skriva

Synopsis

Man skulle kunna tro att det vore den enklaste sak i världen att skriva (ett väldigt koncist) synopsis över en roman man redan har påbörjat. Det är det inte. Verkligen, verkligen inte.
Under vårens kurs i Kreativt skrivande III är tanken att vi ska jobba med längre skrivprojekt. Vilket för min del innebär att jag har tänkt fortsätta med mitt redan påbörjade NaNoWriMo-projekt och se om jag kan få det att fungera. Så nu sitter jag här en lördagseftermiddag och sliter mitt hår över att jag tänkt ut en så komplicerad historia istället för att göra mig i ordning inför kvällens festligheter.
Detta med att skriva, alltså. Ingen dans på rosor.

Vad gör ni i helgen?

Samhain

Eftersom jag egentligen är lite för feg för att lägga upp skönlitterära texter i bloggen så tänker jag bara blunda och göra det. Nu. Annars kommer det aldrig bli av. Och kommentera gärna, men lova att inte såga vid fotknölarna, okej?

Den här texten är en skrivuppgift till kursen kreativt skrivande II. Uppgiften gick ut på att researcha en miljö och skapa två karaktärer som ska vistas i miljön medan de talar om en tredje, frånvarande, karaktär. Mina två karaktärer är med i mitt NaNoWriMo-projekt, även om just den här texten är lite anpassad för att kunna fungera fristående. Indrag verkar inte fungera i bloggen tyvärr, men de finns där egentligen.

Samhain
Det hade redan börjat skymma när de klev av tunnelbanan. Den fuktiga novembereftermiddagen höll på att övergå i dimmig novemberkväll, och högt uppe i hösthimlen kunde stjärnorna anas som små nålprickar av ljus i ett oändligt mörker.
”Vilken del vill du gå till?” frågade Mirja när de följde strömmen av människor mot huvudentrén.
”Det spelar ingen roll”, svarade Astrid. ”Dit där det är minst folk.”
De promenerade in bland träden, bland gravstenarna, där ljusen flämtade i sina små plastbehållare. När de gick mot de äldre delarna av kyrkogården blev ljusen allt färre, luckorna mellan dem allt större. Vid en rad gravstenar där inget ljus alls lyste stannade Astrid. Hon satte sig på huk och grävde i sin otympliga väska tills hon fick fram ett gravljus som hon försiktigt placerade framför en av gravstenarna. Hennes vitsminkade ansikte lystes upp för en sekund när hon tände ljuset innan det föll i skugga igen.
”Det är så sorgligt med alla gravar som inte har några ljus,” sa hon. ”Vissa gravar har hur många som helst, andra är bara bortglömda. Fast det värsta är nog de gravar som är helt nya och ändå inte har några ljus.”
Mirja drog ett djupt bloss på den cigarett hon tänt samtidigt som Astrid tände ljuset.
”Hur många gravljus har du egentligen med dig? Den där väskan ser tung ut.”
”Många. Jag … var skyldig Wille pengar. Och jag visste inte vad jag skulle göra av dem, efteråt. Jag tänkte ge dem till hans mamma, men … jag tror inte att hon hade tagit emot dem. Och jag ville inte behålla dem.”
”Så du köpte gravljus för pengarna?”
”Ja.”
”Det tror jag att han hade gillat.”
Astrid log då, en smal liten skugga av ett leende över hennes svartmålade läppar. Men när hon gick bortåt längs gångvägen mot nästa gravsten att placera ett ljus vid, så kunde Mirja inte låta bli att lägga märke till hur smal hon blivit. Hon hade aldrig varit särskilt storväxt, men hennes svartklädda siluett var numera så tunn att den mer såg ut att tillhöra ett magert barn än en tonåring på väg att bli vuxen.
Mirja önskade att hon visste vad hon skulle säga till Astrid, vad hon skulle kunna göra för att få henne att må bättre. Men det fanns inget att säga. Hon, som inte ens kunde hantera kaoset i sitt eget liv, var inte rätt person att skänka tröst till någon annan. Hon, som knappt kunde hålla huvudet ovanför vattenytan de flesta dagar, kunde inte rädda någon annan från att drunkna. Så istället för att säga något hjälpte hon Astrid med att fördela ljusen bland de mest bortglömd gravarna.
När de var klara hade mörkret lagt sig över kyrkogården och dimmans fukt krupit in innanför Mirjas tunna skinnjacka. Hon tände en cigarett, inte så mycket för att hon var röksugen som för att fokusera på något annat än hur mycket hon frös för en kort stund.
”Kan jag få en?”
Astrid såg så bedjande ut att Mirja inte kunde låta bli att le.
”Okej. Men bara om du lovar att inte säga något till din mamma.”
”Lovar.”
”Och du vet att du kommer att få cancer och gula tänder och skitjobbig rökhosta?”
”Jag vet. Och jag röker inte vanligtvis. Men idag … det är samhain. Känns passande, på något sätt.”
”Samhain? Är det någon annan wicca-grej som jag inte känner till?”
”Det är en keltisk högtid. Grunden för Halloween och Allhelgona. Fast Samhain var också en skördehögtid, så den handlar inte lika mycket om döden. Mer om döden och livet. Kretsloppet.”
De rökte i tystnad i någon minut och Mirja kunde se hur Astrids spända axlar slappade av, för första gången på hela dagen.
”När är begravningen?” frågade Mirja.
”Måndag om två veckor. Samma dag som hans födelsedag skulle ha varit.”
”Verkligen? Känns inte det lite … makabert?”
”Det är Willes mamma som bestämmer. Hon tyckte visst att den dagen var passande. Hon har dessutom bestämt att begravningen ska vara i kyrkan, så hon verkar inte bry sig det minsta om vad Wille själv hade velat.”
”Hon är ju hans mamma. Hon vill bara väl.”
”Vad hon vill är att kontrollera honom. Fortfarande. Inte ens när han är död kan hon lämna honom ifred.”
Astrids röst lät hård och skör, som om den var på väg att spricka vilken sekund som helst.
”Jag vet inte ens om jag ska gå på begravningen.”
”För att den är i kyrkan?”
”Inte bara. Men det känns liksom meningslöst att vara med i en ritual som jag inte tror på, som han inte trodde på, bara för att hans mamma vill det. Och det är ju ändå inte han som kommer ligga där i kyrkan. Bara ett tomt skal av någon som han brukade vara.”
Mirja betraktade den den smala figuren bredvid sig, denna barnkvinna så full av ilska och sorg. Som en spegelbild av den tonåring Mirja själv varit. Så arg på livet, på de vuxna som inget förstod. Så självtillräcklig i sitt utanförskap och sin ständiga längtan bort.
”Du behöver inte gå på begravningen om du inte vill, Astrid. Han var din bästa vän. Alla vet hur viktig han var för dig oavsett om du kommer vara där eller inte.”
Hon gick några steg närmare och lade sin arm runt Astrids späda axlar. Lutade sin kind mot hennes blanka hår.
”Vi kan ha en egen ceremoni för honom efteråt. Det behöver väl inte vara samhain för det? Vi kan gå ut i skogen och ha en wicca-ceremoni. Spela hans favoritmusik. Vad tror du om det?”
Astrid svarade inte, men Mirja kunde känna mot kinden hur hon nickade, och hur hennes axlar började skaka lätt av snyftningarna.
Innan de lämnade kyrkogården gick de förbi minneslunden. Här trängdes så många ljus att lunden kändes som ett upplyst rum av ljus i den mörka omgivningen. Mirja följde Astrid till utkanten av lunden där hon ställde upp sitt sista ljus och tände det med något darrande fingrar.
”Glad Samhain, Wille. Hoppas att du sover gott, var du än är.”
De lämnade kyrkogården hand i hand. När de började närma sig tunnelbanan kastade Mirja en sista blick över axeln och såg hur en myriad av ljus skymtade mellan träden. Som om en hel stjärnhimmel hade landat mellan gravstenarna och trädstammarna i en sista hälsning till de döda.

Kreativt Skrivande III

Idag fick jag besked om att jag är antagen på Kreativt Skrivande III till våren. Det har delvis varit tungt att läsa tre kurser under hösten – särskilt då inlämningsuppgifter för olika kurser ofta haft deadline samtidigt – men det har också varit väldigt roligt. Så jag tänkte ”What the hell, fritid är överskattat” och bestämde mig för att fortsätta med det kreativa skrivandet även under våren.
Jag hoppas att vårens uppgifter kommer vara givande och att jag kommer att bli inspirerad att fortsätta skriva på mitt påbörjade NaNoWriMo-projekt. Kanske till och med få in projektet i skrivarkursen på något hörn.

Just nu håller jag på att skriva en inlämningsuppgift om monster till gotikkursen samtidigt som jag finputsar den senaste skrivuppgiften för inlämning till lärare i Kreativt Skrivande-kursen. En text som alltså kommer dyka upp här på bloggen så snart jag har hunnit fixa till alla små skavanker.
Med andra ord; håll utkik efter Bokstävlarnas skönlitterära bloggpremiär!

NaNoWriMo in hindsight

Det där med att försöka sig på att skriva en roman på en månad samtidigt som man läser tre kurser och har en massa inlämningsuppgifter och tentor att plugga till? Inte det allra smartaste man kan ge sig på, faktiskt.

Som ni förstår så gick jag inte i mål med mitt första NaNoWriMo-deltagande. Långt därifrån. Jag hann komma en bit på väg innan jag drunknade i deadlines och årets mest efterlängtade spel Skyrim dök upp och lade beslag på återstoden av min tid.
Men min roman är inte död. Långt därifrån. Jag har faktiskt fortsatt skriva en del på den, även om jag inte alls håller någon vansinnig NaNo-takt längre. Jag har insett vad som inte fungerar, vad jag måste skriva om. Jag har antecknat flera sidor om vad som kommer hända och varför och jag lyckades till och med stoppa in två (eller tre, beroende på hur man ser på det) av mina romankaraktärer i en inlämningsuppgift till Kreativt Skrivande-kursen. Mer om den senare, då jag faktiskt funderar på att lägga upp just den texten i bloggen (Hjälp!).

Så jag ser det inte som ett misslyckande att jag inte kom upp i de åtrådda 50.000 orden under månadens lopp. Snarare är jag nöjd över att jag fått ihop såpass mycket stoff som jag har gjort och att mitt NaNo-projekt fortfarande är i allra högsta grad levande. Vem vet, kanske kommer jag att ha skrivit klart lagom till november nästa år?

Hur har det gått för er andra som var med? Kom ni ditt ni ville med ert skrivande?

Wings

”Her earliest memory was of wings. Luminous red and blue, yellow and green and orange; a black so real it appeared liquid, edible. They moved above her and the sunlight made them glow as though they were themselves made of light, fragments of another, brighter world falling to earth about her crib. Her tiny hands stretched upwards to grasp them but could not: they were to elusive, too radiant, too much of the air.
Could they ever have been real?”

(inledningen till ”Cleopatra Brimstone”, ur ”Saffron & Brimstone”)

Det är när jag läser inledningar som denna som jag börjar fundera över vilka kroppsdelar jag skulle kunna tänka mig att offra till mörka makter för att kunna skriva lika bra som Elizabeth Hand.

En tiondel

Det blir mycket bloggande om NaNoWriMo för tillfället. Mycket för att jag tillbringar en ganska stor del av min tid med att skriva, men också för att jag inte kan blogga om det andra jag gör riktigt ännu (som att skriva examinationsuppgift om vampyrer), pga hårda regler kring fusk.

Idag passerade jag 5000 ord i mitt NaNoWriMo-projekt, som är en roman med inslag av både skräck och urban fantasy. En tiondel är alltså redan skriven. Det känns märkligt. Mycket för att jag tycker att jag knappt har blivit varm i kläderna ännu, att jag mest har tillbringat min tid med att etablera karaktärer, bygga miljöer och plantera detaljer inför resten av boken. Det känns som att det börjar bli dags att låta saker rulla igång på allvar med andra ord, och jag är mycket peppad på att börja skriva skräckinslagen!

Vad gör ni i helgen? Skriver, läser eller något helt annat?

NaNoWriMo – it’s on!

Igår var första dagen av NaNoWriMo – National Novel Writing Month – som jag under en kort period av hybris anmälde mig till tidigare i höstas. Hög tid att sluta prokrastinera och börja skriva!

Tyvärr har jag kurslitteratur, inlämningsuppgifter och tentor upp över öronen just för tillfället. All den där skrivtiden som jag hade fantiserat ihop att jag skulle ha nu i november, vart tog den vägen? Förmodligen ligger den längst ner under högar av kursböcker, recex och flyttkartonger som fortfarande är ouppackade efter stambytet.
Med andra ord ligger jag efter med skrivandet redan andra dagen. Det krävs ett genomsnitt på 1667 ord per dag för att hinna klart i tid och jag lyckades igår endast klämma ur mig 1018. Vi får se om jag hinner skriva ikapp lite idag eller om jag tvingas tillbringa all min tid med att läsa om 1800-talsvampyrer istället.

Hur går det för er andra som är med i NaNoWriMo? Ligger ni i fas? Eller har ni precis som jag lite för mycket att göra för att kunna koncentrera er ordentligt på skrivandet?

Det börjar dra ihop sig

Det börjar dra ihop sig inför NaNoWriMo. Jag försöker att anteckna så mycket som möjligt jag kan om min romanidé; skissa scener, fundera över olika karaktärer, bestämma berättarperspektiv. Jag tänker att ju mer material jag har nedskrivet i min anteckningsbok till den första november, desto mer kommer jag att kunna skriva när månaden väl börjar.
Hur går det för er andra som har anmält er? Har ni planerat exakt hur och vad ni kommer skriva eller tänker ni gå på magkänslan?

För den som har skrivinspiration så att det räcker och blir över redan nu så tänkte jag tipsa om att SF-bokhandeln och Vertigo förlag har utlyst en tävling. Det gäller att skriva en skräcknovell som utspelar sig i Lovecrafts värld och det står fina priser på spel.
Om jag hinner så ska jag själv försöka få ihop ett bidrag till tävlingen, som har deadline 5 november. Om jag inte hinner så ser jag fram emot att läsa de vinnande bidragen hos Vertigo sen.

Hur du lär dig att skriva deckardravel

Min skrivkurs är i full gång och jag har därför läst terminens andra bok om att skriva. Den första boken vi läste var Stephen Kings mästerliga , som jag har skrivit om här. Den andra boken var Elizabeth Georges ”Write Away”, en bok som inte ens är i närheten av att vara mästerlig.

Jag måste börja med ett avslöjande: Ni bloggläsare vet ju om att jag är en deckarfobiker av rang. Det har inte alltid varit så. Ända upp i gymnasiet läste jag ganska många deckare faktiskt, där ibland Elizabeth Georges första böcker. Såhär i efterhand misstänker jag att just Georges böcker (och Henning Mankells, som jag också läste då) kan ha bidragit till min fobi.
Jag tycker nämligen att Elizabeth George är en dålig författare. Hennes deckare är förutsägbara och bär med sig en unken moraliserande ton, hennes syn på det brittiska klassystemet känns omodern och exotiserande. Hennes karaktärer är oftast platta som pappdockor.

Att jag alltså inte gillar ”Write Away” kommer kanske inte som någon överraskning. Tvärtom gjorde boken mig mest förbannad och övertygad om att jag inte tänker lyda ett enda av Georges råd när det gäller skrivande.
För att ni, kära bloggläsare, ska slippa läsa den här boken så tänkte jag lista de saker som jag ogillade allra mest i den:

1. Miljöer. George tycker att man ska besöka och närstudera en miljö för att kunna skriva om den. Vilket kanske är ett bra råd om man a) vill skriva diskbänksrealistiskt och b) tycker att det är en litterär förtjänst att beskriva en existerande miljö in i minsta detalj. För mig, som gillar fantasy och sf, är det här rådet närmast skrattretande. Vem bryr sig om hur många meter det är mellan en viss lantkyrka och ett visst brofäste?

2. Högra och vänstra hjärnhalvan. George skriver vid flera tillfällen att hon sysslar med meditation och ”stream-of-conscousness”-skrivande för att ”öppna upp” höger hjärnhalva så att hon blir kreativ. Hon är så himla styrd av vänster hjärnhalva, förstår ni, så annars vill hon bara organisera och inte SKAPA text. Jag har svårt för den här typen av mumbo jumbo i allmänhet, den ligger farligt nära idéer om kvinnligt vs manligt skapande och liknande obehagligheter.

3. Navelskådandet. George verkar tycka att deckare och klassiker är de enda typer av böcker som finns. Hon skriver om att konstruera plots och lägga ut ledtrådar och om mord som pådrivande händelser. Väldigt formulär 1A över det hela. Är man som jag inte det minsta intresserad av att någonsin skriva en deckare så känns hennes råd och tips som en liten skola i hur man skriver värsta sortens klichétyngda, förutsägbara deckardravel.

4. God-given gift. Elizabeth George verkar se sitt författarskap som något slags ”God-given gift” och skriver en hel del i sina små dagboksutdrag om hur hon måste ha ”faith” och hur skrivandet är hennes gåva. Inte för att klanka ner på eventuellt troende bloggläsare, men är det något jag är allergisk mot så är det den här typen av deterministisk bullshit.

5. Exemplen. George plockar väldigt många och väldigt långa exempel från sina egna böcker för att beskriva hur man skriver dialog, etablerar en berättarröst osv. Problemet är att jag inte tycker att något av utdragen är särskilt bra. De är alldeles för långa och ser ungefär likadana ut oavsett vilken bok hon tagit dem från – och oavsett vad det är hon vill ge exempel på.

Det är kanske orättvist mot Elizabeth George att jämföra hennes bok med Kings. Men skillnaden är verkligen enorm. King berättar öppet och personligt om sitt skrivarliv och sina demoner, medan George lite förnumstigt berättar några få sidor om sin helylleuppväxt och sitt superdisciplinerade författarliv. Att läsa om King var spännande och gripande, att läsa Georges manual om hur du skriver en standarddeckare var mest plågsamt.
Visst är jag partisk i den här frågan, deckarfobiker som jag är, men om jag ska vara ärlig så har ”Write Away” fått mig att bli mindre sugen på att skriva. Och min deckarfobi har hon inte heller direkt hjälpt till att minska, om vi säger så. ”Write Away” är kanske användbar för den som aspirerar att bli nya Läckan. För alla oss andra är boken totalt onödig.

Elizabeth George – Write Away (Hodder, 2004)

NaNoWriMo

Som om jag inte redan har fullt upp den här hösten så har jag idag anmält mig till årets NaNoWriMo (efter att ha tänkt anmäla mig flera år i rad). För den som inte känner till vad NaNoWriMo är så går det ut på att under november månad skriva en roman på minst 50.000 ord och skicka in den till sidan. Det handlar om att komma igång med sitt skrivande, att förverkliga det där projektet som ligger och skvalpar i bakhuvudet. Vad kan vara bättre för skrivlusten än en ordentligt deadline och ett forum där man inte bara kan följa hur antalet ord växer varje dag utan dessutom diskutera sitt skrivande med andra?
Jag tänker lite som att det är en win-win situation att anmäla sig till NaNoWriMo. Antingen så kommer jag upp i mina 50.000 ord och vinner ära, berömmelse och en tjusig web badge – plus en färdig roman. Och om jag bara skulle komma halvvägs så skulle jag ändå få ihop en halv roman, vilket är bra mycket mer än jag har idag.

Förutom NaNoWriMo så går jag ju även en kurs i Kreativt skrivande II i höst. Det blir mycket skriva för mig höst med andra ord, och det är inte helt omöjligt att vissa texter kan dyka upp här på bloggen om jag blir tillräckligt nöjd med dem.

Är det någon av er som har anmält er till NaNoWriMo i år? Eller som har varit med tidigare år och har några bra råd att komma med?