig till strikt laglig magi eftersom han är under ständig bevakning för tidigare överträdelser.

”Storm Front” är den första av Jim Butchers böcker om Harry Dresden. Trollkarlen är lite som en amerikansk version av John Constantine, med ungefär lika mycket otur men lite mindre charm. Om jag ska vara ärlig så föll jag inte helt för Dresden i den här första boken. Jag tyckte att han är lite väl doucheig och långt ifrån så rolig som han själv verkar tycka att han är.
Jag gillar dock kombinationen av noirdeckare och urban fantasy. Det är snyggt genomfört, och intrigen sitter där den ska. Världsbygget känns också lovande, även om man inte får veta så jättemycket om det såhär i första boken. Vilket är helt i sin ordning, för när det gäller bokserier föredrar jag långsamma världsbyggen framför enorma infodumpstycken.

Även om jag inte föll pladask för ”Storm Front” så känner jag mig inte redo att ge upp bokserien efter en enda bok. Det finns definitivt potential. Inte minst hoppas jag att det dyker upp lite fler nyanserade kvinnoroller i kommande delar, för det kryllar inte direkt av dem i denna första bok.

Jim Butcher – Storm Front (Orbit, 2005)

Carniepunk

carniepunkDet är omöjligt att motstå en antologi med titeln ”Carniepunk”. I alla fall om man som jag hyser en skräckblandad fascination inför kringresande karnivaler och cirkusar som fenomen. Om man dessutom gillar urban fantasy som genre är det en extra bonus.

”Carniepunk” lider, som antologier i allmänhet gör, av något ojämn kvalitet.
Det största problemet med den här samlingen är att det är så få av novellerna som är självständiga verk, utan istället fungerar som tie-ins till författarens pågående urban fantasy-serier. Ibland fungerar det bra. Allison Pang lyckas i ”A Duet With Darkness” t.ex med att etablera karaktärer, visa upp världen och berätta en historia som känns riktigt intressant på ungefär 30 sidor.
Vissa andra texter känns mest som en enda lång reklam för författarens bokserie och lider av infodump overload från första sidan till sista. Tumregel: m det inte går att berätta en historia utan tio sidor bakgrundsinformation, så hör den historien inte hemma i en antologi. Eller i ett novellformat.
Delilah S. Dawson visar i ”The Three Lives of Lydia” ett bra sätt för en författare att skriva om sin värld, utan att helt alienera nya läsare. Hon låter sin novell utspela sig i sin steampunkiga Blud-värld, men låter en vanlig tjej besöka världen och beskriva den utifrån. Eller vanlig och vanlig … Frågan är väl just hur vanlig Lydia egentligen är.

Den sista novellen i antologin, Seanan McGuires ”Daughter of the Midway, the Mermaid, and the Open, Lonely Sea” är en av de starkaste i samlingen. Istället för att låta en novell utspela sig med en karneval som bakgrund, så är det här själva karnevalen i sig som är i fokus. Eller åtminstone några av dess invånare. En ganska sorgsen historia om förlust och priset som ibland måste betalas för att någon ska kunna vara sig själv.

Att läsa ”Carniepunk” har för övrigt gjort mig rysligt sugen på att se om tv-serien ”Carnivàle” (som sorgligt nog bara fick två säsonger). Det känns lite som ett tecken att vi skaffade ett HBO Nordic-konto förra veckan veckan, med andra ord.

Rachel Caine m.fl – Carniepunk (Gallery books, 2013)

Vampyr-YA med bett

coldestgirlDet känns som att det bara var en fråga om tid innan Holly Black, drottningen av YA-urban fantasy, skrev en vampyrroman. Och det är ingen som helst överrasking att hon gör det bra.
För några år sen läste jag och gillade Blacks novell ”The Coldest Girl in Coldtown”, som inledde vampyrantologin ”Vampires – the Recent Undead”. Novellen ligger till grund för den här romanen, som jag varit nyfiken på sedan jag fick höra att den skulle ges ut.

Tana vaknar efter en vild fest och upptäcker att alla andra på festen blivit dödade av vampyrer. Alla utom hennes odräglige expojkvän, som blivit biten och lämnad i ett sovrum tillsammans med en fastkedjad och till synes galen vampyr. Tana lyckas befria båda två, men misstänker att hon själv blivit smittad av vampyrerna som dödat hennes skolkamrater. De tre gör det enda de kan för att överleva: de beger sig till Coldtown, en muromgärdad stad där vampyrer, smittade och frivilliga offer stängts in tillsammans. En stad där strategiskt utplacerade kameror spelar in vampyrernas dekadenta leverne och visar upp det som underhållning för de uttråkade massorna.

Det är svårt att skriva vampyr-YA och göra något nytt. Jag tycker ändå att Black lyckas med att tillföra något nytt i och med Coldtown och hela dokusåpaaspekten. Men då och då faller historien in i lite väl välkända spår, och för den som överdoserat på vampyrfiktion kan det kännas lite synd.
Tana känns som en ganska typisk Black-hjältinna. Hon är något av en outsider, är bra på att ta hand om sig själv och kan till och med besegra en vampyr i ett slagsmål. Jag gillar att Blacks protagonister alltid är ganska trasiga. De är självständiga och kan sparka rumpa, men de är långt ifrån perfekta.

Allt som allt är ”The Coldest Girl in Coldtown” en bra bok som lyckas tillföra lite friska vindar i en ganska stagnerad genre. Inte riktigt i samma klass som Blacks Tithe-trilogi, men klart bättre än den genomsnittliga vampyrromanen. Rekommenderas för alla som söker nya, spännande vampyrböcker att sätta tänderna i (pun intented).

Holly Black – The Coldest Girl in Coldtown (Orion books, 2013)

The end of the world as we know it

nyckelnDen här recensionen innehåller en del SPOILERS för alla som inte har läst ”Cirkeln”, ”Eld” och ”Berättelser från Engelsfors”. Beware!

Sista delen i Engelsfors-trilogin tar vid ungefär en månad efter att andra delen, ”Eld”, slutade. Det börjar dra ihop sig för undergång i Engelsfors och De Utvalda vet fortfarande inte hur de ska stoppa apokalypsen. Som vanligt är det många starka viljor som drar åt olika håll, men när hjälp kommer från ett oväntat håll verkar det vara svårare för någonsin för dem att hålla sams. Hur ska de kunna stoppa undergången om de inte ens kan prata med varandra?

Jag tycker att ”Nyckeln” känns som en värdig avslutning på en fantastisk trilogi. Många trådar knyts ihop, tillräckligt många lämnas lösa för att lämna öppet för både fan fiction och ens egen fantasi. Inte minst känns det som att boken knyter ihop de två första. Om det inte vore så uppenbart skulle jag skriva att den sluter cirkeln.
Det enda jag var lite besviken över var att en viss bikaraktärs historia slutade lite väl abrupt. Hen var i mitt tycke en av de mest intressanta karaktärerna i böckerna och jag hade hoppats på en mer avgörande konfrontation. Och ett lite mindre snöpligt slut.

Boken är ganska mörk, men jag har ju som bekant aldrig några problem med den saken. Snarare brukar jag klaga på motsatsen, när det blir för fluffigt. Något jag gillar med den här boken är att även de mer fluffiga inslagen innehåller mörkare stråk. De känns äkta. Vilket är något man skulle kunna säga om trilogin i sin helhet, men kanske särskilt denna avslutande del.

Det känns lite tomt nu när ”Nyckeln” är utläst, det måste jag erkänna. Men det verkar som att både Sara och Mats har sjukt intressanta skrivprojekt på gång, så jag tror att vi läsare har mycket att se fram emot. Även om det nog kommer att bli ganska svårt för oss alla att helt släppa taget om Engelsfors.

Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren – Nyckeln (Rabén & Sjögren, 2013)

Tre på tre: Ironside

ironsideDen tredje och avslutande delen i Holly Blacks ”Modern Faerie Tales”-trilogi heter ”Ironside”. I och med att boken handlar så mycket om Kaye från första boken ”Tithe” så utfärdar jag en STOR SPOILERVARNING för alla som inte har läst den.

Kayes liv är minst sagt kaotiskt. Hon har svårt att hitta tillbaka till sitt gamla liv efter allt som hände i ”Tithe” och efter att hon fått veta att hon egentligen är en pixie, en bortbyting i människoskepnad. Hon har dåligt samvete för hur hennes bäste vän Corny drabbats av faeintrigerna och hon har dåligt samvete för den ”riktiga” Kaye, som kidnappades som barn och som levt i the seelie court sedan dess. Dessutom är saker med Roiben komplicerade, och blir ännu mer komplicerade när han ger henne ett omöjligt uppdrag som hon behöver klara av för att kunna bevisa sin kärlek.

Handlingen i ”Ironside” binder ihop de två första delarna i trilogin. Kaye är återigen huvudkaraktär, men flera av karaktärerna från ”Valiant” dyker upp i boken i mer eller mindre viktiga roller. Det känns som en värdig avslutning på en riktigt bra trilogi. Precis som i de första två böckerna så är Blacks urban fantasy skitig och mörk, och hon väjer inte för att försätta sina karaktärer i riktigt jobbiga situationer. En utmärkt kontrast till romantiken som ändå sipprar fram mitt i allt det mörka.
Jag fastnade aldrig riktigt för Corny i första boken, men här blir han snabbt en av mina favoriter. Man kan inte annat än att hålla tummarna för att han ska klara sig igenom alla problem han och de andra blir tvungna att tampas med.

”Ironside” var den tredje och sista boken i min tre på tre-utmaning, som därmed är avklarad. Jag är väldigt glad att utmaningen gjorde att jag äntligen kom mig för att läsa den här trilogin efter att ha tänkt på saken i åratal. Jag kan verkligen rekommendera böckerna, särskilt till alla som gillar urban fantasy och YA. Det här hör till det absolut bästa inom genren.

Hur har det gått för er andra i tre på tre-utmaningen? Är ni klara? Eller kom ni av er innan ni ens läst ut första boken?

Holly Black – Ironside (Simon & Schuster, 2007)

Tre på tre: Valiant

ValiantAndra delen i Holly Blacks trilogi ”Modern Faeirie Tales” (och min andra tre på tre-bok), heter ”Valiant”. Jag blev väldigt förtjust i den första delen och hade höga förväntningar inför denna andra bok, som enligt säkra källor skulle vara ännu bättre. Jag blev inte besviken.

I ”Valiant” får vi lära känna Val, en sjuttonåring som rymmer till New York efter att ha blivit sviken av två av de personer som står henne närmast. Hon drar planlöst runt i staden tills hon av en slump lär känna några hemlösa ungdomar. Lolli, Dave och Luis har bosatt sig på en övergiven tunnelbaneplattform och livnär sig på att sälja saker som Dave hittar i containrar. Och på de ärenden Luis gör åt trollet Ravus, en av de få fae som står ut med järnstanken i den stora staden. Självklart dröjer det inte länge innan även Val dras in i fae-världen med dess dödliga intriger och dödliga lockelser i form av fae-drogen Never.

”Valiant” är ett slags fristående uppföljare till ”Tithe”. Den som längtar efter att återstifta bekantskapen med Kaye och Roiben får snällt vänta till den sista delen i trilogin, ”Ironside”, för de båda gör bara ett kort gästframträdande i boken.
Jag gillar greppet att helt byta perspektiv i andra boken. Jag gillar Kaye, men frågan är om jag inte gillar Val lite mer. Hon är inte lika full av självförtroende, lika streetsmart, som Kaye. Hon är mer utsatt. Mer … mänsklig. Och hon har mer att förlora, men hon satsar ändå allt hon har.

När jag hade läst ut ”Valiant” blev jag lite fundersam över varför boken fått så många negativa recensioner på Goodreads, eftersom jag tyckte att den var grymt bra. Jag hade inte räknat med den amerikanska moralismen. Här följer en kort lista över saker som folk förfasar sig över i sina recensioner av boken (SPOILER ALERT, markera den vita texten om du vill läsa ändå):
1. Svordomar används
2. Droger används
3. Val rakar av sig håret (”CRAZY”)
4. Vals kille har sex med hennes mamma
5. Det finns hemlösa ungdomar i boken som lever i misär
6. Val lär sig använda svärd
7. Det dör folk (fae)
8. intressant nog så hittar jag väldigt få invändningar mot att Val blir ihop med ett troll, men jag antar att de som förfasat sig så över hennes snaggade huvud inte läst så långt fram i boken att de hunnit dit
Det är faktiskt skrattretande hur otroligt provocerade vissa personer verkar bli av att läsa om ungdomar som knarkar, svär, stjäl och rymmer hemifrån. Som om det inte är något som händer precis hela tiden. Jag för min del är väldigt förtjust i Blacks tendens att skriva om nergångna urbana miljöer och likaledes nergångna ungdomar. I ”Valiant” gör hon det bättre än någonsin.

Min enda invändning mot boken är att jag, efter att ha läst både ”Tithe” och xserietrilogin ”The Good Neighbors”, tyckte att det var lite för lätt att lista ut hur allt skulle sluta. Vilket inte betyder att det inte är spännande. Jag erkänner villigt att jag satt och hetsläste de sista sidorna på tunnelbanan på väg till jobbet, för att jag inte kunde släppa boken. Och om det inte är ett utmärkt betyg till en bok, så vet jag inte vad som skulle kunna vara det.

Holly Black – Valiant (Simon & Schuster, 2005)

Tre på tre: Tithe

titheFörsta boken i min tre på tre-utmaning är första delen i Holly Blacks Modern faerie tale-trilogi, ”Tithe”. En trilogi jag har tänkt läsa i åratal och som jag nu äntligen kommit mig för att ta tag i.

Kaye lever ett kringflackande liv med sin mor, som försöker slå igenom som sångerska i ett rockband. Efter att ha blivit attackerad av en av sina egna bandmedlemmar beger sig mor och dotter till New Jersey, där mormodern har ett hus och där Kaye tillbringat stora delar av sin barndom. Det dröjer inte länge innan Kaye hittar tillbaka till gamla vanor och gamla vänner. Bara det att en del av vännerna inte är mänskliga … Och när Kaye på väg hem från en fest stannar för att hjälpa en ung man som har blivit dödligt sårad så dras hon in i en uråldrig strid mellan två fae-kungadömen.

Det finns många paralleller mellan ”Tithe” och ”The Good Neighbors” (som jag skrivit om här och här). Inte bara uppenbara sådana, som att båda bokserierna är urban fantasy-YA som handlar om fae. Protagonisterna i de båda bokserierna, Rue och Kaye, har också mycket gemensamt. De är båda självständiga tjejer med komplicerade familjeförhållanden och en olycklig benägenhet att dras till problematiska killar.

Jag gillar verkligen miljöerna i ”Tithe”. Det är inga bedårade sagoskogar som befolkas av fae, utan smutsiga förortsdiken fulla av krossade glasflaskor. Kayes liv är varken glamoröst eller idylliskt. Hon har hoppat av skolan för att leverera kinamat på heltid och dra in de pengar som hennes oansvariga mamma inbillar sig att de inte behöver. Om det är någon som förtjänar lite magi i sitt liv så är det verkligen Kaye.

”Tithe” är riktigt bra urban fantasy. Den påminner mig en del om Emma Bulls ”War for the Oaks”, vilket är något av det bästa jag läst i genren. Jag hoppas verkligen att nästa del i trilogin kommer att hålla samma höga kvalitet.

Hur går det för er andra som är med i tre på tre-utmaningen? Har ni hunnit läsa er första bok än?

Holly Black – Tithe (Simon Pulse, 2004)