svenskt

Vi måste prata om Pax

nidstångenFör tillfället är Åsa Larssons och Ingela Korsells PAX-böcker mina favoriter att sätta i händerna på barn som vill ha boktips. Det är en bokserie för mellanåldern (alltså ungefär 9-12), som är ganska läskig, superspännande och fylld med oerhört snygga illustrationer. Det är väldigt tacksamt att skylta med böckerna i biblioteket också, för framsidorna drar till sig barnen som magneter.

grimmenBöckerna handlar om de två bröderna Viggo och Alrik Delling som blir placerade i fosterhem i Mariefred. Under småstadsidyllen visar sig mörka krafter lura och de bröderna blir snabbt indragna i farligheter. Som tur är lär de känna två åldrande syskon, Estrid och Magnar, som vet mer om vad som pågår och som fungerar som ett slags väktare mot det mörker som hotar staden. De tar hand om ett hemligt bibliotek fullt med böcker om magi och monster och de visar bröderna Delling hur de bäst kan använda sina förmågor för att kämpa mot ondskan som hotar.

En sak jag gillar med den här bokserien är den socialrealistiska grunden. Viggo och Alrik har haft ett tufft liv med sin alkoholiserade mamma och de har ganska svårt att anpassa sig till sin nya tillvaro. Trots att de trivs hos sin nya fosterfamilj så har de en förmåga att ständigt dras in i olika bråk och försätta sig själva i knepiga situationer. Storebror Alrik är en grubblare som har lätt för att bli arg och svårt att säga förlåt, medan lillebror Viggo ofta handlar först och tänker sen. Jag gillar verkligen hur relationen mellan bröderna skildras, hur de är så stenhårt lojala mot varandra trots att de inte alltid är helt överens.

mylingenMonstren i bokserien är baserad på svensk folktro och väsen. Det är grimmar, mylingar och bjäror som terroriserar staden. Trots att det i varje bok dyker upp ett nytt monster så känns det inte som en ”monster of the week”-bokserie, tvärtom hänger historien ihop väldigt bra.
Jag tycker att böckerna balanserar skräckinslagen och urban fantasy-feelingen väldigt bra. Vissa monster må vara läskigare än andra (mylingen!), men andra monster kompenserar med spännande bakgrunder. Ett av mina favoritmonster är de anarkistiska små imparna, som dyker upp lite då och då i jakt på katter att äta och saker att förstöra. Jonssons impteckningar är fantastiska, de är så diaboliskt gulliga med sina stora huggtandsleenden.

bjäranPAX-böckerna är ett ambitiöst bokprojekt. Det finns 10 böcker planerade, och böckerna har hittills släppts två åt gången ungefär en gång i halvåret. Vilket är en oerhört bra utgivningstakt när man ska försöka sälja in boken hos barn som tycker att en månad är ungefär en evighet lång.
Själv läste jag tredje och fjärde boken i ett litet nafs förra veckan när jag låg hemma sjuk och väntar nu otåligt på den femte boken, ”Gasten”, som kommer ut om någon månad. Tur att man som inköpande barnbibliotekarie kan läsa de nya böckerna först av alla …

Annonser

Från en läsare om en annan

constantreaderJag har en komplicerad historia med Linda Skugge. Som tonåring hade jag en period när jag avgudade henne och inte kunde tänka mig något coolare jobb än att skriva för Expressen Fredag. Jag var en tonårig indietjej med ganska dåligt självförtroende och mycket stort musikintresse, och att läsa Lindas krönikor om dåligt självförtroende och musik var som att hitta hem. Jag skickade ganska många mejl till henne under den här perioden och hon svarade alltid. Flera gånger publicerades mina mejl på hennes sida i Expressen Fredag. ”Saker under huden” var när den kom ut en av mina absoluta favoritböcker.
När sedan Skugge började skriva en massa konservativa krönikor, ångra att hon kom ut som feminist och började komma med en massa omotiverade påhopp på ungdomar så hörde jag till de som vände henne ryggen. Jag kände mig sviken. Och besviken.

Jag läste Linda Skugges ”40: Constant reader” i våras, men jag har inte lyckats skriva någon recension förrän nu. Eller, jag vet inte ens om det här blir någon recension. Men det blir någonting, en sorts förklaring till varför det är så svårt för mig att skriva om den här boken.

Jag har alltid tyckt att Linda Skugge varit som bäst när hon skrivit nästan lite för personligt. På gränsen till utlämnande. Men den hon utlämnar är ju främst sig själv, som hon hårt och skoningslöst granskar, analyserar och slutligen finner ovärdig. Det är hennes ständiga självtvivel som gör läsningen så intressant, som gör att man står ut med de mer osympatiska delarna av boken (som hennes fatshameing till exempel, som varit ett stående inslag i ungefär allt hon skrivit).
Men det är också hennes kärlek till det skrivna ordet som lyfter den här boken. både det hon skriver själv och det hon läser, och vad läsningen betyder för henne. Hur böckerna blir ett hem och en flykt för den som inte känner sig bekväm bland andra människor. Hur läsandet inte är ett intresse, utan ett sätt att leva.

Den här boken är, precis som den offentliga ”Linda Skugge” själv, bitvis fantastisk och bitvis otroligt irriterande. Det är så det är. Utan vassa kanter och den där bisarra kombinationen av självhat och hybris så hade den här boken förmodligen varit helt ointressant. Och för oss som inte kan låta bli att bry oss om vad Skugge skriver (trots att vi lovat oss själva att aldrig mer göra det) så är det här givetvis obligatorisk läsning.

(Bonusinformation: Jag jobbar på Skugges lokala bibliotek som hon skriver om i boken, där hon tänker sig att hon ska sitta hela dagarna och skriva. Jag vet att hon lånar böcker där, men jag har aldrig sett henne. Och som jag har förstått det så pratar hon nästan aldrig med någon av oss i personalen.)

Linda Skugge – 40: constant reader (Piratförlaget, 2014)

Fantasysommar: Havet under oss

havetunderossGustaf är läkare på ett helt nybyggt, men synnerligen missskött sjukhus. När han upptäcker att någon stjäl från från sjukhusets förråd så försöker han själv spåra tjuven. Det hela slutar med att Gustaf faller ner i ett hissschakt och vaknar vid ett underjordiskt hav. Ett förbipasserande skepp plockar upp honom och Gustaf finner sig snart indragen i ett äventyr han aldrig ens kunnat drömma om.

Jonas Larssons ”Havet under oss” är en fantasybok som doftar äventyrsroman och pirataction. Jag gillar verkligen idén med det underjordiska havet och det är en detaljerad och levande värld som boken handlar om. Bitvis känns språket en aning tungrott, vilket tyvärr inte är helt ovanligt då det gäller fantasyromaner på svenska. Det verkar helt enkelt vara svårt att hitta rätt nivå språkligt utan att språket känns gammalmodigt och högtravande – eller alltför modernt. Det är få som lyckas helt med den saken (och det är även något som en del översättningar lider av).

När det gäller själva berättelsen så tycker jag att Larsson lyckats skapa intressanta karaktärer och en spännande intrig. Slutet känns lite hastigt. Jag hade hoppats att Gustafs gamla och nya liv skulle knytas samman lite mer, att vi skulle få ett avslut som i högre grad innefattade sjukhuset där berättelsen tar sin början. Eller mer interaktion mellan de två världarna i allmänhet.
”Havet under oss” känns i allmänhet lite oavslutad, trots intressant grundidé. Här finns dock förutsättningar för spännande fantasy, så jag hoppas att Jonas Larsson fortsätter att skriva.

Jonas Larsson – Havet under oss (Undrentide, 2014)

I broderns skugga

nattbrorJakob fyller snart tio år. Det är samma ålder som hans bror, som också hette Jakob, blev. Födelsedagen närmar sig och Jakob drömmer om sin bror. Han undrar om han också kommer att dö när han fyller tio och om brodern då kommer att återvända för att ta tillbaka sitt liv.
Men så lär Jakob känna Miranda. Hon får honom att våga göra sånt han aldrig tidigare vågat, får honom att stiga ur sin döde brors skugga för första gången.

”Min nattbror” är egentligen Joanna Hellgrens första bok och kom ut i Frankrike 2008. Nu ges den för första gången ut på svenska, efter framgångarna med serien ”Frances”.

Det har hänt en hel del med Hellgrens tecknarstil sedan den här debuten tecknades. Bilderna är enklare i den här boken om man jämför med de ibland oerhört detaljerade sidorna i ”Frances”.
Det betyder inte att ”Min nattbror” är dåligt tecknad. Tvärtom. Jag tycker att de lite enklare teckningarna passar den här melankoliska historien om en ganska ensam pojke väldigt bra. Det känns som att den här serieromanen är mer fokuserad på text än på bild, till skillnad från Hellgrens senare böcker. Vilket inte heller är någon nackdel, för det är en fin berättelse det här.
Mycket läsvärd.

Joanna Hellgren – Min nattbror (Galago, 2014)

Långtråkig dystopi

stadenutankvinnorI ett framtida Stockholm är staden delad, efter en period av eskalerande våld och hot mot stadens kvinnor. En mur skiljer de norra stadsdelarna, där männen bor, från de södra, där kvinnorna och barnen håller till. Jakob Hall kommer till den norra staden från ett friare liv i skärgården och hans möte med staden väcker gamla minnen till liv.

Madeleine Hessérus ”Staden utan kvinnor” är en sådan där bok som låter superintressant i teorin men som i praktiken visar sig vara riktigt tråkig. Jag hade väntat mig en dystopisk och vass samtidsskildring i stil med Ninni Holmqvists ”Enhet”, men får istället en retrospektiv kärlekshistoria berättad av en för mig helt ointressant karaktär. Samt något slags modern flanörroman, där män sitter på ölkaféer och Talar Med Andra Män Om Livet.
Gäsp.

Något jag ofta kom på mig själv med att tänka på under läsningen var att jag hellre läst boken ur en kvinnas synvinkel. Visst får vi veta vad som hänt, hur och varför staden delades, men vägen dit är så oändligt lång och omständlig. Samt innehåller alldeles för många sekvenser som återberättas istället för att skildras i stunden. Det gör att jag aldrig fångas av historien. Det är också något med Hessérus lite torra språk som inte alls fungerar för mig, som gör att jag känner ett ständigt motstånd mot texten.
Jag tyckte även att det var synd att en bok som så tydligt handlar om en specifik stad innehåller så få ordentliga miljöskildringar av själva staden. Istället för att använda existerande miljöer och ge dem en dypstopisk twist så hamnar vi på påhittade ställen som Kafé Julian och Narvagalleriorna, som känns som att de inte har någon koppling till den existerande staden.

”Staden utan kvinnor” var för mig en enda lång besvikelse. Jag brukar vanligtvis inte hoppa över sidor i böcker jag läser, men i den här blev det en nödvändighet för att jag alls skulle ta mig till slutet. Inget gott betyg.

Madeleine Hessérus – Staden utan kvinnor (Natur & Kultur, 2012)

På låtsas och på riktigt

lexLex är ointresserad av det mesta. Hon vill hellre dagdrömma eller umgås med bästisen Jonatan än att plugga eller festa eller köpa nya kläder. När hennes mamma träffar en ny karl på sin Zumba-klass som visar sig vara en synnerligen irriterande ungdomsförfattare, så kan inte Lex motstå att lura honom. Först berättar hon en mängd överdrivna snyfthistorier om sin uppväxt med en kriminell pappa (som visserligen sitter i fängelse, men inte riktigt är den skurk hon utmålar honom som) och sen startar hon en blogg där den mystiska Maya får berätta samma historier.
Vad Lex inte riktigt har räknat med är vilken otroligt genomslag Mayas blogg får. Maya får beundrarbrev, blir inbjuden på klubbar och mingel och events, och får de populära tjejerna i Lex klass att apa efter hennes stil. Men Maya är också en lögn som hela tiden hotar att avslöjas och som kan riva med sig hela Lex liv i fallet.

Jag måste erkänna att jag inte älskade Sara Kadefors ”Lex bok” så mycket som jag hade hoppats att jag skulle göra. Lex är en ganska knepig karaktär, apatisk och tjurig och hyfsat otrevlig mot i princip alla hon träffar. Det jag har svårast för är hennes totala oengagemang i allt, inte minst hennes få vänskapsrelationer. Det är svårt att bry sig om någon som själv inte bryr sig.

Maya-intrigen är däremot riktigt underhållande. Inte minst för ironin i att den helt igenom fejkade Mayas popularitet bygger på att hon upplevs som så äkta. Även ungdomsboksförfattaren Brunos karriär bygger på att han skriver ”sanna historier”, vilket gör att hela hans trovärdighet skulle falla om en av hans böcker visar sig vara fiktion rakt igenom. En bisarr syn på äkthet, som Kadefors skriver om på ett bra sätt.

Bonus också för att den utspelar sig i en inte så idyllisk förort. Jag tycker att betongförorten är sorgligt underrepresenterad i ungdomsböcker i allmänhet, så jag blir glad över alla böcker där slitna hyreshus, tunnelbanan och förortscentrum får utrymme.

”Lex bok” är inte det bästa jag har läst i ungdomsboksväg, men det är välskrivet och underhållande. En bok som känns väldigt här och nu, på ett bra sätt.

Sara Kadefors – Lex bok (Lilla piratförlaget, 2013)

Ångest & hemslöjd

detkanalltidDet handlar om ångest i ”Det kan alltid bli värre”. Ångest över att känna sig som en medelmåtta, ångest över att inte orka, ångest över samhällets krav på att vara lycklig, ångest över välmenande råd, panikångest, klimatångest, dödsångest och ångest över att ha ångest.

Lotta Sjöberg skriver med svart humor och stor insikt om hur det är att släpa på det där enorma ångestmonstret som så många av oss måste dras med från och till. Många av rutorna handlar om omvärldens idiotiska råd till den ångestridne och de dräpande svar som ges tillbaka. Den där typen av svar man önskar att man vågade ge i såna lägen. Kanske kan man kopiera upp några av Sjöbergs bästa rutor och dela ut som flyers till folk som börjar gagga om mindfulness och positivt tänkande så snart någon vågar prata om att de mår dåligt?

Något av det bästa i boken är Sjöbergs blommiga broderier med antivisdomsord i stil med ”Jävla valfrihet stör mig inte”, ”Mindfulstress” och ”Alla dör”. Det är genialt. Jag blir mäkta sugen att göra egna broderier med Cure-citat (”It doesn’t matter if we all die”), om det inte vore för att jag har alldeles för dåligt tålamod för att orka med att brodera.

”Det kan alltid bli värre” är kanske ingen ha ha-funny bok, men den är smart och vettig och underhållande mitt i sin nattsvarta ångest. Klart läsvärd för alla som har någon som helst relation till ångest (och handen på hjärtat, vem har inte det?).

Lotta Sjöberg – Det kan alltid bli värre (Galago, 2014)

Seriesöndag: Fylgia

fylgiaFrån Lovecraft, Massachusetts (där Locke & Key utspelar sig) till ett lovecraftianskt Uppsala.
I ”Fylgia” möter vi Maria Lärka, som planerar en utställning med mobilfoton. Men när hon fotograferar en omärkt grav börjar märkliga saker hända. Hennes telefon vill ständigt checka in henne på Stora Torget och själv hamnar hon där trots att hon egentligen varit på väg någon annanstans. Snart börjar hon även se mardrömsvarelser, som inte borde finnas.
Håller hon på att bli galen eller är det världen som blivit galen? Och vad finns det egentligen för koppling mellan henne och Emanuel Swedenborg?

”Fylgia” är ett fristående album i den lovecraftianska serien 1000 ögon. Det är en bisarr mardrömsskildring med historiska kopplingar, som på ett skickligt sätt visar just hur tunn hinnan mellan vår trygga värld och den oändliga avgrunden kan vara.

Jag gillar särskilt kontrasterna mellan det vardagliga och det monstruösa. Hur öldrickande människor på en pub plötsligt framstår som monster, för att i nästa sekund se mänskliga ut igen. Eller hur pladdret i sociala medier får en mörkare och mörkare underton allt eftersom Maria dras längre in i mardrömmen.

”Fylgia” gör mig sugen på att läsa fler album i 1000 ögon-serien. För andra intresserade kan jag rekommendera den här bloggen, som handlar om hela 1000 ögon-projektet.

Anders Björkelid, Daniel Thollin & Jonas Anderson – 1000 ögon: Fylgia (Albumförlaget, 2013)

Seriesöndag: Blodsband

blodsbandDennis Gustafsson fortsätter att imponera med det tredje albumet om Viktor Kasparsson, ”Blodsband”. Den här gången drabbas staden av både militanta nationalister och en gigantisk armé av råttor som inte bara attackerar folk utan också äter upp dem levande. Återigen är det upp till Kasparsson att ta reda på vad som ligger bakom attackerna och hur de kan stoppas.

Precis som i förra albumet, ”Spöket på Hotell Vega”, så levererar Gustafsson en både otäck och stämningsfull skräckberättelse. Miljöerna är som vanligt fantastiskt vältecknade och jag gillar den politiska bakgrund som målas upp, vilken ger själva skräckberättelsen ännu lite mer tyngd. Med tanke på att serien utspelar sig på 1930-talet känns det som att politiken egentligen borde vara oundviklig, men Gustafsson gör den till en del av historien på ett mycket bra sätt.

En varning: råttfobiker borde undvika den här boken som pesten. Den blodtörstiga råttarmé som härjar här är sällsynt obehaglig.

Dennis Gustafsson – Viktor Kasparsson: Blodsband (Albumförlaget, 2013)