Stockholm

Bland uråldriga gudar och ockulta sällskap

enmanavstilAnders Fager har efter ett antal noveller och två romaner utkristalliserat sig som en av Sveriges mest etablerade skräckförfattare. Hans universum är ett lovecraftianskt Sverige, där furier härjar i skepnad av tonårstjejer i Borås, ockulta sällskap har hemliga möten i källarlokaler i Gamla Stan och där fotomodeller blir avatarer för uråldriga gudar.

Jag var inte helt imponerad av Fagers förra roman, ”Jag såg henne idag i receptionen”. Boken hade en alldeles för lång startsträcka, där beskrivningar av händelser i protagonisten Cornelias liv staplades på varandra. Mot slutet av boken blev det hela mer intressant, när Fager började knyta ihop händelserna i boken med den värld han tidigare målat upp i sina noveller.

”En man av stil och smak” tar vid där förra boken slutar. Vi får följa den egocentriske och excentriske bibliotekarien CeO, som bekostar sin extravaganta livsstil genom att sälja ovärderliga böcker han stulit på KB där han arbetar. Men när personer i CeOs närhet börjar dö så inser han att mörka krafter är i rörelse, krafter som han själv fram tills nu bara befunnit sig i utkanten av. De är ute efter några särskilda böcker och de kommer ta till alla medel för att få CeO att ge dem vad de vill ha.

Tempot är mycket högre i den här boken än i den förra. Vilket är något positivt i det stora hela, även om jag ibland tycker att det går lite väl snabbt. De få andningspauserna tillhör mina favoritavsnitt i boken. Särskild de med koppling till historiska händelser och personer.

”En man av stil och smak” beskrivs i baksidestexten som en fristående fortsättning på ”Jag såg henne idag i receptionen”. En ganska märklig beskrivning, i mitt tycke. Jag skulle nämligen rekommendera presumtiva läsare att inte bara läsa Fagers förra roman, utan även hans ”Kulter”-noveller. Den stora styrkan i Fagers böcker ligger nämligen i det fiktiva universum han har byggt upp, och alla skärningspunkter mellan olika berättelser, tidsåldrar, kulter och makthungriga typer.

Anders Fager – En man av stil och smak (Wahlström & Widstrand, 2014)

Kärlek, vänskap och mittemellan

nattsagorOlivia befinner sig någonstans i gränslandet mellan ung och vuxen. Hon har ett tråkigt jobb i en kiosk, ett komplicerat förhållande med en kille som redan har en flickvän och två bästa vänner som inte tål varandra och som ständigt tävlar om hennes uppmärksamhet. Samt en sällan skådad förmåga att skapa drama som hon hamnar mitt i.

Handlingen i Johanna Westers debutroman ”Nattsagor för sömnlösa” är kanske inte unik, men Wester har ett språk och en ton som träffar mitt i prick. Hennes protagonist är ganska självcentrerad, men ändå kommer jag på mig själv med att ständigt vara på hennes sida. Jag tror det är hennes ständiga längtan bort, hennes oförmåga att uppskatta det hon faktiskt har, som jag verkligen kan sympatisera med. De där åren precis efter gymnasiet var väldigt jobbiga och jag tycker att den här boken verkligen fångar den där kampen som vart vuxenblivandet perfekt.

”Nattsagor för sömnlösa” är en riktigt bra debutroman som handlar om kärlek, vänskap och tillståndet däremellan som är helt omöjligt att definiera. Ni vet, sånt där som är alldeles livsviktigt för någon som är på väg ut i vuxenlivet men som inte kan låta bli att stå kvar med en fot i det trygga barndomshemmet.

Johanna Wester – Nattsagor för sömnlösa (Natur & Kultur, 2013)

Seriesöndag: Theos Ockulta Kuriositeter

mumiens_blod”Theos Ockulta Kuriositeter” är namnet på Ola Skogängs äventyrsserie, men det är också namnet på den butik som hans protagonist driver i Gamla stan i Stockholm. Theo själv är en äventyrare som blivit förvandlad till en enorm brunbjörn och som försöker göra allt för att få tillbaka sin mänskliga form.
”Allt” innefattar i det här fallet spöken, mumier, ockulta böcker, mystiska dimensioner och gigantiska havsmonster. ”Theos ockulta kuriositeter” är lite som en blandning mellan Lovecraft och Tintin, med en hel del gammal Stockholmiana inblandad.
Det är helt enkelt mycket underhållande och ganska så nördigt.

forloradesidornaOla Skogäng är en mycket begåvad tecknare. Hans Stockholmsvyer är spektakulära och han har förmågan att få även de blodigaste scener att se vackra ut. Jag gillar verkligen blandningen mellan realism och magi som böckerna om Theo innehåller, och som även framhävs på ett bra sätt i tecknarstilen.

Något jag hade svårt för i första boken var dialogerna. Dessa ständiga utropstecken! Jag vet inte om det ligger någon särskild tanke bakom att använda utropstecken istället för punkter i alla repliker, men det var otroligt störande för läsningen.

dodsskugganSom tur är försvinner detta märkliga stildrag redan till andra boken, som jag tycker är den hittills bästa. Den första boken är på många sätt en introduktion av karaktärer och världsbygge, och tredje boken är en samling kortare historier med en ganska lös ramhistoria. Den andra boken innehåller precis lagom mycket djup och karaktärsutveckling, samt en hel del intressanta förvecklingar som jag hoppas att få läsa om i framtiden.

Den senaste boken om Theo heter ”Deus ex machina: Fadern” och kom ut i våras. Den sägs vara första delen av tre i ett sammanhållet och minst sagt episkt äventyr. Jag köpte ett ex på seriefestival i våras, men eftersom jag köpte det och fick det signerat till min make så känner jag att han borde få chansen att hinna läsa det först. Vilket borde vara snart, om man ser vilken takt han håller i sin läsning av de första tre böckerna.

De första böckerna av ”Theos ockulta kuriositeter” kan vara lite svåra att få tag i. De är slut hos förlagen och även om jag har hört rykten om att det ska vara nytryck på gång så verkar det dröja. Förhoppningsvis finns de i alla fall att låna hos ditt lokala bibliotek om du känner dig sugen på mycket vältecknade ockulta äventyr.

Ola Skogäng – Mumiens blod: Theos Ockulta Kuriositeter, vol 1 (Kartago, 2008)
Ola Skogäng – De förlorade sidornas bok: Theos Ockulta Kuriositeter, vol 2 (Ekholm & Tegebjer, 2010)
Ola Skogäng – I dödsskuggans dal: Theos Ockulta Kuriositeter, vol 3

Vintrig Stockholmsskildring

Det är 1985 och snön faller över Stockholm. Hedvig ger sig ut på jakt efter sin systers hund, schäfern Billy, som är försvunnen. Jakten leder henne till nya platser i staden, oväntade situationer och möten med olika människor. Alla de liv som Hedvig snuddar vid tycks ändra riktning, få ny mening. Och det verkar dessutom som att Billy har en plan med sitt agerande, en plan som bara hon själv känner till.

Handlingen i Anna-Karin Palms senaste roman ”Snöängel” är svår att beskriva. Karaktärsgalleriet är stort och uppbyggt på ett ganska komplicerat sätt. Det är tur att Palm ändå lyckats göra sina karaktärer så tydliga, för det känns aldrig svårt att hänga med i handlingen. Det är ett motiverat myller av karaktärer som fyller denna bok.

Jag har alltid gillat Palms miljöskildringar, och hennes beskrivningar av 1980-talets vintriga Stockholm är inget undantag. Staden känns levande. Hon beskriver miljöerna på ett sätt som både känns svepande och detaljrikt, och som läsare får jag känslan av att staden på ett sätt är bokens riktiga huvudkaraktär.

Romanens svaghet är själva intrigen. Palm har vågat sig på att skriva ett slags magisk realism som inte riktigt håller hela vägen. De magiska inslagen känns inte helt trovärdiga. Och när Palm blandar in Palme-mordet och något slags kriminell konspiration i berättelsen så blir det mest fånigt. Den biten hade jag verkligen klarat mig utan.
Jag hade också klarat mig utan de små mellanspelen om en författare i exil. De är vackert skrivna – som vanligt när det gäller Palm – men de tillför inte romanen någonting. Snarare känns de som en helt fristående berättelse, som skulle ha kommit mycket bättre till sin rätt på egen hand.

”Snöängel” är långt ifrån det bästa som Anna-Karin Palm har skrivit. Språkets skönhet räddar boken till viss del, men det känns ändå som något av en mellanbok i Palms produktion.

Anna-Karin Palm – Snöängel (Bonnier pocket, 2012)