tyskt

Två allhelgonaskräckfilmstips

Jag läser ganska lite just nu, men jag ser desto mer på tv-serier och film. För några veckor sen såg jag två riktigt intressanta skräckfilmer och jag tänkte att det kan passa extra bra att skriva om den under allhelgonahelgen. Två skräckfilmstips, helgen till ära.

diefarbe”Die Farbe” eller ”The Colour out of Space”från 2010 lånade jag med mig hem från jobbet efter att ha fastnat för det oerhört snygga dvd-omslaget.
Det är en svartvit tysk film, en prisbelönt filmatisering av Lovecrafts novell. En film som tar fasta på det obegripliga och ogripbara i Lovecrafts texter och som bygger upp en klaustrofobisk stämning från första början.

”The Colour out of Space” är en novell som drar mot science fiction och en av Lovecrafts kanske minst kryptiska texter. Den handlar om vad som sker med de olyckliga bönder som råkar vara bosatta i en dal där en meteorit slår ner. Meteoriten försvinner efter några dagar, men märkliga saker börjar hända i dalen. Grödor ruttnar, djur blir sjuka. och de människor som trots allt väljer att bo kvar börjar snart förändras …
”Die Farbe” är en riktigt välgjord och snygg film. Jag gillar greppet att låta hela filmen vara svartvit, förutom när FÄRGEN dyker upp, vilket gör att den verkligen känns som en helt utomjordisk färg.
”Die Farbe” (2010)

martyrs”Martyrs” från 2008 är en fransk film som känns mer som en välriktad smocka rakt i magen än en skräckfilm.
Det är också en film som jag inte vill berätta för mycket om, utom att säga att den bjuder på en hel del oväntade vändningar. Vad som börjar som en hyfsat rättfram hämndrulle, där den unga kvinnan Lucie har spårat upp de personer som kidnappade och torterade henne som barn, förvandlas snart till något helt annat. Det är oerhört blodigt och plågsamt, men samtidigt har regissören och manusförfattaren Pascal Laugier skapat en film som ifrågasätter skräcken som underhållning, som drar den ett steg vidare.

Jag påminns ibland om Michael Hanekes ytterst obehagliga ”Funny Games” när jag set ”Martyrs”. Absolut ingen film för den lättskrämde eller den som har svårt för blodiga filmer, men närmast ett måste för alla oss som är storkonsumenter av skräck. Något av det mest intressanta jag sett i genren. Filmen finns på Netflix, för den som vågar.
”Martyrs” (2008)

Annonser

Blodigt

judasbarnEn rik, vacker och till synes ung kvinna tillbringar stora delar av sin tid med att vaka vid dödsbäddar och spöa upp folk inför webbkameror. Resten av sin tid lägger hon på att bevaka sina få överlevande släktingar och skriva ner sin historia. En historia som börjar 1670 i Serbien och som handlar om en liten flicka, senare kallad Scylla, som blir moderslös. Hennes dittills okände far Karol dyker upp och visar sig inte bara vara en briljant vetenskapsman utan också medlem av det hemliga sällskapet Judas barn. Ett sällskap som specialiserat sig på att forska om ett särskilt område – vampyrer.

Markus Heitz ”Judas barn” är en vampyrroman med genuin historisk östeuropeisk grund, som befriande nog inte är baserad på Dracula-myten. Jag har läst min beskärda del av Dracula-efterföljare och det är sällan den typen av böcker tillför något nytt. Heitz lyckas med att utgå från traditionerna men tillföra nytt blod (förlåt, det är tydligen helt omöjligt att låta bli ordvitsarna när man skriver om vampyrer) i form av bland annat hemliga sällskap, vampyrjägare och olika vampyrsläkten med olika förmågor.

I sitt efterord skriver Heitz om den historiska bakgrunden till romanen och det märks verkligen att han gjort sin research. Det är trovärdigt rakt igenom. Det är bitvis även mycket blodigt, med ingående beskrivningar av blod, inälvor och döda kroppar, vilket är helt som det ska i en vampyrroman.

”Judas barn” är en spännande roman, men ibland känns det som att den tappar tempo. Hoppen mellan de olika tidsplanen kan bitvis kännas lite störande och historien hade mått bra av att kortas ner ett antal sidor. Tegelstensformat i all ära, men ibland kan till och med den här tegelstenskramaren tycka att det blir aningen långrandigt.

”Judas barn” är en bra vampyrroman, i synnerhet för den som liksom jag är intresserad av vampyrhistoria. Jag kommer garanterat att läsa de fristående fortsättningarna ”Judassonen” och ”Judasdöttrarna” när de kommer ut på svenska.

Markus Heitz – Judas barn (Coltso, 2013)

Tre på tre: Bläckhjärta

Min första bok i tre på tre-utmaningen är Cornelia Funkes ”Bläckhjärta”, första delen i en trilogi med samma namn. Tanken är att jag ska läsa hela trilogin i höst, en bok i månaden under september, oktober och november.

Tolvåriga Meggie växer upp tillsammans med sin pappa Mo, som är bokbindare, och alla böcker hon skulle kunna önska sig. När en mystisk figur som kallar sig Sotfinger dyker upp så vänds hennes liv upp och ner. Det visar sig att fadern i åratal burit på ett antal stora hemligheter och märkvärdiga krafter. Detta förklarar varför han vägrar att läsa högt för Meggie – oavsett hur mycket hon bönar och ber – och varför de båda reser runt så mycket. Dessutom visar det sig att Meggies mammas försvinnande för så många år sedan har något att göra med hennes makes hemligheter och med Sotfingers dolda agenda.

”Bläckhjärta” är en ungdomsfantasyroman genomsyrad av kärleken till det skrivna ordet. Meggie är en bokslukare av stora mått, enbart överträffad av sin excentriska släkting Elinor, som innehar en annan stor roll i boken. Beskrivningarna av Elinors bibliotek och de vackra böcker som Mo binder in till sin älskade dotter är fantastiska.
Det här är en bok proppfull av metalitterära inslag. Inte bara på så sätt att det refereras till de böcker Meggie älskar hela tiden, utan också för att det förekommer ett flertal karaktärer som tagit steget ur de böcker de hör hemma in i Meggies verkliga värld. Jag vill inte avslöja för mycket om hur och varför detta sker, men jag gillar verkligen hur Funke gestaltar fiktionens inneboende möjligheter (och faror).

”Bläckhjärta” är lika mycket äventyrsroman som fantasybok. Meggie är en hjältinna som det är omöjligt att inte sympatisera med; en modig, smart tjej med skinn på näsan. Särskilt förtjust är jag i hur relationen mellan henne och Mo skildras, hur mycket kärlek och obrottslig lojalitet som ryms inom den.

”Bläckhjärta” är ett äventyr som bibliofiler i alla åldrar borde läsa. Det är spännande, underhållande och en smula sorgligt – precis som varje bra äventyr ska vara. Jag ser fram emot ”Bläckmagi”, nästa del i trilogin och min nästa bok i tre på tre-utmaningen.

Cornelia Funke – Bläckhjärta (Opal, 2011)