scott lynch

Fantasysommar: The republic of thieves

republicofthievesDet tog fasligt lång tid för mig att komma till skott och läsa tredje delen i Scott Lynchs The Gentlemen Bastards series, ”The Republic of Thieves”. Detta trots att jag tycker att det här en av de absolut smartaste och roligaste fantasyförfattarna som finns. I somras var dock Lynch på Sverige-besök, något som fick mig att äntligen ta tag i att läsa boken.
Om besöket kan jag säga att om ni någonsin får chansen att lyssna på eller prata med Lynch så ta den! En otroligt sympatisk och rolig författare med en hel del självdistans och många vettiga åsikter.

Tredje boken i serien för Locke och Jean till Karthain, en stadsstat där de fruktade bondsmagi styr bakom kulisserna. De båda mästerbedragarna är där för att manipulera ett val i utbyte mot att Locke blir räddad från den långsamma död genom förgiftning som annars är oundviklig. Varken Locke eller Jean gillar att bli manipulerade, men de går motvilligt med på att ta jobbet. När det visar sig att motståndarsidan anlitat Sabetha, deras tidigare kompanjon och Lockes stora kärlek, blir saker genast mer komplicerade …

Den tredje boken i serien är lika underhållande som de tidigare två, även om den är aningen mörkare. Jag gillar det. Både Locke och Jean blir påverkade av allt som händer dem, blir dystrare (Jean) och mer våghalsiga (Locke). Jag gillar också att vi får veta lite mer om den hittills så mystiska Sabetha. Vi får veta mer om hennes drivkrafter och vad som låg bakom hennes beslut att lämna Locke en gång i tiden. En eloge till Lynch för att han låter Sabetha vägra stanna kvar på den piedestal som Locke försöker placera henne på och för att hon vägrar anpassa sig till rollen som the token female i the gentlemen bastards. Jag håller alla tummar och tår för att hon kommer dyka upp igen i kommande böcker i serien (men det vore faktiskt lite märkligt om hon inte gjorde det).

Det avslöjas en hel del saker om Locke i den här boken, saker som jag misstänker kommer ha stor betydelse i framtida böcker. Jag har lite svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker om dessa avslöjanden faktiskt. Men jag litar på Lynch och är övertygad om att kommande böcker i serien kommer att fortsätta hålla samma höga nivå som de tre första har gjort.

Scott Lynch – The Republic of Thieves (Del Rey, 2013)

Scott Lynch-besök i Sverige

Det känns som att jag tajmat det här med fantasysommar väldigt bra.
Inte nog med att både Joe Abercrombie och Lev Grossman kommer med nya böcker i sommar, idag när jag bläddrade i SF-bokhandelns senaste katalog så fick jag veta att fantasikförfattarna Scott Lynch och Elizabeth Bear besöker Sverige i juli. 16/7 besöker de båda Stockholmsbutiken, så jag antar att det är hög tid för mig att sätta tänderna i mitt svintunga inbundna exemplar av Lynchs ”The Republic of Thieves” om jag ska hinna läsa boken innan dess. Boken är den tredje i fantasyserien The Gentleman Bastard Sequence som jag skrivit om här och här.
De båda författarna kommer även att besöka Malmöbutiken och Göteborgsbutiken. Mer information om besöken kommer att finnas på SF-bokhandelns hemsida (titta i kalendern i högra menyn).

Piratfantasy o’hoy!

Den här recensionen är av andra delen i Scott Lynchs trilogi. SPOILERVARNING för den som inte läst första delen ”The Lies of Locke Lamora” med andra ord.

Locke och Jean har flytt från Camorr efter de våldsamma händelserna i slutet på första boken. De hamnar i Tal Verrar, en stad belägen på ett antal konstgjorda öar. Här finns nämligen The Sinspire, världens mest exklusiva casinon, där fusk betyder döden. Vilket självklart inte är något hinder för Locke och Jean, som sätter en komplicerad plan i verket för att kunna tömma casinots kassavalv. Men saker går – självklart – inte som planerat. De båda vännerna dras mot sin vilja in i Tal Verrars maktspel, något som bland annat gör att de tvingas gå till sjöss om pirater.

När jag läste ”Red Seas Under Red Skies” slog det mig flera gånger hur roligt det är att läsa Scott Lynch. Böckerna om Locke Lamora är ett slags conman-fantasy med höga insatser och smarta vändningar. Locke är en mycket underhållande protagonist, som är lika duktig på att försätta sig i knipor som att ta sig ur dem. Till skillnad från de flesta fantasyhjältar är han dessutom usel på att slåss, vilket känns ganska befriande.

Något som Lynch bevisar med sina böcker är att det går alldeles utmärkt att skriva fantasy utan sunkiga könsroller. I hans böcker kan man finna kvinnor i flera olika slags maktpositioner; som affärskvinnor, livvakter, ledare för vaktstyrkor, piratkaptener och mästertjuvar. Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att flera av de allra hårdaste karaktärerna i ”Red Seas Under Red Skies” är kvinnor. De får dessutom vara både gamla och unga, vackra och vanställda, och allt däremellan. Precis som männen. Det här kan tyckas som en onödig sak att anmärka på, men alla ni som läser mycket fantasy vet att det här är ganska ovanligt. Tyvärr.

Jag vill inte avslöja mer om handlingen i den här boken än att konstatera att jag är glad att jag (förhoppningsvis) inte behöver vänta längre än till nästa höst med att läsa fortsättningen. Jag hoppas också att Scott Lynch återhämtat sig från sin allvarliga depression och skrivkrampen som den innebar, så att det inte dröjer allt för många år innan vi får läsa resten av delarna i den här underhållande fantasybokserien.

Scott Lynch – Read Seas Under Red Skies (Bantam books, 2008)

Hail to the thief


Jag köpte Scott Lynchs ”Locke Lamoras lögner” för något halvår sen när en av nätbutikerna hade ett sånt där oemotståndligt ”köp 3 pockets för 99 kr”-erbjudande. Titeln lät bekant och jag tänkte att det alltid kunde vara intressant att prova på en ny fantasyserie. Av någon anledning dröjde det ända fram till nu – när jag verkar ha dragit igång något slags enmansfantasyrevival – innan jag öppnade boken.
Vilket jag är glad över att jag slutligen gjorde, för det här var precis vad min ihållande lästorka behövde för att återhämta sig.

Locke Lamora är en gentlemannatjuv i staden Camorr, en stad full av tjuvar av olika slag. Han började brottets bana redan som liten föräldralös pojke och tillhör nu Camorrs allra bästa. Locke och hans vänner stjäl från stadens rikaste och mäktigaste med en elegans som skulle få dagens sol-och-vårare att bli gröna av avund.
När tjuvarnas kung i Camorr, Capa Barsavi, blir utmanad av den mystiske Gråkungen så upptäcker Locke att han på något sätt har hamnat mitt i denna maktkamp. Han riskerar att förlora allt han bryr sig om; sina pengar, sitt gömställe, sina vänner och sin ställning i staden. Om han inte på något sätt lyckas göra det han är allra bäst på, nämligen att stövla rakt in i faran och sedan blåljuga sig därifrån.

Det är närmast omöjligt att inte gilla Locke Lamora. Han är en sådan underdog från första stund vi möter honom i boken, en mager liten unge som tror att han är lite för listig för sitt eget bästa. Just att Locke är streetsmart, men långt ifrån Sherlock Holmes-liknande överintelligent, är något jag gillar. Han blir aldrig överlägsen eller arrogant, trots att han är den uppenbara hjärnan bakom hans lilla grupps framgångar.

Vänskapen mellan Locke och hans vänner, speciellt Jean Tannen, är något som också är väldigt fint gestaltat. Deras obrottsliga lojalitet till varandra är som en ryggrad i historien, speciellt eftersom vi då och då får små glimtar av gängets uppväxt tillsammans.

”Locke Lamoras lögner” är fantasy, men en sparsmakad sådan. Den myllrande staden Camorr hade lika gärna kunnat vara någon sydeuropeisk stad under renässansen (Venedig ligger nära till hands) som en fantasystad i en påhittad värld. Om det inte vore för de märkliga byggnaderna och broarna av självlysande elderglas förstås. Samt förekomsten av mystiska slavmagiker som kan tortera en man till döds utan att ens röra honom.
Camorr är en kontrastrik stad som ändå känns som en enhet. Vi rör oss lätt från den fattigaste slummen till det vackraste elderglastornet, via de otaliga kanalerna och kyrkorna. Staden är inte bara en utmärkt bakgrund för berättelsen, den spelar också sin egna motsättningsfulla roll.

Att följa Locke Lamoras liv är extremt underhållande. Det är en spännande och rolig roman det här som får mig att bli sugen på mer. Det enda skälet till att jag inte redan har kastat mig över nästa del i bokserien, ”Red Seas Under Red Skies” (nästa del kommer läsas på engelska) är att den tredje boken har blivit uppskjuten och jag därför ska försöka vänta så länge jag orkar med att få nästa dos Locke Lamora.

Scott Lynch – Locke Lamoras lögner (Bonnier pocket, 2009)