skräck

Vi måste prata om Pax

nidstångenFör tillfället är Åsa Larssons och Ingela Korsells PAX-böcker mina favoriter att sätta i händerna på barn som vill ha boktips. Det är en bokserie för mellanåldern (alltså ungefär 9-12), som är ganska läskig, superspännande och fylld med oerhört snygga illustrationer. Det är väldigt tacksamt att skylta med böckerna i biblioteket också, för framsidorna drar till sig barnen som magneter.

grimmenBöckerna handlar om de två bröderna Viggo och Alrik Delling som blir placerade i fosterhem i Mariefred. Under småstadsidyllen visar sig mörka krafter lura och de bröderna blir snabbt indragna i farligheter. Som tur är lär de känna två åldrande syskon, Estrid och Magnar, som vet mer om vad som pågår och som fungerar som ett slags väktare mot det mörker som hotar staden. De tar hand om ett hemligt bibliotek fullt med böcker om magi och monster och de visar bröderna Delling hur de bäst kan använda sina förmågor för att kämpa mot ondskan som hotar.

En sak jag gillar med den här bokserien är den socialrealistiska grunden. Viggo och Alrik har haft ett tufft liv med sin alkoholiserade mamma och de har ganska svårt att anpassa sig till sin nya tillvaro. Trots att de trivs hos sin nya fosterfamilj så har de en förmåga att ständigt dras in i olika bråk och försätta sig själva i knepiga situationer. Storebror Alrik är en grubblare som har lätt för att bli arg och svårt att säga förlåt, medan lillebror Viggo ofta handlar först och tänker sen. Jag gillar verkligen hur relationen mellan bröderna skildras, hur de är så stenhårt lojala mot varandra trots att de inte alltid är helt överens.

mylingenMonstren i bokserien är baserad på svensk folktro och väsen. Det är grimmar, mylingar och bjäror som terroriserar staden. Trots att det i varje bok dyker upp ett nytt monster så känns det inte som en ”monster of the week”-bokserie, tvärtom hänger historien ihop väldigt bra.
Jag tycker att böckerna balanserar skräckinslagen och urban fantasy-feelingen väldigt bra. Vissa monster må vara läskigare än andra (mylingen!), men andra monster kompenserar med spännande bakgrunder. Ett av mina favoritmonster är de anarkistiska små imparna, som dyker upp lite då och då i jakt på katter att äta och saker att förstöra. Jonssons impteckningar är fantastiska, de är så diaboliskt gulliga med sina stora huggtandsleenden.

bjäranPAX-böckerna är ett ambitiöst bokprojekt. Det finns 10 böcker planerade, och böckerna har hittills släppts två åt gången ungefär en gång i halvåret. Vilket är en oerhört bra utgivningstakt när man ska försöka sälja in boken hos barn som tycker att en månad är ungefär en evighet lång.
Själv läste jag tredje och fjärde boken i ett litet nafs förra veckan när jag låg hemma sjuk och väntar nu otåligt på den femte boken, ”Gasten”, som kommer ut om någon månad. Tur att man som inköpande barnbibliotekarie kan läsa de nya böckerna först av alla …

Annonser

Bland uråldriga gudar och ockulta sällskap

enmanavstilAnders Fager har efter ett antal noveller och två romaner utkristalliserat sig som en av Sveriges mest etablerade skräckförfattare. Hans universum är ett lovecraftianskt Sverige, där furier härjar i skepnad av tonårstjejer i Borås, ockulta sällskap har hemliga möten i källarlokaler i Gamla Stan och där fotomodeller blir avatarer för uråldriga gudar.

Jag var inte helt imponerad av Fagers förra roman, ”Jag såg henne idag i receptionen”. Boken hade en alldeles för lång startsträcka, där beskrivningar av händelser i protagonisten Cornelias liv staplades på varandra. Mot slutet av boken blev det hela mer intressant, när Fager började knyta ihop händelserna i boken med den värld han tidigare målat upp i sina noveller.

”En man av stil och smak” tar vid där förra boken slutar. Vi får följa den egocentriske och excentriske bibliotekarien CeO, som bekostar sin extravaganta livsstil genom att sälja ovärderliga böcker han stulit på KB där han arbetar. Men när personer i CeOs närhet börjar dö så inser han att mörka krafter är i rörelse, krafter som han själv fram tills nu bara befunnit sig i utkanten av. De är ute efter några särskilda böcker och de kommer ta till alla medel för att få CeO att ge dem vad de vill ha.

Tempot är mycket högre i den här boken än i den förra. Vilket är något positivt i det stora hela, även om jag ibland tycker att det går lite väl snabbt. De få andningspauserna tillhör mina favoritavsnitt i boken. Särskild de med koppling till historiska händelser och personer.

”En man av stil och smak” beskrivs i baksidestexten som en fristående fortsättning på ”Jag såg henne idag i receptionen”. En ganska märklig beskrivning, i mitt tycke. Jag skulle nämligen rekommendera presumtiva läsare att inte bara läsa Fagers förra roman, utan även hans ”Kulter”-noveller. Den stora styrkan i Fagers böcker ligger nämligen i det fiktiva universum han har byggt upp, och alla skärningspunkter mellan olika berättelser, tidsåldrar, kulter och makthungriga typer.

Anders Fager – En man av stil och smak (Wahlström & Widstrand, 2014)

Om en zombietrilogi

vassa_tandernas_skog_webI somras passade jag på när alla tre böckerna i Carrie Ryans zombietrilogi fanns inne på ett av biblioteken jag jobbar på och lånade hem dem allihop. Perfekt sommarläsning, tänkte jag. Något som visade sig stämma väl, ned tanke på hur snabbt jag tog mig igenom de sammanlagt över 1000 sidor som trilogin utgör.

Första boken i serien heter ”De vassa tändernas skog”. Vi får lära känna Mary, som aldrig har varit utanför sin lilla by mitt i skogen. För byn är omgärdad av staket och utanför staketen finns de oheliga, som med vassa tänder väntar på att få sprida sin smitta till de levande. Mary trivs inte i byn. Om hon inte blir utvald att gifta sig med någon av byns jämnåriga pojkar så tvingas hon att gå med i Systerskapet, den orden som bestämmer i byn. Men när Mary får chansen att fly byn så blir det inte alls som hon har tänkt sig. Skogen är full av faror och hennes egna känslor hotar att vända upp och ner på hela hennes liv.

Jag var inte så förtjust i första delen i trilogin. Hela grejen med att en The Village-liknande by styrs med patriarkal järnhand trots att det är kvinnor som har makten är obegriplig. Och tröttsam. Ett triangeldrama som känns otroligt konstruerat gör inte saken bättre (jag ogillar triangeldraman av princip, särskilt i ungdomsböcker).
Nackdelen med att ha en isolerad by i skogen är att man missar mycket av det som gör postapokalyptiska zombieböcker intressanta. Det finns ingen svunnen civilisation att jämföra med, inget samhälle att bygga upp igen. Det finns ett artonhundratalslajvande bysamhälle som drivs av idioter och problemet med det är att man som läsare bara tycker att det är skönt när Mary och hennes vänner flyr ut i skogen. Hellre att karaktärerna dödas av zombier än håller på och älta sina jäkla kärleksintriger i all evighet.

de_dodas_-strand_webDet blir bättre redan i den andra boken, ”De dödas strand”. Boken utspelar sig ett antal år efter den första boken, men de båda böckerna visar sig så småningom hänga ihop mer än man från början kan tro.
Gabry bor i en liten kuststad. En kväll följer hon med de andra ungdomarna utanför stadens murar, trots att hon vet att det är där mudona (som zombierna här kallas) finns. En attack sker och flera ungdomar blir bitna, däribland Catcher, som Gabry har känslor för. Uppslukad av skuldkänslor för vad som hänt kan inte Gabry släppa Catcher. Hon tar sig återigen utanför murarna, där hon möter en annan ung man som kommer att påverka hennes framtid i allra högsta grad.

Jag tyckte mycket mer om den andra boken i trilogin än om den första. Delvis för att jag tyckte att det var lättare att sympatisera med Gabry än med Mary, men också för att själva intrigen känns lite mindre konstruerad. Visst, det finns ett triangeldrama här också, men det är inte lika irriterande idiotiskt som det i den första boken.
Dessutom får vi lite fler pusselbitar i den här boken som förklarar vissa saker i den första boken. Inte fullt ut och inte alltid på ett tillfredsställande sätt, men det hjälper till.

den_morka_staden_webDen tredje och avslutande boken heter ”Den mörka staden” och innebär ännu ett perspektivskifte. Vi får här följa en person som det bara berättas om i boken innan (sorry om jag är kryptisk, men vill inte spoila för mycket). Det är ett uppfriskande perspektivbyte från den ganska naiva Gabry till en rätt så bitter, luttrad och streetsmart person. En överlevare, mot alla odds.

Vi har förflyttat oss från en liten by till en småstad till en enorm storstad i böckerna. Paradoxalt nog är det denna tredje bok som känns mest klaustrofobisk (och det menar jag som en komplimang). Här drar Ryan saker till sin spets. Är det värt att överleva till varje pris? Och hur fortsätter man egentligen kämpa utan hopp?

Även i den tredje boken finns det ett triangeldrama (eller kanske ett rektangeldrama? eller vad man nu ska kalla det). På ett sätt gör det mig vansinnig att Ryan pressat in det ännu en gång, men samtidigt så tycker jag att just den här triangeln är den mest intressanta av de tre. Den innehåller fler dimensioner (och på ett sätt så inkapslar den triangeldramat från förra boken) och känns mer avgörande för hela handlingen i boken.

Allt som allt så tycker jag att Ryan har skrivit en riktigt spännande trilogi. Första boken har sina tydliga brister, men de andra två väger upp. Jag tycker att bra zombieböcker vill säga något om att vara människa, och det gör den här trilogin. Att det känns som att Ryan inte ger samma svar i de tre böckerna är faktiskt bara en fördel. För om något är väl det själva definitionen av mänskligheten, att det är upp till var och en att definiera vad det är som gör livet värt att leva. Eller överleva.

Carrie Ryan – De vassa tänderna skog (Styxx fantasy, 2011)
Carrie Ryan – De dödas strand (Styxx fantasy, 2012)
Carrie Ryan – Den mörka staden (Styxx fantasy, 2013)

Seriesöndag: Fylgia

fylgiaFrån Lovecraft, Massachusetts (där Locke & Key utspelar sig) till ett lovecraftianskt Uppsala.
I ”Fylgia” möter vi Maria Lärka, som planerar en utställning med mobilfoton. Men när hon fotograferar en omärkt grav börjar märkliga saker hända. Hennes telefon vill ständigt checka in henne på Stora Torget och själv hamnar hon där trots att hon egentligen varit på väg någon annanstans. Snart börjar hon även se mardrömsvarelser, som inte borde finnas.
Håller hon på att bli galen eller är det världen som blivit galen? Och vad finns det egentligen för koppling mellan henne och Emanuel Swedenborg?

”Fylgia” är ett fristående album i den lovecraftianska serien 1000 ögon. Det är en bisarr mardrömsskildring med historiska kopplingar, som på ett skickligt sätt visar just hur tunn hinnan mellan vår trygga värld och den oändliga avgrunden kan vara.

Jag gillar särskilt kontrasterna mellan det vardagliga och det monstruösa. Hur öldrickande människor på en pub plötsligt framstår som monster, för att i nästa sekund se mänskliga ut igen. Eller hur pladdret i sociala medier får en mörkare och mörkare underton allt eftersom Maria dras längre in i mardrömmen.

”Fylgia” gör mig sugen på att läsa fler album i 1000 ögon-serien. För andra intresserade kan jag rekommendera den här bloggen, som handlar om hela 1000 ögon-projektet.

Anders Björkelid, Daniel Thollin & Jonas Anderson – 1000 ögon: Fylgia (Albumförlaget, 2013)

Seriesöndag: Alpha & Omega

alphaomegaSjätte och sista delen i Joe Hills och Gabriel Rodriguez fantastiska skräckserie ”Locke & Key” går under det passande namnet ”Alpha & Omega”. För det här är verkligen ett album som knyter ihop historien ordentligt, från början till slut. Utan att avslöja för mycket så tycker jag att det är en mycket värdig avslutning på en serie som tillhör de allra bästa jag har läst.

Jag vill inte avslöja för mycket om vad som händer i boken, men jag gillar att det både finns med förväntade och helt oförväntade händelser. Samt några hyfsat oväntade hjältar. Jag gillar också att det faktiskt krävs en hel del offer för att nå slutet.

Som vanligt är Rodriguez illustrationer fantastiska. Det känns som att han blir bättre ju mörkare och mer dramatisk historien är, så i den här avslutande boken får han verkligen komma till sin rätt.

För er serieintresserade som fortfarande inte börjat läsa ”Locke & Key”: nu när alla delarna finns ute har ni inga ursäkter att vänta längre. Tro mig, ni kommer inte att bli besvikna.

Joe Hill & Gabriel Rodriguez – Locke & Key vol 6: Alpha & Omega (IDW, 2014)

Seriesöndag: Blodsband

blodsbandDennis Gustafsson fortsätter att imponera med det tredje albumet om Viktor Kasparsson, ”Blodsband”. Den här gången drabbas staden av både militanta nationalister och en gigantisk armé av råttor som inte bara attackerar folk utan också äter upp dem levande. Återigen är det upp till Kasparsson att ta reda på vad som ligger bakom attackerna och hur de kan stoppas.

Precis som i förra albumet, ”Spöket på Hotell Vega”, så levererar Gustafsson en både otäck och stämningsfull skräckberättelse. Miljöerna är som vanligt fantastiskt vältecknade och jag gillar den politiska bakgrund som målas upp, vilken ger själva skräckberättelsen ännu lite mer tyngd. Med tanke på att serien utspelar sig på 1930-talet känns det som att politiken egentligen borde vara oundviklig, men Gustafsson gör den till en del av historien på ett mycket bra sätt.

En varning: råttfobiker borde undvika den här boken som pesten. Den blodtörstiga råttarmé som härjar här är sällsynt obehaglig.

Dennis Gustafsson – Viktor Kasparsson: Blodsband (Albumförlaget, 2013)

Psykologiskt beckmörker

hoglandetTvå par ger sig ut på vad som ska vara en utflykt bort från sina stressiga vardagsliv i Reykjavik. Men i dimman krockar de sin bil rakt in i ett hus, ensligt beläget mitt på det karga höglandet. Det gamla paret som äger huset bjuder in stadsborna att stanna, men snart börjar märkliga saker hända och de två parens vänskapsband pressas allt hårdare. Vad är det egentligen som döljer sig i mörkret ute på höglandet? Och varför är det så svårt för de två paren att ta sig tillbaka till civilisationen igen?

2010 beskrev jag Steinar Bragis roman ”Kvinnor” som ”en klaustrofobisk mardröm”. Det är en beskrivning som i allra högsta grad också passar in på ”Höglandet”, även om jag inte blev riktigt lika drabbad den här gången. Bragis karaktärer är ofta ganska osympatiska, åtminstone till en början. Ytliga, självcentrerade. Men i takt med att de utsätts för värre och värre saker så krackelerar ytan och avgrunden därunder skymtas.
”Höglandet” är en intressant genreblandning. En del mytologi, en del samhällskritik, en del psykologiskt beckmörker och en del hillbilly-skräck.

Liksom ”Kvinnor” så lämnar ”Höglandet” läsaren med en del frågetecken. Vilket är helt i sin ordning tycker jag, då mycket av den klaustrofobiska stämningen bygger på en ständig osäkerhet om något faktiskt händer på riktigt eller ej.
Det är bitvis riktigt obehaglig och spännande läsning. Men det är läsning som kräver en del av en, och jag misstänker att slutet kan göra en del läsare besvikna. Ingen bok som man läser i en handvändning, men de mörkervurmare som ännu inte läst Steinar Bragi borde verkligen ge honom en chans.

Steinar Bragi – Höglandet (Natur & Kultur, 2014)

Seriesöndag: The Fear Machine

thefearmachine”The Fear Machine” var den första Hellblazer-storyarcen jag läste, för så många år sedan att jag känner mig uråldrig bara av att tänka på det. Jag har länge tänkt att jag borde läsa om serien från början, för tillsammans med ”Sandman”, ”Judge Dredd” och ”Preacher” har den här serien kommit att påverka min seriesmak oerhört mycket.
Förra hösten läste jag om den första Hellblazer-storyarcen. För någon månad sedan var det äntligen dags för mig att fortsätta omläsningen.

I ”The Fear Machine” är John Constantine på rymmen, misstänkt för mord. han gömmer sig hos ett gäng hippies bosatta i tält och husbilar, som vid en första anblick verkar totalt harmlösa. Men snart dras Constantine återigen in i övernaturliga konspirationer. Det visar sig att någon använder den energi som flödar genom Storbritanniens uråldriga fornlämningar (som Stonehenge) för sina egna mörka syften. Och som vanligt är det upp till Constantine att än än gång rädda världen …

”The Fear Machine” innehåller hippiekulter, frimurarkonspirationer, sovjetiska spioner, mystiska ritualer, uråldriga gudar och givetvis en hel del blod. Samt en protagonist med en förmåga att alltid hamna mitt i problemen, även om han gör sitt bästa för att hålla sig borta.
Det är bara att konstatera att Hellblazer fortfarande håller. Och att jag gjorde helt rätt när jag beslutade mig för att läsa om serien från början.

Jamie Delano m.fl – Hellblazer: The Fear Machine (Vertigo, 2008)

Två allhelgonaskräckfilmstips

Jag läser ganska lite just nu, men jag ser desto mer på tv-serier och film. För några veckor sen såg jag två riktigt intressanta skräckfilmer och jag tänkte att det kan passa extra bra att skriva om den under allhelgonahelgen. Två skräckfilmstips, helgen till ära.

diefarbe”Die Farbe” eller ”The Colour out of Space”från 2010 lånade jag med mig hem från jobbet efter att ha fastnat för det oerhört snygga dvd-omslaget.
Det är en svartvit tysk film, en prisbelönt filmatisering av Lovecrafts novell. En film som tar fasta på det obegripliga och ogripbara i Lovecrafts texter och som bygger upp en klaustrofobisk stämning från första början.

”The Colour out of Space” är en novell som drar mot science fiction och en av Lovecrafts kanske minst kryptiska texter. Den handlar om vad som sker med de olyckliga bönder som råkar vara bosatta i en dal där en meteorit slår ner. Meteoriten försvinner efter några dagar, men märkliga saker börjar hända i dalen. Grödor ruttnar, djur blir sjuka. och de människor som trots allt väljer att bo kvar börjar snart förändras …
”Die Farbe” är en riktigt välgjord och snygg film. Jag gillar greppet att låta hela filmen vara svartvit, förutom när FÄRGEN dyker upp, vilket gör att den verkligen känns som en helt utomjordisk färg.
”Die Farbe” (2010)

martyrs”Martyrs” från 2008 är en fransk film som känns mer som en välriktad smocka rakt i magen än en skräckfilm.
Det är också en film som jag inte vill berätta för mycket om, utom att säga att den bjuder på en hel del oväntade vändningar. Vad som börjar som en hyfsat rättfram hämndrulle, där den unga kvinnan Lucie har spårat upp de personer som kidnappade och torterade henne som barn, förvandlas snart till något helt annat. Det är oerhört blodigt och plågsamt, men samtidigt har regissören och manusförfattaren Pascal Laugier skapat en film som ifrågasätter skräcken som underhållning, som drar den ett steg vidare.

Jag påminns ibland om Michael Hanekes ytterst obehagliga ”Funny Games” när jag set ”Martyrs”. Absolut ingen film för den lättskrämde eller den som har svårt för blodiga filmer, men närmast ett måste för alla oss som är storkonsumenter av skräck. Något av det mest intressanta jag sett i genren. Filmen finns på Netflix, för den som vågar.
”Martyrs” (2008)

Seriesöndag: Theos Ockulta Kuriositeter

mumiens_blod”Theos Ockulta Kuriositeter” är namnet på Ola Skogängs äventyrsserie, men det är också namnet på den butik som hans protagonist driver i Gamla stan i Stockholm. Theo själv är en äventyrare som blivit förvandlad till en enorm brunbjörn och som försöker göra allt för att få tillbaka sin mänskliga form.
”Allt” innefattar i det här fallet spöken, mumier, ockulta böcker, mystiska dimensioner och gigantiska havsmonster. ”Theos ockulta kuriositeter” är lite som en blandning mellan Lovecraft och Tintin, med en hel del gammal Stockholmiana inblandad.
Det är helt enkelt mycket underhållande och ganska så nördigt.

forloradesidornaOla Skogäng är en mycket begåvad tecknare. Hans Stockholmsvyer är spektakulära och han har förmågan att få även de blodigaste scener att se vackra ut. Jag gillar verkligen blandningen mellan realism och magi som böckerna om Theo innehåller, och som även framhävs på ett bra sätt i tecknarstilen.

Något jag hade svårt för i första boken var dialogerna. Dessa ständiga utropstecken! Jag vet inte om det ligger någon särskild tanke bakom att använda utropstecken istället för punkter i alla repliker, men det var otroligt störande för läsningen.

dodsskugganSom tur är försvinner detta märkliga stildrag redan till andra boken, som jag tycker är den hittills bästa. Den första boken är på många sätt en introduktion av karaktärer och världsbygge, och tredje boken är en samling kortare historier med en ganska lös ramhistoria. Den andra boken innehåller precis lagom mycket djup och karaktärsutveckling, samt en hel del intressanta förvecklingar som jag hoppas att få läsa om i framtiden.

Den senaste boken om Theo heter ”Deus ex machina: Fadern” och kom ut i våras. Den sägs vara första delen av tre i ett sammanhållet och minst sagt episkt äventyr. Jag köpte ett ex på seriefestival i våras, men eftersom jag köpte det och fick det signerat till min make så känner jag att han borde få chansen att hinna läsa det först. Vilket borde vara snart, om man ser vilken takt han håller i sin läsning av de första tre böckerna.

De första böckerna av ”Theos ockulta kuriositeter” kan vara lite svåra att få tag i. De är slut hos förlagen och även om jag har hört rykten om att det ska vara nytryck på gång så verkar det dröja. Förhoppningsvis finns de i alla fall att låna hos ditt lokala bibliotek om du känner dig sugen på mycket vältecknade ockulta äventyr.

Ola Skogäng – Mumiens blod: Theos Ockulta Kuriositeter, vol 1 (Kartago, 2008)
Ola Skogäng – De förlorade sidornas bok: Theos Ockulta Kuriositeter, vol 2 (Ekholm & Tegebjer, 2010)
Ola Skogäng – I dödsskuggans dal: Theos Ockulta Kuriositeter, vol 3