tokyo

Medioker Murakami

eftermörkretsJag tror att jag har tröttnat lite på Haruki Murakami.
Det känns som att han för varje bok jag läser blir lite tråkigare, lite mer förutsägbar och lite mindre angelägen. Eller kanske är det så, att jag redan läst hans bästa och att resten av böckerna helt enkelt inte kommer upp i samma nivå?

”Efter mörkrets inbrott” handlar om två systrar och deras förehavanden under en natt.
Mari har tänkt tillbringa natten på Denny’s, med att läsa och dricka kaffe. Men så träffar hon jazztrombonisten Takahashi, en bekant från förr. Genom honom möter hon också några kvinnor som arbetar på ett love hotel, varav en hamnat i ganska allvarlig knipa.
Maris storasyster Eri sover. Hon dras allt djupare in i sömnen och vaknar inte ens då mycket märkliga saker börjar hända. Hur kan tv:n gå igång trots att sladden är urdragen? Och hur kan Eri plötsligt befinna sig i tv:n, utan att hon ens har hunnit vakna?

I teorin gillar jag filmgreppet som Murakami använder i den här boken. Hur han panorerar in eller ut, hur han byter vinkel och tempo. Men i praktiken fungerar det inte riktigt. Meningar som ”Kameran drar sig sakta bakåt och ger en bild av hela rummet” skapar distans mellan läsaren och texten. Mitt intresse falnar så snart den där kameran nämns eller märks i texten.

Hela ”Efter mörkrets inbrott” känns lite oavslutad. Det är som att något saknas, något som kan få en att engagera sig i karaktärerna. Jag gillar i och för sig de delar där Eri är med. Murakami är alltid skicklig på att beskriva lätt bisarra skeenden som tänjer på gränserna mellan fantasi och verklighet och den här boken är inget undantag. Men några få obehagliga och suggestiva delar i en annars lite långtråkig bok räcker inte. Den här boken kan inte få något annat omdöme än medioker.

Haruki Murakami – Efter mörkrets inbrott (Norstedts pocket, 2013)

Vacker Tokyoskildring

denmörkasidanSatoshi Okada jobbar mitt i centrala Tokyo, men hans familj bor flera mil utanför staden. Han övernattar på kapselhotell för att hinna med de långa dagarna på kontoret och de sociala aktiviteter efter arbetstid som är i det närmaste obligatoriska för den som vill göra karriär. Mayumi jobbar på samma kontor och är intresserad av Satoshi. De båda inleder en relation som till största del går ut på träffar i största hemlighet på kärlekshotell. Finns det någon möjlighet för att deras förhållande ska kunna utvecklas till något djupare?

Sylvain Runbergs och Oliviers Martins mangainspirerade och prisbelönade serie ”Den mörka sidan” är en riktig kärleksförklaring till Tokyo. Miljöerna är helt fantastiska. Det är oerhört roligt att kunna identifiera specifika hus utifrån Martins snygga blyertsteckningar och det känns som att mycket stor omsorg lagts vid detaljerna.
Kärlekshistorien mellan Satoshi och Mayumi är jag inte helt odelat förtjust i. Det känns som att den är dödsdömd och bara kommer sluta i olycka för alla inblandande. Då är resten av kontorsintrigerna mer intressanta, och relationen mellan Mayumi och hennes alkoholiserade far.
Men det är Tokyoskildringen som är den stora styrkan. Inte minst kan jag rekommendera serien till alla som besökt staden och som kommer på sig själv med att längta tillbaka dit lite för ofta.

Sylvain Runberg & Olivier Martin – Den mörka sidan, vol.1 (Ordbilder, 2013)

Kattkafé

Jag vet att jag lovade ett helt eget inlägg om mitt kattkafébesök i Tokyo. Sen kom det en massa saker emellan – skoluppgifter som skulle göras, spel som skulle spelas och böcker som skulle recenseras – och så har det bara skjutits upp i över en månad. Men bättre sent en aldrig är en fin devis, så här kommer nu detta efterfrågade inlägg.

Kattkaféer är en inte helt ovanlig företeelse i Japan. De flesta japaner verkar gilla djur i allmänhet och katter i synnerhet. Men få har utrymme och råd med en egen katt (som där enligt ryktet kostar ungefär lika mycket som en hund här, eftersom så få kattungar föds). Varför då inte gå på ett kattkafé, där man får umgås med ett helt gäng sköna katter samtidigt som man spelar tv-spel, läser manga eller dricker iskaffe?

Vi var på Calico Cat Café i Shinjuku, ett av Tokyos mest populära kattkaféer. Två våningar fyllda med kattmöbler, leksaker, mjuka kattsängar och självklart katter, katter, katter.
Kattkafét sysslar även med kattuppfödning och verkar behandla sina katter mycket väl. Man tar inte med sin katt dit, utan får betala en summa (ca 1000 yen för en timme, men timpriset blir lägre ju längre man är där) för att umgås med kaféets katter.

Mina favoriter var den enormt stora maine coonen (på bild 3 & 4) samt scottish folden som jag klappar på bild 5 (och som gör sin bästa lolcat-min på bild 6).

För kattälskaren som åker till Tokyo kan jag verkligen rekommendera ett besök på kattkafé. Om inte annat så för att få se vuxna män kasta sig ner på golvet framför en katt och förtjust utropa ”Neko-chan! Kawaaaaiiiii!”.

Måndagsenkät à la Glory Box

En måndagsenkät, hopknåpad av Sara.

Just nu …

… nöjesläser jag: ”Stål” av Silvia Avallone. Jag har idag dessutom läst klart den helt mästerliga ”Beasts of Burden: Animal Rites” av Evan Dorkin och Jill Thompson, vilket gjorde mig sugen på att se om Buffy för hundrade gången eller så. Plus att skaffa hund. Och en rödtabby.

… nyttoläser jag: ”Epikanalys” av Claes-Göran Holmberg och Anders Ohlsson.

… är jag exalterad över: Jag är fortfarande rätt exalterad över Tokyo-semestern och lär så vara ytterligare några månader.

… är jag stolt över:
Jag är faktiskt lite småstolt över min förmåga att reafynda. Shoppade loss i fredags och betalade inte fullt pris för någonting av följande: shorts, linne, två nagellack (mörkrött och illblått), svarta broguesskor samt pyjamasbyxor med kattmönster. Det sista inköpt för att bejaka min inre crazy cat lady.

… är nervös för:
Jag kan faktiskt inte komma på någonting jag är nervös för just nu. Förhoppningsvis är det ett gott tecken, inte ett bevis på att jag leder ett oerhört ospännande liv.

… längtar jag efter:
Jag kan inte låta bli att längta lite extra efter slutet på vårterminen. Inte för att jag längtar så väldigt mycket efter sommaren, utan mer för att jag vill bli klar med mina nuvarande kurser.

… planerar jag: Jag och maken har redan ögonen på nästa semesterresa. Vi tänker oss en weekend till Prag, men får se om det blir av redan i sommar eller om vi får vänta lite till.

Tokyo


Att blogga om Tokyo-resan är inte helt lätt.
Så många intryck, så många upplevelser, så många foton att välja mellan. Ingenting vi gjorde var bokrelaterat på något sätt – vi besökte faktiskt inte ens någon (renodlad) bokhandel på hela resan! – men eftersom så många efterfrågat bilder och beskrivningar så tänkte jag gå lite off topic ändå. Håll till godo!


Vi hann med att göra en hel del under de två veckor vi var där, inklusive besök på Ueno Zoo, leksaksaffärer och prylbutiker i mängder, kejserliga trädgården, Ghibli-muséet, kattkafé, Meiji-shrine, spelbarer, arkadhallar, karaokeställen samt mängder av restauranger och kaféer. På bilden ovan syns en tjusig park i Roppongi Hills.


Körsbärsträden blommade fortfarande, även om haneda var slut.


Vi åt saker som udonnudlar, rullbandssushi, okonomiaki, risbollar, sashimi, misosoppa, adzukiefterrätter, tempura och brain cake (se ovan). Capcom-baren, där vi åt det sistnämnda, var för övrigt en av de mest märkliga upplevelserna under hela resan.


Tokyo bjussade på sommarväder mest hela tiden.


Vi bodde några kvarter från Shibuya crossing. Världens största övergångsställe (på bilden är det ovanligt lite folk pga helgdag).


Vi eh … shoppade lite. Tur att vi hade gott om plats i resväskorna när vi åkte dit, kan man säga.


Sammanfattning: bästa semesterresan ever!

Stay tuned för ett blogginlägg (med bildkavalkad) om kattkafét vi besökte.

Tillbaka igen

Nu är jag hemma från Tokyo igen. Jag verkar turligt nog helt lyckas undvika det här med jetlag, men känner mig ändå ganska sliten efter två veckors intensiv semester. En liten bildkavalkad lär dyka upp här i bloggen snart, inte minst misstänker jag att ni är många som vill se foton från det omtalade kattkafét.

Facit från bokpackningen förresten: jag hann läsa klart en bok (den fantastiska ”Kraken”) och påbörja en annan. Så en packning bestående av tre böcker var kanske lite optimistiskt, men inte helt orimligt.

Har ni haft det bra de senaste två veckorna?

Sayonara!

Nu åker jag och maken till Tokyo!
Det kommer dyka upp några tidsinställda recensioner medan jag är borta och jag kommer förmodligen att hinna skriva några korta blogginlägg på plats. Men det kan hända att det tar ett tag för mig att svara på kommentarer och mejl. Så att ni vet.
Om inte annat så hörs vi om två veckor igen! Sayonara!