saga

Sagolik fantasy

uprootedJag tänkte väcka bloggen ur dess ide genom att skriva om en bok som var en av förra årets bästa läsupplevelser för mig. Jag behövde bara läsa inledningen för att inse att den här boken var som klippt och skuren för mig.

“Our Dragon doesn’t eat the girls he takes, no matter what stories they tell outside our valley. We hear them sometimes, from travelers passing through. They talk as though we were doing human sacrifice, and he were a real dragon. Of course that’s not true: he may be a wizard and immortal, but he’s still a man, and our fathers would band together and kill him if he wanted to eat one of us every ten years. He protects us against the Wood, and we’re grateful, but not that grateful.”

Naomi Noviks Uprooted är en magisk fantasyroman med rötterna (pun intended) i östeuropeisk sagotradition. Vi får följa sjuttonåriga Agnieszka, som vuxit upp i skuggan av den förtrollade skog som i boken endast går under namnet The Wood. Hon har också vuxit upp i vetskapen att den drake som det talas om i inledningen lagom till skördefesten kommer att välja ut en flicka bland Agnieszkas jämnåriga, som ska bo i hans torn i tio år som hans assistent. Han brukar välja de mest talangfulla och alla är övertygade om att det den här gången innebär att Agnieszkas bästa vän Kasia kommer att bli kallad. När det istället är Agnieszka som blir utvald blir hon mest förvånad av alla. Hon har ju inga talanger och är verkligen ingen skönhet. Dessutom har hon en förmåga att smutsa ner varje klädesplagg hon sätter på sig.
Agnieszka har svårt att finna sig tillrätta i Drakens torn. Hon har en förmåga att provocera hans pedantiska sinne med sin blotta uppenbarelse och trots hans ansträngningar verkar hon oförmögen att lära sig de enklaste magiska trick. Men så hittar Agnieszka en bok som är skriven av häxan Jaga, som levde för flera hundra år sen. Och plötsligt börjar magin tala till henne …

Jag har tidigare läst ett par av Noviks Temeraire-böcker, som jag tyckte var ganska trevliga men inte direkt fantastiska. Inte som den här boken. Det är som att Novik har lyckats göra den perfekta kombinationen av fantasy och saga i den här boken. Den innehåller några överraskande vändningar och några väntade sådana, men det känns som att Novik skickligt undviker de mest uttjatade genrekonventionerna.

Något annat jag gillar är hur vänskapen mellan Agnieszka och Kasia får vara bokens viktigaste relation. Den som bär historien. Den som får Agnieszka att våga nya sätt att använda sin magi och om får henne att för första gången i sitt liv lämna dalen där hon växt upp. Det är en relation som någon annan författare kanske skulle låta fördunklas av avund eller missförstånd, men som Novik låter vara Agnieszkas ledstjärna i livet.

Språkligt är boken en ren njutning att läsa. Jag har bara läst Novik i översättning förut, vilket jag nu misstänker har varit ett misstag med tanke på hur fantastisk hon är i originalspråk.

Uprooted är helt enkelt en riktigt fullträff. Ett måste för alla fantasyälskare!

Seriesöndag: Skönheten

skönhetenSillens liv är inte lätt. Hon hånas av de andra byborna för sin fulhet och hur mycket hon än försöker få hon aldrig bort fiskstanken som satt sig i hennes hud efter att hon rensat och saltat fisk hela dagarna. När en herreman kommer till byn för att välja sig en brud så är det ingen idé att hon ens försöker bli vald.
När Sillen befriar en fe i skogen så väljer hon skönhet som sin belöning. Men Sillens nyfunna skönhet är av det slaget som skapar besatthet, och hela byn blir vansinnig av begär och svartsjuka. Sillen tvingas fly från hembyn och ut i världen, där hon får sitt nya namn Skönheten. Men snart visar det sig att skönheten är ett minst lika tungt ok att bära som fulheten och att den på samma sätt verkar ta fram det allra sämsta hos andra människor.

De franska serieskaparna Kerascoët & Huberts ”Skönheten” är en mörk och ganska blodig saga för vuxna om makt, begär och lögner. Än så länge finns bara första boken översatt till svenska, men vi får hoppas att fler delar följer.

Kerascoët & Hubert – Skönheten vol 1: Svindlande begär (Kolik förlag, 2012)

Långt från rosenrött

De två systrarna Branza och Urdda växer upp tillsammans med sin mor Liga i en idyllisk liten stuga i skogen. I den närbelägna byn är alla vänligt sinnade och till och med skogens vilda djur behandlar familjen med respekt. Det är som en sagovärld. När en ilsken dvärg dyker upp mitt i idyllen och börjar ställa till med problem så inser de båda flickorna att det faktiskt är en sagovärld de lever i. En värld skapad för att skydda Liga från övergrepp och våld. Men den vanliga världen existerar fortfarande och hotar att splittra den lilla familjen med sina lockelser.

Margo Lanagans ”Tender Morsels”
är en märklig roman. En del saga, en del mörk och smutsig realism och en del fantasy. Historien är löst baserad på sagan om Snow White och Rose Red (inte att förväxla med Snövit), men med flera ganska mörka twistar.
Jag gillar hur Lanagan förklarat sagoinslagen, hur hon fått allt att hänga ihop. Björnen som knackar på stugans dörr mitt i vintern är i hennes variant ingen riktig björn, utan en ung man i björndräkt som när han hamnat i Ligas värld förvandlats till björn. De vänliga byborna, med sitt ljusbruna hår och sina opersonliga leenden, är inga riktiga personer. De är kulisser, välgjorda och detaljerade, men totalt oförmögna att kliva utanför de roller de tilldelats. På ett sätt är dessa skyltdockor till människor mer obehagliga än något annat i den här mörka berättelsen.

”Tender Morsels” är inget för den som gillar feel good. Allt som Liga är med om, allt som hon tvingas genomleva, skulle nog få vem som helst att vilja fly till en sagovärld där allt är gulligt och ofarligt. Och hennes oförmåga att hantera den verkliga världen, med alla dess brister och skavanker, efter alla år i sin sagodimension är riktigt sorglig.

I början, eller snarare i hela den första halvan av boken, hade jag svårt att hänga med i hoppen mellan de olika perspektiven. Mellan de olika karaktärerna och deras sinsemellan ganska olika språk, mellan första person och tredje person. Det känns onödigt snårigt och gjorde att jag hade rätt svårt att komma in i boken.
Jag hade var desstom inte helt förtjust i Lanagans språk. Det är bitvis mycket vackert, i synnerhet i de avsnitt som är skrivna i tredje person. Men jag har alltid väldigt svårt för alltför mycket talspråklighet i texter och här är ”Tender Morsels” inget undantag. Som ”babby” eller ”iggerent” eller ”mebbe”. Det stör. Och det gör att jag inte tycker att den här romanen är lika fantastisk som den kanske hade varit om den vore skriven lite annorlunda. Den är egensinnig och annorlunda, men den där förälskelsen jag hade hoppats på uteblev tyvärr.

Margo Lanagan – Tender Morsels (Vintage books, 2010)

Elitistmörkerklubben: 2 X Valente

Jag har insett att jag ännu inte har skrivit om de senaste böckerna vi har läst i Elitistmörkerklubben. Kanske för att jag fortfarande är lite sur på mitt immunförsvar som tyckte att det passade bättre med förkylning och feber än med vindrickande och nördigt bokprat. Boken vi alla läste var den med världens ungefär längsta titel; Catherynne M. Valentes ”The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making”. Jag passade på att också läsa ”Palimpsest” av samma författare, eftersom jag länge varit nyfiken på den.

I ”Palimpsest” får vi lära känna fyra sinsemellan väldigt olika människor som binds samman då de alla hamnar i den mystiska staden Palimpsest samtidigt. Den unga japanska trainspottern Sei som älskar Sinkansen, kärlekstörstande biodlaren November, låssmeden Oleg som inte kan släppa sin döda syster och bokbindaren Ludovico. Det enda sättet att komma till staden är att ha sex med någon som redan har varit där. Något som kastar flera av besökarna in i en desperat jakt efter någon, vem som helst, som kan ge dem tillträde till staden igen.

”Palimpsest” handlar mycket om besatthet och om drömmar. Om hur det kanske inte alltid är särskilt nyttigt för oss att få våra drömmar uppfyllda, men hur det är omöjligt att sluta längta när vi väl vet vad vi vill ha. Det är en sorglig, solkig och andlöst vacker roman om att hitta sin plats i livet. Och om vad de olika karaktärerna vi får följa är beredda att ge upp för att få stanna där för alltid (för flera av dem är svaret: allt).

Cat Valente har ett språk som är myllrande, fantasifullt och oerhört vackert. Det märks att hon har en bakgrund som poet, hon har ett öga för formuleringar och metaforer som jag är väldigt förtjust i. Detaljrikedomen är närmaste Miévillesk, men jag måste säga att jag nog föredrar Valentes lite mer tyglade språk. I alla fall det jag hittills har hunnit läsa.

Jag gillar att i princip alla karaktärer som figurerar i ”Palimpsest” är så trasiga. Så ofullkomliga. Inte konstigt att de gör vad som helst för att få lämna den vanliga världen. En av mina favoritkaraktärer i boken är Hester, som motvilligt hjälper Oleg när hon märker hur desperat han är att ta sig tillbaka till Palimpsest. Hester, som egentligen hade bestämt sig för att aldrig mer ligga med någon och döma denna till ett halvt liv. Hon är Palimpsests svarta baksida, en representant för alla de som fått sina liv förstörda av stadens obevekliga lockelse även om de faktiskt vänt ryggen åt besattheten.

Catherynne M. Valente – Palimpsest (Bantam spectra, 2009)

”The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of her Own Making” är en bok som nämns flera gånger i ”Palimpsest”. Det är November som hänvisar till boken som hennes stora barndomsfavorit, en inspirationskälla som hon fortsätter att hämta kraft ur även i vuxen ålder.
”The Girl Who…” är en saga om en en orädd och äventyrslysten ung flicka som blir bortförd till Fairyland av en grön vind. Ett land som visar sig vara ganska farligt för små flickor, även om de skaffar sig flera vänner på vägen. Som exempelvis en wyvern, en marid, en pooka, en svävande lykta och ett flygande kattdjur eller två.

Jag måste erkänna att det kanske inte var helt rättvist mot The Girl Who…” att läsa boken så snart efter att jag hade läst ”Palimpsest”. För även om jag tycker att sagan är både underhållande och spännande så står den sig ganska slätt i jämförelse med Valentes roman. Den saknar helt enkelt svärta, även om den är långt ifrån så glättig och gullig som vissa medlemmar av Elitistmörkerklubben misstänkte när vi valde bok.

Kanske är det sagoformatet som jag inte riktigt kommer överens med. jag känner lite samma sak som jag gjorde inför Neil Gaimans ”Stardust”; en underhållande läsning för stunden, men jag saknar komplexiteten som författarens romaner innehåller. Sagoformatet blir lite för enkelt för mig, lite för förutsägbart, lite för whimsical. Med det sagt så är ”The Girl Who…” absolut ingen dålig bok. Den är rolig och innehåller många intressanta karaktärer. Men om du är nyfiken på Valente så borde du satsa på ”Palimpsest” istället, som jag tycker ger en bättre bild av både hennes fantastiska språk och känsla för karaktärer och miljöer.

Catherynne M. Valente – The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making (Feiwel and Friends, 2011)

Antropomorf revolution

Efter händelserna i första Fable-storyarcen så har de två systrarna Snow White och Rose Red en hel del att reda ut. På Snows initiativ åker de båda ut till den gård där de sagokaraktärer bor som inte kan smälta in bland människorna; fantasivarelser, monster samt givetvis mängder av antropomorfa djur. Men allting står inte rätt till på gården. Varelserna där, under ledning av de tre små grisarna, planerar en revolution och Snow och Rose hamnar mitt i konflikten.

Det andra albumet i Bill Willinghams ”Fable”-serie heter ”Animal Farm”. Det finns flera likheter mellan seriealbumet och George Orwells klassiska långnovell från 1945. Bägge handlar om en revolution som går snett och om grymheter som görs i frihetens namn. Precis om i Owells historia är det grisarna som agerar som revolutionsledare, medan resten av djuren bara följer order.
Willingham drar in en mängd nya sagokaraktärer i detta album, allt från Djungelbokens farliga rovdjur till Mästerkatten i stövlar och Guldlocks tre björnar. Med glimten i ögat, som alltid.

”Animal Farm” handlar en hel del om politik, men det handlar främst om förhållandet mellan Snow och Rose. Bägge karaktärerna får här lite mer utrymme än i första albumet, inte minst att göra det oväntade. Den alltid så perfekta Snow får vara sårbar, medan den rebelliska Rose står upp för vad hon tror på.

Jag ser fram emot att fortsätta följa sagokaraktärerna i ”Fables” i fler album. Inte minst så vill jag ju veta om de någonsin ska lyckas återta sina hemländer igen, eller om de ska tvingas stanna kvar undangömda i vår värld.

Bill Willingham m.fl. – Fables: Animal Farm (Vertigo, 2003)

Skamlöst underhållande

Lina Neidestams ”Maran” är det andra albumet i Kolik förlags bokserie Femisex, feministisk erotik. En bokserie med det namnet ger ofta upphov till en mängd frågor av vad feministisk erotik egentligen innebär, och varför det ett sådant projekt behövs. För min del är jag glad så länge projektet ger upphov till så snygga, fantasifulla och skamlöst underhållande serier som det här.

I centrum för handlingen finner vi den aspirerande författaren Nora. Hon har hyrt en fäbodvall över sommaren för att skriva Den Stora Generationsromanen. Men hennes musa vägrar att infinna sig och om nätterna drömmer hon märkliga, erotiska drömmar. Snart överger Nora generationsromanen för att istället skriva fäbodsporr och folkromantisk erotik, övervakad av en mystisk figur som skymtar i spegeln.

”Maran” är en berättelse som löst knuten till Noras historia rör sig mellan saga och myt, mellan nutid och dåtid, mellan uppsluppet snusk och flammande passion. Några av delarna, den om kolmilarna och den om Gösta Berling och varulven, har jag läst tidigare när de varit med i tidningen Utopi. Jag tyckte att de fungerade väl som fristående delar, men samtidigt blir de ännu bättre i albumform när de får ett sammanhang att höra hemma i.

Neidestams tecknarstil fungerar väldigt bra. Det är frodigt och frustande, med kroppsvätskor som dryper och stänker. Speciellt färgläggningen tycker jag är väldigt snygg, det känns som att Neidestams tecknarstil verkligen kommer till sin rätt i det här albumet.
Jag känner att jag borde varna pryda läsare för att det här är ganska explicit erotik, med könsorgan, orgier och diverse mytologiska varelser i erotiska situationer. Det är snuskigt, men det är ofta ganska absurda historier som flera gånger får mig att skratta. Jag gillar att Neidestam inte håller sig till enbart en läggning; här finns de flesta tänkbara kombinationer (och några mindre tänkbara, faktiskt). Jag blev lite extra förtjust i de lesbiska häxorna Elin och Singoalla och deras berättelses ganska oväntade slut.

Tyvärr tycker jag att ”Maran” tappar något mot slutet. Jag har inget emot hur det slutar i sig, men själva utförandet känns lite hastigt. Jag hade önskat mig ett par sidor till för att binda ihop historien lite bättre.

Det är intressant att se hur mycket Neidestam utvecklat sin tecknarstil sedan det första Zelda-albumet. Det syns i vilken ordning hon har tecknat de olika delarna av ”Maran”, hur mycket säkrare hon har blivit. Jag ser mycket fram emot nästa album av Lina Neidestam, en av våra starkast lysande serietecknarstjärnor just nu.

Lina Neidestam – Maran (Kolik förlag, 2011)

En mörk sagovärld


Föräldralösa Ethel trivs inte riktigt på klostret där hon bor tillsammans med de andra barnen. Det finns så många regler, som att man inte får gå utomhus de nätter då månen lyser röd för då öppnas portarna till helvetet och farliga barnätande monster styrker omkring i mörkret. Men Ethel misstänker att det inte är hela sanningen. Hon försöker ta reda på sitt ursprung och den jakten leder henne ut från klostret en natt, iväg till det magiska landet Umbra.

”Umbra” är Elin Fahlstedts första serieroman. Det är en väldigt säker debut det här, både vältecknad och välskriven. ”Umbra” är en mörk saga, lite som ”Alice i Underlandet” eller ”Den oändliga historien”. Eller som ”Narnia”-böckerna (minus det kristna frälsningstemat).
Umbra är på flera sätt en skuggversion av vår egen värld, en vriden spegelbild där faror lurar bakom varje hörn men där även nya vänner kan hittas.

Ethel är en fantastisk huvudkaraktär. Driven och modig, men samtidigt också ganska skör och ensam. Det är omöjligt att inte tycka om henne, att inte dras med i äventyren på jakt efter hennes försvunna pappa.
Fahlstedts tecknarstil passar det mörka sagoformatet väldigt väl. Trots att sidorna är fyllda av blyertsskuggor och gråskalor så känns de knappast färglösa. Dels för att är väldigt kontrastrika,men också för att de känns så dynamiska. Mycket av karaktärernas ansiktsuttryck och kroppsspråk är inspirerade av manga, vilket ger blyertsteckningarna en extra knorr.

Min enda egentliga invänding mot ”Umbra” är att jag tycker att slutet kommer lite väl hastigt. Jag hade velat se ett lite längre slut, som knutit ihop historien lite mer. Men kanske är min invändingar mot slutet bara ett tecken på att jag önskar att jag hade fått stanna kvar i den mörka sagovärlden Umbra ett tag till.

Vill du läsa mer om och av Elin Fahlstedt så finns hennes blogg här.

Elin Fahlstedt – Umbra (Kolik förlag, 2011)

Snö, glas, äpplen

Den sista novellen i Neil Gaimans samling ”Smoke and Mirrors” heter ”Snow, glass, apples” och är i mitt tycke en av samlingens allra bästa. Det är en omtolkning av sagan om Snövit, med den vanligtvis så onda styvmodern som berättare.
I Gaimans version är styvmodern ung och vacker. Hon är mycket kär i sin make och kung och skulle förmodligen ha levt ett lyckligt liv om det inte vore för hans märkliga dotter. Den unga flickan har – precis som det i sagan ständigt upprepas – hy blek som snö, hår svart som ebenholts och läppar röda som blod. Precis som de flesta vampyrer brukar se ut, vilket alltså är fallet med gäller Gaimans Snövit.

Det bästa med ”Snow, glass, apples” är att Gaiman i stort håller sig till originalet när det gäller sagan, bara det att han ser den ur en helt annan, djupt oroande, vinkel. Den gamla sagan är, till skillnad från Disneyversionen, riktigt grym, något som Gaiman tagit fasta på när han låtit styvmodern berätta sin version. Till exempel så beordrar styvmodern att Snövits hjärta ska skäras ur, vilket vanligtvis brukar lösas med att jägaren som fått uppdraget istället skär ur ett djurs hjärta. Men här skärs hjärtat verkligen ut, något som inte tar död på den vackra unga vampyrflickan.
De trofasta dvärgarna i originalsagan är här deformerade och efterblivna, ett inavlat skogsfolk som utnyttjas av Snövit. Det är skrämmande hur lite Gaiman egentligen har behövt ändra i själva sagans grundintrig för att få fram sin obehagliga alternativa version. Alla ingredienser fanns där från början, det är bara frågan om vem det är som berättar historien.

Snövitgestalten i ”Snow, glass, apples” är på många sätt en typisk kvinnlig vampyr (som hon beskrivs i otaliga vampyrberättelser), som använder sitt vackra utseende för att förföra och förgöra. Efter faderns utdragna och oförklarliga död finner styvmodern ett stort antal ärr på hans kropp, speciellt på dess mest privata delar. Även prinsen som väcker Snövit ur hennes koma ger det på grund av hans egna perverterande sexuella begär, i Gaimans version är det knappast någon kysk kyss som får henne att vakna.

I sin introduktion till novellsamlingen skriver Gaiman följande om ”Snow, glass apples”:
”I like to think of this story as a virus. Once you’ve read it, you may never be able to read the orginial story in the same way again.”
Det var flera år sedan jag sist läste den här novellen, och fler år ändå sen jag sist läste Snövit. Men jag misstänker att författaren har helt rätt i det han skriver, att läsningen av ”Snow, glass, apples” omöjliggör en återgång till det tidigare sättet att läsa sagor på. Kanske för att hans version, sitt mörker till trots, känns snäppet mer äkta än originalet.

Neil Gaiman – Smoke and Mirrors (Avon Fiction, 2005)