steampunk

Istället för påskekrim

… så läser jag påskesteampunk. Läsning mycket mer i min smak än någon deckare skulle kunna vara.

IMG_20140416_154302

Vad läser ni i påsk?

Annonser

Magiska Prag: The Cabinet of Wonders

cabinetDen tredje boken i mitt Magiska Prag-tema är Marie Rutkoskis ”The Cabinet of Wonders”. En steampunkig ungdomsbok som utspelar sig i ett alternativt Böhmen, där folket bär på magiska förmågor och där alkemisterna kan utföra riktiga underverk.

Petra Kronos bor med sin far Mikal i byn Okno utanför Prag. Fadern har förmågan att kunna manipulera metall med sinnet och är expert på att tillverka sinnrika metallkonstruktioner. Som Astrophil, en mekanisk spindel som gillar att sitta i Petras hår och viska råd och förmaningar till henne. Men när fadern får i uppdrag att konstruera en astronomisk klocka åt prinsen går allt fel. Fadern kommer hem blind efter att prinsen stulit hans ögon och Petra bestämmer sig för att ge sig iväg till Prag för att stjäla dem tillbaka.

Det bästa i ”The Cabinet of Wonders” är miljöerna. Rutkoskis magiska version av historiska Prag innehåller precis lagom mycket historisk korrekthet och lagom mycket fantastik. Det är inte det minst svårt att tänka sig ett Prag fyllt av magiska talanger, alkemiska hemligheter och mekaniska underverk.
Jag blev särskilt förtjust i de mekaniska djur som Mikal Kronos tillverkar, som utvecklar en egen personlighet och som växer och utvecklas. Och vem skulle inte vilja ha en egen Astrophil som hårprydnad?

Vad gäller själva storyn så är den hyfsat spännande och intressant, men inget häpnadsväckande. Det är ganska enkelt att lista ut ungefär vad som kommer att hända, vilket drar ner betyget en aning.

”The Cabinet of Wonders” är första delen i en trilogi. Jag kan tänka mig att läsa de två följande delarna i sinom tid, men det är inget jag kommer att prioritera. Om inte längtan tillbaka till magiska Prag blir alltför stark, förstås.

Marie Rutkoski – The Cabinet of Wonders (Square Fish, 2013)

Där världen heter järnväg

railseaRailsea består av ett gigantiskt hav av överlappande järnvägar, med enstaka stadsstater utspridda som öar här och där. Livet på järnvägen är både liv och död. Inte minst för Sham, som tagit tjänst som doktorsassistent på mullvadsfångaren Medes. Hans kapten är på jakt efter en särskilt moldywarpe, en enorm och särskilt listig mullvad. Men jakten leder dem till ett övergivet tåg, där Sham finner ett gammalt kameraminneskort som visar något han vet är omöjligt: slutet på järnvägshavet. Vad finns egentligen där järnvägen börjar – eller slutar?

China Miévilles ”Railsea” känns som en återgång till författarens särskilda nisch inom new weird, efter två böcker som brutit av mot den (SF och urban fantasy). Railsea är inte Bas-Lag, men känns som att de skulle kunna existera i samma universum. Den där blandningen mellan industrialism och fantastik, steampunk och kryptozoologi. Här även kryddat med postapokalyps, westernkänsla och klassisk äventyrsroman.
Miéville är oerhört skicklig på att måla upp intressanta miljöer, och de i ”Railsea” hör till de mest intressanta hittills. Det må låta absurt med en värld där havet inte är uppbyggt av vatten, utan av ändlösa jordvidder där monster tunnlar fram, men det fungerar perfekt.

”Railsea” innehåller en hel del referenser till Herman Melvilles klassiker ”Moby Dick”. Det känns dock inte som någon nödvändighet att ha läst boken, det räcker långt att bara känna till handlingen i stora drag för att kunna uppskatta de metalitterära inslagen.
Själva storyn är i allmänhet inte lika stark som världsbygget. Jag har inget emot hur det slutar, det är vägen dit som ibland inte riktigt känns helt klockren. Men jag antar att det inte vore en lek med äventyrsromangenren om boken inte innehöll ett antal typiska äventyrssituationer och en massa hattande hit och dit.

När jag och In Another Library diskuterade boken på Twitter för ett tag sen så kom vi fram till att någon borde göra film, tv-serie eller spel av den. De här miljöerna förtjänar att visualiseras! Läs för övrigt Annas recension av boken också. Den är väldigt bra.

China Miéville – Railsea (Pan books, 2013)

Steampunkzombieaction

boneshakerDet var meningen att The Incredible Bone-Shaking Drill Engine skulle göra dem rika. Den skulle borra ner genom Alaskas is och frilägga guldfyndigheterna där. Men istället löpte Boneshaker amok i Seattle, raserade stora delar av staden och borrade ett hål som släppte ut underjordisk gas i stadens ruiner. En gas som förvandlade människorna som andades in den till blödtörstiga zombier.
Sexton år senare beger sig Zeke, sonen till den man som uppfann Boneshaker, in i den förbjudna staden. Han söker information om sin far och sin egen bakgrund. När hans mor Briar upptäckt att sonen försvunnit följer hon efter. Men staden är dödlig även för de som är vana vid dess faror, så hur ska en vanlig tonåring överleva tillräckligt länge för att bli återfunnen av sin mor?

”Boneshaker” är första delen i Cherie Priests steampunkbokserie ”The Clockwork Century”. I höst kommer den sjätte boken i serien ut.

Priest kan konsten att skriva spännande och underhållande, utan att hänfalla till cliffhangers och hetsiga tresidorskapitel à la deckare. Trots att steampunkinslagen spelar så stor roll för berättelsen så känns det aldrig som att världsbyggandet tar över på bekostnad av intrigen. Och zombierna är väl beskrivna. Speciellt när de bara kan anas i den giftiga dimma som täcker downtown Seattle. Skrapande ljud och hasanden och så mitt i dimman en grupp människor som försöker smyga fram utan att väcka hordens uppmärksamhet …

”Boneshaker” är helt enkelt underhållning från första sidan till sista och jag blir mycket sugen på att läsa vidare i ”The Clockwork Century”. Någon som vet om resten av böckerna håller samma höga klass som denna inledande bok?

Cherie Priest – Boneshaker (Tor, 2009)

Tidlöst

SPOILERVARNING för de som inte läst de fyra första delarna av The Parasol Protectorate!

”Timeless” är den femte och sista delen av Gail Carrigers bokserie The Parasol Protectorate – en viktoriansk urban fantasy med vampyrer, varulvar och diverse steampunkiga inslag. Äntligen har Alexias dotter fötts och Lord och Lady Maccon har fått lite lugn och ro. Eller åtminstone så mycket lugn och ro som det är möjligt att få med en dotter som besitter förmågan att förvandlas till en minivampyr eller en liten varulvsunge när det är som minst lämpligt. Inte blir det enklare när hela familjen beger sig till Egypten för att få svar på frågor som kan komma att påverka alla övernaturliga varelser – och de själlösa därtill.

Jag var en smula orolig innan jag började läsa ”Timeless” om Carriger verkligen skulle få ihop alla trådar och intriger så att bokserien verkligen skulle kännas avslutad. Många författare misslyckas tyvärr på den punkten. Inte Carriger dock. ”Timeless” känns som en värdig avslutning på en mycket charmig bokserie i precis lagom många delar. Vi får svar på många frågor, men långt ifrån alla. Vi får ett avslut samtidigt som vissa mysterier lämnas intakta. En bra balans.

Om det är något jag är en aning missnöjd med så är det följande (SPOILERS följer! Markera texten om du vill läsa):
Att Conall överlever, mot alla odds, ett fall från en luftballong (!). Visst, jag är medveten om att de här böckerna skulle kunna kallas paranormal romance och därmed nästan kräver ett lyckligt slut. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite synd. Det hade blivit en underbart bitterljuvt slut om han dött medan Alexia och hans dotter överlevt.

Jag erkänner villigt att det känns lite tråkigt att nu ha läst alla böckerna i bokserien. Men som tur är så behöver jag bara vänta ett drygt halvår på nästa Carriger-bok. Då kommer nämligen första delen ut i hennes nya YA-bokserie Finishing School, ”Etiquette & Espionage”, som ska utspela sig tjugofem år tidigare i samma universum som the Parasol Protectorate.

Gail Carriger – Timeless (Orbit, 2012)

Inte det minsta hjärtlöst

(SPOILERVARNING för alla som inte har läst de första tre delarna i The Parasol Protectorate)

Lady Alexia Maccon née Tarabotti är tillbaka! Och hon är synnerligen höggravid. Inte för att det hindrar själlösa Alexia från att hamna i trubbel igen, även om hon den här gången faktiskt gör sitt bästa för att faktiskt lösa problem istället för att ständigt skapa nya. Det börjar med att ett spöke varnar henne för ett kommande övernaturligt mordförsök på drottningen, något som Alexia ger sig på att försöka förhindra. Men som vanligt visar det sig vara lättare sagt än gjort.

”Heartless” är den fjärde och näst sista delen i Gail Carrigers steampunkiga viktorianska urban fantasy-böcker med Alexia i huvudrollen. Det märks att Carriger börjar knyta ihop trådarna nu – på ett bra sätt. ”Heartless” känns mer fokuserad än de två föregående böckerna och trots att bokserien i sig tidvis kan kännas lite lätt fånig så känns den här boken lite mer seriös. Karaktärer som Ivy och Felicity, som hittills har känts ganska lättviktiga, får visa upp nya sidor. Och andra karaktärer visar sig dölja hemligheter som pekar mot en mycket intressant upplösning.

Jag uppskattar dessutom att Lord Akeldama får ordentligt utrymme att breda ut sig på igen. Denne fabulösa dandyvampyr är en av de största behållningarna med att läsa Carrigers böcker och förtjänar mer än bara en futtig liten biroll. Det ska bli mycket underhållande att se hur Akeldama kommer att hantera den nya riktning hans liv (eller snarare o-liv) kommer att ta i den sista boken.

”Heartless” är, precis som de tidigare böckerna i bokserien, skamlöst underhållande. Inte direkt oförglömliga böcker, men roliga och charmiga. Det känns faktiskt ganska skönt att jag bara har en bok kvar i serien att läsa, ”Timeless”. Med tanke på den gradvisa försämring som Sookie-böckerna har genomgått så tänker jag att det är bättre att låta The Parasol Protectorate-böckerna sluta med flaggan i topp.

Gail Carriger – Heartless (Orbit, 2011)

Luftskeppsfärder och varulvsintriger

Jag börjar i sedvanlig ordning med en liten spoilervarning för den som ännu inte har läst ”Soulless”, den första delen i Gail Carrigers bokserie.

I ”Changeless” beger sig vår orädda hjältinna ut på luftskeppsfärd. Målet för resan är Skottland, dit hennes make försvunnit för att ta itu med några interna varulvsproblem. Alexia bestämmer sig för att följa efter, men resan kompliceras ordentligt av att hon får ett helt följe av mer eller mindre välkomna resekamrater. Däribland en av hennes bortskämda halvsystrar och en intressant nya bekantskap. Väl på plats visar det sig att varulvsproblemet är av långt större och farligare dimensioner än någon kunnat ana. Och givetvis befinner sig Alexia återigen i livsfara.

”Changeless” är precis som den första delen i The Parasol Protectorate oerhört underhållande. Carrigers torra humor passar den viktorianska miljön som handen i handsken, och trots att böckerna har en tendens att kunna bli en smula fåniga så kan jag ändå inte låta bli att dras med. De är helt enkelt för charmiga för att jag ska låt mig hindras av detaljer.
Jämfört med den första boken så får steampunkinslagen mer utrymme här. Den långdragna luftskeppsfärden är bara ett exempel. Alexias älskade parasoll har också fått en teknologisk makeover tack vare den nya karaktären Madame Lefoux som inte bara går omkring iförd manskläder, utan också en uppfinnare av det mer innovativa slaget.

Något jag irriterar mig på när jag läste ”Changeless” var att den tidigare så skärpta Alexia plötsligt fattar ganska trögt. Det tog bara några kapitel för mig att lista ut hur allt hängde ihop, medan vår kära protagonist klampar vidare i en hel bok utan minsta ledtråd till varför mystiska saker sker och varför hennes liv återigen är i fara. Inte så att det förstörde läsningen i sig, men jag hade välkomnat någon mer oväntat vändning i ploten på slutet istället för ”avslöjanden” av sådant jag insåg flera hundra sidor tidigare.

Jag måste också uttrycka min besvikelse över att Lord Akeldamas roll är så liten i den här boken. Den dekadente dandyvampyren hör till mina absoluta favoriter och jag hoppas att han får större utrymme att flärdfullt breda ut sig på i kommande böcker. Med tanke på att nästa bok redan ligger här hemma och väntar på mig så lär det inte dröja länge innan jag återigen beger mig tillbaka till Carrigers övernaturliga, steampunkiga och charmiga London.

Gail Carriger – Changeless (Orbit, 2010)

Viktorianska varulvar & vampyrer

Alexia Tarabotti är född utan själ. Åtminstone är det så det kallas, hennes förmåga att kunna nollställa deras egna krafter. Hon är dessutom både ogift och obekväm, ett ständigt problem för sin socialt ängliga familj. När Alexia råkar ta död på en vampyr som attackerar henne så hamnar hon mitt i en utredning ledd av den aggressive och stilige lord Maccon. Alexias liv är i fara, men det verkar som att faran är större än någon hade kunnat tro.

Gail Carrigers ”Soulless” är en steampunkig, viktoriansk urban fantasy som doftar både Jane Austen och Charlaine Harris. I Alexia Tarabottis sällskap har man som läsare inte tråkigt en sekund, även om det ibland kan slå över och bli lite fånigt. Fast jag tycker att Carriger håller sig borta från skämskuddeträsket, mycket genom sitt torra och humoristiska språk. Hon har en välbehövlig distans till sin egen text, en distans som gör det lättare för läsaren att följa med i svängarna.

Alexia själv är uppfriskande framfusig och envis. Jag brukar vanligtvis ha svårt för karaktärer som går runt och klankar ner på sitt utseende precis hela tiden, men i det här fallet så fungerar det. Dels för att utseendet för en välbeställd kvinna under denna tidsperiod var så otroligt viktigt (då det avgjorde hennes chanser för äktenskap), men också för att det i Carrigers London är vampyrerna som satt skönhetsidealen. Följaktligen anses Alexia vara ful då hon inte är blek som ett lik, eller ja, en vampyr då. Jag uppskattar dessutom att Alexia är en mycket självständig och stark kvinna fullt kapabel att klara sig själv, så länge hon har med sig sitt parasoll som tillhygge.

Storymässigt så tycker jag att ”Soulless” fungerar bra. Det är en lagom balans av action, tedrickande och Alexias uppenbara problem med sociala konventioner och sin ganska förskräckliga familj. Möjligtvis höjdes det något ögonbryn eller två när det kom till kärleksförvecklingarna, då de kändes väldigt avancerade med tanke på tidsperioden. Mer Sookie Stackhouse än Jane Eyre, om man säger så. Men kanske har jag blivit härdad efter att ha läst lite för många vampyrromaner, för jag kände inte behovet av någon skämskudde här heller.

”Soulless” är kanske ingen oförglömlig roman, men det är en riktigt underhållande bok. Perfekt för den som gillar Patricia Briggs Mercy Thompson-böcker, tänker jag. För den som föredrar att läsa på svenska så kommer denna första bok i serien om Alexia Tarabotti ut på svenska hos Styxx Fantasy i vår.

Gail Carriger – Soulless (Orbit, 2009)