spöken

Läsa Hcg: två spökhistorier och en trofast hund

flickanpåtavlanI den första omgången Hcg-böcker jag läst ingår två spökhistorier och en berättelse om en mycket trofast japansk hund. Jag hade egentligen tänkt att jag skulle försöka läsa ganska brett inom den här ålderskategorin, men det visade sig rätt snart att det var alldeles för svårt att motstå böckerna med skräckinslag.

”Flickan på tavlan” är Rebecka Åhlunds debutroman. Det är en bok som är lika delar klassisk spökhistoria och socialrealism, en kombination som fungerar oväntat väl. Det handlar om Ella, vars föräldrar köper ett slitet torp på landet. Ella tvingas följa med dit om helgerna, istället för att umgås med sina vänner och den lite mystiske Dylan som hon just lära känna. Ella trivs inte i torpet. Märkliga saker börjar hända när familjen är där om helgerna och Ella känner sig iakttagen av flickan på tavlan i hennes rum. Det är så att hon nästan får känslan av att flickan vill säga henne något.

”Flickan på tavlan” är en riktigt spännande bok som man läser ut i ett litet nafs. Mycket av spänningen ligger inte, som man skulle kunna tro, i själva spökhistorien utan i den försiktigt framväxande tilliten mellan Ella och Dylan. Vad är det han döljer? Och vad har hans situation för koppling till vad som händer i torpet?
Jag gillar också hur Åhlund beskriver de rätt så komplicerade vänskapsrelationer Ella har med sina bästisar och sina träningskompisar. Hur lätt det är att glida ifrån varandra om balansen på något sätt rubbas, utan att man för den delen säger upp bekantskapen helt.

Rebecka Åhlund – Flickan på tavlan (Rabén & Sjögren, 2013)

sorgfjärilÄven i Ingelin Angerborns ”Sorgfjäril” förekommer det ett hemsökt hus på landet. Alice flyttar under protest dit med sin familj, och hon känner det som att hon hamnat vid civilisationens slut. Från första början är det tydligt att något inte står rätt till i huset. Telefonerna lägger av och internetuppkopplingen strular konstant. Hur är det tänkt att Alice ska kunna hålla kontakt med sin pojkvän och sina vänner när hon inte ens kan använda sin webbkamera ordentligt?
När Alices lillebror börjar se saker som inte existerar börjar hon bli riktigt orolig. Det finns en närvaro i huset och det är Alices uppgift att ta reda på vad den vill.

Ingelin Angerborns spökhistorier är oerhört populära på biblioteket. Jag förstår varför, det här är en mycket spännande mysryslig spökhistoria med lagom läskiga skräckinslag. Angerborn beskriver familjedynamiken mycket bra, inte minst hur den motsträvigt tjuriga Alice har så bra hand om sin lillebror.

Ingelin Angerborn – Sorgfjäril (Rabén & Sjögren, 2010)

hachikoLesléa Newmans ”Hachiko väntar” är en bok baserad på en sann historia. Det handlar om hunden Hachi som varje dag följer med sin husse, professor Ueno, till tågstationen i Shibuya. Varje eftermiddag kommer Hachi tillbaka till stationen för att möta sin husse igen. När professorn avlider hastigt så ger inte Hachi upp hoppet. Varje dag kommer han till stationen för att vänta. Och ju längre hunden väntar desto mer berömd blir han när japanska tidningar börjar skriva om honom och hans lojalitet mot sin döde husse.

Jag är lite kluven i min inställning till den här boken. Jag tror att det kan vara en fantastisk introduktion för en lärare eller förälder som vill introducera japansk kultur för sitt barn. Den innehåller en mängd olika japanska ord och en liten ordlista i slutet, och den förklarar även vissa typiskt japanska kulturella aspekter.
Men jag kan tycka att det är lite synd att berättelsen dramatiserats så mycket. Författaren har lagt till en liten pojke, som hjälper till att ta hand om Hachi när hans husse dött. Det känns onödigt. Inte bara för att berättelsen räcker bra i sig, utan också för att tilläggen gör boken ganska sentimental.

(Tillägg: Givetvis klappade jag på Hachiko-statyn som står utanför Shibuya-stationen när jag var i Tokyo förra året. Statyn är helt blanksliten på flera ställen eftersom det är så många som gör det.)

Lesléa Newman – Hachiko väntar (Isaberg förlag, 2012)

Annonser

Seriesöndag: Spöket på Hotell Vega

hotellvegaDennis Gustafssons ”Spöket på Hotell Vega” är det andra albumet (eller tredje, beroende lite på hur man räknar) om Viktor Kasparsson och det första jag har läst av serieskaparen.
Det är en stämningsfull blandning av spökhistoria och klassiskt pusseldeckarmysterium, där Viktor Kasparsson blir anställd för att ta reda på vad det egentligen är som försiggår på Hotell Vega. Spökerierna hindrar nämligen den nuvarande ägaren från att kunna sälja till ett vettigt pris. Givetvis visar det sig att sanningen är komplicerad och att det krävs en hel del för att Herr Kasparsson ska kunna lösa gåtan.

”Spöket på Hotell Vega” är oerhört vältecknad. Miljöerna är fantastiska och omsorgen om detaljer stor, inte minst när de gäller de olika karaktärernas klädsel och ansiktsuttryck. Handlingen är bitvis en aning kryptisk, inte minst slutet, men jag tycker att den fungerar. Skräckberättelser tjänar faktiskt på att inte alltid vara helt övertydliga.

”Spöket på Hotell Vega är helt enkelt en mycket välgjord liten spökhistoria som gör mig mycket sugen på att läsa Gustafssons andra album. Inte minst ”Blodsband”, ett helt nyutkommet album som är en fristående fortsättning på denna berättelse.

Dennis Gustafsson – Viktor Kasparsson: Spöket på Hotell Vega (Albumförlaget, 2012)

I skogen kan ingen höra dig skrika

barnkoloninJoels familj har flyttat ut till landet, till ett vandrarhem som är en före detta barnkoloni. Flytten är inte helt smärtfri. Storasyster Agnes surar för att hon fått så långt till kompisarna, föräldrarna är hela tiden upptagna med sitt renoverande och Joel känner sig lite bortglömd. Dessutom är det något konstigt med vandrarhemmet. Joel hör barngråt som ingen annan tycks höra och han träffar dessutom på en märklig man som utger sig för att jobba på vandrarhemmet. Bara det att ingen annan har hört talas om eller ens sett honom. Vilka hemligheter ruvar egentligen den gamla barnkolonin på?

Kerstin Lundberg Hahns ”Barnkolonin” är en skräckbok för yngre tonåren. Själv älskade jag den här typen av böcker när jag var preteen (det vill säga några år yngre än rekommenderad ålder för boken). Lagom läskiga böcker, med ett spännande mysterium att fundera över och stort fokus på familjerelationer och känslor.

Balansen är bra mellan vardagligt familjeumgänge och skräckscener. Jag gillar särskilt hur relationen mellan Joel och hans syster beskrivs, det där ständiga smågnabbandet som kännetecknar väldigt många syskonrelationer i den åldern.

Även skräckscenerna tycker jag håller hög klass. Lundberg Hahn har förstått den viktigaste regeln när det gäller att skriva skräck: att subtilitet alltid är läskigare än specialeffektbonanza. Och att det läskigaste av allt är att inte veta om det som händer är på riktigt eller om det är ett tecken på begynnande galenskap.

Kerstin Lundberg Hahn – Barnkolonin (Rabén & Sjögren, 2013)

Babybird

FågelbarnChristin Ljungqvist är författaren som förra året slog knockout på läsarna med debuten ”Kaninhjärta”. En bok som hade allt; spännande handling, mångfacetterade karaktärer, gedigna miljöer och framför allt ett fantastiskt språk. Nu är Ljungqvist aktuell med sin andra bok ”Fågelbarn”, där en av sidokaraktärerna från debutromanen spelar huvudrollen. Precis som i debuten rör sig romanen någonstans i gränslandet mellan realism och fantastik, mellan ungdom och vuxen. Och precis som debuten är det är riktigt, riktigt bra bok.

Hannas familj är trasig. En gång hade hon två äldre bröder, Samuel och Jens, men nu är de båda borta och Hanna är ensam kvar med två föräldrar som inte kan hantera situationen. Samtidigt är hon på väg att gå ut gymnasiet och ge sig ut i vuxenvärlden. Inte blir saker lättare av att Hanna fortfarande kan se och höra sina bröder. Hon är nämligen synsk och har varit det sedan hon var liten, trots att hennes föräldrar avfärdat förmågan som vild fantasi och förbjudit henne att använda den. Inte för att det har gjort någon skillnad. Hanna kan se Jens, kan känna hans närhet, och hon är rädd. Vad är det egentligen han vill?

Jag vill egentligen inte berätta alltför mycket om handlingen i ”Fågelbarn”. Romanintrigen är nämligen mycket välkonstruerad, med ständiga tillbakablickar där familjens mörka historia framträder tydligare och tydligare. Det är en skickligt konstruerad intrig som inte känns det minsta konstruerad i ordets dåliga bemärkelse. Ljungqvist har stenkoll på sin historia, vad hon vill berätta och hur. Jag får JCO-vibbar av Hannas dysfunktionella familj, vilket i min bok är en stor komplimang.

Precis som i ”Kaninhjärta” är balansen utmärkt mellan realistiska och mer övernaturliga inslag. Hannas mediala förmågor beskrivs som en fysisk sensation, på ett sätt som jag tror gör det lätt att ta till sig för den som vanligtvis inte gillar att läsa om spöken och andar (dit hör givetvis inte jag). Det känns trovärdigt, helt enkelt. Och det bidrar till att göra boken nästan omöjlig att lägga ifrån sig. Att boken vänder sig till ”unga vuxna” hoppas jag inte är något som avskräcker presumtiva läsare, för den här boken passar utmärkt även för oss vuxna som inte är fullt så unga längre.

Jag kan inte annat än att bli imponerad av Christin Ljungqvist. Hon visar med ”Fågelbarn” att hon är en av Sveriges mest talangfulla nya författare

Christin Ljungqvist – Fågelbarn (Gilla böcker, 2013)

Stories within stories

peaceGene Wolfes ”Peace” från 1975 är en roman som egentligen är helt omöjlig att recensera. Vad jag än skriver så känns det som att jag inte kommer att kunna göra den rättvisa, eller avslöja allt för mycket, eller kanske både och. Enklast vore förstås att inte skriva något alls om boken, men eftersom jag tyckte väldigt mycket om den så vore det synd. Alltså blir det här ändå något slags ganska ofullständig recension. Ni är varnade.

”Peace” handlar om Alden Weers liv. Eller hur han minns sitt liv. En äldre strokedrabbad man, som går vilse i sitt eget hus fullt av mystiska rum han inte minns att han någonsin byggt eller inrett eller ens sett förut. Som berättar om sitt liv, associerar, återberättar historier inuti historier som han en gång har hört.
Låter det krångligt? Det är det.
Det är också oerhört bra.
Weer är den ultimata opålitlige berättaren. Ni vet nog hur mycket jag gillar greppet med opålitliga författare vid det här laget, men det är sällan det är så väl genomfört som i den här boken. Det är Weers minnen som utgör grunden för romanen, men hur mycket av dem är egentligen sanna? Vad har hänt och hur hänger allt egentligen ihop? Vad är verkligen, vad är dröm och var i tiden befinner vi oss egentligen? ”Peace” ställer många frågor, men svaren är få och inte alltid särskilt lätta att tolka.

Några av de historier som Weer återberättar är spökhistorier. Andra är mysterier, myter, märkliga anekdoter. Ibland avbryter han historien mitt i, för att hänvisa till slutet (som han aldrig berättade) flera kapitel senare.
Den associativa berättarstrukturen är ofta frustrerande. Den stretar emot och tar oväntade omvägar, slutar och börjar vid helt oväntade tillfällen. Det är en utmaning att läsa, men samtidigt är det oerhört välkonstruerat.

Första gången jag hörde talas om Gene Wolfe var i samband med Neil Gaiman. Jag ser likheterna, särskilt när det gäller ”stories within stories”, även om det här känns mer avancerat än någonting Gaiman någonsin har skrivit.
Min utgåva av ”Peace” är en del i Gollanczs serie Fantasy Masterworks. Jag vet inte om jag själv skulle kalla det här fantasy eller om jag snarare skulle luta åt skräck. Den som är lagd åt det hållet kanske istället skulle vilja kategorisera det här som ett mordmysterium, eller en roman om en traumatisk barndom. Själv skulle jag nog helst strunta helt i att kategorisera boken alls och istället bara rekommendera den till alla som inte räds ganska svårläst, men extremt välskriven litteratur. Själv känner jag att jag vill läsa om boken snarast, för jag misstänker att en läsning inte är ens i närheten tillräckligt för att kunna förstå boken.

Gene Wolfe – Peace (Gollancz, 2002)

Seriesöndag: Hungerhuset

imagesSystrarna Elsa och Fredrike har flyttat till ett fosterhem efter att deras mamma dött. De vantrivs i det nya hemmet, och trots fosterföräldrarnas förmaningar går de ut i skogen och undersöker ett övergivet hus som enligt ryktet ska vara hemsökt. De vet inte att huset har väntat på dem. Att det har en hunger som måste mättas och en plan för hur det ska gå till.

”Hungerhuset” är en spökhistoria i serieform av Loka Kanarp och C-M Edenborg. Den börjar som en ganska realistisk och vardagsnära historia om två systrars vänskap och sorgen efter sin mor. Men när Hungerhuset självt blandar sig i deras liv så tar hela berättelsen en mörkare vändning. Storasyster Elsa försvinner ner i ett hål i husets golv och när hon kommer tillbaka är hon … annorlunda. Grymmare.

hungerJag tycker att Loka Kanarps tecknarstil verkligen kommer till sin rätt i den här boken. Hon jobbar mycket med kontraster och de ganska avskalade teckningarna passar verkligen den här dunkla spökhistorien. Vad gäller storyn blev jag lite besviken på slutet, men jag tyckte att den höll hög klass fram tills dess. Inte minst gillar jag de passager där huset själv får komma till tals och berätta om den där hungern som är så svår att mätta.

Loka Kanarp & C-M Edenborg – Hungerhuset (Kolik förlag, 2011)

Deckarskräck. Skräckdeckare. Skreckare?

tistelblomman”Tistelblomman” är den tredje skräckdeckarboken (skreckaren?) om Maja Grå, Amanda Hellbergs synska protagonist. Jag läste ”Döden på en blek häst” med EMK för ungefär två år sen och blev inte särskilt imponerad. Tråkiga deckarinslag och omotiverat många engelska uttryck instoppade i texten, tyckte jag då, även om jag gillade själva skräckinslagen.

”Tistelblomman” är namnet på det förfallna hus, beläget i Skottland, som Maja flyttar in i tillsammans med Jack. Det visar sig snabbt att huset sägs vara hemsökt och att lokalbefolkningen helst undviker det. Maja oroar sig för att hon än en gång ska dras in ett mysterium ur det förflutna, särskilt eftersom hon inte har berättat för Jack om sin förmåga. Hon börjar tvivla, något som visar sig vara mycket farligt.

Jag märkte när jag läste ”Tistelblomman” att jag fortfarande har ganska svårt för Maja Grå. Hon är inte lika mycket grå mus som hon var i förra boken, men jag kan fortfarande störa mig något oerhört på hennes ständiga nojande, velande och dåliga självförtroende. Jack tyckte jag var en skitstövel redan i förra boken, och den saken har inte ändrats.
Språkligt tycker jag att ”Tistelblomman” håller mycket högre kvalitet än ”Döden på en blek häst”. Det är mycket färre irriternde engelska meningar inklämda i dialogerna och Hellberg har hållit nere den språkliga svulstigheten en smula. Det känns mer välbalanserat, något som framför allt visar sig i miljöbeskrivningarna.

Deckarinslagen är även mindre dominerande i den här boken, som tur är. Men jag såg tydliga tecken på att deckarinslagen kommer att återvända i kommande böcker om Maja Grå, vilket kommer få mig att hålla mig borta från dem. För är det något som effektivt tar död på en spännande spökhistoria så är det är prosaisk deckarvändning – något som Hellberg verkar ha en fäbless för.

Även om ”Tistelblomman” var avsevärt mycket bättre än ”Döden på blek häst”, så är jag tveksam till om jag kommer att läsa fler böcker om Maja Grå. Jag bryr mig helt enkelt inte om karaktären tillräckligt mycket för att orka med att läsa om henne som något slags medium i polisens tjänst.
Dock fick läsningen av den här boken mig att äntligen ta tag i att läsa ”Styggelsen”, den första boken om Maja Grå. Håll utkik efter kommande recension i en blogg nära dig!

Amanda Hellberg – Tistelblomman (Månpocket, 2012)

Seriesöndag: Anya’s Ghost

Anya är en ganska missnöjd tonårstjej. Hon tycker att hon väger för mycket, att hennes familj och ryska påbrå är pinsamma och att privatskolan hon går i är i stort sett värdelös. Men saker och ting verkar vända när hon ramlar ner i en gammal brunn och finner en ny vän i form av ett spöke. Om det bara inte vore för att spöket ville bestämma så mycket över Anyas liv …

Vera Brosgols ”Anya’s Ghost” är en rolig, småläskig och framför allt charmig coming of age-historia. Det är omöjligt att inte sympatisera med den tvära Anya. Hon slits mellan att försöka passa in och göra revolt mot konformiteen i skolan, och det är en kamp som Brosgol skildrar väldigt väl. Även Anyas familj skildras med stor värme även om jag förstår exakt vad det är som gör att Anya finner den så pinsam (och vilken tonåring skäms inte någon gång över sin familj?).

Spöket Emily är, föga förvånande, den som får stå för den läskiga biten. Men det här är ingen traditionell spökhistoria och Emily är inget traditionellt spöke. Men på ett sätt gör hennes mänsklighet henne faktiskt mer skrämmande. Och mer sorglig.

”Anya’s Ghost” är Brosgols debutbok. Hon har skapat serier sedan tonåren och jobbat en hel del med animation, bl.a som story board artist för ”Coraline”. Förhoppningsvis kommer vi att få läsa fler serieromaner av henne i framtiden, för ”Anya’s Ghost” är en riktigt imponerande debut.

Vera Brosgol – Anya’s Ghost (First second, 2011)

Seriesöndag: Alena

Alena trivs inte i den snobbiga internatskolan där hon tvingas gå. Hon mobbas av de populära tjejerna i lacrosselaget och tycks inte passa in alls. Kuratorn lägger sig i hela tiden och försöker få Alena att prata om Josefin, hennes bästa vän som dog för ett år sen. Saken är bara den att den döda Josefin inte lämnar sin bästis i fred – och att hon dessutom gör allt för att få Alena att slå tillbaka mot mobbarna.

Kim W. Andersson slog igenom med serien ”Love Hurts”, som bl.a gick i tidningen Nemi innan den kom ut i albumformat. De underhållande och ibland ganska makabra historierna i kombination med Anderssons snygga tecknarstil gjorde albumet till en fröjd att läsa. I ”Alena” tar Andersson konceptet skräckromantiska historier med en twist och utvecklar det. Han får chansen att gå mer på djupet, något som är både bra och dåligt.

Både Alena och Josefin är intressanta karaktärer, men tyvärr känns flera av bikaraktärerna ganska platta. Lacrossetjejen Filippa inte minst. Hon är en typisk ”snygg, elak, mobbande blondin” av den typen man har stött på i varenda high school-rulle sen 1980-talet (och det är svårt att inte jämföra henne med den betydligt mer nyanserade Ida i ”Cirkeln” och ”Eld”).

Tecknarstilen är som vanligt oklanderlig. Jag tycker att Andersson är som allra bäst i de mer blodiga delarna. Han har förmågan att få splatter att bli vackert och jag kommer på mig själv med att hoppas på extra blodiga scener bara därför.

Jag är också mycket förtjust i twisten på slutet. Den vill jag inte berätta mer om än så, men jag rekommenderar ”Alena” till alla som gillar splattriga skräckhistorier i internatmiljö. Ja, det förekommer skoluniformer. Dränkta i blod. Enough said.

Kim W. Andersson – Alena (Kolik förlag, 2011)

Stämningsfull polarskräck

Jack är missnöjd med sitt liv i London. Han är fattig, isolerad och uttråkad, fast i ett jobb utan framtidsutsikter. När han får chansen att följa med på en polarexpedition tvekar han inte länge innan han bestämmer sig. Men resan till Spetsbergen kantas av olyckor. Deltagarna skadas och blir sjuka och till råga på allt verkar det som att de inte är ensamma i den arktiska natten.

Michelle Pavers ”Evig natt” är en tät och krypande polarskräckroman. Paver är mest känd för sina ungdomsböcker, men visar med den här boken att hon även behärskar skräckgenren mycket väl. Hon är skicklig på att bygga upp stämningar och dagboksformatet gör Jack till en lagom opålitlig berättare. Är det verkligen någonting som går omkring i mörkret eller är det bara Jacks fantasi som gått i spinn?

Jag gillar hur relationen mellan Jack och hundarna byggs upp. Till en början avskyr han dem och håller sig ständigt på sin kant. Men ju tätare mörkret lägger sig desto mer tyr sig jack till hundarna, som blir ett slags livlina för honom när ensamheten börjar bli outhärdlig.
Även de andra relationerna är väl skildrade. Banden som formas mellan medlemmarna i expeditionen är starka, men inte alltid helt okomplicerade.

”Evig natt” är ett läsmåste för alla som skräms och lockas av det arktiska mörkret och som uppskattar välskriven polarskräck. Den är inte lika bra som Dan Simmons mästerliga ”The Terror” – men handen på hjärtat, hur många skräckromaner är ens i närheten av den? ”Evig natt” kommer i alla fall bra nära.

Michelle Paver – Evig natt (Månpocket, 2012)