tvillingar

Jag blir inte klok på Systerland

systerJag läste Curtis Sittenfelds ”Systerland” i somras och trots att det har gått ett antal veckor så blir jag fortfarande inte riktigt klok på boken.

Vi och Kate är enäggstvillingar och deras relation är komplicerad. De är båda synska och har varit det sedan barndomen. Men där Kate skäms för sin klärvoajans och försöker dölja den för de flesta i sitt liv, så har Vi gjort en karriär som medium. När en jordbävning drabbar staden de bor i så blir Vi något av en kändis då hon går ut i tv och varnar för att en ännu större jordbävning kommer att slå till några veckor senare. Kate vet att systerns mediala förmåga är äkta, och hon dras med i förberedelserna inför den annalkande katastrofen på ett sätt som börjar hota hennes stabila och trygga medelklassliv.

Det är Kate som är protagonisten i boken, något jag tycker är synd eftersom jag finner Kate helt outhärdligt 1) tråkig och 2) osympatisk. Kates främsta karaktärsdrag är ett slags förnumstig självgodhet, som gör att hon är totalt oförmögen till förståelse för andra människoras livsval (om de råkar skilja sig från Kates). Vilket gör att hon framstår som en trångsynt, homofob, lätt rasistisk hemmafru. Inte riktigt min typ av karaktär om man säger så.
Det jag inte riktigt får grepp om är om det är meningen att Kate ska vara skriven som en osympatisk protagonist eller ej. Hon är liksom inte tillräckligt svinig för att vara en Cass Neary eller en Libby Day, utan mer som vilken snorkig medelklassmorsa som helst som behandlar servicepersonal som skräp. Inte ens hennes osympatiska sidor känns intressanta, utan blir bara ännu en tråkig sida hos en redan tråkig person. Och jag har svårt att tänka mig att det är ett medvetet berättargrepp att göra sin protagonist så trist som möjligt.

Vi däremot! Vi är bokens behållning. Hon är dramatisk och besvärlig, en person som vägrar anpassa sig till normer och som därför blir en källa till ständig huvudvärk för sin korrekta tvilling. Hon blir ganska tidigt den enda i boken som jag faktiskt bryr mig om, vars historia intresserar mig.
Relationen mellan tvillingarna är bokens hjärta. Alla delar som handlar om systrarnas uppväxt och ungdomsår är superintressanta, men tyvärr så handlar majoriteten av boken istället om tråkiga Kates tråkiga äktenskap och tråkiga barn.

Jag tycker att det här är något som känns igen från Sittenfelds tidigare romaner. En potentiellt intressant historia blir en ganska småtrist roman med ett otillfredsställande slut. Vilket är ett tecken på att jag förmodligen borde lämna Sittenfelds böcker därhän i fortsättningen, för livet är faktiskt alldeles för kort för att läsa tråkiga böcker.

Annonser

Istället för ljud är du stilla tyst

I ”Kaninhjärta” får vi lära känna tvillingparet Mary och Anne. De har ett mycket nära förhållande (för nära, skulle jag vilja påstå) och kallas ”Maryanne” till och med av sin egen mor. Men det är inte helt lätt att ha en tvillingsyster som Mary. Anne brottas ständigt med Marys självdestruktiva beteende, hennes jakt på bekräftelse och hennes hetsiga humör. Att de båda tonårstjejerna dessutom har mediala krafter gör inte saken enklare. De dras nämligen in i en grupp av medier som söker efter en försvunnen liten flicka, och detta sökande tär på tvillingarna.

Christin Ljungqvists ”Kaninhjärta” är en oerhört säker debutroman. Författarens har verkligen lyckats fånga de båda tvillingarnas ganska undflyende och komplicerade personligheter. Hon lyckas också foga samman två till synes oförenliga litterära genrer – en ångestfylld coming of age-skildring och en paranormal kriminalhistoria – på ett sätt som inte känns det minsta krystat eller konstruerat.

En av Ljungqvists stora styrkor är språket. Hon har ett öra för dialog, och särskilt samtalen mellan tvillingarna är mycket välskrivna. Det pågår så mycket under ytan, så mycket som aldrig sägs eller ens antyds, men som ändå kan anas.
Jag är inget större Kent-fan (även om jag lyssnade tillräckligt mycket på bandet i mitten av 90-talet för att kunna ge det här blogginlägget en Kent-rubrik), men jag gillade ändå tilltaget att döpa varje kapitel efter en av bandets låtar, med en textrad som en underrubrik. I och med att Mary älskar bandet känns det inte bara roligt på ett musiknördigt sätt utan också självklart. Bandets texter blir som en röd tråd genom berättelsen, ännu en pusselbit till Marys knepiga personlighet.

”Kaninhjärta” är ganska tung läsning. Inte så mycket på grund av kriminalhistorien (även om den är sorglig på sitt sätt), utan på grund av Marys obevekliga dragning till undergången. Det är tydligt från första början var det hela kommer att sluta, men det gör ändå ont att följa Annes desperata försök att rädda sin syster från sig själv.

”Kaninhjärta” är en imponerande debut. Det är en bok som balanserar på gränsen mellan ungdomsroman och vuxenbok, mellan realism och övernaturlighet, mellan mörker och ljus. Vackert, vemodigt och välskrivet.

Christin Ljungqvist – Kaninhjärta (Gilla böcker, 2012)

Psykologisk spänning

Daniel har inte särskilt bra kontakt med sin tvillingbror Max. Men när brodern skickar ett brev från den exklusiva schweiziska klinik där han är inlagd och ber Daniel hälsa på så tar han chansen att fly från sin trista vardag för en stund. Väl på plats visar det sig att Max befinner sig i ekonomisk knipa som enbart kan lösas om Daniel lär ut sig till honom och tar hans plats på kliniken under några dagar. När Max inte kommer tillbaka blir Daniel mer och mer panikslagen. Kliniken och den till synes så idylliska dalen den är belägen visar sig ruva på många mörka hemligheter.

Marie Hermansons ”Himmelsdalen” är en psykologisk spänningsroman med betoningen på psykologisk. Hon målar skickligt upp Himmelstal och dess bländande vackra omgivningar. Personporträtten är som vanligt skarpa, även om jag inte kunde låta bli att irritera mig en smula på Daniels totala naivitet. Jag menar, han vet att tvillingbrodern Max är en manipulativ mytoman och en skitstövel av stora mått. Men ändå går han med på att ta broderns plats. Och dessutom verkar han faktiskt bli förvånad när brodern inte kommer tillbaka till dalen. Tanken är förmodligen att Daniels naivitet ska vara en del av hans ”godhet”, men jag har svårt att köpa den, cyniker som jag är.

Det är svårt att skriva om ”Himmelsdalen” utan att avslöja för mycket. Dalen döljer på så många hemligheter och mysterier, i olika lager, att läsningen känns lite som att läsa en litterär motsvarighet till en rysk docka. Jag påminns om såväl John Fowles ”Illusionisten” som Dennis Lehanes ”Shutter Island”. Dock kan jag känna att Daniel är en lite för pålitlig berättare för att berättelsen ska kännas riktigt klaustrofobisk och kafkaesk.

Hermanson kan konsten att skriva spännande, att bygga upp stämningsfulla miljöer och lägga in intressanta karaktärer i sin historia. I ”Himmelsdalen” finns även flera intressanta resonemang om ondska, moral och människosyn. En klart spännande och mycket läsvärd roman.

Marie Hermanson – Himmelsdalen (Bonnier pocket, 2012)