tegelsten

Tolvfaldigt

Det har varit en lång väntan på Justin Cronins ”The Twelve”. Jag läste den första delen, ”The Passage”, för över två år sen som en del av min Vampyrsommar. Då föll jag direkt för den storslagna postapokalyptiska värld som Cronin målar upp, full av blodtörstiga vampyrer som jagar de få överlevande människorna utan urskiljning. ”The Twelve” är andra delen i en planerad trilogi och förhoppningsvis slipper vi vänta flera år på den tredje och avslutande delen. Vad titeln syftar på är ganska tydligt för alla som läst den första boken, så jag tänkte inte gå in på den saken alls.

Precis som i ”The Passage” utspelar sig berättelsen under flera olika tidsplan och vi får följa ett antal överlevare, både under den tidsperiod då vampyrerna tar över landet (kallad ”Year Zero”) och långt senare, då civilisationen gått under för länge sen. Till en början kan handlingen tyckas lite rörig, när Cronin hoppar mellan tidsplan och karaktärer till synes utan mål. Men det står snart klart att det inte finns något slumpmässigt över Cronins romanbygge, tvärtom väver han samman sina karaktärers öden med största skicklighet.

Boken inleds med en kort resumé av vad som hände i förra boken, i form av en religiös vers som beskriver händelserna då. Ett smidigt och fyndigt sätt för att fräscha upp minnet hos de läsare som liksom jag själv har hunnit glömma en del av detaljerna i den första boken. Det finns även en personförteckning i slutet av boken, men den innehåller några mindre spoilers (vilket förmodligen är skälet till varför den inte är placerad först), så jag skulle bara vända mig till den i nödfall.

Under den första halvan av boken går inte boken framåt så snabbt. Vi får istället återstifta bekantskapen med karaktärerna från förra boken. Och vi får återuppleva ”Year Zero” ur andra perspektiv, som ger än mer djup åt skildringen av undergången.
Under den andra halvan början berättelsen ta fart ordentligt. Jag vill egentligen inte avslöja så mycket om vad som händer mer än att Cronin effektivt ställer saker på sin spets. Beskrivningen av vampyrerna, the Virals, utvecklas och det står klarare än någonsin att mänsklighet och vampyrism inte alls är motsatser.

”The Twelve” är en mer invecklad historia än ”The Passage” som till stor del bestod av en ganska klassisk postapokalyptisk resa genom en förött land. Men den är också mer nyanserad. De karaktärer vi lärt känna i första boken har utvecklats och formats efter omständigheterna. Inte minst Amy, the Girl from Nowhere.
Den andra boken är ett par hundra sidor kortare än den första. Något som jag tror hänger ihop med att Cronins skrivande känns lite tightare, lite mer fokuserat. De transportsträckor som den första boken innehöll (och som Cronin fick en del kritik för) är försvunna.

Enligt rykten ska den sista delen i trilogin heta ”The City of Mirrors” och komma ut tidigaste 2014. Jag tror att väntan kommer bli lång.

Justin Cronins – The Twelve (Orion books, 2012)

Isande skräck


Jag har lite svårt att formulera hur mycket jag gillar Dan Simmons ”The Terror”. Det är en sån där bok som jag fullkomligt slukade, som jag drogs in i och inte kunde sluta läsa. Som jag därför sträckläste i en vecka medan jag ignorerade i princip hela omvärlden, inklusive den här stackars bloggen. Som gav mig den där typen av separationsångest man kan få när en riktigt bra bok tar slut och man yrvaket och motvilligt återvänder till verkligheten igen.
Så bra var alltså ”The Terror”.

Sommaren 1845 lämnar de två skeppen Erebus och Terror Storbritannien för att söka efter nordvästpassagen. Men expeditionen tycks vara otursförföljd, den blir försenad och drabbas av olyckor. Till slut fryser de båda fartygen fast i den arktiska isen, och besättningarna stålsätter sig inför en hård vinter. Men vintern blir hårdare än de någonsin kunnat föreställa sig när de upptäcker att någonting rör sig ute bland isbergen, någonting som förföljer och dödar besättningsmännen.
Medan männen kämpar mot kölden, hungern och skräcken så börjar det bli alltmer uppenbart att det inte är någon hjälp på väg och att deras enda chans är att försöka fly söderut.

Dan Simmons är en mästare på att skriva historiska romaner med en skräcktwist. Det märks att han har researchat Franklin-expeditionens öde ytterst noga, för varje liten detalj känns mycket trovärdig. Kölden, smutsen, hungern, sjukdomarna och galenskapen – allt känns såpass realistiskt beskrivet att skräckinslagen blir en mycket effektiv kontrast. Bara miljön i sig är ju hårresande väl beskriven, jag har svårt att tänka mig en plats som kan kännas såpass klaustrofobisk och ödslig på en och samma gång som dessa två fastfrusna skepp.

Simmons låter flera olika besättningsmän komma till tals i och med att han byter berättarröst i varje kapitel. Detta grepp fungerar väldigt väl i ”The Terror”, det får fram en mängd fina nyanser och diskrepanser i de olika männens historier. Vissa av männen kommer till tals i bara något kapitel, medan andra – som kapten Crozier och Doktor Goodsir – är återkommande berättare romanen igenom.
Just Goodsirs kapitel, som är skrivna i form av dagboksanteckningar, tillhör mina favoriter. Denna läkare, som följt med expeditionen i huvudsak för att studera arktiskt djurliv, är till en början mycket naiv och entusiastisk inför resan. Hans personliga utveckling boken igenom är väldigt intressant att följa.

”The Terror” är en sträckläsningsframkallande skräckroman i en historisk kontext. Men det är också en studie i övermod och intolerans. Många av de missöden som drabbar Erebus och Terrors besättningar är frukten av dåliga beslut – i allt från valet av besättningens klädsel och matransoner till militära och taktiska missbedömningar. Inte minst synen på och attityden mot de inuitfolk som bebor området är både obehaglig och i längden ödesdiger för besättningsmännen.

”The Terror” är en bok som jag kommer försöka pracka på de flesta jag känner. Visst kan sidoantalet (över 900) verkar avskräckande, men med tanke på hur otroligt bra romanen är så är det ingenting som borde verka avskräckande.
Läs! Helst nu i vinter medan snöstormen viner runt knutarna och hela landets tågtrafik står stilla, då den här boken kan fungera som en mycket bra påminnelse om att saker kunde varit mycket värre.

Dan Simmons – The Terror (Bantam Books, 2007)

Tredje tegelstenen: The Historian


Ni har väl inte glömt bort tegelstensutmaningen? Den har hållit på fram till nu, mitten av december, och Ord och inga visor-Jessica som drog igång utmaningen undrar hur det har gått för oss deltagare.

Själv hann jag med nöd och näppe med alla mina inplanerade tegelstenar, även om det var ytterst nära att jag gav upp flera gånger när jag höll på med den tredje och sista tegelstenen; ”The Historian” av Elizabeth Kostova.
Jag har skrivit flera inlägg om de vedermödor jag haft med just denna bok, en bok som nästan lyckades ta kål på min läslust under november månad. Men med en närmst ohälsosam dos envishet och genom att ta lite pauser då och då så kom jag igenom boken till slut.

”The Historian” är en mysterieroman med historiska förtecken. Den leker med tanken att Dracula aldrig dött, utan fortsatt sin odöda existens i största hemlighet. Bakom kulisserna har han verkat genom århundraden, utan att bli upptäckt.
Detta mysterium råkar den kvinnliga protagonistens far bli indragen i då han i sitt arbetsrum på universitetet finner en uråldrig mystisk bok som enbart innehåller en stor bild av en drake. Den drake som gett Vlad Tepes smeknamnet Dracula…

Det är väldigt svårt att beskriva handlingen i ”The Historian”. Inte för att grundhistorien i sig är väldigt komplicerad, men för att romanens struktur är minst sagt krånglig. Boken är skriven i första person, men oerhört ofta är det så att protagonisten återberättar något som hennes far berättat eller skrivit i ett brev, i extrema fall återberättar hon en historia som han i sin tur återberättar.
Jag har vanligtvis inget emot invecklade romanstrukturer, men det här fallet är alltför extremt för mig. Det blir lite lätt förvirrande att försöka hålla reda på berättarröster och kronologi. Dessutom så faller romanens trovärdighet* en smula på detaljer, som att det brev från fadern som berättaren läser på resande fot inte bara visar sig vara mer än 300 sidor långt utan dessutom innehålla exakta dialoger och brev nedskrivna tjugo år efter vissa händelser inträffat.

För att vara en roman som både innehåller den mest kända vampyren någonsin, samt stoltserar med stiliserade blodsdroppar på pocketomslaget, så lider ”The Historian” en förvånande brist på skräckinslag. Kanske är tanken att berättarens jakt på sanningen om Dracula tänkt att vara både spännande och skrämmande, men för mig blir den tyvärr mer långtråkig.
Jag, som ni alla nog har märkt vid det här laget, gillar ju verkligen skräckgenren och vampyrromaner i synnerhet. Originella tolkningar av klassiska skräckteman hör vanligtvis till mina absoluta favoriter, men den här tolkningen fungerar inte alls för mig. Den har skalat bort alldeles för mycket av vampyrmytens attraktion – blodet, våldet, mystiken – och ersatt den med turistbroschyrliknande miljöskildringar av alla de platser som berättaren och hennes far besöker under berättelsens forcerade narrativ.

Jag misstänker att jag kanske skulle ha uppskattat ”The Historian” mer om jag inte läst Dan Simmons ”Children of the Night”, en roman som också vill nytolka Dracula-myten och som enligt mig är en intressantare tolkning (trots det urspårade slutet). Flera av inslagen i ”The Historian” känns bekanta, för att inte säga förutsägbara.

”The Historian” var ett sisyfosarbete att läsa och inget jag skulle rekommendera för den som liksom jag gillar sina vampyrromaner blodiga, obehagliga och smutsiga. En vackert skriven bok, men så omständligt skriven att den kräver en läsare med oceaner av tid och tålamod till sitt förfogande.

Elizabeth Kostova – The Historian (Time Warner Books, 2006)

* Ja, jag är medveten att det kan tyckas märkligt att klaga på trovärdighet i en roman som innehåller vampyrer. Men för mig blir de realistiska detaljerna nästan ännu viktigare i en roman med fantastiska inslag, det måste finnas något att ”förankra” fantastiken i, och om trovärdigheten brister där så brister hela romankonstruktionen.