supernatural

Lost Girl

Jag tycker faktiskt att det är lite märkligt att det inte finns fler tv-serier med urban fantasy/paranormal romance-tema med tanke på hur otroligt populär genren har blivit. ”True Blood” i all ära, men den serien har gått ner sig såpass mycket de senaste säsongerna att jag inte ens vet om jag kommer att orka med den nya säsongen. För mycket bisarra sidointriger som inte leder någonvart, för många kitchiga kärleksscener i skogen, för lite karaktärsutveckling.

Därför är jag lite extra glad att jag börjat titta på ”Lost Girl”. En tv-serie som handlar om succubusen Bo som försöker acceptera vad hon är och hantera sina krafter utan att välja sida mellan dark fae och light fae. Vid sin sida har hon Kenzi, en fantastiskt charmig tjuv och hustler som inte låter Bo förlora sin mänskliga sida.
Det är vänskapen mellan Bo och Kenzi som enligt mig är seriens kärna. I och med att Bo är en succubus så är sex och relationer för henne en aning … problematiska. Men Kenzi är alltid på hennes sida, även om deras vänskap har fått sig en hel del törnar under den första säsongen (som jag snart har sett klart).

Det är uppfriskande att se en ganska actionbaserad tv-serie med två kvinnliga huvudkaraktärer i centrum. Karaktärer som inte bara får supa, ligga runt, stjäla och ljuga utan dessutom ha ett tvättäkta womanceförhållande. En välbehövlig motvikt till all bromance i ”Supernatural”. Att Ksenia Solo som spelar Kenzi besitter stor komisk begåvning gör inte saken sämre. Vissa av hennes one-liners håller nästan Buffy-klass.

”Lost Girl” känns som en frisk fläkt som undviker de mest uttjatade urban fantasy-klichéerna. Den enda vampyr vi hittills har fått bekanta oss med har exempelvis varit ungefär så långt ifrån lång, stilig och mystisk som man kan komma.
I höst sänds den tredje säsongen på amerikansk tv och jag kommer garanterat att titta. Kommer du?

Gotisk höst: Undead, undead, undead

White on white translucent black capes
Back on the rack
Bela Lugosi’s dead
The bats have left the bell tower
The victims have been bled
Red velvet lines the black box
Bela Lugosi’s dead
Undead, undead, undead

The virginal brides file past his tomb
Strewn with time’s dead flowers
Bereft in deathly bloom
Alone in a darkened room
The count
Bela Lugosi’s dead
Undead, undead, undead

Bauhaus första singel, ”Bela Lugosi’s Dead” från 1979, kallas ofta för den första gothskivan. Bandet Bauhaus räknas som en föregångare bland gothband med sitt mörka, postpunkiga sound och Peter Murphys dramatiska sång.
Bela Lugosi var en skräckfilmsskädespelare som bl.a spelade huvudrollen i 1932 års filmatisering av ”Dracula”.

Den nio minuter långa debutsingeln blev ingen kommersiell succé, men har i efterhand uppnått kultstatus. Inte minst har den blivit ett vanligt inslag i filmer, böcker och tv-serier så snart det handlar om vampyrer, inte minst på grund av inledningsscenen i brittiska vampyrfilmen ”The Hunger”, där Bauhaus själva framför låten i filmens inledning. I Poppy Z. Brites roman ”Lost Souls” spelas låten på de gothklubbar där vampyrerna raggar nya offer. I Supernatural-avsnittet ”Live Free och Twi-Hard”, som driver med vampyrer i allmänhet och Twilight-fans i synnerhet, är låten en del av soundtracket.

För den vampyrintresserade (och jag vet att vi är många inom bokbloggosfären) borde det tillhöra allmänbildningen att lyssna på denna låt. För fellow NIN-fans finns det en intressant version med Trent Reznor och Peter Murpy tillsammans med TV on the radio här. Den som gillar lite fluffigare musik kan med fördel sätta huggtänderna i Nouvelle Vagues version istället och titta på den mycket tjusiga Dracula-videon.