sorg

Något av en besvikelse

exploderarHazel är 16 år och har cancer i sköldkörteln. På ett stödmöte med andra cancerdrabbade ungdomar träffar hon Augustus, som tidigare har haft bencancer men som tillfrisknat. Känslor uppstår, vilket inte är helt okomplicerat för två unga personer som levt med döden så länge.

John Greens ”Förr eller senare exploderar jag” är en sådan där bok som jag har hört hur länge som helst att jag bara MÅSTE läsa. Och jag vet inte, kanske är det den svenska översättningen som inte håller måttet. Kanske var det hajpen som blev boken övermäktig. Jag hade förväntat mig himlastormande litterär förälskelse och så slutade det med ganska ljumma känslor från mitt håll.

När jag skulle beskriva för en kompis varför jag inte föll för den här boken så frågade jag henne följande: Om en kille går runt med en cigg i mungipan som han aldrig tänder, utan bara använder som en metafor, skulle du då tycka att han var 1. oemotståndligt charmig eller 2. en pretentiös douchebag?
Om hon hade svarat 1 hade hon förmodligen älskat boken lika mycket som de flesta verkar göra. Men både hon och jag svarade tveklöst alternativ nummer två. Och det är någonstans där problemet ligger för mig. Jag blir inte charmad av Augustus Waters. Jag tycker att han för det mesta är ganska jobbig. Och vad än värre är, så tycker jag att Hazel är tråkig. Vi får aldrig riktigt lära känna henne. Det enda vi får veta att hon gillar att läsa. När det väl dyker upp någon åsikt från henne så är det inte direkt grejer som gör mig så positivt inställd. Som när hon beskriver hur obehagligt det är när fula killar stirrar på henne (men Augustis är så himla DRÖMMIG, så då har hon tydligen inga invändningar). Eller när hon kallar V för Vendetta för ”killfilm” i betydelsen ”helt ointressant för tjejer gillar ju bara tjejfilm”. Suck.

Jag gillar vissa delar i boken. Som när Hazel och Augustus åker till Amsterdam för att träffa hennes favoritförfattare, och han inte alls är som de förväntat sig. Det är rätt uppfriskande.
Men som helhet så blir jag inte alls så gripen av den här boken som de flesta andra verkar ha blivit. Det kan ha med översättningen att göra. Det känns som att dialogen är en väldigt viktig del av den här bokens popularitet, och den översatta dialogen känns inte helt klockren.

”Förr eller senare exploderar jag” var för mig något av en besvikelse. En okej bok, men absolut inte så bra som jag förväntat mig. Inget som hamnar på årsbästalistan om jag säger så.

John Green – Förr eller senare exploderar jag (Månpocket, 2013)

Älskade höst

IMG_20130918_131544
Det är inte direkt någon hemligheten att jag älskar hösten. Färgerna, den klara luften, höstutgivningen av böcker, att det äntligen är tillräckligt svalt för att ha på sig vettiga kläder igen, svampesäsongen, höstmodet och det faktum att de flesta bra tv-serier drar igång igen.

IMG_20131001_140724
Förra hösten var för mig mest ett svart hål av oro och sorg. Jag var lite orolig för att en del av den sorgen skulle ha färgat av sig på hösten som årstid, att det skulle kännas tungt när löven började ändra färg. Men det är nästan tvärtom. Jag tror att jag är gladare den här hösten än jag varit under hela det senaste året.

IMG_20131006_163721
Min enda invändning mot den här hösten är att jag jobbar så mycket att jag inte riktigt hinner läsa. Jag vill begrava mig i akaporr och skräck och läsning inför Swecon 2013, men istället hinner jag knappt med att hålla undan recexhögen.
Men Donna Tartts kommande – och otroligt efterlängtade – roman ”The Goldfinch” ska jag i alla fall se till att hinna med, vad som än händer. Inte långt kvar nu.

Vad läser ni i höst?

Sorgebok

änkansbokDet verkar som att det vilar något slags förbannelse över Joyce Carol Oates ”Änkans bok”. Fiktiviter-Helena drabbades av lunginflammation när hon läste boken förra hösten och Dark Places-Helenas dotter råkade ut för samma sak. Och lunginflammation är alltså det som drabbade Joyce Carol Oates make Raymond Smith och som ledde till hans död. Och som denna bok handlar om.

Själv skrev jag ett inlägg för några veckor sen om att jag inte riktigt kunde bestämma mig för om det var en väldigt bra eller en väldigt dålig tidpunkt för mig att läsa ”Änkans bok”. Nej, jag har inte lunginflammation. Men det var upprepade lunginflammationer till följd av en stroke som min pappa dog av för några månader sen. Och att läsa vissa passager i den här boken – som när Joyce sitter och krampaktigt följer makens syresättningsvärden på en monitor – var nästan outhärdligt för mig. Alldeles för mycket igenkänning.
Men jag tror att det faktiskt var rätt tillfälle för mig att läsa boken, trots allt. För det finns något trösterikt att läsa om hur någon annan genomgår sorg när man själv gör det, även om den personen reagerar och hanterar sin situation på ett helt annat sätt. Som när Joyce i boken läser Joan Didions bok om sin makes död – den fantastiska ”Ett år av magiskt tänkande” – och tänker att hon inte är ensam. För övrigt läser min egen mamma Didions bok just nu. Life imitating art ännu en gång, vilket verkar vara oundvikligt när det gäller just den här boken.

Det är svårt för mig att recensera ”Änkans bok” eftersom min läsning av boken var så personlig. Särskilt de första kapitlen, som handlar om Rays sjukhusvistelse och död.
Det är lättare för mig att förhålla mig lite mer objektivt till de senare kapitlen, där Joyce försöker få ihop bitarna av sitt trasiga liv igen. Hur hon kämpar mot ”änkan” som hon har förvandlats till. Hur hon måste tvinga sig själv att äta, att arbeta, att hålla kontakten med sina vänner. Det är intressant att läsa om hur personen Joyce Smith förhåller sig till författaren ”Joyce Carol Oates”. Hur åtskilda dessa två liv är. Precis som Helena och Helena reagerade jag på att Ray tydligen aldrig läste JCOs böcker. Men samtidigt känns det inte helt ofattbart. Med tanke på hur mörka böcker JCO skriver kan jag förstå att hennes make inte ville ta del av det mörkret.

Jag vill egentligen inte jämföra den här boken med Didions två sorgeböcker, om maken och dottern, men det är svårt att inte dra paralleller. På ett litterärt plan föredrar jag Didions böcker som är mer välskrivna, bättre komponerade. Men samtidigt är det svårt att värja sig mot den där vilsenheten som JCO förmedlar, som får henne att tvivla på precis allt. Som tvingar henne att omvärdera allt i hennes liv – och i det gemensamma liv de hade.
Istället för att föredra en bok framför en annan skulle jag snarare råda: läs alla tre. Men förbered dig på en ganska tung läsning, oavsett om du slipper lunginflammation i din närhet eller ej.

Joyce Carol Oates – Änkans bok (Bonnier pocket, 2012)

Elegi


När Lucas pappa dör hamnar han i en livskris. Inte nog med att han tvingas konfronteras med motstridiga känslor kring faderns bortgång, han börjar också ifrågasätta alla beslut han någonsin har tagit och om han gjorde sitt livs misstag när han släppte sin stora ungdomskärlek. Dessutom börjar han tvivla på det enda han tidigare varit helt säker på; sina färdigheter som författare.

Lukas Moodyssons
roman ”Döden & co” påminner mig en del om Daniel Sjölins ”Världens sista roman”. Båda författarna leker med självbiografin som genre och skapar protagonister som medvetet liknar dem själva, men ändå är tydligt skapade karaktärer. Båda romanerna utgör ett slags metalitteratur.
Jag föredrar dock Moodyssons roman framför Sjölins. Jag tycker att han lyckas bättre med att skapa karaktären Lucas och göra honom levande. Inte minst är det intressant att följa med i hans desperata sökande efter mening och sammanhang, efter försoning med sin döde far.

Moodyssons bakgrund som poet är ständigt närvarande i romanen. Hans text flyter ut och tänjs till bristningsgränsen ibland, upprepar sig och bildar knutar. Men den lösa formen känns aldrig ofokuserad, tvärtom passar den berättelsen som kretsar kring minnen, känslor, skapande och sorg. Den blir som en enda lång stream of consciousness, ett enda långt sökande.

Allra bäst gillar jag de små textfragment som finns insprängda mellan kapitlen. Korta dikter, som kommentarer till romanen. De får mig att vilja läsa om alla de där diktsamlingarna av Moodysson som jag älskade så högt när jag gick i gymnasiet. För även om ”Döden & co” är ganska svajig så finns det tillfällen där texten verkligen gnistrar till – och det är de tillfällena som gör hela boken.

Lukas Moodysson Döden & co (Månpocket, 2011)

Om sorg och förlust

Ingen skriver om sorg som Joan Didion.
Hennes fantastiska ”Ett år av magiskt tänkande” handlade om sorgen efter maken John, som gick bort helt plötsligt utan förvarning. En stark skildring om dödens obegriplighet och ogreppbarhet. Hennes senaste bok, ”Blå skymning” handlar om dottern Quintanas sjukdom och död. Och även i förlängningen om författarens egen dödlighet.

Jag brukar undvika böcker som baseras på sanna händelser eller som är uttalat självbiografiska. Autencitet har för mig inget att göra med om något är självupplevt eller ej, kanske snarare tvärtom. Men trots denna aversion mot det självbiografiska så kan jag inte låta bli att falla för Didions båda böcker om hennes livs stora sorger och förluster.
Kanske har det att göra med hur hon skriver? Personligt, men aldrig sentimentalt. Vackert, men aldrig smetigt. Med knivskarpa detaljer, men utan att fastna i allt för ingående beskrivningar.

Didions berättande rör sig i ”Blå skymning” i ständiga cirklar, precis som det gör i ”Ett år av magiskt tänkande”. Hon återkommer gång på gång till de där smärtpunkterna, de hon inte kan släppa. Det är ett grepp som i en mindre kompetent författare kanske hade blivit tjatigt, men som här fungerar mycket väl. Det knyter ihop berättelsen, förankrar den i den ständigt närvarande sorgen och i det vakuum som Didion hamnar i efter familjens död.
De avsnitt jag gillar allra mest i boken är de som handlar om Quintanas adoption. Om hur den gick till, hur de tänkte och kände. All tvivel kring hennes egen modersroll och alla funderingar över om Quintana fått det bättre i en annan familj.

”Blå skymning” är lika bra som allt annat jag har läst av Joan Didion. Hon är helt enkelt en väldigt bra författare och om ni inte har läst något av henn så borde ni verkligen göra det. Börja förslagsvis med ”Ett år av magiskt tänkande”.

Joan Didion – Blå skymning (Bokförlaget Atlas, 2012)