superhjältar

Superhjältesöndag: Oberörbar

Det här inlägget är en del av Fiktiviteters Superhjältesöndag. Håll utkik efter fler inlägg under dagen!

rogue
(bild lånad från giantbomb.com)

Jag har alltid varit fascinerad av superhjälteskapets och superkrafternas baksidor. Priset som måste betalas för de fantastiska krafterna och förmågorna. Uppoffringarna som måste göras. Drömmarna som måste överges.

Det här är ett av skälen till att jag alltid har gillat X-men. Detta gäng av Marvel-mutanter tvingas brottas både med sina egna krafter och med omvärldens fördomar mot mutanter. Trots allt de gör för att skydda mänskligheten som betraktas de fortfarande som monster av omgivningen – och i många fall även av sig själva.

Rogues förmåga är att hon genom hudkontakt kan absorbera andra personers livskraft, minnen och (om de också är mutanter) superkrafter. Det är en enormt mäktig och ofta väldigt användbar, som gör Rogue till en formidabel fighter. Men det gör henne också väldigt ensam.
Tänk dig själv att aldrig kunna vara nära en annan människa utan att riskera hens liv. Att något så simpelt som ett handslag eller en kram blir en omöjlighet. Att tvingas gå igenom livet i en bubbla av fysisk ensamhet, där den enda hudkontakt en har riskerar att döda.

Ni som har sett filmerna men aldrig läst serierna har fått en väldigt förvriden bild av Rogue. Jag tycker att filmerna i allmänhet hållit ganska hög klass, men jag kommer aldrig förlåta vad de gjorde med Rogues karaktär. Det var som att de förminskade hela hennes person och hennes kamp med att finna sin plats.

Precis som i filmen så upptäcker Rogue sina krafter som tonåring under en kyss med en pojke hon är förtjust i. Ofrivilligt absorberar hon pojkens livskraft, vilket gör att han hamnar i koma. Rogue blir efter den traumatiserande upplevelsen övertygad om att hon drabbats av förbannelse och rymmer hemifrån. Hon blir funnen av den mäktiga mutanten Mystique och går först med i Brotherhood of Evil Mutants. Det är inte förrän hon har permanent absorberat X-menmedlemmen Ms Marvels minnen och krafter som hon vänder sig till X-men.

Jag har alltid sympatiserat med Rogues kamp att försöka bevisa att hon passar in i X-men och att de kan lita på henne. Skuldbördan hennes krafter medfört är enorm, inte minst när det gäller hennes tonårsförälskelse som hamnar i permanent koma på grund av henne. Då och då hänfaller Rogue till ett ganska självuppoffrande beteende när det gäller liv eller död för de andra medlemmarna i X-men. Förmodligen är det hennes sätt att göra bot, att försöka använda sina krafter för att absorbera sådant som hotar att döda någon av hennes vänner.

Den stora styrkan med X-men tycker jag alltid har varit den komplexa moraliteten och superhjälteskapets baksidor. Även superhjältar kan ha personliga problem. Även superskurkar kan kämpa för det goda. Allianser skiftar ständigt i den här serien, och Rogue är långt ifrån den enda som byter sida eller som kämpar med sina inre demoner. Men hennes kamp är en av de jag varit mest fascinerad av.
För trots hur många gånger hon räddar världen (eller universum), så kommer hon alltid att tvingas att vara vaksam i närheten av andra för att inte riskera att använda sina krafter av misstag. Hon kommer alltid att vara ensam på det sättet. Men det behöver inte betyda att hon är ett monster.

 

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok matBeroende av böckerBokhusetBokstävlarnaCarolina läserCinnamonbooksFiktiviteter , KulturkolloOaryaSmutstitelnVildvittra

 

Platt superhjälteroman

jamesmcdougal
James McDougal är en man som är rätt nöjd med att glida obemärkt genom livet. Han har sina filmer, sina prylar, sin dyra kaffebryggare och sin egentid. Och han är ganska van vid att vara osynlig i de flesta sammanhang att det dröjer ett tag innan han inser att han faktiskt blivit osynlig på riktigt. Och att det bara är början …
När James springer in i sin barndomskärlek Maria visar det sig snart att även hon har en oförklarlig förmåga. Och det verkar som att det finns en mening med deras krafter, en katastrof som de är utvalda att stoppa. Tillsammans med en polis som tagen ur en klichéfylld svensk deckare börjar de nysta i vad som egentligen hänt dem och hur de egentligen ska kunna rädda världen.

Kalle Dixelius ”Dagen när James McDougal försvann” är en kul romanidé som inte håller hela vägen. Det börjar lita halvsegt, blir bitvis riktigt spännande och faller mot slutet tyvärr ganska platt. Det är som att den där roliga idén aldrig riktigt lyfter från idéstadiet och blir till en riktig romanintrig.

Ett skäl till att jag aldrig riktigt klickar med den här boken är att jag får känslan av att Dixelius inte riktigt tar superhjältetemat på allvar. Han beskriver ett antal karaktärer som uppvisar några ganska standardmässiga (med ett undantag) superhjältekrafter, men jag får känslan av att både karaktärerna och krafterna är ganska slumpmässigt utvalda. Det tyder på en oförståelse inför vad som gör superhjältar intressanta och vad som skulle kunna göra en svensk superhjälteroman extra spännande. Det är samma orsak som gjorde att tv-serien ”Heroes” inte alls fungerade, trots att den verkade så bra i teorin.
Vad som här hade kunnat vara en bunt originella origin stories med gråsvensk realistisk bakgrund blir istället en parentes i en intrig som i sig inte har särskilt mycket med superhjältar att göra. Det känns synd. Som ett slöseri av den potential som ändå finns där.

Kalle Dixelius – dagen när James McDougal försvann (Ordfront, 2013)

Supersågning

Jag tänker mig att Andrew Kaufman fick idén till den här boken på fyllan, någon sen natt (eller tidig morgon) tillsammans med några minst lika berusade vänner. Att de satt där i en soffa och någon av dem sa:
”Om jag var en superhjälte så skulle min superkraft vara att kunna dricka hur många öl som helst.”
Och de andra skrattade de drucknas skräniga skratt, medan Kaufman tänkte att fan vilken bra idé, det här skulle man göra en bok av.

För sanningen är att jag tycker att det är ungefär lika underhållande att läsa ”Alla mina vänner är superhjältar” som att lyssna på ett gäng fulla personer dra skämt när man själv är helt nykter. Jag förstår att tanken är att det ska vara roligt och lite gulligt och en fin kärlekshistoria. Men allt jag kan se är en ytlig och tunn historia som försöker vara så förbannat quirky att den slår knut på sig själv. Jag hatar quirky.

Jag tror att det som stör mig mest med den här boken är att Andrew Kaufman aldrig verkar ha läst en superhjältetidning i hela sitt liv. Han verkar inte förstå hur viktigt det är att förklara superhjältars krafter (omfattning, begränsningar, hur de fungerar). Visst kan det ibland finnas oklarheter, särskilt när en superhjälte är i färd med att upptäcka sina förmågor. Men det finns alltid förklaringar. Till hur krafterna uppkommit, hur de fungerar, vad som kan göra att de eventuellt slutar fungera. Det är extremt viktigt för att göra superhjältarna – och i längden hela berättelsen i sig – trovärdiga.
Kaufmans karaktärers superkrafter ska vara något slags vardagssuperkrafter, men eftersom han är mest intresserad av att vara ”rolig” (något som han, enligt mig, misslyckas totalt med) än att faktiskt få fram en poäng med de superhjältar han beskriver så blir de mest idiotiska.

Ta exemplet Soffsurfaren:
”Han är utrustad med superkraften att klara livhanken utan jobb, stadig partner eller någonstans att bo – Soffsurfaren kan ses vandra från soffa till soffa i vänners lägenheter över hela stan. Soffsurfaren har inte bara förmågan att klara sig under långa perioder av akut fattigdom, utan klarar sig också näringsmässigt på enbart några nävar frukostflingor, några skrivor torrt bröd och lite kryddor. Har mystiskt nog alltid cigaretter.”
För det första: Ser Kaufman det som en bedrift att klara livhanken utan ”stadig partner” så är han en idiot.
För det andra: Hur kan det vara en superkraft att klara livhanken? Hur fungerar kraften? Vad går den ut på? Manipulerar den folks tankar så att de tror att Soffsurfaren är en del av sin familj? Blir han osynlig så att ingen vet att han är där? Ingenting i denna korta text förklarar hur Soffsurfarens beteende är en superkraft, det låter mer som att han är en utnyttjande, vanlig douchebag. Som tror att han är en superhjälte.
För det tredje: Om nu Soffsurfarens superkraft är att han välkomnas in i alla sina vänners hem utan undantag, varför är det då så viktigt att påpeka att han kan överleva på torrt bröd? Är alla hans vänner extremt fattiga? Eller bjuder de inte sina gäster på mat?
För det fjärde: Att en person ”mystiskt nog” alltid har cigaretter trots att han inte har pengar är inte en superkraft, det är kleptomani.

Om Kaufman hade strukit alla ytliga superhjälteporträtt i ”Alla mina vänner är superhjältar” och begravt texten i en novellsamling så hade jag kanske inte avskytt den lika mycket. Den hade fortfarande varit menlös, men inte provocerande dålig.
Som det är nu har jag bara en försonande sak att skriva och det är att Pia Printz översättning är väldigt bra. Det kan inte ha varit lätt att översätta alla dessa urbota dumma superhjältenamn (tips till Herr Kaufman: 1940-talet ringde och ville ha sina superhjältenamn tillbaka), men hon gör det med bravur.

Andrew Kaufman – Alla mina vänner är superhjältar (Printz publishing, 2012)

Marvellous

Jag tänker börja den här recensionen på ett särdeles onyanserat och subjektivt sätt genom att fråga varför i hela friden jag inte har läst Neil Gaimans ”Marvel 1602” förut? Varför har ingen av er andra Gaiman-fangirls och serienördar där ute tagit mig i kragen och sagt att jag måste läsa det här? Varför har ingen förklarat att det här albumet är oumbärligt för en gammal Marvel-älskare som mig, att jag kommer tycka att varje liten serieruta är helt och hållet fantastiskt?
Jag kan inte låta bli att tänka att jag borde ha läst det här albumet för åratal sen, men samtidigt är jag väldigt glad över att jag har gjort det nu. Bättre sent än aldrig och allt det där.

”Marvel 1602” utspelar sig, som titeln antyder, i början av det sextonde århundradet. Sir Nicholas Fury jobbar som spymaster åt drottning Elizabeth under denna tidsperiod full av mörka omen och förebud om att jordens undergång närmar sig. Tillsammans med magikern och läkaren Stephen Strange och den unge Peter Parquagh försöker Fury ta reda på vad det är som egentligen händer. Med hjälp av, och motstånds från, en mängd andra bekanta karaktärer ger sig Fury på jakt efter sanningen.

Det här med alternativa universum/tidslinjer är ingenting nytt för den vane Marvel-läsaren. Framför allt när det gäller X-Men har det rests både i tid och rum, även om det framför allt har handlat om framtiden (eller främmande planeter) i de fallen.
Att ”Marvel 1602” således utspelar sig under den elisabethanska eran är inget märkvärdigt. Alla karaktärer är fullt igenkännbara för den som kan sina seriehjältar, även om de självklart är anpassade till tidsperioden de hör till.
Vissa av karaktärerna verkar faktiskt mer naturliga i den här miljön än i den de vanligtvis förekommer i, som exempelvis den enigmatiske Dr Doom (Fantastiska Fyrans nemesis för den som inte känner till honom). Doom framstår ju vanligtvis som en ganska udda fågel i marvelverse, där han sitter i sitt medeltida slott iförd sin rustning och pysslar med sina alkemiska experiment. Han är en galen vetenskapsman av den gamla skolan, vilket gör att han här passar in som handen i handsken. Även magikern Doctor Strange gör sig oerhört bra i det här sammanhanget.
Mina stora favoriter är dock Gaimans versioner av Matthew Murdoch och Nicholas Fury. Att göra Daredevil-Matt till en irländsk trubadur och swashbuckler är ett genidrag och belyser det faktum att Daredevil är en oerhört intressant karaktär som tyvärr brukar få alldeles för lite cred i seriesammanhang. Visst är han kanske inte lika rolig som Spindelmannen eller tuff som Wolverine, men han är en av de mest psykologiskt intressanta superhjältarna. S.H.I.E.L.D-ledaren Fury gör också en fantastisk roll som drottningens spymaster.


Jag vill inte avslöja alltför mycket om storyn, men jag kan berätta att den är typiskt gaimansk. Ganska mörk och olycksbådande, men tidvis väldigt rolig och proppfull av roliga referenser. ”The Ballad of the Fantastick” är ett litet metalitterärt mästerverk.

Jag kan tänka mig att ”Marvel 1602” inte är fullt lika intressant för den som knappt har hört talas om X-Men eller läst en Spiderman-tidning. Mycket av referenserna och intrigerna bygger på att du som läsare har en kunskap om Marvel-världen och dess invånare. Men är du ett stort Gaiman-fan kan du förmodligen uppskatta det här albumet också, även om du kanske inte kommer ösa ur dig lika många superlativer som jag efteråt.

”Marvel 1602” har helt enkelt allt jag vill ha av ett seriealbum; det är snyggt tecknat, actionfyllt, väl skrivet, med en mängd smarta vändningar, finurliga skämt och intressant lore. Det får mig dessutom att bli oerhört sugen på att börja läsa X-Men igen efter många års avhållsamhet…

Neil Gaiman (Andy Kubert & Richard Isanove) – Marvel 1602 (Marvel comics, 2010)