seriealbum

Ångest & hemslöjd

detkanalltidDet handlar om ångest i ”Det kan alltid bli värre”. Ångest över att känna sig som en medelmåtta, ångest över att inte orka, ångest över samhällets krav på att vara lycklig, ångest över välmenande råd, panikångest, klimatångest, dödsångest och ångest över att ha ångest.

Lotta Sjöberg skriver med svart humor och stor insikt om hur det är att släpa på det där enorma ångestmonstret som så många av oss måste dras med från och till. Många av rutorna handlar om omvärldens idiotiska råd till den ångestridne och de dräpande svar som ges tillbaka. Den där typen av svar man önskar att man vågade ge i såna lägen. Kanske kan man kopiera upp några av Sjöbergs bästa rutor och dela ut som flyers till folk som börjar gagga om mindfulness och positivt tänkande så snart någon vågar prata om att de mår dåligt?

Något av det bästa i boken är Sjöbergs blommiga broderier med antivisdomsord i stil med ”Jävla valfrihet stör mig inte”, ”Mindfulstress” och ”Alla dör”. Det är genialt. Jag blir mäkta sugen att göra egna broderier med Cure-citat (”It doesn’t matter if we all die”), om det inte vore för att jag har alldeles för dåligt tålamod för att orka med att brodera.

”Det kan alltid bli värre” är kanske ingen ha ha-funny bok, men den är smart och vettig och underhållande mitt i sin nattsvarta ångest. Klart läsvärd för alla som har någon som helst relation till ångest (och handen på hjärtat, vem har inte det?).

Lotta Sjöberg – Det kan alltid bli värre (Galago, 2014)

Seriesöndag: Fylgia

fylgiaFrån Lovecraft, Massachusetts (där Locke & Key utspelar sig) till ett lovecraftianskt Uppsala.
I ”Fylgia” möter vi Maria Lärka, som planerar en utställning med mobilfoton. Men när hon fotograferar en omärkt grav börjar märkliga saker hända. Hennes telefon vill ständigt checka in henne på Stora Torget och själv hamnar hon där trots att hon egentligen varit på väg någon annanstans. Snart börjar hon även se mardrömsvarelser, som inte borde finnas.
Håller hon på att bli galen eller är det världen som blivit galen? Och vad finns det egentligen för koppling mellan henne och Emanuel Swedenborg?

”Fylgia” är ett fristående album i den lovecraftianska serien 1000 ögon. Det är en bisarr mardrömsskildring med historiska kopplingar, som på ett skickligt sätt visar just hur tunn hinnan mellan vår trygga värld och den oändliga avgrunden kan vara.

Jag gillar särskilt kontrasterna mellan det vardagliga och det monstruösa. Hur öldrickande människor på en pub plötsligt framstår som monster, för att i nästa sekund se mänskliga ut igen. Eller hur pladdret i sociala medier får en mörkare och mörkare underton allt eftersom Maria dras längre in i mardrömmen.

”Fylgia” gör mig sugen på att läsa fler album i 1000 ögon-serien. För andra intresserade kan jag rekommendera den här bloggen, som handlar om hela 1000 ögon-projektet.

Anders Björkelid, Daniel Thollin & Jonas Anderson – 1000 ögon: Fylgia (Albumförlaget, 2013)

Seriesöndag: Skönheten

skönhetenSillens liv är inte lätt. Hon hånas av de andra byborna för sin fulhet och hur mycket hon än försöker få hon aldrig bort fiskstanken som satt sig i hennes hud efter att hon rensat och saltat fisk hela dagarna. När en herreman kommer till byn för att välja sig en brud så är det ingen idé att hon ens försöker bli vald.
När Sillen befriar en fe i skogen så väljer hon skönhet som sin belöning. Men Sillens nyfunna skönhet är av det slaget som skapar besatthet, och hela byn blir vansinnig av begär och svartsjuka. Sillen tvingas fly från hembyn och ut i världen, där hon får sitt nya namn Skönheten. Men snart visar det sig att skönheten är ett minst lika tungt ok att bära som fulheten och att den på samma sätt verkar ta fram det allra sämsta hos andra människor.

De franska serieskaparna Kerascoët & Huberts ”Skönheten” är en mörk och ganska blodig saga för vuxna om makt, begär och lögner. Än så länge finns bara första boken översatt till svenska, men vi får hoppas att fler delar följer.

Kerascoët & Hubert – Skönheten vol 1: Svindlande begär (Kolik förlag, 2012)

Bilder som stannar kvar

yttreförortenShaun Tans ”Berättelser från yttre förorten” är en bok som är mycket svår att genrebestämma. Är det en bilderbok, en novellsamling, en ungdomsbok eller ett slags seriealbum? Det beror på hur man ser på saken. Och det beror nog i än större grad på vem det är som läser boken.
Som vuxen läsare skulle jag nog gärna placera boken i seriehyllan på biblioteket. Inte för att det egentligen är en serie, men för jag tror att boken skulle hitta flest läsare där, bland oss som uppskattar vackra och lite illustrationer.
(På mitt ena jobb, där jag lånat boken, står den bland de vanliga böckerna i ungdomsavdelningen)

mu2011 vann Shaun Tan ALMA-priset. Mycket välförtjänt.
Han är främst en fantastisk illustratör, med en känsla för det mystiska, det drömska och det lätt bisarra. Det är också bilderna som är den stora behållningen när man läser Tan. När jag bläddrar igenom ”Berättelser från yttre förorten” såhär några veckor efter avslutad läsning så inser jag att de flesta texterna redan försvunnit ur minnet. Men bilderna har stannat kvar.
Jag misstänker att vissa av dem kommer att bosätta sig där permanent faktiskt, och det har jag inte någonting emot.

Shaun Tan – Berättelser från yttre förorten (Kabusa böcker, 2012)

Seriesöndag: Juni

juniJag borde ha lärt mig att sluta läsa baksidestexter till böcker för länge sen. Ofta är de missvisande, och baksidan till Julia Thorells ”Juni” är inget undantag: ”Med den humoristiska och rappa dialogen, tillsammans med de drivna bilderna, skapar Julia Thorell något nytt inom den tecknade serien.”
Jag måste erkänna att jag inte förstår vad som ska vara nyskapande med det här seriealbumet. Det är en ganska ordinär historia om en svensk tjej som växer upp i ett hippekollektiv, ligger med en massa idioter och inte känner att hon passar in på Konstfack. Inget man inte läst förut direkt.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår mig på det här albumet. Det är inte särskilt roligt, men det känns inte hellre som att det finns någon djupare mening. Jag får ingen känsla för Juni som karaktär och jag tycker att hennes beteende för det mesta är obegripligt. Att jag inte kommer särskilt bra överens med Julia Thorells tecknarstil hjälper inte direkt.

Nej, ”Juni” är ingenting för mig. Och nästa gång jag ser ett album som verkar intressant ska jag frsöka att hoppa över det där med att läsa baksidestexten helt.

Julia Thorell – Juni (Kartago, 2012)

Träffsäkert

hurmanbotarDet är i princip omöjligt att värja sig mot Nanna Johansson. Hon är störig, fånig, giftig, plump och ofta oerhört rolig. Hennes senaste album heter ”Hur man botar en feminist” och kom ut tidigare i höstas.

För oss som följer Nannas gamla Nöjesguiden-blogg är det mycket i det här albumet som redan är bekant. Inte för att det gör något. Svaren på kontaktannonser och jobbannonser hör nämligen till något av det roligaste och mest träffsäkra hon har gjort.
Det kanske kan verka lite märkligt att det jag tycker är bäst i det här albumet är de inslag som mest består av text (och i vissa fall inte innehåller några teckningar alls). Men Johansson har länge jobbat med collage och liknande former, och jag tycker att hennes längre texter ofta är de bästa. Själva teckningarna kommer liksom lite i andra hand. Vilket inte gör någonting alls, då texterna är så briljanta.

feministhårLäs ”Hur man botar en feminist”. Tryck den i ansiktet på någon antifeminist. Eller någon som lider av manlig bildningsexhibitionism. Eller någon av alla de tidningsskribenter som fortfarande tror att det är en fräsch vinkling att skriva om den ”nya” vågen av svenska, kvinnliga feministiska serietecknare.

Nanna Johansson – Hur man botar en feminist (Galago, 2013)

Seriesöndag: Theos Ockulta Kuriositeter

mumiens_blod”Theos Ockulta Kuriositeter” är namnet på Ola Skogängs äventyrsserie, men det är också namnet på den butik som hans protagonist driver i Gamla stan i Stockholm. Theo själv är en äventyrare som blivit förvandlad till en enorm brunbjörn och som försöker göra allt för att få tillbaka sin mänskliga form.
”Allt” innefattar i det här fallet spöken, mumier, ockulta böcker, mystiska dimensioner och gigantiska havsmonster. ”Theos ockulta kuriositeter” är lite som en blandning mellan Lovecraft och Tintin, med en hel del gammal Stockholmiana inblandad.
Det är helt enkelt mycket underhållande och ganska så nördigt.

forloradesidornaOla Skogäng är en mycket begåvad tecknare. Hans Stockholmsvyer är spektakulära och han har förmågan att få även de blodigaste scener att se vackra ut. Jag gillar verkligen blandningen mellan realism och magi som böckerna om Theo innehåller, och som även framhävs på ett bra sätt i tecknarstilen.

Något jag hade svårt för i första boken var dialogerna. Dessa ständiga utropstecken! Jag vet inte om det ligger någon särskild tanke bakom att använda utropstecken istället för punkter i alla repliker, men det var otroligt störande för läsningen.

dodsskugganSom tur är försvinner detta märkliga stildrag redan till andra boken, som jag tycker är den hittills bästa. Den första boken är på många sätt en introduktion av karaktärer och världsbygge, och tredje boken är en samling kortare historier med en ganska lös ramhistoria. Den andra boken innehåller precis lagom mycket djup och karaktärsutveckling, samt en hel del intressanta förvecklingar som jag hoppas att få läsa om i framtiden.

Den senaste boken om Theo heter ”Deus ex machina: Fadern” och kom ut i våras. Den sägs vara första delen av tre i ett sammanhållet och minst sagt episkt äventyr. Jag köpte ett ex på seriefestival i våras, men eftersom jag köpte det och fick det signerat till min make så känner jag att han borde få chansen att hinna läsa det först. Vilket borde vara snart, om man ser vilken takt han håller i sin läsning av de första tre böckerna.

De första böckerna av ”Theos ockulta kuriositeter” kan vara lite svåra att få tag i. De är slut hos förlagen och även om jag har hört rykten om att det ska vara nytryck på gång så verkar det dröja. Förhoppningsvis finns de i alla fall att låna hos ditt lokala bibliotek om du känner dig sugen på mycket vältecknade ockulta äventyr.

Ola Skogäng – Mumiens blod: Theos Ockulta Kuriositeter, vol 1 (Kartago, 2008)
Ola Skogäng – De förlorade sidornas bok: Theos Ockulta Kuriositeter, vol 2 (Ekholm & Tegebjer, 2010)
Ola Skogäng – I dödsskuggans dal: Theos Ockulta Kuriositeter, vol 3

Mer Zelda åt folket!

z3_cover.inddDet är inte direkt någon hemlighet att jag är väldigt förtjust i Lina Neidestams Zelda. Jag gillar hennes ilskna humör, hennes giftiga repliker, hennes inkonsekventa beteende och hennes bitvis usla självförtroende. Jag gillar hur hon påminner om väldigt många av mina kompisar samtidigt, fast i en maxad serieversion såklart.

I ”Zelda vs. patriarkatet”, det tredje albumet i ordningen, tvingas Zelda att växa upp en aning. Hon skaffar jobb (obetalt, men ändå) och pojkvän (en skitstövel, men ändå). Men hon blir fortfarande förbannad på Det Manliga Geniet och patriarkatet och hon har fortfarande en tendens att dricka alldeles för mycket.
Som vanligt är Neidestam sjukt rolig. Som när Zelda lackar ur på alla män som tar orimligt mycket plats i tunnelbanan (”Det är inte en personlig uppmaning till alla män!”), raggar gothiga vampyrwannabes som ser bäst ut i mörkret eller bråkar med sin barnmorska om vem som ska byta ut p-staven när det blir zombieapokalyps.

Ni har väl inte missat att ”Zelda” även finns som tidning numera? Jag håller tummarna för att ska dyka upp fler nummer med min tecknade favoritfeminist, inte minst för att det förhoppningsvis betyder att fler kommer att upptäcka henne. Och för att jag inte ska behöva vänta till nästa album med att få nästa dos av Zelda.

Lina Neidestam – Zelda vs. patriarkatet (Kartago, 2013)

Seriesöndag: Locke & Key

crownofshadowsDet tredje albumet av Joe Hills och Gabriel Rodriguez skräckserie ”Locke & Key” har undertiteln ”Crown of Shadows”. Titeln syftar på ännu en av de hemligheter som Keyhouse ruvar på, en som Dodge använder sig av i sin fortsatta jakt på nyckeln till den svarta dörren. Shadow Key får alla skuggor i huset att vakna till liv och attackera syskonen Locke. Men Dodge får snart erfara att syskonen är svårare att besegra än han anat.

”Crown of shadows” var det allra första jag läste av serien ”Locke & key”. Eller snarare läste jag ett litet utdrag, som utgjorde en gratistidning jag plockade upp på Free Comic Book day för två år sen. Vilket är lite synd, för den gjorde mig lite tveksam till att läsa serien. Huvudstoryn, den med skuggorna, är i det här albumet nämligen mycket mindre intressant än de två sidohistorierna.

I den ena sidorhistorien beger sig Kinsey på jakt efter svar, något som nästan leder till hennes död. Och till några nya vänner.
I den andra sidohistorien, epilogen ”Beyond Repair”, är det modern Nina som står i centrum. Tillsammans med Bode hittar hon nyckeln till ett gammalt medicinskåp som visar sig kunna laga allt man lägger i skåpet. Eller nästan allt, för vissa saker är bortom även Keyhouses förmåga att laga …
Den här epilogen är enligt mig det hittills bästa kapitlet i hela serien. Sorgligt, solkigt, med en smula magi och alldeles för mycket obehaglig realism. Plus ett slut som bådar extremt gott inför fortsatta delar av serien.

Joe Hill & Gabriel Rodriguez – Locke & Key vol 3: Crown of Shadows (IDW, 2012)

Unken zombieapokalyps


Mina känslor efter att jag sett miniserien ”The Walking Dead” i höstas kan sammanfattas med ett ord: besvikelse. Fast ”rättmätig feministisk ilska” hade varit en rätt så passande beskrivning annars, för det var precis vad jag fylldes av efter att ha sett en såpass sönderhypad tv-serie uppvisa könsroller hämtade från mina allra mörkaste mardrömmar. Visst var det en snygg tv-produktion med bra skådespelarinsatser och lagom splattriga speciealeffekter, men jag kunde inte undgå att känna en unken smak i munnen efter att jag sett serien.

Eftersom jag tydligen har något slags fallenhet för självplågeri när det kommer till att ge andra chanser så bestämde jag mig ändå för att ge graphic novel-varianten av ”The Walking Dead” en chans. Jag tror att jag resonerade något i stil med ”Det kan ju inte vara lika illa som i tv-serien!”. Vilket gjorde att jag med andra ord för rätt så oförberedd på att serievarianten skulle vara ännu värre.

Vanligtvis brukar jag älska zombieapokalypsscenariot – oavsett format. Jag har sett otaliga filmer på temat, läst ett antal böcker och inte minst avvärjt en ett avsevärt antal zombiehorder i spelformat. Jag är vid det här laget van vid de skräckfilmstroper som brukar ackompanjera apokalypsen (som the token black guy och the final girl), men det är något med just ”The Walking Dead” som gör mig lite extra förbannad.

För det första kan jag tycka att grundhistorien känns lite trött, både i tv- och serieversionen:
Sheriffen Rick Grimes som vaknar på ett zombiefierat sjukhus efter att ha legat i koma i veckor och ger sig på jakt efter sin fru och son, han är väl inte direkt världens mest spännande protagonist. Men i jämförelse med frun ifråga – och den lilla grupp med människor som hon slagit sig samman med – är han ett under av komplexitet. Hon får inte utrymme att vara något annat än en symbol för hopp, ett mål för Rick att nå. En mor och en hustru, men absolut inte en person.

Inte för att någon av av de andra kvinnorna som haft den tvivelaktiga turen att undvika att bli zombiemellanmål är mer intressanta. De tycks tillbringa sin tid med att tvätta, ta hand om barn och skvallra, medan männen jagar och skjuter närgångna zombies. I serien får de visserligen lära sig att hantera skjutvapen courtesy of Sheriff Grimes, men det hindrar inte fru Grimes från att skrika ”Eeek!” och tappa pistolen när det verkligen gäller. Varpå hennes lille son (japp, han är ju trots allt av manligt kön och därför har han tydligen något slags medfödd förmåga att kunna hantera vapen) tar över och leker actionhjälte.
Den enda kvinna som ifrågasätter könsfördelningen visar sig såklart inte bara vara en ful och fet feminist (så originellt), utan också den mest fördömande och osympatiska av seriens alla karaktärer.

”The Walking Dead” är rätt snyggt, om än något generiskt, illustrerad men det räddar inte serien från att bli en unken och reaktionistisk sörja. Jag menar, om jag efter mindre än halva albumet har börjat heja på zombierna så är det något som inte direkt står rätt till.

Med tanke på att Robert Kirkman i förordet skrivit följande: ”Everything in this book is an attempt at showing the natural progression of events that I think would occur in these situations” så kan jag garantera att jag i framtiden tänker undvika allt som Kirkman ens varit i närheten av. Efter att den mannen lyckats förstöra en fullkomligt god zombieapokalyps med sin mossiga kvinnosyn så tvivlar jag på att det finns någonting han kan göra som inte får mig att unleash the fucking fury.

Robert Kirkman & Tony Moore – The Walking Dead – Volume 1: Days Gone Bye (Image Comics, 2010)