ruth galloway

Fobiska duellen: Flickan under jorden

Den andra boken jag läste som en del i den fobiska duellen var Elly Griffiths ”Flickan under jorden”. En författare som jag har läst många hyllningar av på olika bokbloggare men som jag själv har undvikit fram tills nu på grund av den där deckarfobin som ligger till grund för hela utmaningen.

Det började ganska skakigt mellan mig och Ruth Galloway, Griffiths medelålders kattälskande arkeolog. Jag skrev ett inlägg när jag bara läst några få kapitel om hur jag störde mig på hennes ständiga viktnojande. Detta nojande gjorde att jag hade lite svårt att ta Galloway till mitt hjärta, även om hon annars kändes som en sympatisk kvinna.
Ett annat problem jag hade med boken var språket. Jag vet inte om det är översättningen som inte riktigt fungerar för mig, men jag hade särskilt svårt för de passager där Galloways tankar kommer fram. Tonen är ganska skämtsam, speciellt i början av boken, men jag har väldigt svårt för Galloways sätt att förminska sig själv. Som i exemplet jag nämnde i blogginlägget om viktnojandet, där hon tänker sig att bilen kommer gå sönder på grund av hennes vikt. Den typen av inlägg luktar lite chick litt (eller snarare mina fördomar om chick litt, då det enda jag har läst i genren är någon mycket tidig Marian Keyes och ”Bridget Jones dagbok” innan jag konstaterade att den typen av böcker absolut inte är något för mig).

Handlingen då? När kvarlevorna efter en människokropp hittas ute bland saltängarna i Norfolk tillkallas Ruth Galloway för att ta reda på hur länge kroppen legat där och om den eventuellt kan ha något samband med ett försvinnande tio år tidigare. Galloway bor i området och deltog i utgrävningen av platsen för många år sen. När så ännu ett försvinnande inträffar, en liten flicka från trakten, så dras Galloway in allt mer i utredningen samtidigt som hon själv börjar utsättas för hot.

Jag gillar verkligen de arkeologiska inslagen i ”Flickan under jorden”. Griffiths är påläst inom ämnet och lyckas förmedla sin kunskap utan att bli långrandig eller alltför teknisk. Teorierna om bronsåldersfolkets begravningstraditioner och tro är fascinerande, och jag kommer på mig själv med att önska att romanen skulle handla mer om detta och mindre om mordutredningar. För tyvärr tar polisutredningen över boken helt efter ett tag. Och själva deckarintrigen är jag inte genomförtjust i. Den känns förutsägbar (mördaren kunde inte ha varit mer uppenbar om han så hade haft en skylt runt halsen: ”mördare formulär 1A”) och jag stör mig på att den annars så smarta Galloway börjar handla helt irrationellt mot slutet av boken.
Slutet avskyr jag. Vad som händer med Galloway i slutet av boken gör mig mer förbannad än allt hennes viktnojande sammanlagt faktiskt (markera vittexten om ni vill veta slutet, men varning för spoilers galore!).
När Galloway räddar den kidnappade Lucy så övermannas hon av moderskänslor och verkar få något slags religiös modersupplevelse. Boken slutar med att hon är med barn. Hennes kroppsnoja är avblåst, för nu är hon ju inte bara tjock utan GRAVID. Heliga moderskänslor som något slags snabblösning för att få en mening med livet; jag betackar mig.

Nä, Elly Griffiths och jag kom inte helt överens. Inte nog med att hennes protagonist lyckades göra mig förbannad och hennes deckarintrig inte kändes så spännande, hon lyckas också trampa på min akilleshäl när det gäller hemskheter; kattplågeri. Jag tvivlar på att jag kommer att läsa något mer om Ruth Galloway, vill jag läsa en deckare med en svartklädd, viktnojande kvinna med problematiska familjerelationer i huvudrollen så vänder jag mig hellre till Denise Minas Paddy Meehan.

Elly Griffiths – Flickan under jorden (Månpocket, 2011)

Hennes kurviga kropp

Jag har börjat läsa Emily Griffiths ”Flickan under jorden”, den andra boken i deckarutmaningen. Efter några få kapitel trivs jag riktigt bra tillsammans med arkeologen Ruth Galloway, om det inte vore för en enda sak: hon är fullkomligt besatt av sin egen vikt. På de knappt 30 sidor jag har läst har hon redan hunnit
1. konstatera att hon är för tjock för jeans
2. påpeka att hon endast bär svarta kläder för att hon är för tjock för färger
3. känt sig ful (och tjock, såklart) när hon bytt om till praktiska kläder
4. inbillat sig att hon skulle trigga något larm i bilen för att hon väger 80 kg.

Missförstå mig rätt nu, jag gillar Ruth. Och jag är väldigt mycket för att kvinnor i alla storlekar ska få utrymme överallt. Vilket faktiskt är skälet till att jag blir så provocerad av det här ständiga rantandet om vikten bland kvinnliga karaktärer. Det känns som ett så billigt sätt att få in en tydlig svaghet eller igenkänningsfaktor: ”Jag gör mitt geni överviktigt, så kommer hon kännas som en riktig kvinna!” Det vore befriande att en enda gång få läsa om en kvinnlig deckarkaraktär som inte bryr sig det minsta om vad hon äter eller har på sig eller om hennes läppstift är smetigt i de här sammanhanget. En kvinna som inte bantar och köper kläder i syfte att dölja magen (Ja, jag tittar på dig, Paddy Meehan!).
Glädjen över att få läsa om en cool, självständig, smart kvinnlig karaktär förtas när hennes vikt hela tiden tas upp och när det ständigt påpekas hur ovårdad hon är (Ja, Barbara Havers, det är dig jag syftar på!) Jag förstår mycket väl att det också är för att visa att karaktären är ”a brain, not a body” – men i så fall vore det ju bra mycket mer intressant om det skrevs karaktärer med alla typer av kroppar och kroppsuppfattningar. Kanske till och med – gasp! – en överviktig kvinna som inte hatar sin kropp. Utan som kan få ha kurvor och självförtroende på en och samma gång.

Vidare stör jag mig också en aning på hela attityden att kvinnor ”måste” bära svarta kläder för att de är överviktiga. Det är också en så billig poäng att plocka, en sådan total kliché. Jag är själv en stark förespråkare för att klä sig i fyra nyanser av svart, så jag absolut inget emot att karaktärerna i böckerna jag läser gör det (tvärtom sympatiserar jag oftast mer med en karaktär som är svartklädd än en som är klädd i pasteller). Men jag föredrar helt klart de karaktärer som klär sig i svart av populärkulturella, estetiska eller moraliska skäl framför de som läst i damtidningarna att svart gör en smalare.