sofia nordin

Om det ens finns en framtid

springObs! Spoilervarning för alla som inte har läst ”En sekund i taget”.

”Spring så fort du kan” är andra delen i Sofia Nordins postapokalyptiska ungdomsbokstrilogi som inleddes med ”En skeund i taget”. I den här andra boken är det Ante, den kille som Hedvig och Ella hittar i slutet på första boken, som står i fokus. När han träffar dem bor han i ett vindskydd i skogen, halvt ihjälsvulten efter att ha försökt överleva på nötter och bär. När han flyttar in på gården tillsammans med sina nya vänner känns det först som att han kommit till himlen. Men samtidigt dyker det upp nya problem. Kan han verkligen bidra med någonting till livet på gården, eller är han mest i vägen? Och är det meningen att han ska bli ihop med någon av tjejerna, när de kanske är de enda människorna som finns kvar i hela landet? Det är svårt att göra planer inför framtiden om man inte ens vet om det blir någon framtid, och Ante är långt ifrån säker på den saken.

När jag läste ”En sekund i taget” förra våren blev jag lite besviken, förmodligen för att jag hade lite för höga förväntningar. Inför denna andra bok visste jag precis vad jag skulle vänta mig; en ganska enkel, avskalad postapokalyptisk roman med relationerna i centrum. Både Ante och Hedvig (som var protagonisten i första boken) är ganska grubblande personer, som tänker och funderar mycket på saker som de inte riktigt vågar prata om. Och i båda fallen är det främst i relation till Ella som det blir problem, eftersom hon är mer utåtriktad än de båda andra. Och när de tre dessutom träffar på några nya människor så är det som upplagt för problem …

För några veckor sen var jag på ungdomsboksfrukost hos Rabén & Sjögren och lyssnade på bl.a Sofia Nordin prata om sina böcker. Hon nämnde att den tredje och avslutande boken kommer att handla om Ella, något som jag för min del ser fram emot.

Sofia Nordin – Spring så fort du kan (Rabén & Sjögren, 2014)

This is the way the world ends

ensekundThis is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper.

Sofia Nordins postapokalyptiska ungdomsroman ”En sekund i taget” får mig att tänka på de berömda sista raderna ur T.S Eliots dikt ”The Hollow Men”. Det är så odramatiskt, sättet världen går under på. En sjukdom som smittar och dödar så snabbt att ingen ens hinner reagera innan alla är döda. Alla utom Hedvig då. Hedvig, som blir kvar ensam när hennes familj och bästa kompis och lärare och grannar dör. Som flyr ut i skogen för att slippa se sin döda familj. Och som söker sig till något slags 4H-gård hon en gång besökte med skolan. En gård där det finns kor, hästar och höns som behöver henne – och som dessutom ger henne en chans att överleva på längre sikt.
Men ensamheten tynger Hedvig. Är hon den enda som har överlevt, eller finns det andra kvar där ute?

Det är svårt att läsa ”En sekund i taget” utan att tänka på ”Väggen”, Marlen Haushofers fantastiska roman från 1963. Bägge romanerna är lågmälda, med stort fokus på djurskötsel och daglig överlevnad snarare än att handla om ett postapokalyptiskt samhälle i kaos. Jämförelsen kanske är en smula orättvis mot Nordins roman, då Haushofers bok hör till en av de bästa böcker jag någonsin läst. Den är mycket mörkare, mer tröstlös på ett sätt som jag inte tror skulle fungera i en ungdomsroman.

Som vanligt skriver Nordin bra. Avskalat och enkelt, utan krusiduller eller onödig information. Men enkelheten är också ett problem. Jag har svårt att komma Hedvig in på livet, svårt att lära känna henne. Trots att det är en spännande historia så känns det som att något saknas. Det är en bra bok, men inte lika bra som jag hade hoppats att den skulle vara.

Det råder dock ingen tvekan om att Sofia Nordin hör till en av våra mest intressanta författare. Hon rör sig ledigt mellan olika genrer, mellan ungdomsböcker och vuxenböcker, och det känns som att hon alltid har något nytt att tillföra. Jag ser redan fram emot hennes nästa bok.

Sofia Nordin – En sekund i taget (Rabén & Sjögren, 2003)

Att finna sig själv

När Tildas bästa vän flyttar till andra änden av stan så känner hon sig väldigt ensam. Hon har ingen hon riktigt kan prata med, inte på riktigt. I hennes familj pratas det inte om känslor utan alla sitter ensamma bakom sina stängda dörrar och i skolan har hon ingen annan nära vän. Men så lär hon känna Jesper, som håller på med lajv. Och Tilda får inte bara en ny vän, det är som en helt ny vän öppnar sig för henne.

Sofia Nordins ungdomsroman ”Natthimmel” var Augustnominerad 2009 och är Nordins femte bok. Det är en roman om att finna sig själv, om vänskap och – självklart – om lajv.
Jag har själv aldrig varit någon lajvare, men jag har varit på medeltidsveckan flera gånger och haft många vänner som lajvat. Det märks att Sofia Nordin själv är lajvare, för hon skriver initierat och detaljerat utan att någonsin bli spekulativ (tvärtom tar hon avstånd från kvällstidningssynen på lajv som krigslekar för destuktiva ungdomar). Hon tar fasta på just det som är det finaste med lajv; friheten och delaktigheten.

Tilda är en mycket sympatisk protagonist. En flicka som är ganska tyst i skolan, men som inom sig bär på en äventyrslusta och en längtan efter att leva ut. Något hon får chansen att göra när hon dras in i lajvandet. Hon brottas hela tiden med att vilja gå sin egen väg och att passa in i skolan, att anpassa sig till de till synes godtyckliga normer som styr.

Något jag verkligen uppskattade med ”Natthimmel” är att det inte handlar om kärlek alls. I början är Tilda orolig för att ”flörtmissförstånd” ska förekomma när hon blir vän med Jesper, dvs att klasskompisarna ska tro att de är ett par eller att någon av dem är kär i den andra. De är ju bara vänner, trots att de råkar vara av olika kön. Eller bara och bara, det är ju en vänskap som blir oerhört viktig för Tilda. Det är minsann inte så bara.

”Natthimmel” är ungdomslitteratur när den är som bäst. En välskriven historia med flera bottnar om att hitta sig själv eller snarare att våga vara sig själv fullt ut, oavsett vad omgivningen tycker. Det är en fin och lite melankolisk roman som påminner en om hur komplicerade tonåren kan vara.

Sofia Nordin – Natthimmel (Rabén & sjögren, 2009)

Till skogs

Det är mycket snack om Sofia Nordin just nu. Hennes nya roman ”Gå sönder, gå hel” har hyllats ungefär till månen och tillbaks igen och hennes ungdomsböcker har blivit nominerade till flera augustpriser. Hennes roman ”Utanmyr”, som kom ut för några år sedan, har däremot inte fått så mycket uppmärksamhet. Vilket är rätt märkligt, då detta är en oerhört stämningsfull och välskriven bok.

Johanna anländer till kollektivet Utanmyr mest av en slump. Hon mötte Susanna som bjöd med henne, och hon bestämde sig för att flytta in nästan med en gång. Delvis på grund av den karismatiska Susanna, men också för att hon blir omedelbart förälskad i platsen. Lugnet, kreativiteten, enkelheten och den vänskap som utvecklas med de andra kollektivmedlemmarna får henne att stanna. Eller, vänskapen med nästan alla kollektivmedlemmarna, för där finns ju Vidar som knappt pratar och som mest blänger. Varför är han så arg på Johanna? Och vem är egentligen Sara, vars namn står inristat i den säng Johanna sover i? Johanna dras allt längre in i gemenskapen på Utanmyr samtidigt som hon börjar nysta i kollektivets mörka hemligheter.

”Utanmyr” är, precis som Therese Bohmans ”Den drunknade”, en tunn roman om man bara ser till sidoomfång, men en roman så tät att den ändå känns fullmatad. Det närmast poetiskt klingande språket passar denna lätt klaustrofobiska historia väl, och gör läsningen till ett rent nöje.
Intrigen påminner mig om Inger Edelfeldts ”Den täta elden”, en annan roman där en ung kvinna möter en karismatisk person som bjuder med henne till ett enligt beläget kollektivboende där allt inte verkar stå rätt till. Men där Edelfeldts kollektiv är en närmast sektbetonad samvaro med stark sjuttiotalsfeeling och där de flesta karaktärerna framstår som rätt så obehagliga, så verkar Nordins Utanmyr ganska mysigt. De är idealister, kollektivmedlemmarna, men de känns mer som utflyttade ekovurmande södermalmshipsters än som läskiga sektmedlemmar. De är liksom sympatiska, och trots att de tar en hel massa väldigt dumma beslut så kan man inte låta bli att ändå gilla dem alla och önska att det ska gå bra för dem.

Johanna själv är ganska vag i kanterna. Hon velar när det gäller det mesta (inte minst kärlek) och accepterar det mesta som händer utan att ifrågasätta. Jag gillar det. Hon känns äkta, en ganska förvirrad själv som finner en plats där hon äntligen känner att hon hör hemma och som tar till skygglappar av enorm storlek för att inte krossa idyllen.

”Utanmyr” är en vacker och skarp liten roman. Stort tack till Sara som vidarebefordrade ett exemplar av boken från författaren själv. Jag hoppas att den här romanen med sin vackra titel och ganska fula omslag når ut till många fler läsare, det är den verkligen värd!

Sofia Nordin – Utanmyr (Månpocket, 2006)