therese söderlind

Familjehemligheter och historiska häxprocesser

bålbergetDet är 1975 i Nyland i Ångermanland. Jackes fru har lämnat honom. Det är inte första gången det händer och det är inte heller första gången Jacke varit otrogen. Men den här gången har han svårt att hantera hennes bortavaro. Han har svårt att veta hur han ska handskas med tonårsdottern Veronica och när han hjälper henne släktforska inför ett skolprojekt får han reda på familjehemligheter han helst velat undvika.
Ungefär trehundra år tidigare bodde Malin i Nyland. Hon sitter fängslad, anklagad för häxeri, tillsammans med ett antal av traktens kvinnor. Bland andra grannfrun Annika, hon som fick den man och det liv Malin velat ha. Annikas egen son Olof finns bland de vittnen som pekat ut kvinnorna.

”Vägen mot Bålberget” är Therése Söderlinds andra roman. Debuten ”Norrlands svårmod” var en mörk familjehistoria med viss JCO-känsla, som jag inte tyckte höll riktigt hela vägen. Även i denna bok står familjen i centrum, för alla de fyra personer vi får följa. Mörka familjehemligheter och ett minst sagt komplicerat kärleksliv för i princip alla inblandade.

Att skriva romaner som utspelar sig på flera tidsplan är alltid en smula vanskligt. Risken är stor att läsarna intresserar sig mer för det ena tidsplanet och ser det andra mest som en transportsträcka, eller att det känns rörigt med hopp i tiden fram och tillbaka.
Jag tycker dock att Söderlind lyckas hålla intresset uppe. Delvis för att hon inte hoppar mellan tidsplanen, utan för att romanen är uppdelad i fyra tydliga delar, centrerade kring fyra olika personer. Däremot är det väl i princip oundvikligt att intressera sig mer för vissa av dessa fyra personer och mindre för andra. För min del började boken inte brännas ordentligt förrän vi kom till Malins del. Denna vrånga och svåra kvinna med sitt oerhört svåra liv, hennes öde var det som intresserade mig allra mest. Historiska häxprocesser är alltid ett intressant ämne, och det här är inget undantag.

Precis som debuten så lider ”Vägen mot Bålberget” av sin längd. Boken har en intressant struktur och Söderlinds språk håller hela vägen, men romanen hade mått bra av att kortas ner. En bra berättelse blir ännu bättre om den inte dränks i alltför många ord.

Therése Söderlind – Vägen mot Bålberget (Wahlström & Widstrand, 2013)

Om ett försvinnande


”Roman om ett försvinnande” kallas den på framsidan, Therése Söderlinds ”Norrlands svårmod”. ”Roman om en familjs sönderfall” skulle ha passat minst lika bra, för det är dessa två händelser som utgör romanens kärna.
Charlie heter den unge man som försvinner. Anna är hans lillasyster, den som blir kvar när familjen kollapsar. Det är henne vi får följa, som sjuåring precis innan brodern försvinner, som tonåring och slutligen som ung vuxen.

I en baksidesblurb av min pocketutgåva jämförs ”Norrlands svårmod” med Joyce Carol Oates. Jodå, visst finns där likheter. Den där komplicerade familjen där gränsen mellan kärlek och hat alltid är suddig, våldet, sorgen, utsattheten. Jag kommer speciellt att tänka på ”Det var vi som var Mulvaneys”, som skildrar familjen Mulvaneys väg mot undergången. Även om denna bok, en av JCO’s allra bästa enligt mig, är bättre så finns där ändå gemensamma drag.

Första halvan av ”Norrlands svårmod” tycker jag ändå håller en hyfsad nivå. Det är spännande, de olika tidsplanen skildras på ett bra sätt utan alltför stora luckor. Att jag listade ut varthän det barkade gjorde inte så mycket då jag ändå gillade Söderlinds skildring av den så trasiga Anna och hennes likaledes trasiga familj.
Tyvärr känns det som att vändpunkten precis innan bokens andra halva börjar istället borde ha varit romanens slutpunkt. För den andra halvan håller inte alls lika hög klass som den första, historien blir både lite tjatig och lite tråkig. Under denna andra halva får vi förklaringar till alla de mysterier den första halvan innehöll, vilket jag tycker är synd. Det förtar så mycket av spänningen att få precis allt förklarat i minsta detalj, att försvinnandet som är romanens kärna inte fick förbli ett mysterium. Att den trasiga Anna inte får förbli i skärvor, utan limmas ihop så prydligt mot slutet att sprickorna knappt syns längre.

”Norrlands svårmod” är – sin något fåniga titel till trots – ändå en läsvärd roman. Dock önskar jag (som ändå predikar i tegelstenskören i vareviga blogginlägg) att den hade varit några hundra sidor kortare. Då hade historien både behållit mystiken och mitt intresse rakt igenom.

Therése Söderlind – Norrlands svårmod (Bonnier pocket, 2011)