ungdomsroman

På låtsas och på riktigt

lexLex är ointresserad av det mesta. Hon vill hellre dagdrömma eller umgås med bästisen Jonatan än att plugga eller festa eller köpa nya kläder. När hennes mamma träffar en ny karl på sin Zumba-klass som visar sig vara en synnerligen irriterande ungdomsförfattare, så kan inte Lex motstå att lura honom. Först berättar hon en mängd överdrivna snyfthistorier om sin uppväxt med en kriminell pappa (som visserligen sitter i fängelse, men inte riktigt är den skurk hon utmålar honom som) och sen startar hon en blogg där den mystiska Maya får berätta samma historier.
Vad Lex inte riktigt har räknat med är vilken otroligt genomslag Mayas blogg får. Maya får beundrarbrev, blir inbjuden på klubbar och mingel och events, och får de populära tjejerna i Lex klass att apa efter hennes stil. Men Maya är också en lögn som hela tiden hotar att avslöjas och som kan riva med sig hela Lex liv i fallet.

Jag måste erkänna att jag inte älskade Sara Kadefors ”Lex bok” så mycket som jag hade hoppats att jag skulle göra. Lex är en ganska knepig karaktär, apatisk och tjurig och hyfsat otrevlig mot i princip alla hon träffar. Det jag har svårast för är hennes totala oengagemang i allt, inte minst hennes få vänskapsrelationer. Det är svårt att bry sig om någon som själv inte bryr sig.

Maya-intrigen är däremot riktigt underhållande. Inte minst för ironin i att den helt igenom fejkade Mayas popularitet bygger på att hon upplevs som så äkta. Även ungdomsboksförfattaren Brunos karriär bygger på att han skriver ”sanna historier”, vilket gör att hela hans trovärdighet skulle falla om en av hans böcker visar sig vara fiktion rakt igenom. En bisarr syn på äkthet, som Kadefors skriver om på ett bra sätt.

Bonus också för att den utspelar sig i en inte så idyllisk förort. Jag tycker att betongförorten är sorgligt underrepresenterad i ungdomsböcker i allmänhet, så jag blir glad över alla böcker där slitna hyreshus, tunnelbanan och förortscentrum får utrymme.

”Lex bok” är inte det bästa jag har läst i ungdomsboksväg, men det är välskrivet och underhållande. En bok som känns väldigt här och nu, på ett bra sätt.

Sara Kadefors – Lex bok (Lilla piratförlaget, 2013)

Annonser

Soon I’ll be gone

antiloperDe senaste veckorna har jag läst två ungdomsromaner med liknande tema. Båda handlar om unga kvinnor som inte riktigt klarar av att hantera sina liv och om de som blir lämnade ensamma kvar när allt faller samman. Båda handlar om hur ont det kan göra när någon närstående försvinner och hur maktlös man kan känna sig när hen inte går att hjälpa.

I Ester Roxbergs ”Antiloper” är det vanligtvis så utåtriktade Ellen som börjar förändras, dra sig undan och bli alltmer lynnig. Bästa vännen Astrid har svårt att hantera situationen. De går ju sista året på gymnasiet och friheten väntar runt hörnet, de borde planera sin stundande resa till London istället för att älta livets meningslöshet. Men hur ska man kunna hjälpa någon som inte verkar vilja bli hjälpt?

Jag gillar hur vänskapen mellan Astrid och Ellen beskrivs i boken. Hur olikheterna inte ger slitningar mellan dem, utan snarare gör dem till bättre vänner. Åtminstone till en början.
Skildringen av hus Astrid försöker hantera – eller inte hantera – situationen är fin. Hon får dåligt samvete för att hon inte gör mer för sin bästa vän, men samtidigt kan hon inte bara ge upp hela sitt liv. Inte hon också. Inte nu när livet är på väg att börja.

”Antiloper” är en fin debutroman om ett tungt och viktigt ämne. Sorglig och hoppfull på samma gång, och en riktigt bra bok om vänskap och sorg.

Ester Roxberg – Antiloper (X-publishing,2013)

När Mariia faller för den nyinflyttade Mimi gör hon det både hårt och utan förvarning. Hon tillhörde ju de som snackade skit om Mimi, om hennes trasiga familjeförhållanden och slitna kläder. När hon nu ser på Mimi ser hon bara ljus ljus ljus, men bakom ljuset döjer sig ett mörker större än någon kan ana.

Vilja-Tuulia Huotarinens ”Ljus ljus ljus” är en prisbelönad finsk ungdomsroman om kärlek som inte övervinner allt. Språket i boken är ganska säreget och väldigt poetiskt, med fraser som upprepas och återkommer i olika variationer. Det är vackert, men ibland upplever jag att det lägger sig som ett hinder mellan mig och själva historien som berättas. Å ena sidan blir jag inte lika drabbad av Mimis öde som jag hade blivit om språket varit lite enklare, men å andra sidan hade texten inte varit lika vacker om den vore skriven på ett annat sätt.

Sen kan jag också känna att jag är lite trött på icke-hetero kärlekshistorier som slutar olyckligt. I det här fallet är det visserligen inte själva kärlekshistorien som är avgörande för Mimis öde, men det känns ändå ganska trist. Att Mariia får vara så komplicerat bisexuell väger upp till en del, men jag kan fortfarande känna att det behövs fler lesbiska par som får leva lyckliga i alla sina dagar. Eller åtminstone i en hel ungdomsroman.

Vilja-Tuulia Huotarinen – Ljus ljus ljus (Gilla böcker, 2014)

This is the way the world ends

ensekundThis is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper.

Sofia Nordins postapokalyptiska ungdomsroman ”En sekund i taget” får mig att tänka på de berömda sista raderna ur T.S Eliots dikt ”The Hollow Men”. Det är så odramatiskt, sättet världen går under på. En sjukdom som smittar och dödar så snabbt att ingen ens hinner reagera innan alla är döda. Alla utom Hedvig då. Hedvig, som blir kvar ensam när hennes familj och bästa kompis och lärare och grannar dör. Som flyr ut i skogen för att slippa se sin döda familj. Och som söker sig till något slags 4H-gård hon en gång besökte med skolan. En gård där det finns kor, hästar och höns som behöver henne – och som dessutom ger henne en chans att överleva på längre sikt.
Men ensamheten tynger Hedvig. Är hon den enda som har överlevt, eller finns det andra kvar där ute?

Det är svårt att läsa ”En sekund i taget” utan att tänka på ”Väggen”, Marlen Haushofers fantastiska roman från 1963. Bägge romanerna är lågmälda, med stort fokus på djurskötsel och daglig överlevnad snarare än att handla om ett postapokalyptiskt samhälle i kaos. Jämförelsen kanske är en smula orättvis mot Nordins roman, då Haushofers bok hör till en av de bästa böcker jag någonsin läst. Den är mycket mörkare, mer tröstlös på ett sätt som jag inte tror skulle fungera i en ungdomsroman.

Som vanligt skriver Nordin bra. Avskalat och enkelt, utan krusiduller eller onödig information. Men enkelheten är också ett problem. Jag har svårt att komma Hedvig in på livet, svårt att lära känna henne. Trots att det är en spännande historia så känns det som att något saknas. Det är en bra bok, men inte lika bra som jag hade hoppats att den skulle vara.

Det råder dock ingen tvekan om att Sofia Nordin hör till en av våra mest intressanta författare. Hon rör sig ledigt mellan olika genrer, mellan ungdomsböcker och vuxenböcker, och det känns som att hon alltid har något nytt att tillföra. Jag ser redan fram emot hennes nästa bok.

Sofia Nordin – En sekund i taget (Rabén & Sjögren, 2003)

Tre på tre: Bläckdöd

bläckdödDen sista boken i min Tre på tre-utmaning är den avslutande delen i Cornelia Funkes Bläckhjärta-trilogi, ”Bläckdöd”. Det var på håret att jag klarade av utmaningen i tid, då jag väntade med läsningen till de allra sista dagarna i november. Som vanligt vill jag utfärda SPOILERVARNING för hela recensionen för den som inte läst tidigare delar.

I ”Bläckdöd” är vi kvar i den långt från idylliska bläckvärlden tillsammans med Meggie och hennes föräldrar. Ombra styrs numera av Hämplingen, Ormhuvudets synnerligen obehagliga svåger. Tillsammans med Svarte prinsen och de andra gycklarna gömmer sig Meggies familj ute i skogen, drar från plats till plats, och gör så mycket motstånd de bara kan mot Ormhuvudets tyranni. Men problemen i bläckvärlden är på väg att ställas på sin spets. Läsaren som kallar sig för Orfeus har bestämt sig för att skapa om världen efter sin egen vilja och på köpet göra sig av med några personer.

Den tredje boken i trilogin är också den mörkaste. Men visst finns det ljusglimtar i mörkret. ”Bläckdöd” handlar mycket om hopp och om hur vissa historier skriver sig själva.
Redan i förra boken fick Fenoglio, förtattaren till boken, erfara att han inte hade kontroll över vad som händer i bläckvärlden. Hans skapelser får egna liv, tar egna beslut och egna vägar. I den här boken är det Orfeus tur att med hybris och arrogans försöka utöva författarmakt över bläckvärlden. Något som givetvis inte går som han hade tänkt sig.

”Bläckdöd” är som sagt den avslutande delen i Funkes Bläckhjärta-trilogi. Personligen tycker jag att avslutningen blir lite väl prydlig. Visst finns det några lösa trådar (i synnerhet en), men jag hade hoppats på ett slut några nyanser mörkare. Det är ändå en värdig avslutning det här, på en trilogi som alla bokälskare – i synnerhet de lite yngre – borde läsa.

Cornelia Funke – Bläckdöd (Opal, 2011)

Du tappra nya värld

Beatrice ”Tris” Pryor växer upp i ett framtida Chicago, där samhället är indelat i olika falanger. Själv är hon uppväxt hos De osjälviska, där hon inte riktigt känner sig hemma. När hon på sin sextonårsdag väljer falang är det istället De tappra hon dras till. Här tvingas hon kämpa för livet för att bli accepterad av sin nya falang, som bara tar in de tio bästa av de som sökt sig dit.
För Tris betyder det att tvingas släppa taget om sin osjälviska uppväxt och sin gamla personlighet om hon ska klara sig i den nya hårda miljön. På vägen får hon både nya vänner och fiender, och dessutom dras hon allt mer till sin hemlighetsfulle instruktör Four.

Veronica Roths ”Divergent” är första delen i en planerad trilogi. Boken håller på att filmatiseras (vilket förmodligen är skälet till att den nu kommit ut på svenska), och har vid fler än ett tillfälle jämförts med Suzanne Collins ”Hungerspelen-trilogi. Det är en liknelse jag faktiskt inte känns helt osökt. Båda böckerna utspelas i en dystopiskt USA där ungdomar tvingas kämpa till döden, och där politiskt förtryck och frihetskamp är viktiga teman. Både Katniss och Tris är överlevare och de dras båda in i kärlekshistorier.
Men ”Divergent” känns inte, trots likheterna, som någon oinspirerad ”Hungerspelen”-klon. Roths dystopiska samhälle känns genomtänkt och intressant. Jag gillar tanken bakom hur falangerna är uppbyggda och varför de tillkommit, vilken funktion de har i samhället. Det skulle varit ännu mer intressant om vi fått en mer nyanserad bild av falangerna, men förhoppningsvis är det något som de kommande böckerna i trilogin kan tillföra.

Något annat jag gillar med ”Divergent” är att att vi slipper det i YA närmast obligatoriska triangeldramat. Precis som Sara BE är jag sjukt trött på det. Roth skriver en kärlekshistoria utan att ta till triangeldramaklichén, men ändå inte utan komplikationer. Jag tycker att det fungerar väl.

Min största invändning mot ”Divergent” är faktiskt Tris själv. Hon övertygar mig inte helt. Kanske för att hon inte lever som hon lär, eller snarare berättar. Jag menar, hon påstår att hon lämnade De osjälviska för att hon inte kände sig tillräckligt osjälvisk, men så fort hon får möjligheten så ska hon rädda alla sina vänner utan tanke på sin egen säkerhet. Det hade varit roligare om Tris faktiskt varit lite självisk. Om hon struntat i att gå emellan när någon annan blir utsatt, eller om hon roffat åt sig äran från någon annan. Som det är nu får jag lite Mary Sue-vibbar av Tris, men jag tror att de är övergånde. Det händer mycket mot slutet av boken som jag misstänker kommer att förändra henne.

”Divergent” är, som många spännande ungdomsböcker med mycket action, totalt sträckläsningsframkallande. Perfekt för någon som har en svacka i läslusten med andra ord! Jag för min del ser redan fram emot nästa del.

Veronica Roth – Divergent (Modernista, 2012)

Nomadfantasy

Anaché tillhör akkade, ett nomadiskt folk som bor långt upp i norr. De lever ett hårt liv, utsatta för väder, vind och lättvredgade gudars nycker. Samhället är starkt patriarkaliskt uppbyggd och trots att Anaché är dotter till stammens rouk, dess ledare, är hennes frihet begränsad. Särskilt i jämförelse med den älskade brodern Huor.
Men förhållandet till akkades gudar är skört. När balansen upprörs och skapelsegudinnan förargas är det upp till Anaché att försöka återställa balansen – till varje pris.

Maria Turtschaninoffs ”Anaché” är en riktigt välskriven fantasyungdomsroman. Världen känns genuin och spännande. Jag gillar att det känns som att författaren har lagt ner omsorg på varje liten detalj, allt ifrån hur akkades tält är uppbyggda till vad de äter och hur språket ser ut. Särskilt intressant tycker jag att andevärlden är, dit gudarna och djurens andar hör. Det är en värld som både hotar och lockar, och som ligger obehagligt nära den vanliga världen.

Anaché är en protagonist som växer under läsningen. Hon börjar som en egensinnig flicka som helst umgås med sin bror och som skyr alla former av ansvar, särskilt kvinnosysslorna. Men allt eftersom hennes liv blir hårdare tvingas Anaché växa upp och göra svåra val. Och även om jag som läsare anar hur det kommer att sluta så är det mycket intressant att få följa henne på vägen.

Jag önskar att jag hade kunnat läsa ”Anaché” när jag var i yngre tonåren. Det här är exakt den typ av bok som jag älskade när jag var i den åldern; spännande, lite läskigt och med en stark kvinnlig huvudkaraktär. Men eftersom tidsresor (tyvärr) inte finns att tillgå, så får jag nöja mig med att rekommendera ”Anaché” till er. Läs!

Maria Turtschaninoff – Anaché: myter från Akkade (Schildts & Söderströms, 2012)

Att finna sig själv

När Tildas bästa vän flyttar till andra änden av stan så känner hon sig väldigt ensam. Hon har ingen hon riktigt kan prata med, inte på riktigt. I hennes familj pratas det inte om känslor utan alla sitter ensamma bakom sina stängda dörrar och i skolan har hon ingen annan nära vän. Men så lär hon känna Jesper, som håller på med lajv. Och Tilda får inte bara en ny vän, det är som en helt ny vän öppnar sig för henne.

Sofia Nordins ungdomsroman ”Natthimmel” var Augustnominerad 2009 och är Nordins femte bok. Det är en roman om att finna sig själv, om vänskap och – självklart – om lajv.
Jag har själv aldrig varit någon lajvare, men jag har varit på medeltidsveckan flera gånger och haft många vänner som lajvat. Det märks att Sofia Nordin själv är lajvare, för hon skriver initierat och detaljerat utan att någonsin bli spekulativ (tvärtom tar hon avstånd från kvällstidningssynen på lajv som krigslekar för destuktiva ungdomar). Hon tar fasta på just det som är det finaste med lajv; friheten och delaktigheten.

Tilda är en mycket sympatisk protagonist. En flicka som är ganska tyst i skolan, men som inom sig bär på en äventyrslusta och en längtan efter att leva ut. Något hon får chansen att göra när hon dras in i lajvandet. Hon brottas hela tiden med att vilja gå sin egen väg och att passa in i skolan, att anpassa sig till de till synes godtyckliga normer som styr.

Något jag verkligen uppskattade med ”Natthimmel” är att det inte handlar om kärlek alls. I början är Tilda orolig för att ”flörtmissförstånd” ska förekomma när hon blir vän med Jesper, dvs att klasskompisarna ska tro att de är ett par eller att någon av dem är kär i den andra. De är ju bara vänner, trots att de råkar vara av olika kön. Eller bara och bara, det är ju en vänskap som blir oerhört viktig för Tilda. Det är minsann inte så bara.

”Natthimmel” är ungdomslitteratur när den är som bäst. En välskriven historia med flera bottnar om att hitta sig själv eller snarare att våga vara sig själv fullt ut, oavsett vad omgivningen tycker. Det är en fin och lite melankolisk roman som påminner en om hur komplicerade tonåren kan vara.

Sofia Nordin – Natthimmel (Rabén & sjögren, 2009)

En avhandling till Hunger Games-recension

Jag läste, som sagt, hela Hunger Games-trilogin under en dag i julas (närmare bestämt annandagen). Sedan dess har jag försökt få tid och ork att skriva den här recensionen som jag vet med mig kommer bli väldigt lång. Alltså, uppsatslång. Consider yourselves warned.
Dessutom; jag behöver inte ens utfärda spoilervarning, va? För jag kommer skriva om hela trilogin i ett enda inlägg, så det är rätt oundvikligt.

Suzanne Collins Hunger Games-trilogi utspelar sig i en en dystopisk nära framtid, där USA blivit den totalitära staten Panem som är indelad i en huvudstad och flera specialinriktade distrikt. Katniss Everdeen bor i det fattig Distrikt 12 och kämpar med att få sin familj att inte svälta. När det är dags att lotta fram deltagare till årets Hungerspel, en slags dokusåpa där ungdomar måste battle royala varandra till döds, så väljer Katniss att ta sin lillasysters plats. Hon skickas till spelen tillsammans med den jämnårige Peeta och är fast besluten att komma hem igen levande. Ingen av dem anar att Hungerspelen bara är början på en politisk revolution som kommer att beröra hela Panem.

Med tanke på att jag sträckläste alla tre böckerna i ett svep så antar jag att jag egentligen inte behöver skriva att det är väldigt spännande. På det där sättet som riktigt bra YA är. Det är även välskrivet, jag kan ibland ha problem med ungdomsböcker om jag tycker att språket känns alltför enkelt eller banalt. Däremot måste jag erkänna att det tog en halv bok innan jag slutade irritera mig på att böckerna är skrivna i presens. Jag antar att många författare tänker att en bok känns mer nervig och närvarande om den är skriven i presens, men som läsare så måste jag säga att jag oftast avskyr det.
Men inte här, som sagt. Bra skrivet är bra skrivet, oavsett tempus.

Jag gillar verkligen Katniss. Det är befriande med en ung kvinnlig karaktär som får vara både hård och farlig (och dessutom extremt bra på att skjuta pilbåge), men samtidigt ändå vara skör. Visst kan hon kännas irriterande naiv och dumdristig ibland, men eftersom hon är tonåring kommer hon undan med det. För det mesta. För i de senare böckerna känns det som att Katniss naivitet blir lite väl svår att svälja, jag tröttnar och vill mest ge henne en örfil. Eller kanske en kram.

Ett skäl till att jag tröttnar lite på Katniss är den där kärlekstriangeln. Jag antar att jag svär i YA-kyrkan nu, men jag är så otroligt trött på det där eviga ”Will she, won’t she?”-velandet som är ett så vanligt inslag i YA-böcker. Speciellt med kvinnliga protagonister, har jag fått känslan av (Team Edward vs team Jacob, någon?).
I första boken tycker jag att det är mycket väl genomfört. Katniss intalar sig själv att hon är med Peeta för sin egen överlevnads skull, för att göra de båda populära bland tv-tittarna. Men samtidigt som hon börjar känna mer och mer för honom så gnager det dåliga samvetet, för hur ska hennes bästa vän där hemma, Gale, tolka hennes handlingar? Kärlekstrangeltemat är i första boken en mycket viktig del av handlingen och jag tycker särskilt att slutet är väldigt bra.
Men så fortsätter det i två böcker till. Och ungefär här vill jag för det första påpeka för Katniss att hon faktiskt har ett krig att utkämpa, så om hon kunde sluta vara emo för två minuter bara så skulle det vara väldigt trevligt. För det andra vill jag också påminna henne att hon inte måste välja mellan Peeta och Gale. Det finns ett tredje val; ingendera. Vilket jag ärligt talat tror hade varit det bästa för henne. Men det alternativet vore nog helt otänkbart, för när det gäller YA med kvinnliga huvudkaraktärer så verkar kärlek vara ett obligatoriskt inslag.

Jag kan också tycka att Collins ibland undviker de svåra frågorna. Hungerspelen i sig är en väldigt obehaglig företeelse, en kollektiv bestraffning skapad för att hålla invånarna i distrikten på plats. Samtidigt en känga åt dagens underhållnings-tv och en isande politisk satir. Men genom att göra exempelvis Cato så onyanserat monstruös tycker jag att Collins lite tar udden av sin egen poäng; det hemska i att låta barn kämpa mot varandra till döden. Han blir bara en Fiende, ett Monster. En som kan dödas utan konsekvenser. Tänk istället om Collins låtit Katniss välja mellan Peeta och Rue? Att döda en av dem? Då hade det blivit riktigt intressant.
För övrigt tycker jag även att president Snow bidrar till den här lite fega approachen. Han är så uppenbart jätteond med sin blodluktande andedräkt att det blir lite fånigt. Att ha honom som representant för huvudstaden är fegt. Det skulle varit bra mer intressant – och mer obehagligt – med exempelvis ett parlament med till synes helt normala och opersonliga politiker, som bara ”gör vad som är bäst för Panem”. Särskilt med tanke på hur mycket av den tredje boken som handlar om politiska gråskalor och frågan om krig någonsin kan leda till fred.
Jag har läst några recensioner som klagar på att det handlar så mycket om politik i den andra och tredje boken. Själv tycker jag att de politiska inslagen, kanske särskilt i den andra boken, hör till bokens bästa. De är väl uppbyggda, känns genuina och genomarbetade. Plus att Collins här inte backar för en del mer komplicerade frågor.

Allt som allt tycker jag att Hunger Games-trilogin är riktigt bra, men inte utan invändningar som sagt. Jag är lite skeptisk till en del av SF-inslagens brist på kontinuitet och till författarens uppenbara fixering vid kläder (glittrande klänningar! brinnande klänningar!) för att inte tala om den förfärliga epilogen. Men med tanke på att jag redan har skrivit en uppsats om böckerna så får det vara till en annan gång. Eller förresten, en liten rant om epilogen måste jag få inflika (markera vita texten för att läsa):
Det här med att YA-karaktärer ska bilda heteronormativ kärnfamilj i epilogen – what’s up with that shit? Det är ju helt bisarrt. Är det något slags nykonservativa värderingar som tagit över helt, eller? Vilken tonåring vill läsa om hur deras favoritkaraktärer skaffar kids i framtiden? Okej att Katniss epilog är snäppet bättre än den fullkomligt vidrigt sockerdrypande Harry Potter-diton, men det är fortfarande totalt obegripligt för mig. Om någon har en förklaring, please let me know.

Anyway, vad tycker ni som har läst böckerna? Älskade ni utan förbehåll och tycker att jag är galen som kommer med kritik? Tycker ni att jag har rätt i mina invändningar?

Suzanne Collins – The Hunger Games, Cathching Fire, Mockinjay (Scholastic, 2008, 2009, 2010)

Meet you at the cemetery gates

Det börjar med att en hel familj mördas. Eller nästan en hel familj, för den yngste lille sonen överlever genom att han lyckas ta sig till den närbelägna kyrkogården. Pojken Nobody (eller Bod, som han oftast kallas) blir adopterad av spökparet Owens och växer upp på kyrkogården. Det är en märklig och ibland ganska ensam tillvaro att vara den enda levande personen bland idel döda (och några gränsfall) och Bod blir alltmer nyfiken på omvärlden. Men att lämna kyrkogården betyder att riskera att återigen hamna i mördarens klor.

Neil Gaimans ”The Graveyard Book” är en ungdomsbok med inslag från såväl spökhistorier, urban fantasy, sagor och klassiska äventyrsberättelser. Precis som i hans fantastiska ”Coraline” så lyckas Gaiman kombinera dessa ingredienser på ett sätt som är både roligt, ruskigt och oerhört underhållande på en och samma gång.

Spökena i ”The Graveyard Book” är inte särskilt läskiga. De är ju Bods familj och vänner och eftersom det ur hans synvinkel vi möter världen så framstår de mer som en grupp kärleksfulla, bisarra och ofta ganska fåniga kufar. Jag påminns om Eva Ibbotsons ”Den stora spökräddningen”, en av mina favoritböcker när jag var i nioårsåldern.
Något som däremot är läskigt (åtminstone kan jag tänka mig det, om man är en lite mer lättskrämd tonåring istället för en luttrad gammal skräckläsarräv) är den mystiske mördaren som ständigt smyger omkring i utkanten av Bods liv och väntar på sin tur. En obehaglig karaktär, långt läskigare än alla de övernaturliga monster och varelser som annars befolkar boken.

Boken är episodiskt skriven, så att den känns lite som en blandning av en novellsamling och en roman. Det är ett format som fungerar väldigt väl, för du slipper tråkiga utfyllnadskapitel och transportsträckor. Vi får följa Bod under hans uppväxt från liten bebis till tonåring, ett antal nedslag i hans extraordinära men ändå ganska vardagligt inrutade liv.
Neil Gaiman har som författare ibland problemet att hans böcker kan bli lite för smarta. Att de nästan slår knut på sig själva med sina metalitterära referenser, sina berättelser i berättelsen. I ”The Graveyard Book” märks ingenting av detta. Det är en välskriven, välkomponerad och fin bok som samtidigt känns både originell och märkligt välbekant. Jag tycker att det är något av det bästa han har skrivit och ett måste för alla som behöver lite mysryslig ungdomsfantasy att förgylla höstmörkret med.

Neil Gaiman – The Graveyard Book (Harper, 2010)

Läsrapport oktober

Elizabeth George – Write Away
Denise Mina – The Field of Blood
Liv Strömqvist – Ja till Liv!
Sofia Nordin – Utanmyr
John Ajvide Lindqvist – Tjärven
Belinda Bauer – Mörk jord
Elizabeth Bear – Undertow
Anders Björkelid – Förbundsbryterskan
Bram Stoker – Dracula
Neil Gaiman – The Graveyard Book
Lina Neidestam – Maran

Antal omläsningar: 1
Antal böcker på engelska: 5
Antal graphic novels/seriealbum: 2
Antal fantasyböcker: 2 (om man även räknar The Graveyard Book)
Antal skräckböcker: 3
Antal postapokalyptiska böcker: 0
Antal tegelstenar: Ingen riktig
Antal tidskrifter: 0
Sammanlagt antal: 11

Litterära nyårslöften 2011

Antal sf-böcker lästa: 1
Antal ”äldre” böcker (dvs minst 30 år) lästa: 1
Böcker utanför trygghetszonen: 1 (deckarutmaningen ju!)

Sammanfattning av månadens läsning:

Oktober månad blev ganska dålig på läsfronten, åtminstone inte om man ser till antal sidor. Men två veckors sjukdom och allt som behöver göras i lägenheten efter stambytet har gjort att jag inte har kunnat läsa på långa vägar så mycket som jag brukar göra under hösten.
Månaden började med att jag läste Elizabeth Georges skrivarbok ”Write Away” som gjorde mig irriterad och provocerad. Ingen bok jag kommer att ta åt mig särskilt många råd från, med andra ord. Månadens absoluta bottennapp.
Månadens bästa böcker är ett dött lopp mellan Anders Björkelids ”Förbundsbryterskan” och Neil Gaimans ”The Graveyard Book”. Ungdomsfantasy med skräckinslag verkade med andra ord vara den perfekta oktoberläsningen för yours truly.

Hur har er läsmånad varit? Vad är det bästa/sämsta ni har läst?