tony moore

Unken zombieapokalyps


Mina känslor efter att jag sett miniserien ”The Walking Dead” i höstas kan sammanfattas med ett ord: besvikelse. Fast ”rättmätig feministisk ilska” hade varit en rätt så passande beskrivning annars, för det var precis vad jag fylldes av efter att ha sett en såpass sönderhypad tv-serie uppvisa könsroller hämtade från mina allra mörkaste mardrömmar. Visst var det en snygg tv-produktion med bra skådespelarinsatser och lagom splattriga speciealeffekter, men jag kunde inte undgå att känna en unken smak i munnen efter att jag sett serien.

Eftersom jag tydligen har något slags fallenhet för självplågeri när det kommer till att ge andra chanser så bestämde jag mig ändå för att ge graphic novel-varianten av ”The Walking Dead” en chans. Jag tror att jag resonerade något i stil med ”Det kan ju inte vara lika illa som i tv-serien!”. Vilket gjorde att jag med andra ord för rätt så oförberedd på att serievarianten skulle vara ännu värre.

Vanligtvis brukar jag älska zombieapokalypsscenariot – oavsett format. Jag har sett otaliga filmer på temat, läst ett antal böcker och inte minst avvärjt en ett avsevärt antal zombiehorder i spelformat. Jag är vid det här laget van vid de skräckfilmstroper som brukar ackompanjera apokalypsen (som the token black guy och the final girl), men det är något med just ”The Walking Dead” som gör mig lite extra förbannad.

För det första kan jag tycka att grundhistorien känns lite trött, både i tv- och serieversionen:
Sheriffen Rick Grimes som vaknar på ett zombiefierat sjukhus efter att ha legat i koma i veckor och ger sig på jakt efter sin fru och son, han är väl inte direkt världens mest spännande protagonist. Men i jämförelse med frun ifråga – och den lilla grupp med människor som hon slagit sig samman med – är han ett under av komplexitet. Hon får inte utrymme att vara något annat än en symbol för hopp, ett mål för Rick att nå. En mor och en hustru, men absolut inte en person.

Inte för att någon av av de andra kvinnorna som haft den tvivelaktiga turen att undvika att bli zombiemellanmål är mer intressanta. De tycks tillbringa sin tid med att tvätta, ta hand om barn och skvallra, medan männen jagar och skjuter närgångna zombies. I serien får de visserligen lära sig att hantera skjutvapen courtesy of Sheriff Grimes, men det hindrar inte fru Grimes från att skrika ”Eeek!” och tappa pistolen när det verkligen gäller. Varpå hennes lille son (japp, han är ju trots allt av manligt kön och därför har han tydligen något slags medfödd förmåga att kunna hantera vapen) tar över och leker actionhjälte.
Den enda kvinna som ifrågasätter könsfördelningen visar sig såklart inte bara vara en ful och fet feminist (så originellt), utan också den mest fördömande och osympatiska av seriens alla karaktärer.

”The Walking Dead” är rätt snyggt, om än något generiskt, illustrerad men det räddar inte serien från att bli en unken och reaktionistisk sörja. Jag menar, om jag efter mindre än halva albumet har börjat heja på zombierna så är det något som inte direkt står rätt till.

Med tanke på att Robert Kirkman i förordet skrivit följande: ”Everything in this book is an attempt at showing the natural progression of events that I think would occur in these situations” så kan jag garantera att jag i framtiden tänker undvika allt som Kirkman ens varit i närheten av. Efter att den mannen lyckats förstöra en fullkomligt god zombieapokalyps med sin mossiga kvinnosyn så tvivlar jag på att det finns någonting han kan göra som inte får mig att unleash the fucking fury.

Robert Kirkman & Tony Moore – The Walking Dead – Volume 1: Days Gone Bye (Image Comics, 2010)