tv-serie

Seriesöndag: Constantine

constantineEfter att ha sett den officiella trailern inför NBCs kommande tv-serie ”Constantine” så måste jag tillstå att jag är försiktigt positiv. Inte minst för att tolkningen av huvudrollen verkar ligga hyfsat nära originalet den här gången, till skillnad från den katastrofala felcasting som var Keanu Reeves i filmversionen från 2005. Visst är Matt Ryan lite för hel och ren egentligen, och om man ska gå efter trailern så röker han alldeles för lite. Men jag tror och hoppas att det finns tid att låta honom gå ner sig ordentligt under seriens gång …

Vad gäller intrigen så finns det potential. Jag hoppas att serieskaparna inte kommer att köra rakt ut på bibliska helvetet, utan att de kommer lämna plats för andra typer av demoner,sekter och kulter. Jag misstänker tyvärr att de mer politiska inslagen inte kommer att följa med in i tv-rutan.

Vad tror ni om ”Constantine”? Kan det bli lika mörkt och smutsigt som i förlagan, eller kommer tv-formatet laka ur allt intressant ur serien?

Spelet om tronen

Igår såg jag första avsnittet av årets för mig mest efterlängtade tv-serie, nämligen HBO-satsningen ”Game of Thrones”. Jag har följt inspelningen nästan lite för noga för mitt eget bästa och hann bland annat beklaga mig ett flertal gånger över att jag varken kan rida eller befann mig på Irland när det söktes statister till serien.

Vad jag tyckte om första avsnittet?
Klart lovande.
Oerhört snyggt och välregisserat, vilket i och för sig inte är någon överraskning då det är HBO som ligger bakom det. Serien ligger närmare bokförebilden än jag hade väntat mig, men det är förmodligen ett resultat av att författaren själv varit inblandad i allt från casting till manusförfattande.
Överlag bra skådespelarinsatser, med Daenerys (Emilia Clarke) och Khal Drogo (Jason Momoa) som stora undantag. Den förstnämndas insats bestod mest av att se vän ut iförd genomskinliga kläder, den sistnämnda gjorde att jag mest fnissade åt hans kajal och ganska patetiska försök att se hård ut.

Scenerna med Danaerys kändes ganska svaga överlag, men eftersom jag tycker att hennes kapitel hör till de allra svagaste i böckerna så gör det inte mig så mycket. De andra karaktärerna väger klart upp för hennes närvaro i historien.
Då blev jag mer beklämd av Tyrions (Peter Dinklages) usla accent. Jag gillar Dinklage som skådis, han har gjort många fantastiska roller, men jag hade önskat att han fått lite mer tid med en röstcoach inför den här rollen.

Jag är glad över att HBO valt att behålla både de mest våldsamma inslagen (det är gott om halshuggningar och inälvor som flyger åt alla håll i det första avsnittet) och de kontroversiella sexuella inslagen. Utan dem hade ”Game of Thrones” varit en klart mycket tamare – och mindre intressant – serie.

För er som inte har läst George R R Martins fantasyserie ”A Song of Ice and Fire” ännu – gör det! Jag skulle vilja påstå att det är den allra bästa fantasyserie jag har läst, och en serie som jag tror skulle passa fler än de mest inbitna fantasyfansen. Jag har planer på att försöka få min man att läsa första delen nu när vi har börjat titta på tv-serien, återkommer om jag lyckas med mina planer.

Har ni sett något av ”Game of Thrones”? Vad tycker ni om serien?

Tall, dark and forehead

Det verkar onekligen som att vampyren blivit vår tids stora sexsymbol. Den oerhörda popularitet som en viss mr Edward Cullen i Twilight åtnjuter är bara ett exempel i mängden. Vampyrhunkarna har inte bara tagit över bioduken och tv:n, de gör sitt bästa för att även finna sin plats i varje bokhylla och inte minst i vår populärkulturella kontext.
Vad är det med vampyren som egentligen är så oemotståndligt? Varför har en död blodsugande varelse blivit en sexsymbol?


Den Sexige Vampyren ser alltid ut på ungefär samma sätt; han är lång, mörk och blek, med en ständigt rynkad panna för att illustrera hans känslighet och vånda. Denna ständiga inre kamp grundar sig i att Den Sexige Vampyren hela tiden måste kämpa mot sin blodlust, så att hans våldsamma vampyrnatur inte tar över.
Anna Höglund skriver i sin avhandling ”Vampyrer: en kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet” om hur humanvampyren för att kunna passa in bland människorna tvingas kontrollera inte bara sin blodlust utan också sin sexualdrift. Hon menar att både Edward, Bill Compton (i True Blood) och Angel (i Buffy) utövar en ständig självkontroll för att kunna leva med och bland de människor de älskar. De har valt att hålla fast vid sin mänskliga sida, men priset är att hela tiden leva enligt en stenhård disciplin.
Kanske är självkontrollen en del av vampyrens åtråvärdhet?
Att Edward hela tiden måste kämpa mot sin lust att suga Bellas blod, vars doft för honom är oemotståndlig, gör att deras kärlek blir lite extra romantisk. Att Angel riskerar att förlora sin själ när han är tillsammans med Buffy, gör varje ögonblick lite mer värdefullt.
Självdisciplinen påverkar också i högsta grad vampyrernas kosthållning. Istället för att suga blod ur mänskliga offer så håller sig humanvampyren till djurblod, syntetiskt eller donerat blod. I en kultur där frosseri blivit ett tabu är denna kosthållning ännu ett exempel på Den Sexige Vampyrens viljestyrka och kontroll, ännu ett skäl till hans attraktion.

Men den manlige humanvampyrens mest åtråvärda egenskap verkar vara hans förmåga till evig kärlek. Edward, Angel, Bill och liknande pannrynkande vampyrer som Stefan i ”Vampire Diaries” finner alla sina själsfränder i en mänsklig (nåja, i Buffys fall är det väl tveksamt) kvinna. Till skillnad från den dekadenta byronska Dracula-gestalten, som mer är intresserad av sexuella eskapader med sina kvinnliga offer, så är dessa vampyrhunkar ute efter att finna en kärlekspartner. Han har, enligt Höglund, förvandlats till ”asketisk romantiker som törstar efter intimitet och den sanna, äkta kärleken”.

Den Sexiga Vampyren symboliserar alltså odödlig kärlek i ordets sanna betydelse.
Inte konstigt att han blivit en sådan sexsymbol, inte bara för Edwardtrånande tonårsflickor världen över utan även för vuxna kvinnor. Han är inte bara en arvtagare till de romantiska ideal som har genomsyrat populärkulturen i hundratals, han är det romantiska idealet själv som har levt – och längtat – under hela denna tidsperiod. Han är inte bara vår tids mr Darcy, han är Mr Darcy själv som har överlevt till vår tid och som hela denna tid letat efter sin Elizabeth.

(Titeln på detta inlägg är en ironisk beskrivning av Angel, uttalad av min personliga vampyrfavorit, nämligen Spike)

Ask around. Look it up. Slayer, comma, The.

Det är ju helt omöjligt att köra tema Vampyrsommar utan att skriva om hjärtat i mitt vampyrintresse; tv-serien Buffy the Vampire Slayer.
Det är ett inlägg som borde vara lätt att skriva, men som därför blir oändligt svårt. För när det gäller Buffy kan jag inte hålla mig det minsta neutral, eller komma med någon som helst nyanserad kritik. Jag älskar förbehållslöst minsta lilla birollsinnehavare, internt skämt och karatespark.

För den som bara har sett något enstaka avsnitt (speciellt i de tidiga säsongerna) så kan serien verka vara en ganska bisarr kombination av high school-drama och skräck. Nog för att det i den första säsongen figurerar en hel del suspekta monster, men Buffy och hennes vänner är långt ifrån de vanliga high school-stereotyper de ser ut att vara. De har ett sätt att umgås och en oemotståndlig jargong som inte bara gör dem trovärdiga utan också får en att önska att man vore del av deras kompisgäng.
Joss Whedon, Buffys skapare (och i min värld något av en gud), låter karaktärerna utvecklas genom seriens sju säsonger, ibland i oväntade riktningar men aldrig på ett sätt som känns konstlat. Han lyckas med att kombinera den övernaturliga vampyrvärlden med vardagliga problem (som franskaprov, kärleksbekymmer, ekonomiska problem och det faktum att ens mamma inte vet om att man är en slayer) med total fingertoppskänsla.

Har jag nämnt hur rolig serien är?
Eftersom jag är en total Buffy-nörd så kan jag citera hela dialoger ur de flesta avsnitt, vilket jag inte ska plåga er med här. Men tro mig, många av dialogerna är så halsbrytande kvicka att jag inte fattade hur roliga de var förrän jag såg avsnitten för andra eller tredje gången.

Men allt är inte skämt och ordvitsar i buffyverse, det finns tvärtom fler mycket mörka och seriösa inslag. Jag vill inte spoila för er lyckliga som ännu inte har sett serien, men minst tre olika avsnitt har fått mig att gråta som ett litet barn och då är jag inte den som vanligtvis spiller tårar över film eller tv-serier.

Gillar du vampyrer i allmänhet och vampyrrelaterade tv-serier i synnerhet så rekommenderar jag verkligen att du söker upp Buffy om du ännu inte har gjort det. För True Blood i all ära, men i jämförelse med Buffy the Vampire Slayer så bleknar Miss Stackhouse & company betydligt.