ryskt

Ingen död

denlevandeEn värld där ingen längre dör, åtminstone inte utan att återfödas direkt i en annan kropp med tillgång till sina gamla minnen och erfaranheter. Där ålderdomen är avskaffad. Där alla människor är sammankopplade, en del av det sociala nätverket Socio. Låter det som en dröm eller en mardröm?

För karaktärerna i Anna Starobinets ”Den levande” är det inte så lätt att avgöra. De flesta av dem är en del av systemet, vilket gör det i princip omöjligt för dem att distansiera sig. Zero, den enda som inte är en del av systemet, vill inget annat än att höra till. Han föds som en anomali som saknar den inkod som innehåller information om tidigare liv. Vem är han egentligen? Hur kan han ens existera? Och vad betyder hans existens för Socio och Den levande?

”Den levande” är en dystopisk SF-roman med flera dimensioner. Berättarstilen är fragmentarisk och blandar dialoger och utdrag från dokument och sociochattar med mer beskrivande scener. Det gör den inledningsvis lite svårläst, men samtidigt tycker jag att formatet passar historien mycket väl. Särskilt gillar jag hur sociokorrespondensen hela tiden dyker upp parallellt med den vanliga dialogen, så att det kan pågå två parallella dialoger mellan samma personer.

”Den levande” är både väl skriven och väl översatt. Det är en spännande historia, men jag är inte helt förtjust i slutet. Vad jag framför allt hade hoppats på var en mer ingående och teknisk analys av Den levandes existens. Men kanske är det bara jag som har läst för mycket William Gibson?

Bra är det i vilket fall, även om slutet lämnade mig något otillfredsställd. Coltso är ett förlag vars utgivning verkligen håller genomgående hög kvalitet.

Anna Starobinets – Den levande (Coltso, 2013)

Annonser

Favorit i repris: Mästaren och Margarita

Det kanske är svårt att tänka sig, men när jag gick i gymnasiet så läste jag knappt någon fantastik över huvud taget. Istället ägnade jag mig åt klassiker och författare som refererade mycket till populärkultur (som Coupland och Hornby). Visst är det vanligt med pseudointellektuella gymnasister, men i mitt fall handlade det också mycket om det bildningskomplex jag fick på köpet när jag – som kom från en ganska antiintellektuell medelklassförort – började i gymnasiet i Stockholms innerstad. Plötsligt skämdes jag för Tolkien och King, och började ägna min tid åt Söderberg, Hesse och Dagerman.

Det är alltså inte så konstigt att jag inte hamnade på rätt fot med Michail Bulgakovs ”Mästaren och Margarita” när jag läste boken som gymnasist. Jag hade förväntat mig något i stil med Dostojevskij; smutsig, tröstlös realism. Istället fick jag ett absurt stycke fantastik där både djävulen själv, talande katter och häxor figurerar i ett långt ifrån realistiskt Moskva. Kängorna mot det korrumperade kulturetablissemanget gick mig också helt förbi när jag läste boken första gången, vilket jag skyller på min då alltför späda ålder.

”Mästaren och Margarita” är som en halsbrytande dans genom 20-talets Moskva, där så många karaktärer figurerar att det är lätt att helt snurra bort sig. Inte minst då flera av karaktärerna dessutom går under olika smeknamn och öknamn. Här finns ett flertal berättelser i berättelsen och symboler som återkommer och och om igen i olika skepnader. Samt, som sagt, en enorm talande katt som dricker vodka som om det inte fanns någon morgondag.
Det är en underhållande roman det här, men inte helt lättläst. Mycket på grund av myllret av karaktärer, men också för att det inte är helt lätt att navigera sig i Bulgakovs litterära landskap. Till slut är det omöjligt att veta var gränsen går mellan verklighet och illusion. Och som läsare inser jag att det faktiskt inte spelar någon roll; en roman är ju i sig en illusion. Oavsett om den sedan är realistisk eller ej.

Jag är glad att jag gav ”Mästaren och Margarita” en till chans. Den här klassikern förtjänade bättre än att bli dissad av en pretentiös gymnasist som låtsades att hon inte längre gillade fantastik.

Michail Bulgakov – Mästaren och Margarita (En bok för alla, 2008. Första svenska utgåva: 1971)

Klassiker jag inte har läst del 8: Anna Karenina

Scarlett Thomas roman ”Our Tragic Universe”, som jag recenserade i förra inlägget, är proppfull med litterära referenser. Den bok som nämns oftast (av de som inte är fiktiva), och som är viktigast för historien i sig är Leo Tolstojs ”Anna Karenina”. En klassiker jag inte har läst, men som jag har hört så mycket om att jag ibland inbillar jag mig att jag ändå har gjort det.

Det är inte så att jag har något emot ”Anna Karenina”, direkt. Jag vet att många skyr bokens längd, men för mig som gladeligen läser om en mastodontfantasyserie för andra gången är ju 850 sidor (vilket jag googlade fram, så rätta mig om jag har fel) ingenting. Jag gillar tegelstenar. Så länge de går att bläddra i ordentligt och så länge det inte krävs sängläge för att kunna läsa dem så brukar jag inte klaga.

Det verkar förstås förekomma fasligt många karaktärer i boken. Men med tanke på hur många karaktärer som är med i den där fantasybokserien som jag tjatar om hela tiden nu för tiden, så borde inte heller det verka avskräckande på mig. Jag gillar ju stora persongallerier i episka verk, de brukar göra det hela så mycket intressantare.

Vad mer kan jag skylla på? En olycklig kärlekshistoria? Jag klagar ju när kärlekshistorierna slutar lyckligt, misantrop som jag är, så det är ju snarare ett skäl till varför jag borde läsa boken. Jag har verkligen inget emot lite litterära äktenskapsbrott och förbjudna passioner.

Jag har fått för mig att det ska finnas med något slags ”stream of consciousness”-asvnitt mot slutet, men det kanske jag har inbillat mig? För de vore faktiskt en alldeles utmärkt ursäkt till varför jag inte har läst, för det brukar jag tycka är fasligt tråkigt. I alla fall om det är ett långt avsnitt. Fast det skulle jag ju kunna bläddra förbi förstås, om det nu fanns ett sånt stycke.

Det verkar faktiskt som att jag har undvikit att läsa ”Anna Karenina” helt utan orsak. Det kan till och med vara så att jag tycker att inledningsmeningen är så bra att jag faktiskt har blivit lite sugen på att läsa just den här klassikern:
”Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt.”

Det enda rätta att göra är att fråga den allvetande bokbloggosfären om råd.
Vad tycker ni? Ska jag ge ”Anna Karenina” en chans eller ska jag låta den här klassikern förbli oläst? Är den här boken en litterär skatt eller är den egentligen ganska långtråkig? Övertyga mig!

There and back again

Min fäbless för fantasy och mitt intresse för att spela tokepiska rpg kan båda spåras tillbaka till när min lågstadielärare valde att läsaJRR Tolkiens ”Bilbo” högt för oss i trean. Vilket ledde till att jag direkt efteråt, nio år gammal, resolut satta tänderna i ”Sagan om ringen”-trilogin med en frenesi som förvånade till och med mig själv.
Efter det var världen aldrig riktigt densamma igen.

Något liknande verkade ha hänt den ryske fantasyförfattaren Nick Perumov när han var ung. Den stora skillnaden var att Ringen-trilogin fanns hemma i min bokhylla – och på vilket svenskt bibliotek som helst – medan böckerna var förbjudna i Sovjetunionen. Vilket inte hindrade Perumov från att dels göra en egen rysk översättning av verket och dels skriva en egen fortsättning på det. En fortsättning, eller alternativ version, som nu alltså kommit ut på svenska ungefär tjugo år efter den första boken blev färdig.

”Alvklingan” utspelar sig trehundra år efter händelserna i Ringen-trilogin. Människorna har återigen byggt upp och återbefolkat stora delar av Midgård efter att Sauron besegrades. Men allt är inte frid och fröjd; banditgäng drar runt på landsvägarna, missnöje bubblar i norr och stora horder av orcher har synts stryka omkring i utkanten av människornas territorier.
Fast Fylke är sig likt förstås. Här bor den unge hobbiten Folco Brännbock som drömmer om äventyr i stil med de hans förfäder upplevde – inte minst Merry, som även han var en Brännbock. Han är trött på det stillsamma och idylliska livet i Fylke och längtar efter att få se alla de platser han bara läst om i Röda boken.
När Folco träffar dvärgen Thorin så får han inte bara en chans att ge sig av, utan också en första föraning om att ett stort hot dykt upp vid horisonten. Mörkret hotar Midgård återigen, men den här gången är det inte lika lätt att skilja vänner från fiender.

Jag gillar verkligen Midgård i Perumovs tappning. Det märks att det har gått hundratals år sedan ringkriget avslutades, att samhället har utvecklats och gått vidare, samtidigt som det kryllar av detaljer och hänvisningar till Tolkiens böcker. Stora delar av handlingen i boken löper parallellt med den i ”Sagan om ringen” – inte minst resan till Moria, men utan att vara alltför bunden till Tolkiens böcker.

Perumov har tagit många delar från Tolkiens verk och vidareutvecklat dem eller bara helt enkelt omtolkat dem. Den skarpa gränsen mellan det onda och det goda har suddats ut, eller åtminstone blivit väldigt otydlig. I Perumovs värld är det inte bara så att människor kan stå för den djupaste ondskan, utan också så att orcher kan uppvisa intelligens och till och med medkänsla.
Jag är lite extra glad över att Perumov har inkluderat Angmars folk i sin trilogi, för Häxmästaren av Angmar var alltid min absoluta favorit bland Tolkiens mest ondskefulla karaktärer. Långt mer komplex och intressant än den abstrakte Sauron i mina ögon.

Tempot är inte det högsta i ”Alvklingan”. Det är inte ens bok som flänger fram med andan i halsen – men det gjorde ju knappast Tolkiens böcker heller. Trots att handlingen flyter på i sakta mak så stannade jag upp alldeles för sent på natten och sträckläste, hypnotiserad av den värld som Perumov målat upp. Den elliptiska storyn är kanske inte lika omedelbar som den i ”Bilbo”, men minst lika fängslande.

”Alvklingan” är den första delen i trilogin ”Mörkrets ring”. I höst kommer nästa del ut på svenska på Ersatz förlag; ”Den svarta lansen”. Rekommenderas till alla fantasyfans i allmänhet och till Tolkien-fantaster i synnerhet!

(Edit: Varnar för spoilers i kommentarerna! Se upp!)

Nick Perumov – Alvklingan; Mörkrets ring 1 (Ersatz, 2010)

Terrorbalans med huggtänder

night watch

Sergei Lukyanenkos ”The Night Watch” var inte som jag väntat mig.
När man har läst en hel del genrebaserad litteratur, vare sig det handlar om fang lit eller chic lit, så börjar man kunna räkna ut alla plot twists med vänstra handen. Tyvärr. Samma litterära grepp och samma karaktärbeskrivningar dyker upp i alla böcker inom genren och till slut vill man bara skrika när man läser ännu ett fantasyepos där den obemärkte unge (manlige) protagonisten visar sig vara son till en gud/kung/demon/magiker.
Denna bok är ett av undantagen.

”The Night Watch” handlar bara till viss del om vampyrer, även om boken rider på vampyrvågen genom att skylta med en huggtandad framsidesbild.
I Lukyanenkos Moskva befinner sig mörkrets och ljusets makter i vapenvila. Vampyrer behöver licens för att suga blod och magiker tillstånd för att påverka omvärlden. Titeln ”Night Watch” är namnet på den organisation bestående av Light Ones som har som uppgift att bevaka den mörka sidan. Både mörka och ljusa tillhör den grupp som kallas Others, som inte riktigt är människor längre. På så vis har de egentligen mer gemensamt med varandra än med vanliga människor, trots att de kämpar mot varandra.
Eller kämpade. Numera befinner de sig i en ständig terrorbalans.

Huvudkaraktären Anton är till en början en typisk antihjälte. En magiker av ganska låg rang, som skickas ut att göra fältarbete efter att ha varit datatekniker åt Night Watch i många år. Men han visar sig inte vara riktigt så oviktig som han tror, istället hamnar han mitt i en kamp för att rädda Moskva från total förödelse samtidigt som han ska försöka vinna över en tonårig potentiell Other till den ljusa sidan.

Det är omöjligt att läsa ”The Night Watch” utan att dra paralleller till kalla kriget. Det politiska spelet mellan den mörka sidan och den ljusa sidan är väldigt intressant skildrad, där godhet och ondska inte är några absoluta begrepp. Snarare är de två sidor av samma mynt, där frågan är vad man är beredd att offra för ”the greater good”.
Som bakgrund till historien ligger det postsovjetiska Moskva som en ofta dyster fond. De strider som utkämpas i den för människorna dolda dimensionen twilight är förvisso osynliga, men påverkar ändå befolkningens sinnestillstånd. Subtilt knuffas människorna närmare ljuset eller mörkret, likt viljelösa brickor på en spelplan.

Det är en gråtonad värld som Sergei Lukyanenko målar upp. Men den är tankeväckande och fruktansvärt underhållande, vilket får mig att glädjas över att det finns tre böcker till i serien att sätta (hugg)tänderna i.