ungdomsbok

Välskriven vikingafantasyungdomsroman

kungadotternI somras fick jag äran att förhandsläsa Elisabeth Östnäs bok Sagan om Turid: Kungadottern. Tyvärr inföll denna förhandsläsning under den period då min blogg låg i koma, så det kom aldrig något blogginlägg om boken. Förrän nu.

Kungadottern är första delen i en vikingafantasy för ungdomar. Vi får följa Turid, enda dotter till en åldrande vikingakonung vars plundrade skatter håller på att sina, likaså hans inflytande och makt. Turids liv är fullt av plikter och ansvar. Fadern vill gifta bort henne och styvmodern vill att hon ska bli en völva, medan hennes barndomsbästis glider allt längre bort när deras liv blir mer och mer olika. Vad Turid själv vill hamnar ofta i sista hand. När svälten drabbar byn tvingas Turid använda allt hon har för att överleva, och väcker krafter hos sig själv hon inte ens visste om.

Turids värld är hård, karg och ofta orättvis. En kultur som bygger på att ta vad man vill ha med våld och att visa styrka till varje pris har inte mycket övers för svaghet. Som Turids sjuklige bror, som är den kanske viktigaste personen i hennes liv trots att han aldrig kommer att bli en stark krigare. Det handlar en hel del om fattigdom och utsatthet i den här boken, och om hur absurt det kan vara att sitta med en fin titel när man inte har något att äta.

Den som föredrar fantasy med en extra stor portion drakar och magiska bravader till behöver ha lite tålamod med den här boken. Till en början kan den te sig mer som en historisk ungdomsroman, men magin finns där i bakgrunden, väntande. Och jag misstänker att den kommer att ta ännu större plats i framtida böcker.

Kungadottern är en riktigt spännande bok att sätta i händerna på den läsare som redan plöjt och älskat Kristin Cashores och Leigh Bardugos fantasytrilogier. Jag ser mycket fram emot nästa del, som jag hoppas kommer att visa oss ännu mer av Turids intressanta och mycket välskildrade värld. En liten fågel har viskat i mitt öra att det inte borde dröja alltför länge.

Slutkampen mot kylan

frostskymningDet känns som att det har tagit lång tid att komma igång med den här recensionen. Jag skyller på att det alltid är svårt att skriva om bokserier. Man vill försöka upprätthålla en balans där man inte avslöjar för mycket för de som inte läst böckerna alls, men samtidigt vill man ju ge en bra bild av boken. Vaga beskrivningar gör ingen glad och gör dessutom inte heller boken rättvisa.

”Frostskymning” är den fjärde och sista delen i Anders Björkelids Berättelsen om blodet. Ni som har följt bloggen ett tag har kanske läst vad jag skrivit om tidigare böcker i tetralogin (hint: jag har lovebombat), så det kommer kanske inte som någon överraskning att jag älskar även den här boken.

Jag gillar att Björkelid verkligen knyter ihop böckerna med denna avslutande del. Vi får svar på en del av de frågor som väckts under tiden, inte minst frågan om var Blodet egentligen kommer ifrån.
Det är en mörk bok det här, den kanske mörkaste hittills i serien. Men också – vilket kan låta paradoxalt – den mest hoppfulla. Sunia och Wulf är inte ensamma i sin kamp av stoppa kylan från att sprida sig och när det blir svårt får de hjälp från både väntat och helt oväntat håll.

Som vanligt är språket utmärkt. Jag gillar att både Wulf och Sunia får komma till tals, berätta sin sida av saken. Det blir så mycket lättare att förstå Sunia när det är hon som berättar, och hennes ilska får en botten och en grund i vad hon känner.

”Frostskymning” känns som en värdig avslutning på en fantastisk bokserie. Jag är glad att all den potential som jag kunde ana redan i ”Ondvinter” uppfyllts. Det här är fantasy när den är som bäst och jag hoppas att Berättelsen om blodet kommer att hitta många läsare bland både nyväckta och gamla fantasyälskare. Jag kommer garanterat att fortsätta sätta böckerna i handen på de fantasyläsare i alla åldrar som kommer till biblioteket och frågar efter boktips.

Anders Björkelid – Frostskymning (Natur & Kultur, 2014)

Från ett källarhål

dagboksanteckningarLinnea är sexton år och det här är hennes dagbok. Hon skriver om sin ångest och sitt behov av ensamhet, sin störda lillebror och sitt tråkiga extrajobb, om skolan och fester och längtan bort. Och så om vänskapen med Janine och kärleken till den kille som kallas för Antony eftersom han älskar Antony & the Johnsons mer än något annat.

”Dagboksanteckningar från ett källarhål” är David Wibergs debutroman och är baserad på två föreställningar där han spelar Linnea. Det märks att Wiberg har levt länge med Linnea, för hon känns verkligen som en riktig person med ett uttryckssätt som känns genomäkta. Vi får också läsa serier som hon har gjort och uppsatser som hon skrivit till svenskan i skolan, något som gör att vi får lära känna henne ännu lite bättre.

Jag gillar Linneas olika uttryck och språkliga egenheter. Hon är på samma gång desillusionerad och ganska naiv, en blandning som gör henne mycket lätt att sympatisera med. Man gillar Linnea, helt enkelt. Och man hoppas och vill att det ska gå bra för henne.

Bitvis påminner mig den här boken om Linda Skugges skildringar av tonårshelvetet, även om Wibergs version känns lite mindre ångestfylld. Bra är det hur som helst, och jag hoppas verkligen att Wiberg kommer att skriva fler ungdomsböcker för han har en enorm talang för det.

David Wiberg – Dagboksanteckningar från ett källarhål (Lilla Piratförlaget, 2013)

Om det ens finns en framtid

springObs! Spoilervarning för alla som inte har läst ”En sekund i taget”.

”Spring så fort du kan” är andra delen i Sofia Nordins postapokalyptiska ungdomsbokstrilogi som inleddes med ”En skeund i taget”. I den här andra boken är det Ante, den kille som Hedvig och Ella hittar i slutet på första boken, som står i fokus. När han träffar dem bor han i ett vindskydd i skogen, halvt ihjälsvulten efter att ha försökt överleva på nötter och bär. När han flyttar in på gården tillsammans med sina nya vänner känns det först som att han kommit till himlen. Men samtidigt dyker det upp nya problem. Kan han verkligen bidra med någonting till livet på gården, eller är han mest i vägen? Och är det meningen att han ska bli ihop med någon av tjejerna, när de kanske är de enda människorna som finns kvar i hela landet? Det är svårt att göra planer inför framtiden om man inte ens vet om det blir någon framtid, och Ante är långt ifrån säker på den saken.

När jag läste ”En sekund i taget” förra våren blev jag lite besviken, förmodligen för att jag hade lite för höga förväntningar. Inför denna andra bok visste jag precis vad jag skulle vänta mig; en ganska enkel, avskalad postapokalyptisk roman med relationerna i centrum. Både Ante och Hedvig (som var protagonisten i första boken) är ganska grubblande personer, som tänker och funderar mycket på saker som de inte riktigt vågar prata om. Och i båda fallen är det främst i relation till Ella som det blir problem, eftersom hon är mer utåtriktad än de båda andra. Och när de tre dessutom träffar på några nya människor så är det som upplagt för problem …

För några veckor sen var jag på ungdomsboksfrukost hos Rabén & Sjögren och lyssnade på bl.a Sofia Nordin prata om sina böcker. Hon nämnde att den tredje och avslutande boken kommer att handla om Ella, något som jag för min del ser fram emot.

Sofia Nordin – Spring så fort du kan (Rabén & Sjögren, 2014)

Postapokalyptisk sörja

dengrönacirkelnJag läste Stefan Castas ”Den gröna cirkeln” inför mitt bokprat om postapokalyps, eftersom jag funderade på att inkludera den i pratet. Men eftersom jag enbart ville prata om böcker jag kände att jag kunde rekommendera, så blev jag tvungen att lämna den här utanför. Maken till rörig, svajig och bitvis totalt ointressant bok får man nämligen leta efter.

Boken tar sin början i en särskola där fyra ungdomar (Judith, Dinah, David och Gabriel) går. Ett plötsligt (och enligt mig fruktansvärt orealistiskt) skyfall sveper bort den veranda där de fyra tagit skydd. När de drivit ett tag vaknar de i en märklig värld där nästan all växtlighet tycks ha försvunnit och där det inte finns något mänskligt liv kvar. De finner en gård där de bosätter sig

Jag hade oerhört svårt för den här boken redan från första sidan. Det är något med språket som känns klumpigt och styligt, som gjorde mig avigt inställd direkt. Inte blev inställningen bättre av att handlingen var så förvirrad och de postapokalyptiska inslagen kändes så orealistiska. Jag menar, bara det att de fyra ungdomarna kommer till en värld som till synes är helt ödelagd. Och så överlever de i veckor på musslor? Hur de ens skulle ha tid att plocka så mycket musslor att de skulle slippa svälta ihjäl är beyond me, för att inte tala om hur skumt det är att det finns en aldrig sinande tillgång på musslor trots att det alltså inte finns någon föda för själva musslorna.
Jag förstår att meningen med ”Den gröna cirkeln” är att det ska vara något slags drömvärld, där man inte vet vad som är på riktigt eller ej. Men för att få den typen av ambivalenta berättande att fungera måste det finnas något slags realistisk grund att stå på, något Casta helt har hoppat över.

”Den gröna cirkeln” känns lite som ett hopkok av ”Efter floden”, ”Flugornas herre”, ”Vägen” och ”Langoljärerna”. Fast skitdålig. Den lyckas med konststycket att vara totalt övertydlig och oerhört vag samtidigt. Att den kunde vinna Barnens romanpris 2011 är för mig helt obegripligt. Jag misstänker i och för sig att om man aldrig har läst någon postapokalyps förut så kan det här framstå som oerhört nyskapande och spännande. Men för mig, som läst mycket av det bästa inom genren, är den här boken helt överflödig. Och om du liksom jag redan är nere med postapokalypsen så rekommenderar jag dig att hoppa över den här boken till förmån för nästan vad som helst annat i genren.

Stefan Casta – Den gröna cirkeln (Opal, 2011)

En kanins grubblerier

kaninerJag lånade hem Anna Höglunds ”Om detta talar man endast med kaniner” på impuls från jobbet för någon månad sen. Jag visste att boken var augustprisnominerad (den vann inte) och jag visste att det var något slags bilderbok som inte var riktad till barn. Utöver det gick jag enbart på omslaget, som jag tycker är briljant.

Det är ganska svårt att kategorisera den här boken. På vårt bibliotek står den som uHc (ungdomsbok), men den hade nog passat lika bra bland vuxenserierna. Kanske hade den hittat fler läsare där?
Boken handlar om en ganska deppig liten kanin, som för det mesta vill vara ensam hellre än att vara med andra. Som tycker att allt är meningslöst. Och som går runt och är rädd mest hela tiden. Men som har en morfar att prata med om det svåra och som kanske ändå inte är så ensam.

Jag gillade verkligen den här boken. Jag gillar Anna Höglunds lätt bisarra illustrationer och kaninens funderingar över det svåra i livet. Det är en tunn bok som man läser ut på nolltid, men jag tyckte att boken stannade kvar hos mig ganska länge efteråt. Och jag kan tänka mig att den skulle passa bra som present åt någon grubblande person som kanske själv skulle behöva en kanin att prata med.

Anna Höglund – Om detta talar man endast med kaniner (Lilla piratförlaget, 2013)

Magiska Prag: The Cabinet of Wonders

cabinetDen tredje boken i mitt Magiska Prag-tema är Marie Rutkoskis ”The Cabinet of Wonders”. En steampunkig ungdomsbok som utspelar sig i ett alternativt Böhmen, där folket bär på magiska förmågor och där alkemisterna kan utföra riktiga underverk.

Petra Kronos bor med sin far Mikal i byn Okno utanför Prag. Fadern har förmågan att kunna manipulera metall med sinnet och är expert på att tillverka sinnrika metallkonstruktioner. Som Astrophil, en mekanisk spindel som gillar att sitta i Petras hår och viska råd och förmaningar till henne. Men när fadern får i uppdrag att konstruera en astronomisk klocka åt prinsen går allt fel. Fadern kommer hem blind efter att prinsen stulit hans ögon och Petra bestämmer sig för att ge sig iväg till Prag för att stjäla dem tillbaka.

Det bästa i ”The Cabinet of Wonders” är miljöerna. Rutkoskis magiska version av historiska Prag innehåller precis lagom mycket historisk korrekthet och lagom mycket fantastik. Det är inte det minst svårt att tänka sig ett Prag fyllt av magiska talanger, alkemiska hemligheter och mekaniska underverk.
Jag blev särskilt förtjust i de mekaniska djur som Mikal Kronos tillverkar, som utvecklar en egen personlighet och som växer och utvecklas. Och vem skulle inte vilja ha en egen Astrophil som hårprydnad?

Vad gäller själva storyn så är den hyfsat spännande och intressant, men inget häpnadsväckande. Det är ganska enkelt att lista ut ungefär vad som kommer att hända, vilket drar ner betyget en aning.

”The Cabinet of Wonders” är första delen i en trilogi. Jag kan tänka mig att läsa de två följande delarna i sinom tid, men det är inget jag kommer att prioritera. Om inte längtan tillbaka till magiska Prag blir alltför stark, förstås.

Marie Rutkoski – The Cabinet of Wonders (Square Fish, 2013)

I skogen kan ingen höra dig skrika

barnkoloninJoels familj har flyttat ut till landet, till ett vandrarhem som är en före detta barnkoloni. Flytten är inte helt smärtfri. Storasyster Agnes surar för att hon fått så långt till kompisarna, föräldrarna är hela tiden upptagna med sitt renoverande och Joel känner sig lite bortglömd. Dessutom är det något konstigt med vandrarhemmet. Joel hör barngråt som ingen annan tycks höra och han träffar dessutom på en märklig man som utger sig för att jobba på vandrarhemmet. Bara det att ingen annan har hört talas om eller ens sett honom. Vilka hemligheter ruvar egentligen den gamla barnkolonin på?

Kerstin Lundberg Hahns ”Barnkolonin” är en skräckbok för yngre tonåren. Själv älskade jag den här typen av böcker när jag var preteen (det vill säga några år yngre än rekommenderad ålder för boken). Lagom läskiga böcker, med ett spännande mysterium att fundera över och stort fokus på familjerelationer och känslor.

Balansen är bra mellan vardagligt familjeumgänge och skräckscener. Jag gillar särskilt hur relationen mellan Joel och hans syster beskrivs, det där ständiga smågnabbandet som kännetecknar väldigt många syskonrelationer i den åldern.

Även skräckscenerna tycker jag håller hög klass. Lundberg Hahn har förstått den viktigaste regeln när det gäller att skriva skräck: att subtilitet alltid är läskigare än specialeffektbonanza. Och att det läskigaste av allt är att inte veta om det som händer är på riktigt eller om det är ett tecken på begynnande galenskap.

Kerstin Lundberg Hahn – Barnkolonin (Rabén & Sjögren, 2013)