SF

Seriesöndag: Saga, vol 2

sagavol2”Saga” är min nya favoritserie.
Brian K. Vaughans och Fiona Staples rymdäventyr är något av det snyggaste, roligaste och finaste som du kan läsa i serieväg just nu. Jag skrev om det första albumet för några månader sen här i bloggen och kärleken till serien har inte direkt minskat sedan dess. Snarare tvärtom.

I det här andra albumet får vi fortsätta följa den nyblivna lilla familjen på sin flykt ifrån … ja, i princip alla. Familjen utökas dessutom litegrann, på ett inte helt väntat sätt. Vi får också veta hur det egentligen gick till när Marko och Alana blev kära (hint: det har med böcker att göra!).

Om du är intresserad av serier så måste du läsa ”Saga”. Det finns faktiskt inget annat alternativ. Och sen joina oss som ivrigt inväntar utgivningen av det tredje albumet (i mars 2014 beräknas det dyka upp).

Brian K. Vaughan & Fiona Staples – Saga, vol 2 (Image, 2013)

Cirkeln sluts

maddaddamTredje delen i Margaret Atwoods postapokalyptiska trilogi som inleddes med ”Oryx & Crake” och fortsattes av ”The Year of the Flood” avslutas med boken ”MaddAddam”, som fått ge namn åt hela trilogin.
Äntligen sluts cirkeln. Vi får återigen träffa de människor vi lärt känna i de första två böckerna och vi får fylla igen de luckor som fortfarande funnits i historien om världens undergång. Eller, åtminstone nästan hela mänsklighetens undergång.

Det är svårt att skriva om den här boken utan att spoila de första två litegrann, så jag utfärdar en SPOILERVARNING för alla känsliga.

Om första boken var Jimmys och andra Tobys så är tredje boken Zebs bok. Vi får veta mer om den mystiske Zebs bakgrund. Om hur God’s Gardeners egentligen hänger ihop med MaddAddam och Crakes galna planer. Och vi får inte bara följa med på vägen mot undergången, utan också en bra bit bortanför den, till den osäkra framtid som väntar.

Något jag inte var helt förtjust i när det gällde ”The Year of the flood” – förutom Atwoods tendens att ge vetenskapliga innovationer fåniga ordvitsnamn – var de återkommande långa böner signerade God’s Gardeners . Visst gav de en bra inblick i sektens liv, men de var inte särskilt intressanta att läsa.
I ”MaddAddam” finns ett liknande metainslag, där främst Toby berättar för Crakeiterna (de konstgjorda människor som Crake skapat) om världen. Här har Atwood utnyttjat det faktum att detta konstgjorda folk knappt har någon uppfattning om abstrakta begrepp, och därför tvingas Toby berätta sin (och Zebs) historia på ett mycket avskalat sätt. Det är oerhört väl skrivet och stundvis väldigt roligt. Särskilt då crakeiterna verkar ha väldigt svårt att sluta sjunga varje gång deras skapares namn nämns.

”MaddAddam” är en värdig avslutning på en mycket bra postapokalyptisk trilogi. Jag har vissa invändningar mot slutet, men det har jag så ofta att det nog får ses som ett normaltillstånd. Att läsa ”MaddAddam” gjorde mig sugen på att läsa om ”Oryx & Crake” för tredje gången, vilket inte kan vara något annat än ett väldigt gott betyg.

Margaret Atwood – MaddAddam (Nan A. Talese, 2013)

Seriesöndag: Saga

sagaDet är alltid en fara när en bok hajpas av ungefär alla vars smak man tror och litar på. Risken är stor att bli besviken, att känna att förväntningarna var alldeles för stora för att någonsin kunna uppnås. Att boken inte alls var det bästa man någonsin läst.

Som tur är hör Brian K. Vaughans och Fiona Staples ”Saga, vol 1” till de böcker som verkligen lever upp till hajpen. Det är en kärlekshistoria om två soldater från två ständigt krigande planeter och den dotter de får, mot alla odds. På vägen lyckas de göra sig fiender med ungefär alla i hela världen, samtidigt som de får hjälp från de mest oväntade håll. Som t.ex spöket av en halv tonårstjej. Och ett rymdskepp som är ett träd.

saga2”Saga” är en fantastisk blandning av SF och fantasy, av djupaste allvar och ganska fånig humor. Det är en story och en värld som biter sig fast och vägrar lämna en. Det skadar ju inte heller att Fiona Staples är en oerhört begåvad tecknare, som gör världen inte bara intressant utan även väldigt snygg.

Läs ”Saga” om du är det minsta intresserad av serier. Något av det bästa du kan läsa i serieväg den här sidan millennieskiftet.

Brian K. Vaughan & Fiona Staples – Saga, vol 1 (Image Comics,2012)

We call ourselves human beings

hersmokeDet tog mig halva sommaren att läsa James Tiptree Jrs novellsamling ”Her Smoke Rose Up Forever”. Inte för att det var en dålig bok. Tvärtom. Det här är en samling noveller så bra att man inte vill göra dem otjänsten att läsa alltför snabbt och alltför många i rad. Därav det långsamma tempot.

James Tiptree Jr var en pseudonym som Alice Sheldon, född 1915 i Chicago, använde sig av när hon skrev sina banbrytande SF-noveller. En annan av hennes pseudonymer var Raccoona Sheldon, ett namn hon använde för de texter som inte riktigt passade för Tiptree Jr. För enkelhetens skull tänker jag genomgående använda mig av namnet James Tiptree Jr, det namn hennes texter blivit kända under. Det är också namnet på ett pris för SF- och fantasyförfattare som instiftades 1991 och som ”is intended to reward those women and men who are bold enough to contemplate shifts and changes in gender roles, a fundamental aspect of any society”.

Tiptree Jrs noveller är ofta tydligt feministiska, oavsett om de utspelar sig i ett rymdskepp, i en nära framtid där jorden nästan gått under eller i en nutid som balanserar på kanten till avgrunden. Det handlar mycket om mäns våld mot kvinnor och mot sin omvärld. Om hur utseende ofta är bedrägligt och hur mänskligheten alltför ofta inte förstår sitt eget bästa.

”The Girl Who Was Plugged In” från 1973 känns som cyberpunk, även om den är skriven flera år innan genrens namn ens myntades. En tragisk kärlekshistoria om en tonårsflicka som kopplas in för att styra en avatar, en vacker virtuell flicka vars hela liv är yta. En berättelse som känns nästan otäck aktuell idag.
”The Screwfly Solution” är en kuslig first contact-novell, som påminner mig om ett riktigt bra zombieapokalypsscenario. Det är inte det okända hotet som är det värsta, det är det hot som kommer från de som står dig närmast.
”We Who Stole the Dream” är historien om en förslavad utomjordisk ras som gör uppror mot sina förtryckare, bara för att inse att deras uppror kommit för sent.

Det finns många, många fler exempel jag skulle kunna nämna. Melankoliska noveller om vår undergång, på ett eller annat sätt. Om mänsklighet, eller bristen därpå. Om ensamheten i att långsamt driva i ett rymdskepp mot okänt mål, i hopp om att finna något där som gör att färden inte är meningslös.

James Tiptree Jr var en fantastiskt begåvad författare av noveller som stannar kvar hos en långt efter läsning. Om du inte har läst något av henne så borde du verkligen göra det.

James Tiptree Jr – Her Smoke Rose Up Forever (Tachyon, 2004)

Rebel without a cause

insurgent”Insurgent” är andra delen i Veronica Roths dystopiska YA-trilogi. Den tar vid där första delen, ”Divergent”, slutar. Eftersom det är i princip omöjligt att skriva om boken utan att avslöja något om första delen så utfärdas en SPOILERVARNING för hela inlägget.

Tris värld har vänts upp och ner. Flera av hennes vänner från De tappra är antingen döda eller kontrollerade av De visa. Hennes gamla fraktion, De osjälviska, är nästan utplånad. Gamla gränser suddas ut och nya dras när Tris och hennes återstående vänner samlar ihop sig för att slå tillbaka. Frågan är bara hur de ska kunna göra motstånd mot en teknologiskt överlägsen fiende. Och hur mycket de måste ge upp för att kunna skaffa allierade.

Jag brukar ha problem med bokserier där varje ny del förklarar in i detalj vem är en karaktär är och vad som hänt. Meningar i stil med ”X, som är hens bästa vän allt sedan bla bla bla hände” gör mig irriterad, eftersom det känns som att alla som faktiskt läst de tidigare böckerna borde veta detta. Med ”Insurgent” är problemet omvänt. Vi blir inkastade i boken som tar vid nästan exakt där den första slutar och trots att det inte ens gått ett år sedan jag läste första boken så har jag stora problem att hålla isär alla namn. Ska man skriva en trilogi är det vettigt att låta lite tid gå mellan första boken slutar och andra börjar, eller på något annat sätt markera bytet till nästa del. Här känns det mest som att Roth gjort en kort andningspaus innan hon fortsatt skriva på samma bok.

Jag tyckte att första boken var okej. Spännande, men inte så nyanserad. Jag skrev då att jag önskade mig mer information om samhället, hur det var uppbyggt och varför. Trots att vi får just den informationen i den andra boken, så är jag inte imponerad. Det känns … gjort. Ingenting överraskar. Och jag hinner dessutom tröttna rejält på allt tjafs mellan Tris och Four som beskrivs i detalj hela tiden. Vem bryr sig om två gnällspikars kärleksproblem när det är revolution på gång?

”Insurgent” känns som en ganska rörig bok. Även om jag uppskattar att Roth visar oss mer av den värld hon har skapat, så känns de mest som att karaktärerna flackar hit och dit utan någon egentlig plan. Lite som i sista delen av Hungerspelen, som också led av samma problem.
Jag kommer troligtvis läsa den sista delen i trilogin bara för att få veta hur det går. Men jag hoppas verkligen att den boken kommer att kännas mer intressant än den här ganska mediokra historien.

Veronica Roth – Insurgent (Modernista, 2013)

Problemet med att läsa Enders spel

endersVissa böcker är svårare att recensera än andra.
När det gäller Orson Scott Cards ”Enders spel” är det svårare än det brukar vara. Boken har vunnit både en Hugo och en Nebula och filmversionen har preimiär senare i år. Boken räknas som en SF-klassiker, om än en mycket omdebatterad sådan. Orson Scott Card är nämligen en homofob av stora mått och hans uttalanden har lett till en stor kampanj om att bojkotta filmen. Och det är inte de enda idiotiska åsikter han har spridit.

Själv hade jag inte ens tänkt läsa boken. Jag har läst om den (det är nästan omöjligt att undvika om man är intresserad av SF eller gillar att hänga på tvtropes). När jag fick ett recensionsexemplar av boken från Modernista var jag fortfarande osäker på om jag skulle läsa den eller ej. Till slut bestämde jag mig för att ändå läsa, men att förhålla mig kritisk. Och att stå fast vid att inte betala för att varken läsa boken eller se filmen.

Andrew ”Ender” Wiggin är bara sex år när han rekryteras till en militärskola belägen i en rymdstation. Där ska han tränas för att bli den general som kan leda de mänskliga styrkorna i striden mot de utomjordingar, som kallas ”giftisar”, som attackerade jorden över sjuttio år tidigare. Träningen går ut på att leka stridslekar i lag i nollgravitation, något som Ender visar sig ha stor fallenhet för. Enders tillvaro på skolan blir hård, men både han och hans lärare vet att han är ett ovanligt intelligent barn och att om någon är lämpad att leda dem så är det han. Bara han klarar av utbildningen. Och bara han hinner lära sig allt han måste veta i tid …

”Enders spel” är lika mycket en first contact SF som en internatskoleroman. Ender må vara en inteliigent pojke, men han är långt ifrån perfekt. Ganska snart konstateras det att han inte bara är lika empatisk som sin storasyster, utan att han även uppvisar samma sociopatiska drag som sin storebror. Hans lärare på skolan gör allt för att forma Ender till den hänsynslösa ledare de behöver, oavsett konsekvenser. Varje kapitel inleds med en dialog, som i de flesta fall handlar om Enders framsteg och allt som behöver göras för att få honom dit de vill.

Slutet av boken bjuder på flera twistar. Eftersom jag redan läst om boken så kände jag till den ena och kunde ana mig till den andra, men det gör dem inte mindre effektiva. Tyvärr slutar inte boken där, utan innehåller en ganska moralisk och religiös epilog som jag hade mycket svårt för. Särskilt eftersom jag vet att Card är mormon.

”Enders spel” är en spännande och väl uppbyggd roman, men inte helt utan problem. Vissa koncept den innehåller känns brinnande aktuella, medan andra känns hopplöst daterade (för ett spoilerfyllt exempel på det senare se här). Även om Cards homofobi inte lyser igenom i boken så är det svårt att läsa utan att leta efter tecken på den. Och hans religiösa tro är, som sagt, tydligt närvarande i romanen.
Jag skulle rekommendera alla som vill läsa ”Enders spel” att göra det kritiskt. Var medvetna om vilken författare det är ni läser. Kolla upp hans uttalanden om homosexualitet och äktenskap och ta ställning till om det känns värt det. Och försök i möjligast mån att låna boken på biblioteket eller av en vän istället för att köpa den, om ni ändå känner att ni vill läsa boken.

Orson Scott Card – Enders spel (Modernista, 2013)

Närkontakt

denfemteJag fick ett förhandsexemplar av Rick Yanceys ”Den femte vågen” tidigare i våras. Av någon anledning dröjde det flera månader innan jag slutligen kom mig för att läsa det (dock hann jag i alla fall läsa boken innan den kom ut, annars hade det varit ganska värdelöst med ett förhandsexemplar). Kanske var det korrfelen jag drog mig för. De är ganska många, och det är svårt att inte störa sig på den saken även om man vet att det inte är den slutliga versionen man läser.

Den första vågen var en elektromagnetisk puls som slog ut all elektricitet och dödade en halv miljon människor. Den andra vågen var verkligen en våg, en gigantisk tsunami som dränkte världens alla tätbebyggda kustområden. Den tredje vågen spred en dödlig smitta som tog död på nästan hela jordens befolkning. Den fjärde vågen består av krypskyttar, som dödar alla människor de får sin på.
Det finns inte många människor kvar som överlevt alla vågor de utomjordiska attackerna bestått av. Cassie är en av dem. Hon gömmer sig i en skog, med en M16 och sin lillebrors nalle som enda sällskap. Och hon är övertygad om tre saker:
1. Det går inte längre att lita på någon
2. Hon ska göra allt för att få sin lillebror tillbaka från de soldater som förde bort honom och dödade deras pappa
3. Det kommer att komma en femte våg

”Den femte vågen” är en postapokalyptisk first contact-YA. Den känns lite som en vidareutveckling av den epidemi av dystopiska ungdomsromaner som följt i Hungerspelens fotspår. Själv tycker jag att det är ganska roligt att SF blivit så populärt inom ungdomslitteratur, även om jag misstänker att de flesta som läser de här böckerna inte ens reflekterar över att det är science fiction de läser.

”Den femte vågen” är spännande utan att hänfalla till ständiga cliffhangers. Jag gillar att vi får följa flera olika karaktärer istället för att bara få Cassies perspektiv. Vi som läsare är alltid steget före Cassie, vet alltid lite mer än hon vet. Det är ett berättarknep som fungerar ovanligt väl i den här boken, mycket för att Cassie knappt vet någonting. Att jag inte är helt förtjust i henne som karaktär var troligtvis en bidragande orsak till att jag tyckte att det var rätt skönt att hennes POV inte var den enda.

Jag kände att romanen inte höll hela vägen till slutet. Första halvan är spännande, men halvvägs planar det ut. Det blir lite för förutsägbart och framför allt tycker jag att det utomjordiska hotet tappar mycket av sin mystik. Det är just att det är ett okänt hot som är så kittlande i början. Vilka är de? Vad vill de? Ingen vet. När vi väl får veta så kan jag inte låta bli att bli besviken.
Jag hoppas förresten verkligen att det inte blir något av den antydda kärlekstriangeln i boken (vilken iofs snarare är en kärlekskvadrat). Seriöst, om alla ungdomsboksförfattare kunde sluta skriva kärlekstrianglar omedelbart så skulle det inte vara en dag för tidigt.

”Den femte vågen” har förutspåtts bli lika stor som ”Hungerspelen”. Jag tycker att boken inte når upp i samma klass som Suzanne Collins trilogi, men det skulle inte förvåna mig om det här slår stort.

Rick Yancey – Den femte vågen (Rabén & Sjögren, 2013)

Mörkrets hastighet

speedofdarkElizabeth Moons ”The Speed of Dark” har legat oläst länge i min hylla. Jag vet inte riktigt varför jag inbillat mig att den skulle kännas tung eller svår att läsa, för det stämde ju inte alls. Däremot är det en mycket bra roman som jag är glad över att jag äntligen kommit för mig att läsa.

”The Speed of Dark” utspelar sig i en nära framtid som ser ungefär ut som vår samtid. Vissa teknologiska framsteg har gjorts, särskilt när det gäller genterapi hos ofödda barn. Om Lou Arrendale, vår protagonist, fötts bara några år senare hade han inte varit autistisk. Men han är inte bitter. Han har sitt jobb, sina rutiner, sitt fritidsintresse och sina arbetskamrater som alla har samma diagnos. Och hur skulle han kunna veta hur det skulle vara att inte vara autistisk? Vem skulle han vara?
När företaget han jobbar för erbjuder hans lilla arbetsgrupp att prova på en experimentell behandling som skulle kunna ”bota” deras autism så hamnar Lou i en identitetskris. Hur ska han kunna veta vilket val som är det rätta? Hur ska han kunna veta vad han ger upp och vad han kan vinna?

Elizabeth Moon har själv en son som är autistisk. Det märks att hon är insatt i aktuell forskning och att ämnet ligger henne nära om hjärtat. Det märks också i hur hon beskriver Lou Arrendale, eller snarare hur hon låter Lou Arrendale beskriva sig själv.
”The Speed of Dark” är en fascinerande läsning. Den har ett ganska långsamt tempo, trots att det som händer i boken i livsavgörande för fler än bara Lou.

”The Speed of Dark” är en SF-roman med mycket sparsamma SF-inslag. Den handlar om identitet, om kognition och perception. Och den har ett slut som känns som ett hugg rakt i hjärtat, sådär som man önskar att fler slut kändes. Läs!

Elizabeth Moon – The Speed of Dark (Del Rey, 2003)

Bokstävlarna presenterar: SF-sommar

IMG_20130613_162130

Jag avslöjade tidigare här i bloggen att jag har två läsprojekt inplanerade den här sommaren. Det mindre projektet Magiska Prag skrev jag om i bloggen förra veckan. Jag har redan hunnit läsa första boken som ingår i det temat och tänkte därför att det är hög tid att presentera mitt andra tilltänkta sommarläsningsprojekt.

Tanken är att sommaren 2013 ska vara en SF-sommar.
Inte för att jag läser någon sommarkurs på temat (I wish!), utan för att jag under det senaste året eller så lyckats samla på mig en hel hög intressanta SF-böcker som inte blivit lästa (se bildbevis ovan). Tanken är, som vanligt när jag ger mig på ett större läsprojekt, att det inte bara ska handla om böcker utan även om filmer, tv-serier, spel och annat SF-relaterat. Chansen är exempelvis mycket stor att det dyker upp ett inlägg om Guillermo del Toros kommande superrobotfightingfilm ”Pacific Rim” senare i sommar, när jag fått chansen att se den på bio. Kanske är det även hög tid att jag skriver det där inlägget om Doctor Who som jag tänkt göra ungefär hur länge som helst. Ett inlägg om ”Liftarens guide till galaxen” känns som att det borde vara obligatoriskt att ha med.

Oavsett om ni gillar SF eller ej så hoppas jag att ni kommer att gilla SF-sommaren här i bloggen. Om inte annat så kanske ni kan få några tips på filmer eller tv-serier att se!

Ingen död

denlevandeEn värld där ingen längre dör, åtminstone inte utan att återfödas direkt i en annan kropp med tillgång till sina gamla minnen och erfaranheter. Där ålderdomen är avskaffad. Där alla människor är sammankopplade, en del av det sociala nätverket Socio. Låter det som en dröm eller en mardröm?

För karaktärerna i Anna Starobinets ”Den levande” är det inte så lätt att avgöra. De flesta av dem är en del av systemet, vilket gör det i princip omöjligt för dem att distansiera sig. Zero, den enda som inte är en del av systemet, vill inget annat än att höra till. Han föds som en anomali som saknar den inkod som innehåller information om tidigare liv. Vem är han egentligen? Hur kan han ens existera? Och vad betyder hans existens för Socio och Den levande?

”Den levande” är en dystopisk SF-roman med flera dimensioner. Berättarstilen är fragmentarisk och blandar dialoger och utdrag från dokument och sociochattar med mer beskrivande scener. Det gör den inledningsvis lite svårläst, men samtidigt tycker jag att formatet passar historien mycket väl. Särskilt gillar jag hur sociokorrespondensen hela tiden dyker upp parallellt med den vanliga dialogen, så att det kan pågå två parallella dialoger mellan samma personer.

”Den levande” är både väl skriven och väl översatt. Det är en spännande historia, men jag är inte helt förtjust i slutet. Vad jag framför allt hade hoppats på var en mer ingående och teknisk analys av Den levandes existens. Men kanske är det bara jag som har läst för mycket William Gibson?

Bra är det i vilket fall, även om slutet lämnade mig något otillfredsställd. Coltso är ett förlag vars utgivning verkligen håller genomgående hög kvalitet.

Anna Starobinets – Den levande (Coltso, 2013)