tegelstenar

Tegelstenstaggad

Jag har blivit taggad av Sagan om Sagorna att skriva om mina tegelstenar.

Jag ska alltså visa upp
1. de fem tjockaste böcker som står i hyllan hemma som jag har läst
2. de två tjockaste böcker som står i hyllan hemma som jag inte har läst

Det är inte direkt någon hemlighet att jag är tegelstenskramare. Jag gillar tjocka böcker helt enkelt, och tycker att runt 500 sidor är en ganska ideal tjocklek för en bok. Det var alltså inte direkt svårt att hitta kandidater till det här inlägget för mig. Snarare tvärtom.
Precis som Anna tycker jag att det blir lite trist att ta flera böcker ur samma serie, så i de fallen (ex. ”A Song of Ice and Fire”) har jag valt att enbart ta med den tjockaste boken.

1. Stephen King – The Stand – 1439 sidor

IMG_20130510_172121

Den här boken räknar jag till de lästa trots att jag inte läst just det här exemplaret. En gång i forntiden läste jag den på svenska och älskade. Det här engelska exemplaret köpte jag för 49 kr i höstas för att jag tänkte att det var hög tid för en omläsning på originalspråk. Det har fortfarande inte hänt.

2. George R. R. Martin – A Storm of Swords – 1177 sidor

IMG_20130510_172155

Min favoritdel av böckerna i George R R Martins fantasyepos är också den tjockaste. Det är alltså inte särskilt märkligt att producenterna av tv-serien valt att dela upp denna bok i två säsonger. Särskilt med tanke på hur otroligt mycket som händer i den senare halvan av boken. Ygrittes favorituttryck ”You know nothing, Jon Snow” är applicerbart på alla som läser den här boken för första gången (eller ser serien utan att ha läst böckerna).

3. Patrick Rothfuss – The Wise Man’s Fear – 1107 sidor

IMG_20130510_172228

Jag har mycket höga förväntningar på den tredje och sista delen i Pat Rothfuss fantasytrilogi ”The Kingkiller Chronicle”. Jag misstänker att den sista delen kommer att vara mindblowing och besvara alldeles för få av de frågor som de två första böckerna gett upphov till. Det här är andra boken i trilogin. Läs böckerna om du gillar fantasy.

4. Susanna Clarke – Jonathan Strange & Mr Norrell – 1006 sidor

Den här boken får inget fotografi eftersom den fortfarande befinner sig hemma hos Helena och försöker locka henne att kasta fantasyfördomarna åt sidan och läsa den. Kanske sommaren 2013 blir fantasysommaren för Helena? *nudge, nudge, wink,wink*

5. Douglas Adams – Liftarens guide till galaxen – 880 sidor

IMG_20130510_172312

Eftersom antalet böcker i mina hyllor med ett sidantal strax under 1000 sidor är så många så bestämde jag mig för att i det här fallet satsa på tjocklek snarare än sidantal. Jag har alltså många böcker med fler sidor än Douglas Adams ”Liftarens guide till galaxen” men knappast någon bok som är mer sönderläst än den här klumpiga tegelstenen som innehåller alla fem böckerna i en volym. Den får en välförtjänt hedersplats enbart på grund av all smärta den orsakat mina stackars handleder.

6. Gregory David Roberts – Shantaram – 942 sidor

IMG_20130510_172338

Apropå smärtor i handlederna, så är det ett skäl till att ”Shantaram” fortfarande är oläst. Tegelstenar gör sig bäst i pocketformat, av detta skäl. Plus att den inte riktigt är min genre. Men i hyllorna står den och väntar på att eventuellt någon gång bli läst. Jag lovar ingenting.

7. Neal Stephenson – Cryptonomicon – 1152 sidor

IMG_20130510_172418

En oläst tegelsten som jag däremot verkligen ser fram emot att läsa är Neal Stephensons ”Cryptonomicon”. Jag har till och med en plan. Men mer om det senare.

Jag avslutar med att tagga vidare:
Feuerzeug
Skuggornas bibliotek
Fiktiviteter
Lingonhjärta
Bokbabbel

Visa era tegelstenar!

Annonser

Careful what you wish for

Det här är den sista delen av en trilogi så jag kan inte lova att den är helt spoilerfri. Känn er varnade!

I Joe Abercrombies ”Last Argument of Kings”, den sista delen av First Law-trilogin, är vi tillbaka i Adua igen, Unionens huvudstad. Förra bokens stora uppdrag är slut och gruppen som följde Bayaz, the First of the Magi, har splittrats. Men det visar sig att det inte är så lätt att gå tillbaka till sitt vanliga liv igen. Inte för Jezal, som har fått nog av det militära. Inte för Logen, som återvänder till the North. Inte för Ferro som fortfarande söker efter sin hämnd. När så the Gurkish attackerar Unionen ställs saker på sin spets. Och det visar sig att Bayaz har fler – och långt farligare – äss i rockärmen än någon hade kunnat ana.

Något av det jag gillar allra mest med Joe Abercrombies böcker är att han tar alla utslitna fantasyklichéer, alla överanvända troper och dussinkaraktärer och vrider dem några varv. Gör dem kanske inte till något helt nytt, men åtminstone till något mycket intressant.
Inte minst tar han fantasylitteraturens (ganska tjatiga) fäbless för determinism och vränger det ut och in. I Abercrombies värld betyder ett öde inte att du är född att bli hjälte och rädda världen, utan att du är fast med ett liv du avskyr och hur du än kämpar kan du aldrig starta om på nytt.

Den som gillar lyckliga slut bör nog inte läsa Abercrombie. Det är inte ens en spoiler att skriva det här, alla som någonsin har läst något av eller om författaren vet att det aldrig kommer förekomma några ”happily ever after” i hans böcker. Inte för att alla karaktärer slutar som spillror av sina forna jag, några av dem får till och med vad de önskat sig. Fast kanske inte på det sätt de hoppats. Och inte utan villkor. Är det något som Abercrombie lär ut så är det att man ska vara försiktig med vad man önskar sig.
”Last Arguments of Kings” må vara sista delen av en trilogi, men dess slut är snarare ett kommatecken än en punkt. Abercrombie har hittills skrivit två fristående (nåja, hyfsat) böcker som utspelar sig i samma värld och förhoppningsvis kommer det fler.

Det är svårt att skriva något om ”Last Argument of Kings” som jag inte redan har skrivit om de andra två böckerna i First Law-trilogin. Så jag nöjer mig med att skriva: det är våldsamt, mörkt, roligt och om du är det minsta intresserad av lite mörkare fantasy så måste du läsa Abercrombie. Själv är jag glad att jag har de två fristående böckerna ”Best Served Cold” och ”The Heroes” kvar att njuta av.

Joe Abercrombie – Last Argument of Kings (Gollancz, 2009)

Halva böcker

Räck upp en hand alla som har läst en fantasybok översatt till svenska som plötsligt slutat mitt i, för att förlaget bestämt sig för att dela upp boken i två delar.
Det är nämligen ett vanligt tilltag bland svenska förlag som ger ut fantasy att dela upp böckerna i två delar och alltså ge ut halva böcker som antingen slutar eller börjar helt abrupt. Inte nog med att du får betala dubbelt så mycket så mycket (köp 1, betala för 2!), böckerna tar också upp mycket mer plats i bokhyllan om du tvingas köpa dubbelt så många. För att inte tala om att du kan få vänta i åratal – eller om du har otur få vänta förgäves om bokserien slutar översättas – på att få läsa fortsättningen på boken.

Jag har gått runt i villfarelsen att detta otyg hör till historien och att svenska förlag hade slutat kapa böcker på detta vis. Men flera kommentarer på mitt inlägg om Joe Abercrombies ”Before They Are Hanged” skvallrade om att bokmisshandeln fortfarande pågår.

Jag förstår verkligen inte varför det här är så vanligt.
Är det så att svenska förlag tror att läsarna ska bli bortskrämda om de ger ut alltför tjocka böcker? Det är ju ändå fantasy vi pratar om här, jag tror knappast att en läsare som kan tänka sig att läsa en bokserie i femton delar blir bortskrämd av ett tegelstensformat. Joe Abercrombies böcker är inte ens särskilt tjocka i originalutgåva, mina storpockets har bara varit runt 500 sidor (vilket är riktiga tunnisar i fantasysammanhang).
Handlar det bara om att tjäna pengar? Är det helt enkelt så att förlagen vill pressa några extra kronor ur alla de läsare som inte vill eller kan läsa böckerna på engelska? För även om du köper pocketutgåvorna så kostar det mindre att köpa den engelska utgåvan i storpocketformat än att köpa två svenska pockets.

Kanske hänger det hela ihop med att svenska förlag fortfarande ser fantasy som något som är enbart för barn och ungdomar. Att fantasylitteratur inte är ”riktig” litteratur och därför kan delas upp lite hipp som happ. Jag har svårt att tänka mig att något förlag skulle ta en deckare ( exempelvis Elizabeth Georges senaste som tydligen ska vara väldigt tjock), dela den på mitten och bara ge ut första halvan. ”Vem mördaren är? Äsch, det får ni veta om ett år!”

Vad tycker ni om det här med halva böcker? Yay or nay?
Ni som är tegelstensfobiker, blir ni mindre avskräckta av att läsa en riktigt tjock bok om den är uppdelad i två? Eller blir det bara ännu jobbigare att läsa boken då?

Vådan av att läsa tegelstenar

Det här med att läsa om hela ”A Song of Ice and Fire” är inte enbart en dans på rosor. Inte nog med att jag riskerar förslitningsskador i handlederna genom att släpa med mig ”A Dance with Dragons” överallt, jag riskerar att även skada något helt annat. Nämligen min lässtatistik.

Det pågår nämligen ständigt ett slags inofficiell tävlan i bokbloggsvärlden om vem som hinner läsa flest böcker per år. En ganska skämtsam tävlan, där vi bokbloggare allra mest tävlar med oss själva och vår egen längtan om att någon gång hinna läsa alla bra böcker som någonsin har skrivits.

Själv brukar jag läsa 10-15 böcker per månad, ungefär. Ibland fler, ibland färre. Allt från ganska tunna seriealbum till tjocka tegelstenar. och det är just tegelstenarna som ställer till det för mig och min lässtatistik.
Under den halva julimånad som gått har jag hunnit läsa ungefär 1100 sidor, vilket är rätt okej med tanke på att jag har varit bortrest. Men alla dessa sidor till trots, så har jag endast hunnit läsa ut en (!) bok hittills den här månaden. Skandal!

Den enda tänkbara räddningen är att jag, så snart ”A Dance with Dragons” är utläst, ägnar resten av månaden åt en diet på seriealbum, bilderböcker, och tunnast möjliga ungdomsböcker. Kalle Anka-tidningar, räknas de? Nu när jag kommer att tänka på saken så tror jag att jag har en hög femböcker som ligger i de kartonger med ungdomsböcker mina föräldrar gav mig för någon månad sen…

Bryr ni er om hur många böcker ni läser per månad? Och hur gör ni för att rädda en usel lässtatistik?

Smärtgränsen

Igår läste jag – äntligen! – klart ”A Storm of Swords”, den tredje delen i mitt mastodontiska sommarläsningsprojekt. Den tredje och den allra längsta boken. En bok som faktiskt fick mig, tegelstenskramare av stora mått som jag är, att baxna en smula.

”A Storm of Swords” passerade med sina dryga 1200 sidor (1177 paginerade, och så ett extra kapitel från boken efter) min smärtgräns när det gäller tegelstenar. En smärtgräns som ändå ligger ganska många hundra sidor över de flesta läsares, av vad jag har förstått.
Efter att ha funderat på saken så har jag kommit fram till att gränsen för mig går vid 1000 sidor. Så tjock kan en bok vara utan att jag ser några större problem med dess format. I alla fall inte så länge jag läser i pocketformat, för när det gäller inbundna böcker är risken för förslitningar i handlederna stor redan vid sjuhundranågonting sidor.

En pocket på 1000 sidor kan fortfarande tas med i väskan och läsas på tunnelbanan. Men när det sidantalet passeras börjar även en pocket med de mest bibeltunna blad kännas tung som en sten. De första och sista hundra sidorna blir svåra att läsa då bokens tyngd hotar att tippa boken åt sidan precis hela tiden. Med andra ord är det vid 1000 sidor som sängläge börjar bli nödvändigt för att alls kunna läsa boken, och där drar jag definitivt min smärtgräns!

Vilken tur att ”A Song of Ice and Fire” är såpass bra att det är värt att kämpa med en tegelsten av det här formatet. Och än mer tur att de andra delarna i bokserien hamnar på rätt sida av den för mig så magiska tusensidorsgränsen…

Var drar ni er gräns? Hur många sidor är för många sidor för er?

There and back again

Min fäbless för fantasy och mitt intresse för att spela tokepiska rpg kan båda spåras tillbaka till när min lågstadielärare valde att läsaJRR Tolkiens ”Bilbo” högt för oss i trean. Vilket ledde till att jag direkt efteråt, nio år gammal, resolut satta tänderna i ”Sagan om ringen”-trilogin med en frenesi som förvånade till och med mig själv.
Efter det var världen aldrig riktigt densamma igen.

Något liknande verkade ha hänt den ryske fantasyförfattaren Nick Perumov när han var ung. Den stora skillnaden var att Ringen-trilogin fanns hemma i min bokhylla – och på vilket svenskt bibliotek som helst – medan böckerna var förbjudna i Sovjetunionen. Vilket inte hindrade Perumov från att dels göra en egen rysk översättning av verket och dels skriva en egen fortsättning på det. En fortsättning, eller alternativ version, som nu alltså kommit ut på svenska ungefär tjugo år efter den första boken blev färdig.

”Alvklingan” utspelar sig trehundra år efter händelserna i Ringen-trilogin. Människorna har återigen byggt upp och återbefolkat stora delar av Midgård efter att Sauron besegrades. Men allt är inte frid och fröjd; banditgäng drar runt på landsvägarna, missnöje bubblar i norr och stora horder av orcher har synts stryka omkring i utkanten av människornas territorier.
Fast Fylke är sig likt förstås. Här bor den unge hobbiten Folco Brännbock som drömmer om äventyr i stil med de hans förfäder upplevde – inte minst Merry, som även han var en Brännbock. Han är trött på det stillsamma och idylliska livet i Fylke och längtar efter att få se alla de platser han bara läst om i Röda boken.
När Folco träffar dvärgen Thorin så får han inte bara en chans att ge sig av, utan också en första föraning om att ett stort hot dykt upp vid horisonten. Mörkret hotar Midgård återigen, men den här gången är det inte lika lätt att skilja vänner från fiender.

Jag gillar verkligen Midgård i Perumovs tappning. Det märks att det har gått hundratals år sedan ringkriget avslutades, att samhället har utvecklats och gått vidare, samtidigt som det kryllar av detaljer och hänvisningar till Tolkiens böcker. Stora delar av handlingen i boken löper parallellt med den i ”Sagan om ringen” – inte minst resan till Moria, men utan att vara alltför bunden till Tolkiens böcker.

Perumov har tagit många delar från Tolkiens verk och vidareutvecklat dem eller bara helt enkelt omtolkat dem. Den skarpa gränsen mellan det onda och det goda har suddats ut, eller åtminstone blivit väldigt otydlig. I Perumovs värld är det inte bara så att människor kan stå för den djupaste ondskan, utan också så att orcher kan uppvisa intelligens och till och med medkänsla.
Jag är lite extra glad över att Perumov har inkluderat Angmars folk i sin trilogi, för Häxmästaren av Angmar var alltid min absoluta favorit bland Tolkiens mest ondskefulla karaktärer. Långt mer komplex och intressant än den abstrakte Sauron i mina ögon.

Tempot är inte det högsta i ”Alvklingan”. Det är inte ens bok som flänger fram med andan i halsen – men det gjorde ju knappast Tolkiens böcker heller. Trots att handlingen flyter på i sakta mak så stannade jag upp alldeles för sent på natten och sträckläste, hypnotiserad av den värld som Perumov målat upp. Den elliptiska storyn är kanske inte lika omedelbar som den i ”Bilbo”, men minst lika fängslande.

”Alvklingan” är den första delen i trilogin ”Mörkrets ring”. I höst kommer nästa del ut på svenska på Ersatz förlag; ”Den svarta lansen”. Rekommenderas till alla fantasyfans i allmänhet och till Tolkien-fantaster i synnerhet!

(Edit: Varnar för spoilers i kommentarerna! Se upp!)

Nick Perumov – Alvklingan; Mörkrets ring 1 (Ersatz, 2010)

Oförglömlig postapokalyps

Jag har sparat det bästa till sist i min genomgång av sommarens lästa vampyrböcker. Fast Justin Cronins ”The Passage” är väl inte riktigt någon vampyrroman, ingen renodlad sådan i alla fall. Det är snarare en tokepisk postapokalyptisk beroendeframkallande bladvändare som lyckas vara skrämmande, sorglig, fin och ibland riktigt rolig på en och samma gång. Oförglömligt med andra ord!

Det börjar, som det så ofta gör, med ett militärexperiment som går snett. Tanken är att framställa ett slags supersoldater genom att förvandla dödsdömda fångar till vampyrer, men det visar sig snart att de omvandlade fångarna både är starkare och smartare än någon hade förutsett. De rymmer och katastrofen är ett faktum.
En av försökskaninerna visar sig dock vara lite annorlunda. Det är den lilla flickan Amy, som trots att hon smittats med vampyrblod, inte uppvisar de våldsamma och mordiska tendenser som de andra fångarna gör. Även hon lyckas fly när de andra vampyrerna gör det, ut i en värld som håller på att gå under.

Den största delen av ”The Passage” utspelar sig drygt hundra år efter katastrofen. USA är i princip utplånat, med några små utspridda spillror av mänsklig civilisation som klänger sig fast. Jag är väldigt förtjust i postapokalyptiska skildringar i allmänhet, oavsett om det gäller böcker, film eller tv-spel, och tycker att Cronins framtidsscenario platsar bland de främsta.
Han är mån om detaljerna, Cronin. Som att överlevarna i en undangömd liten bergskoloni i hundratalet år har hämtat välbehövliga kläder från en närliggande galleria, och följaktligen kallar alla byxor för ”gaps” efter klädeskedjan ”The Gap”. En trovärdig, men också ganska rolig liten detalj.
Även den del som utspelar sig innan katastrofen är förlagd några år in i framtiden. Inte så att det är extremt på något sätt, eller ens väldigt påtagligt. Men det är återigen de små detaljerna som gör det – att flygplatsen utanför Houston heter George Bush Intercontinental och att staten Texas guvernör är Jenna Bush. När det gäller romaner som innehåller obestridliga inslag av fantastik (vampyrer till exempel) så uppskattar jag verkligen författare som anstränger sig för att få hela bakgrunden att verka trovärdig trots den osannolika intrigen.

Jag har skrivit om Amy förut under vinjetten Vampyrsommar, när jag skrev om barnvampyrer. Visserligen är Amy ”bara” halvvampyr, eller vad man nu ska kalla det, men hon är liksom de andra vampyrerna i ”The Passage” i princip odödlig. Och hon dessutom en djupt sorglig karaktär, dömd att gång på gång lämnas ensam av de människor hon kommer nära.

Språkligt sett så är ”The Passage” helt enastående. Jag fastnade direkt när jag läste inledningen:
”Before she became the girl from Nowhere – the One Who Walked In, the First and Last and Only, who lived a thousand years – she was just a little girl in Iowa, named Amy. Amy Harper Bellafonte.”
Cronins språk är rätt kärvt, vilket passar denna postapokalyptiska nya värld, där mörkret betyder livsfara och där mänskligt liv är på väg att helt dö ut. Jämfört med Cormac McCarthys ”The Road” ter sig Cronins språk visserligen väldigt utbroderat och närmast pladdrigt, men i likhet med den romanen så handlar ”The Passage” mycket om hopp. Eller om bristen därpå. Om orken att fortsätta leva och kämpa vidare i en värld där ljuset i tunneln inte bara lär vara ett tåg, utan ett tåg fullt av blodtörstiga vampyrer.

”The Passage” är första delen i en utlovad trilogi. Vilket är det enda jag har att invända mot denna grymma och oerhört vackra roman, för väntan på nästa del kommer att bli närmast olidlig.

Stort tack till min partner in crime när det gäller vampyrböcker, Fiktiviteter-Helena, som tipsade om boken!

Justin Cronin – The Passage (Orion Books, 2010)

VM i tegelstensformat

tegelstenarna

Jag tror att jag överdrev lite när det gällde årets bokrea. Kanske inte när det gällde kostnaden, för den här högen blev faktiskt fånigt billig, men när det gällde antalet sidor. Det är som ett VM i tegelstensformat. Att jag redan innan den här monsterhögen släpades hem idag hade slut på bokhylleutrymme gör ju inte saken bättre direkt…
Dags att köpa ny bokhylla med andra ord.

Vampyrer på rean

Jag var förbi en kort sväng på SF-bokhandeln idag och kollade in rean.
Fick med mig den ryska vampyrromanen ”The Night Watch” av Sergei Lukyanenko. När jag betalade fick jag först ett uppmuntrande ”Sjukt bra val av av bok!” av killen i kassan. Sen när jag avböjde kasse för att ta boken direkt i väskan så la han konspiratoriskt till:
”Jag förstår. Det är för att du ska börja läsa boken direkt på tunnelbanan, eller hur?”
Är jag verkligen så genomskinlig?