trilogi

Fantasysommar: The Magician’s Land

magicianslandEftersom det här är sista delen i en trilogi som innehåller inlägget spoilers om The Magicians och The Magician King. Beware! 

”The Magician’s Land” är tredje delen i Lev Grossmans fantasytrilogi. Det har gått några år sen förra delen. Quentin har efter att ha blivit utkastat från det magiska landet Fillory återvänt till internatskolan Brakebills, som lärare. Han trivs bättre med lärarrollen än han väntat sig, men han har svårt att släppa förlusten av sitt kungarike och sina vänner som stannade kvar där. Tanken på att återvända till Fillory har blivit en besatthet som driver honom att begå en rad mycket tvivelaktiga handlingar tillsammans med en f.d elev som har en förmåga att skapa problem.

Jag tror att det här är den första delen i trilogin där jag verkligen gillar Quentin. Visst är han bitter och desillusionerad och bitvis en rätt stor douchebag, men det är lite en del av hans personlighet. Han är också fokuserad och driven på ett sätt som han aldrig varit förut, och han är beredd att offra ganska mycket av sig själv för andras skull. Medelålders Quentin är helt enkelt lite mer sympatisk än unge Quentin. Inte för att jag tycker att man nödvändigtvis måste gilla en protagonist för att gilla en bok, men det känns lite skönt när en karaktär växer upp.

”The Magician’s Land” knyter samman de två första böckerna på ett bra sätt. Karaktärer, platser och bihandlingar från de tidigare böckerna får ordentliga avslut, vissa på ganska förvånande sätt. Andra på väldigt välförtjänta sätt (ja, jag syftar på en viss rävgud). Quentins desperata famlande genom magins skuggmarker känns som en parallell till Julias resa i den förra boken.

Det här känns som en värdig avslutning på en trilogi som jag är oerhört förtjust i. Den är lite ljusare än de andra böckerna, lite mindre  cyniskt distanserad. Kanske på grund av att Quentin och de andra äntligen växt upp ordentligt och äntligen lärt sig uppskatta vad de har. Lärt sig att inte ta magin för given.

Lev Grossman – The Magician’s Land (Dutton, 2014)

Annonser

Om en zombietrilogi

vassa_tandernas_skog_webI somras passade jag på när alla tre böckerna i Carrie Ryans zombietrilogi fanns inne på ett av biblioteken jag jobbar på och lånade hem dem allihop. Perfekt sommarläsning, tänkte jag. Något som visade sig stämma väl, ned tanke på hur snabbt jag tog mig igenom de sammanlagt över 1000 sidor som trilogin utgör.

Första boken i serien heter ”De vassa tändernas skog”. Vi får lära känna Mary, som aldrig har varit utanför sin lilla by mitt i skogen. För byn är omgärdad av staket och utanför staketen finns de oheliga, som med vassa tänder väntar på att få sprida sin smitta till de levande. Mary trivs inte i byn. Om hon inte blir utvald att gifta sig med någon av byns jämnåriga pojkar så tvingas hon att gå med i Systerskapet, den orden som bestämmer i byn. Men när Mary får chansen att fly byn så blir det inte alls som hon har tänkt sig. Skogen är full av faror och hennes egna känslor hotar att vända upp och ner på hela hennes liv.

Jag var inte så förtjust i första delen i trilogin. Hela grejen med att en The Village-liknande by styrs med patriarkal järnhand trots att det är kvinnor som har makten är obegriplig. Och tröttsam. Ett triangeldrama som känns otroligt konstruerat gör inte saken bättre (jag ogillar triangeldraman av princip, särskilt i ungdomsböcker).
Nackdelen med att ha en isolerad by i skogen är att man missar mycket av det som gör postapokalyptiska zombieböcker intressanta. Det finns ingen svunnen civilisation att jämföra med, inget samhälle att bygga upp igen. Det finns ett artonhundratalslajvande bysamhälle som drivs av idioter och problemet med det är att man som läsare bara tycker att det är skönt när Mary och hennes vänner flyr ut i skogen. Hellre att karaktärerna dödas av zombier än håller på och älta sina jäkla kärleksintriger i all evighet.

de_dodas_-strand_webDet blir bättre redan i den andra boken, ”De dödas strand”. Boken utspelar sig ett antal år efter den första boken, men de båda böckerna visar sig så småningom hänga ihop mer än man från början kan tro.
Gabry bor i en liten kuststad. En kväll följer hon med de andra ungdomarna utanför stadens murar, trots att hon vet att det är där mudona (som zombierna här kallas) finns. En attack sker och flera ungdomar blir bitna, däribland Catcher, som Gabry har känslor för. Uppslukad av skuldkänslor för vad som hänt kan inte Gabry släppa Catcher. Hon tar sig återigen utanför murarna, där hon möter en annan ung man som kommer att påverka hennes framtid i allra högsta grad.

Jag tyckte mycket mer om den andra boken i trilogin än om den första. Delvis för att jag tyckte att det var lättare att sympatisera med Gabry än med Mary, men också för att själva intrigen känns lite mindre konstruerad. Visst, det finns ett triangeldrama här också, men det är inte lika irriterande idiotiskt som det i den första boken.
Dessutom får vi lite fler pusselbitar i den här boken som förklarar vissa saker i den första boken. Inte fullt ut och inte alltid på ett tillfredsställande sätt, men det hjälper till.

den_morka_staden_webDen tredje och avslutande boken heter ”Den mörka staden” och innebär ännu ett perspektivskifte. Vi får här följa en person som det bara berättas om i boken innan (sorry om jag är kryptisk, men vill inte spoila för mycket). Det är ett uppfriskande perspektivbyte från den ganska naiva Gabry till en rätt så bitter, luttrad och streetsmart person. En överlevare, mot alla odds.

Vi har förflyttat oss från en liten by till en småstad till en enorm storstad i böckerna. Paradoxalt nog är det denna tredje bok som känns mest klaustrofobisk (och det menar jag som en komplimang). Här drar Ryan saker till sin spets. Är det värt att överleva till varje pris? Och hur fortsätter man egentligen kämpa utan hopp?

Även i den tredje boken finns det ett triangeldrama (eller kanske ett rektangeldrama? eller vad man nu ska kalla det). På ett sätt gör det mig vansinnig att Ryan pressat in det ännu en gång, men samtidigt så tycker jag att just den här triangeln är den mest intressanta av de tre. Den innehåller fler dimensioner (och på ett sätt så inkapslar den triangeldramat från förra boken) och känns mer avgörande för hela handlingen i boken.

Allt som allt så tycker jag att Ryan har skrivit en riktigt spännande trilogi. Första boken har sina tydliga brister, men de andra två väger upp. Jag tycker att bra zombieböcker vill säga något om att vara människa, och det gör den här trilogin. Att det känns som att Ryan inte ger samma svar i de tre böckerna är faktiskt bara en fördel. För om något är väl det själva definitionen av mänskligheten, att det är upp till var och en att definiera vad det är som gör livet värt att leva. Eller överleva.

Carrie Ryan – De vassa tänderna skog (Styxx fantasy, 2011)
Carrie Ryan – De dödas strand (Styxx fantasy, 2012)
Carrie Ryan – Den mörka staden (Styxx fantasy, 2013)

Tre på tre för tredje året i rad

Snart är det september och då drar Pocketlover igång sin årliga utmaning Tre på tre, som går ut på att man ska läsa tre böcker utifrån något slags tema (valet är fritt) under tre månader.
I år blir det tredje året i rad som jag deltar och jag tänkte fortsätta min tradition med att läsa ungdomsbokstrilogier som det känns som att jag egentligen borde ha läst för evigheter sen. 2012 läste jag Cornelia Funkes Bläckhjärta-böcker. 2013 läste jag Holly Blacks Modern Faerie Tale-böcker.

I år är det dags för den här snygga tegelstenen att äntligen bli läst:

IMG_20140828_115343

Philip Pullmans trilogi His Dark Materials innehåller böckerna ”The Golden Compass”, ”The Subtle Knife” och ”The Amber Spyglass”. Den första boken kom ut 1995, på svenska 1997, vilket var under min pretentiösa gymnasieperiod då jag i princip inte läste någon fantasy över huvud taget. Vilket troligtvis var skälet till att jag helt missade de här böckerna då de kom ut. (Jag missade även första böckerna av Harry Potter av samma skäl. Jag tror att det inte var förrän lagom till att fjärde boken kom ut på svenska – och jag hade börjat komma över mina intellektuella komplex – som jag började läsa Rowling.)
Men nu är det alltså dags!

Utmaningen pågår till sista november och om du också är sugen på att delta så gör ett besök hos Pocketlover och anmäl dig. Det är fortfarande några dagar kvar till september börjar, så det finns tid att fundera ut en egen tre på tre-trio att läsa i höst.

Bland änglar och monster

bloodandstarlightSPOILERVARNING FÖR ”A DAUGHTER OF SMOKE AND BONE”!

Jag läste (och tyckte mycket om) första delen i Laini Taylors trilogi om blåhåriga Karou och ängeln Akiva förra sommaren inför min resa till Prag. Av någon anledning dröjde det nästan ett år innan jag kom mig för att läsa den andra delen, med titeln ”Days of Blood and Starlight”. Lite hade jag oroat mig för om den andra delen skulle hålla samma höga kvalitet, men oron var helt obefogad. Om något så tycker jag faktiskt att denna andra del är snäppet bättre än den första.

Karou har gått under jorden. Inte nog med att änglarna fortfarande är ute efter henne, hennes mycket offentliga fajt med Akivas änglavänner har gjort henne till något av ett internetfenomen. Hon har ingen plats i varken människornas värld eller den värld av monster och änglar som hon egentligen tillhör. Full av ilska och sorg bygger Karou vidare på sin fosterfars Brimstones livsverk. Hon omvandlar tänder till magi och väcker liv i de döda. Men frågan är om chimärernas kamp verkligen är så ärbar som deras ledare vill få den att framstå?

I den här andra boken handlar det mycket mer om chimärerna än i den första. Något jag gillar, för jag tycker att deras värld är oerhört intressant. Mer intressant än serafim, som också får mycket mer utrymme i den här boken än i den första där vi främst fick lära känna Akiva. Här får vi veta mer om både monster och änglar, och det vi får veta gör båda sidorna mer komplexa. Det är något jag uppskattar med de här böckerna, att inget är så enkelt eller entydligt som man kan tro till en början. Det finns alltid fler sidor av saken, och ibland är det oerhört svårt för både böckernas karaktärer och läsaren att avgöra vad som är moraliskt riktigt.

Den sista delen heter ”Dreams of Gods and Monsters”. Den kom ut i april i år. Även om jag är otroligt nyfiken på hur det hela ska sluta (jag sätter en hundring på att det kommer att vara EPISKT), så hade jag tänkt invänta pocketutgåvan innan jag köper boken. Om inte annat så för att bespara mina handleder över 600 sidor tegelsten.

Laini Taylor – Days of Blood and Starlight (Hodder & Stoughton, 2013)

Fantasysommar: Hemligheternas rike

hemligheternasrikeSPOILERVARNING för de första två delarna i De utvalda1

I den tredje och avslutande delen i Kristin Cashores fantasytrilogi får vi återigen träffa Bitterblue från första boken. Hon är inte längre prinsessa utan drottning, ett ämbete som bitvis känns oerhört tung för en ung och ganska ensam kvinna. Inte minst eftersom det rike hon styr fortfarande inte har återhämtat sig från hennes fars skräckvälde som fick ett abrupt slut för ungefär åtta år sen. Lecks skugga vilar fortfarande över landet och Bitterblue har ingen aning om hur hon ska göra för att lyfta den.
För att slippa regentskapets börda börjar Bitterblue smita ut ur palatset om nätterna för att omärkt gå omkring bland sina undersåtar. På en av sina nattutflykter lär hon känna två tjuvar och rebeller som skulle kunna leda henne på rätt väg så att hon kan ta reda på Lecks hemligheter. Det gäller bara för Bitterblue att avgöra vem hon egentligen kan lita på i en stad som så länge levt i en lögn.

De tre delarna i trilogin ”De utvalda” beskrivs som fristående, men jag skulle verkligen rekommendera att man läser dem i ordning. Särskilt när man kommer till den här avslutande delen, ”Hemligheternas rike”, är det tydligt hur mycket böckerna hänger ihop, både tematiskt och rent konkret.

Jag blev lite besviken när jag läste den förras boken i serien, ”Monstrets dotter”. Inte för att den var dålig, men för att den helt enkelt inte var lika fantastisk som Cashores första bok. Glädjande nog är den tredje delen lika bra som den första.
Cashore skriver riktigt spännande fantasy med nyanserade karaktärer och gediget världsbygge. Särskilt bra tycker jag att hon är på att beskriva relationer, oavsett om det handlar om vänskap, hat eller kärlek. Hon får relationerna att bli viktiga. Och hon får dem att bli komplicerade på det där sättet som de ofta kan vara.

Bitterblue är inte en lika slående hjältinna som Katsa eller Flamma, men det känns faktiskt mest som en fördel att hon är en lite mer nedtonad karaktär. Sin drottningtitel till trots är hon en vanlig tonåring och det är omöjligt att inte sympatisera med hennes kamp för att finna sanningen.

Det enda dåliga med ”Hemligheternas rike” är att den är den sista delen i fantasyserien. Jag vill ha mer! Men med tanke på hur bra Cashore skriver så misstänker jag att jag kommer att kasta mig över hennes nästa bok oavsett vad den kommer att handla om (öven om jag håller tummarna för att den kommer att utspela sig i Greceling Realm).

Kristin Cashore – De utvalda bok 3: Hemligheternas rike (Månpocket, 2014)

Om det ens finns en framtid

springObs! Spoilervarning för alla som inte har läst ”En sekund i taget”.

”Spring så fort du kan” är andra delen i Sofia Nordins postapokalyptiska ungdomsbokstrilogi som inleddes med ”En skeund i taget”. I den här andra boken är det Ante, den kille som Hedvig och Ella hittar i slutet på första boken, som står i fokus. När han träffar dem bor han i ett vindskydd i skogen, halvt ihjälsvulten efter att ha försökt överleva på nötter och bär. När han flyttar in på gården tillsammans med sina nya vänner känns det först som att han kommit till himlen. Men samtidigt dyker det upp nya problem. Kan han verkligen bidra med någonting till livet på gården, eller är han mest i vägen? Och är det meningen att han ska bli ihop med någon av tjejerna, när de kanske är de enda människorna som finns kvar i hela landet? Det är svårt att göra planer inför framtiden om man inte ens vet om det blir någon framtid, och Ante är långt ifrån säker på den saken.

När jag läste ”En sekund i taget” förra våren blev jag lite besviken, förmodligen för att jag hade lite för höga förväntningar. Inför denna andra bok visste jag precis vad jag skulle vänta mig; en ganska enkel, avskalad postapokalyptisk roman med relationerna i centrum. Både Ante och Hedvig (som var protagonisten i första boken) är ganska grubblande personer, som tänker och funderar mycket på saker som de inte riktigt vågar prata om. Och i båda fallen är det främst i relation till Ella som det blir problem, eftersom hon är mer utåtriktad än de båda andra. Och när de tre dessutom träffar på några nya människor så är det som upplagt för problem …

För några veckor sen var jag på ungdomsboksfrukost hos Rabén & Sjögren och lyssnade på bl.a Sofia Nordin prata om sina böcker. Hon nämnde att den tredje och avslutande boken kommer att handla om Ella, något som jag för min del ser fram emot.

Sofia Nordin – Spring så fort du kan (Rabén & Sjögren, 2014)

Dust to dust

dust Mild spoilervarning för alla som inte har läst, men skulle vilja läsa, ”Wool” och ”Shift”!

Äntligen är Jules tillbaka!

Och Jules är, som ni kanske kan ana, en av karaktärerna i Hugh Howeys postapokalyptiska dystopiska Wool-trilogi. och en av mina favoritkaraktärer. När jag skrev om andra delen ”Shift” så skrev jag att jag saknade Jules i boken och att jag misstänkte att det var skälet till att jag inte älskade boken lika mycket som den första. Hon är en så bra karaktär. Stark och skör, envis och ödmjuk, modig och totalt dumdristig.
Och i trilogins avslutande del, ”Dust”, är hon alltså tillbaka. Och vi är tillbaka i den silo där allt började. men saker och ting är annorlunda nu, och alla de trådar som nystades upp i de första två böckerna börjar knytas samman.
Jag tycker att Howey gör det bra. Han släpper inte de mörka stråk som genomsyrat alla tre böckerna, men han ger oss inte heller ett helt tröstlöst slut. Det är en svår balansgång, men jag tycker ändå att han lyckas. Det är ett bra slut.

Det är väldigt svårt att skriva om Wool-trilogin utan att avslöja för mycket. Mycket av tjusningen i böckerna går ut på att få vara med när världen öppnas mer och mer och etablerade sanningar vänds upp och ner. Det är andlöst spännande att läsa om, men mycket svårt att beskriva utan att förstöra läsupplevelsen för er som har den kvar.
Däremot kan jag, utan att spoila det minsta, skriva: Läs böckerna! Om du är det minsta intresserad av postapokalyps och dystopier så borde du verkligen göra dig själv en tjänst och läsa den här trilogin. Det är den – och du – värd.

Hugh Howey – Dust (Century, 2013)

Tillbaka till silon

shiftDet är omöjligt att skriva om Hugh Howeys ”Shift” utan att eventuellt spoila första delen i hans postapokalyptiska trilogi, ”Wool”, en aning. Så VARNING VARNING!

Att försöka skriva om en bok vars hela handling spoilar boken innan är inte det lättaste. Jag försökte ett antal gånger innan jag gav upp och bestämde mig för att bara hoppa över att beskriva bokens handling. Fördelen med att bokblogga är att man kan göra så. Det finns inga regler för hur man skriver en bloggrecension, och om man som jag avskyr onödiga spoilers så struntar man helt enkelt i att skriva onödiga spoilers.
Hela den här boken är på ett sätt den andra sidan av myntet. Allt vi inte fick reda på i ”Wool”, allt som antyddes och kanske anades men aldrig uttalades, det får vi läsa om här. Det är inte så mycket en uppföljare som ett slags parallell historia och prequel i ett.

Jag är lite kluven inför ”Shift”. Som det så ofta brukar vara när en historia utspelar sig på flera olika tidsplan så är vissa av dem mycket mer intressanta än andra. Och i den här boken är det lite för många tidsplan för min smak. Bitvis blev det ganska rörigt. Jag misstänker att jag kanske inte är helt ensam om att tycka det, eftersom det följer med en tidslinje som hjälp för att hålla koll på vad som händer när.

Jag saknar också Jules, eller någon som hon, i den här boken. En karaktär som man fastnar för ordentligt. Som man hejar på hela vägen. Det finns i och för sig en karaktär som engagerar ordentligt, men det kan bero på att hen var med redan i första boken. Och på en annan aspekt i hens historia, som jag inte tänker avslöja mer om här (men som jag tyckte väldigt mycket om).

”Shift” kändes inte lika beroendeframkallande spännande som ”Wool”, men det är fortfarande Riktigt Bra Postapokalyps. Eller snarare dystopi/postapokalyps om man ska vara petig (och det ska man).
Det ska bli intressant att se hur det hela slutar. Jag tror och hoppas att Howey har några ess kvar i rockärmen och kan slänga in några oväntade twistar i den avslutande delen ”Dust”.

Hugh Howey – Shift (Arrow books, 2013)

The end of the world as we know it

nyckelnDen här recensionen innehåller en del SPOILERS för alla som inte har läst ”Cirkeln”, ”Eld” och ”Berättelser från Engelsfors”. Beware!

Sista delen i Engelsfors-trilogin tar vid ungefär en månad efter att andra delen, ”Eld”, slutade. Det börjar dra ihop sig för undergång i Engelsfors och De Utvalda vet fortfarande inte hur de ska stoppa apokalypsen. Som vanligt är det många starka viljor som drar åt olika håll, men när hjälp kommer från ett oväntat håll verkar det vara svårare för någonsin för dem att hålla sams. Hur ska de kunna stoppa undergången om de inte ens kan prata med varandra?

Jag tycker att ”Nyckeln” känns som en värdig avslutning på en fantastisk trilogi. Många trådar knyts ihop, tillräckligt många lämnas lösa för att lämna öppet för både fan fiction och ens egen fantasi. Inte minst känns det som att boken knyter ihop de två första. Om det inte vore så uppenbart skulle jag skriva att den sluter cirkeln.
Det enda jag var lite besviken över var att en viss bikaraktärs historia slutade lite väl abrupt. Hen var i mitt tycke en av de mest intressanta karaktärerna i böckerna och jag hade hoppats på en mer avgörande konfrontation. Och ett lite mindre snöpligt slut.

Boken är ganska mörk, men jag har ju som bekant aldrig några problem med den saken. Snarare brukar jag klaga på motsatsen, när det blir för fluffigt. Något jag gillar med den här boken är att även de mer fluffiga inslagen innehåller mörkare stråk. De känns äkta. Vilket är något man skulle kunna säga om trilogin i sin helhet, men kanske särskilt denna avslutande del.

Det känns lite tomt nu när ”Nyckeln” är utläst, det måste jag erkänna. Men det verkar som att både Sara och Mats har sjukt intressanta skrivprojekt på gång, så jag tror att vi läsare har mycket att se fram emot. Även om det nog kommer att bli ganska svårt för oss alla att helt släppa taget om Engelsfors.

Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren – Nyckeln (Rabén & Sjögren, 2013)

Tre på tre: Ironside

ironsideDen tredje och avslutande delen i Holly Blacks ”Modern Faerie Tales”-trilogi heter ”Ironside”. I och med att boken handlar så mycket om Kaye från första boken ”Tithe” så utfärdar jag en STOR SPOILERVARNING för alla som inte har läst den.

Kayes liv är minst sagt kaotiskt. Hon har svårt att hitta tillbaka till sitt gamla liv efter allt som hände i ”Tithe” och efter att hon fått veta att hon egentligen är en pixie, en bortbyting i människoskepnad. Hon har dåligt samvete för hur hennes bäste vän Corny drabbats av faeintrigerna och hon har dåligt samvete för den ”riktiga” Kaye, som kidnappades som barn och som levt i the seelie court sedan dess. Dessutom är saker med Roiben komplicerade, och blir ännu mer komplicerade när han ger henne ett omöjligt uppdrag som hon behöver klara av för att kunna bevisa sin kärlek.

Handlingen i ”Ironside” binder ihop de två första delarna i trilogin. Kaye är återigen huvudkaraktär, men flera av karaktärerna från ”Valiant” dyker upp i boken i mer eller mindre viktiga roller. Det känns som en värdig avslutning på en riktigt bra trilogi. Precis som i de första två böckerna så är Blacks urban fantasy skitig och mörk, och hon väjer inte för att försätta sina karaktärer i riktigt jobbiga situationer. En utmärkt kontrast till romantiken som ändå sipprar fram mitt i allt det mörka.
Jag fastnade aldrig riktigt för Corny i första boken, men här blir han snabbt en av mina favoriter. Man kan inte annat än att hålla tummarna för att han ska klara sig igenom alla problem han och de andra blir tvungna att tampas med.

”Ironside” var den tredje och sista boken i min tre på tre-utmaning, som därmed är avklarad. Jag är väldigt glad att utmaningen gjorde att jag äntligen kom mig för att läsa den här trilogin efter att ha tänkt på saken i åratal. Jag kan verkligen rekommendera böckerna, särskilt till alla som gillar urban fantasy och YA. Det här hör till det absolut bästa inom genren.

Hur har det gått för er andra i tre på tre-utmaningen? Är ni klara? Eller kom ni av er innan ni ens läst ut första boken?

Holly Black – Ironside (Simon & Schuster, 2007)