Tre på tre för tredje året i rad

Snart är det september och då drar Pocketlover igång sin årliga utmaning Tre på tre, som går ut på att man ska läsa tre böcker utifrån något slags tema (valet är fritt) under tre månader.
I år blir det tredje året i rad som jag deltar och jag tänkte fortsätta min tradition med att läsa ungdomsbokstrilogier som det känns som att jag egentligen borde ha läst för evigheter sen. 2012 läste jag Cornelia Funkes Bläckhjärta-böcker. 2013 läste jag Holly Blacks Modern Faerie Tale-böcker.

I år är det dags för den här snygga tegelstenen att äntligen bli läst:

Philip Pullmans trilogi His Dark Materials innehåller böckerna ”The Golden Compass”, ”The Subtle Knife” och ”The Amber Spyglass”. Den första boken kom ut 1995, på svenska 1997, vilket var under min pretentiösa gymnasieperiod då jag i princip inte läste någon fantasy över huvud taget. Vilket troligtvis var skälet till att jag helt missade de här böckerna då de kom ut. (Jag missade även första böckerna av Harry Potter av samma skäl. Jag tror att det inte var förrän lagom till att fjärde boken kom ut på svenska – och jag hade börjat komma över mina intellektuella komplex – som jag började läsa Rowling.)
Men nu är det alltså dags!

Utmaningen pågår till sista november och om du också är sugen på att delta så gör ett besök hos Pocketlover och anmäl dig. Det är fortfarande några dagar kvar till september börjar, så det finns tid att fundera ut en egen tre på tre-trio att läsa i höst.

Tre på tre: Ironside

Den tredje och avslutande delen i Holly Blacks ”Modern Faerie Tales”-trilogi heter ”Ironside”. I och med att boken handlar så mycket om Kaye från första boken ”Tithe” så utfärdar jag en STOR SPOILERVARNING för alla som inte har läst den.

Kayes liv är minst sagt kaotiskt. Hon har svårt att hitta tillbaka till sitt gamla liv efter allt som hände i ”Tithe” och efter att hon fått veta att hon egentligen är en pixie, en bortbyting i människoskepnad. Hon har dåligt samvete för hur hennes bäste vän Corny drabbats av faeintrigerna och hon har dåligt samvete för den ”riktiga” Kaye, som kidnappades som barn och som levt i the seelie court sedan dess. Dessutom är saker med Roiben komplicerade, och blir ännu mer komplicerade när han ger henne ett omöjligt uppdrag som hon behöver klara av för att kunna bevisa sin kärlek.

Handlingen i ”Ironside” binder ihop de två första delarna i trilogin. Kaye är återigen huvudkaraktär, men flera av karaktärerna från ”Valiant” dyker upp i boken i mer eller mindre viktiga roller. Det känns som en värdig avslutning på en riktigt bra trilogi. Precis som i de första två böckerna så är Blacks urban fantasy skitig och mörk, och hon väjer inte för att försätta sina karaktärer i riktigt jobbiga situationer. En utmärkt kontrast till romantiken som ändå sipprar fram mitt i allt det mörka.
Jag fastnade aldrig riktigt för Corny i första boken, men här blir han snabbt en av mina favoriter. Man kan inte annat än att hålla tummarna för att han ska klara sig igenom alla problem han och de andra blir tvungna att tampas med.

”Ironside” var den tredje och sista boken i min tre på tre-utmaning, som därmed är avklarad. Jag är väldigt glad att utmaningen gjorde att jag äntligen kom mig för att läsa den här trilogin efter att ha tänkt på saken i åratal. Jag kan verkligen rekommendera böckerna, särskilt till alla som gillar urban fantasy och YA. Det här hör till det absolut bästa inom genren.

Hur har det gått för er andra i tre på tre-utmaningen? Är ni klara? Eller kom ni av er innan ni ens läst ut första boken?

Holly Black – Ironside (Simon & Schuster, 2007)

Tre på tre: Tithe

Första boken i min tre på tre-utmaning är första delen i Holly Blacks Modern faerie tale-trilogi, ”Tithe”. En trilogi jag har tänkt läsa i åratal och som jag nu äntligen kommit mig för att ta tag i.

Kaye lever ett kringflackande liv med sin mor, som försöker slå igenom som sångerska i ett rockband. Efter att ha blivit attackerad av en av sina egna bandmedlemmar beger sig mor och dotter till New Jersey, där mormodern har ett hus och där Kaye tillbringat stora delar av sin barndom. Det dröjer inte länge innan Kaye hittar tillbaka till gamla vanor och gamla vänner. Bara det att en del av vännerna inte är mänskliga … Och när Kaye på väg hem från en fest stannar för att hjälpa en ung man som har blivit dödligt sårad så dras hon in i en uråldrig strid mellan två fae-kungadömen.

Det finns många paralleller mellan ”Tithe” och ”The Good Neighbors” (som jag skrivit om här och här). Inte bara uppenbara sådana, som att båda bokserierna är urban fantasy-YA som handlar om fae. Protagonisterna i de båda bokserierna, Rue och Kaye, har också mycket gemensamt. De är båda självständiga tjejer med komplicerade familjeförhållanden och en olycklig benägenhet att dras till problematiska killar.

Jag gillar verkligen miljöerna i ”Tithe”. Det är inga bedårade sagoskogar som befolkas av fae, utan smutsiga förortsdiken fulla av krossade glasflaskor. Kayes liv är varken glamoröst eller idylliskt. Hon har hoppat av skolan för att leverera kinamat på heltid och dra in de pengar som hennes oansvariga mamma inbillar sig att de inte behöver. Om det är någon som förtjänar lite magi i sitt liv så är det verkligen Kaye.

”Tithe” är riktigt bra urban fantasy. Den påminner mig en del om Emma Bulls ”War for the Oaks”, vilket är något av det bästa jag läst i genren. Jag hoppas verkligen att nästa del i trilogin kommer att hålla samma höga kvalitet.

Hur går det för er andra som är med i tre på tre-utmaningen? Har ni hunnit läsa er första bok än?

Holly Black – Tithe (Simon Pulse, 2004)

Tre på tre 2013

Nu är det dags att anmäla intresse för alla som vill vara med i Pocketlovers Tre på tre-utmaning 2013!
En lagom stor utmaning där man under tre månader ska läsa tre böcker utifrån ett eget valt tema. Det kan vara en trilogi eller tre böcker av samma författare, men lika gärna tre böcker som skrivits under 1930-talet, tre svenska klassiker eller tre böcker med katter på omslaget. Det är helt upp till en själv att välja tema.

Förra året lästa jag Cornelia Funkes ”Bläckhjärta”-trilogi som jag tyckte mycket om. Det blir en trilogi för mig även i år, nämligen Holly Blacks Modern Faerie Tales-böcker som jag skrev att jag verkligen borde läsa härom dagen. Jag börjar med ”Tithe” i september, fortsätter med ”Valiant” i oktober och avslutar med ”Ironside” i november.
Ska ni vara med i utmaningen och vad ska ni i så fall läsa?

Tre på tre-utmaningen avklarad

Jag är sällan med i bloggutmaningar, eftersom jag tillhör den kategori bokbloggare som sätter läslusten framför allt. Men tre på tre-utmaningen som Pocketlover drog igång tidigare i höstas kändes hanterbar. Tre böcker på något självmant tema under tre månader (september, oktober, november).
Jag valde Cornelia Funkes Bläckhjärta-trilogi, som jag köpte för en billig penning på någon nätbokhandelsrea i somras. Tre boknördiga fantasyungdomsböcker i tegelstensformat. Jag är mycket nöjd med valet, för det visade sig vara en mycket spännande trilogi. Jag misstänker att jag kommer att läsa mer av Cornelia Funke i framtiden.

Hur har det gått för er andra som var med i utmaningen? Blev ni klara eller distraherades ni på vägen? Valde ni rätt böcker?

Tre på tre: Bläckmagi

Min tre på tre-bok att läsa under oktober månad var ”Bläckmagi”, andra delen i Cornelia Funkes Bläckhjärta-trilogi. Den första delen har jag skrivit om här och för er som inte läst den är det som vanligt spoilervarning på hela det här inlägget.

Efter händelserna i första boken bor Meggies familj kvar hos Elinor, släktingen med det stora biblioteket. Men Sotfinger har inte gett upp hoppet om att få komma tillbaka till Bläckvärlden och för att ta sig dit tar han till desperata metoder. Så desperata att Farid, pojken från ”Tusen och en natt” lämnas kvar och tvingas vända sig till Meggie för att kunna återförenas med sin fadersgestalt. Och Meggie, som inte heller har kunnat släppa tanken på Bläckvärlden, bestämmer sig för att följa med Farid in bland boksidorna …

Det är tre saker som jag tycker gör ”Bläckmagi” snäppet bättre än ”Bläckhjärta”. För det första är historien mycket mörkare. Mer våldsam, men också mer komplicerad och nyanserad. Meggies möte med Bläckvärlden blir inte som hon hade tänkt sig och tvingar henne att växa upp och ta ansvar för sina handlingar.
Den andra aspekten som gör den här boken bättre än den första är att vi äntligen förflyttas till Bläckvärlden. Den värld som vi fick höra så mycket om i första boken ser självklart annorlunda ut för de som faktiskt tvingas leva där. Jag tycker att Funke lyckas förmedla bilden av fantasyvärld som samtidigt känns magisk och smutsigt realistisk.
Den tredje saken som gör den här boken lite extra bra är Fenoglio, författaren som försvann in bland boksidorna i första boken. Han behandlar Bläckvärlden som sin egen privata lekstuga, med inställningen att inget ändå är på riktigt eftersom det ju är han som skapat boken. Fenoglios arrogans och naivitet är väl skildrad, och får självklart mycket allvarliga konsekvenser.

”Bläckmagi” är helt enkelt lite mer på allvar än ”Bläckhjärta”. Det bådar gott inför ”Bläckdöd”, den avslutande delen i trilogin.

Cornelia Funke – Bläckmagi (Opal, 2011)

Tre på tre: Bläckhjärta

Min första bok i tre på tre-utmaningen är Cornelia Funkes ”Bläckhjärta”, första delen i en trilogi med samma namn. Tanken är att jag ska läsa hela trilogin i höst, en bok i månaden under september, oktober och november.

Tolvåriga Meggie växer upp tillsammans med sin pappa Mo, som är bokbindare, och alla böcker hon skulle kunna önska sig. När en mystisk figur som kallar sig Sotfinger dyker upp så vänds hennes liv upp och ner. Det visar sig att fadern i åratal burit på ett antal stora hemligheter och märkvärdiga krafter. Detta förklarar varför han vägrar att läsa högt för Meggie – oavsett hur mycket hon bönar och ber – och varför de båda reser runt så mycket. Dessutom visar det sig att Meggies mammas försvinnande för så många år sedan har något att göra med hennes makes hemligheter och med Sotfingers dolda agenda.

”Bläckhjärta” är en ungdomsfantasyroman genomsyrad av kärleken till det skrivna ordet. Meggie är en bokslukare av stora mått, enbart överträffad av sin excentriska släkting Elinor, som innehar en annan stor roll i boken. Beskrivningarna av Elinors bibliotek och de vackra böcker som Mo binder in till sin älskade dotter är fantastiska.
Det här är en bok proppfull av metalitterära inslag. Inte bara på så sätt att det refereras till de böcker Meggie älskar hela tiden, utan också för att det förekommer ett flertal karaktärer som tagit steget ur de böcker de hör hemma in i Meggies verkliga värld. Jag vill inte avslöja för mycket om hur och varför detta sker, men jag gillar verkligen hur Funke gestaltar fiktionens inneboende möjligheter (och faror).

”Bläckhjärta” är lika mycket äventyrsroman som fantasybok. Meggie är en hjältinna som det är omöjligt att inte sympatisera med; en modig, smart tjej med skinn på näsan. Särskilt förtjust är jag i hur relationen mellan henne och Mo skildras, hur mycket kärlek och obrottslig lojalitet som ryms inom den.

”Bläckhjärta” är ett äventyr som bibliofiler i alla åldrar borde läsa. Det är spännande, underhållande och en smula sorgligt – precis som varje bra äventyr ska vara. Jag ser fram emot ”Bläckmagi”, nästa del i trilogin och min nästa bok i tre på tre-utmaningen.

Cornelia Funke – Bläckhjärta (Opal, 2011)

Tre på tre – en utmaning

Pocketlover har dragit igång en läsutmaning inför hösten; tre på tre. En utmaning som alltså går ut att på tre månader (september, oktober, november) läsa tre böcker utifrån något självvalt tema. Jag fyndade hela Cornelia Funkes Bläckhjärta-trilogi för en billig penning förra veckan och tänker att dessa böcker får bli mina tre. Jag har varit sugen på att läsa böckerna länge, inte minst efter alla lovord Eli har strött över Funke.

Om ni blir sugna på att delta i tre på tre-utmaningen är det bara att anmäla sig hos Pocketlover. En perfekt chans att läsa något nytt, något efterlängtat eller något man borde ha läst för länge sen.