roman

Jag blir inte klok på Systerland

systerJag läste Curtis Sittenfelds ”Systerland” i somras och trots att det har gått ett antal veckor så blir jag fortfarande inte riktigt klok på boken.

Vi och Kate är enäggstvillingar och deras relation är komplicerad. De är båda synska och har varit det sedan barndomen. Men där Kate skäms för sin klärvoajans och försöker dölja den för de flesta i sitt liv, så har Vi gjort en karriär som medium. När en jordbävning drabbar staden de bor i så blir Vi något av en kändis då hon går ut i tv och varnar för att en ännu större jordbävning kommer att slå till några veckor senare. Kate vet att systerns mediala förmåga är äkta, och hon dras med i förberedelserna inför den annalkande katastrofen på ett sätt som börjar hota hennes stabila och trygga medelklassliv.

Det är Kate som är protagonisten i boken, något jag tycker är synd eftersom jag finner Kate helt outhärdligt 1) tråkig och 2) osympatisk. Kates främsta karaktärsdrag är ett slags förnumstig självgodhet, som gör att hon är totalt oförmögen till förståelse för andra människoras livsval (om de råkar skilja sig från Kates). Vilket gör att hon framstår som en trångsynt, homofob, lätt rasistisk hemmafru. Inte riktigt min typ av karaktär om man säger så.
Det jag inte riktigt får grepp om är om det är meningen att Kate ska vara skriven som en osympatisk protagonist eller ej. Hon är liksom inte tillräckligt svinig för att vara en Cass Neary eller en Libby Day, utan mer som vilken snorkig medelklassmorsa som helst som behandlar servicepersonal som skräp. Inte ens hennes osympatiska sidor känns intressanta, utan blir bara ännu en tråkig sida hos en redan tråkig person. Och jag har svårt att tänka mig att det är ett medvetet berättargrepp att göra sin protagonist så trist som möjligt.

Vi däremot! Vi är bokens behållning. Hon är dramatisk och besvärlig, en person som vägrar anpassa sig till normer och som därför blir en källa till ständig huvudvärk för sin korrekta tvilling. Hon blir ganska tidigt den enda i boken som jag faktiskt bryr mig om, vars historia intresserar mig.
Relationen mellan tvillingarna är bokens hjärta. Alla delar som handlar om systrarnas uppväxt och ungdomsår är superintressanta, men tyvärr så handlar majoriteten av boken istället om tråkiga Kates tråkiga äktenskap och tråkiga barn.

Jag tycker att det här är något som känns igen från Sittenfelds tidigare romaner. En potentiellt intressant historia blir en ganska småtrist roman med ett otillfredsställande slut. Vilket är ett tecken på att jag förmodligen borde lämna Sittenfelds böcker därhän i fortsättningen, för livet är faktiskt alldeles för kort för att läsa tråkiga böcker.

Något av en mellanbok

dykvinnanM.R. Neukirchen är en kvinna med kontroll över sitt liv.
Hon är rektor vid ett amerikanskt östkustuniversitet och professor i filosofi. Hennes liv är möjligtvis en aning ensamt, men hon ser till att hålla sig så upptagen att hon inte hinner tänka på saken. Allt är under kontroll. Under en arbetsresa kör M.R en omväg förbi de trakter där hon växte upp och översköljs av minnen av sitt tidigare liv. Som barn misshandlades hon svårt av sin mor och lämnades att dö i ett dike. Hon kallades för dyflickan, och trots att M.R. försökt tränga undan henne gör hon sig påmind igen. M.R.s liv faller sönder i allt snabbare hastighet, samtidigt som hon för första gången faktiskt konfronterar sitt eget förflutna.

Jag känner mig lite kluven inför Joyce Carol Oates ”Dykvinnan”.
Jag gillar verkligen den drömlika och nästan hallucinatoriska kvaliteten som boken får när M.R. mår allt sämre och börjar få problem med att skilja mellan fantasi och verklighet. Det är en intressant historia som JCO berättar, men jag kan inte komma ifrån att romanen känns flera hundra sidor för lång. Denna mörka historia om våld och sönderfall blir bitvis ganska tråkig, hur konstigt det än kan låta. Delvis är det på grund av M.R. själv. Hon är en kylig och distanserad kvinna, svår att komma nära och ganska svår att känna för. När hennes liv blir mer kaotiskt blir M.R. mer sårbar och lättare att engagera sig i, men jag får aldrig någon riktig känsla för henne.

”Dykvinnan” känns som något av en mellanbok. Långt från det bästa som JCO har skrivit, men inte heller det sämsta. En roman som tyngs ner av sitt alltför stora sidantal och som aldrig lyckas få mig att bli riktigt engagerad.

Joyce Carol Oates – Dykvinnan (Bonnier pocket, 2013)

Under ytan

thrillerlivDet är fantastiskt när folk man känner skriver böcker. Det är ännu mer fantastiskt när de skriver riktigt bra böcker, som Jessica Johansson har gjort med debutromanen ”Thrillerliv”.

Anna Viktorialia ska snart dö. Hon kommer att smittas av svininfluensan och dö på sjukhuset. Vi läsare får följa hennes sista tid, dagar fyllda av träning och festande och yta och glitter men också av sådant som känns och bränns. Och vi får läsa Anna Viktorialias egna texter, som visar en annan sida av denna till synes så självupptagna och ytliga unga kvinna.

Det är språket som gör den här romanen. Formuleringarna kränger hit och dit, vänder mitt i en mening, men hamnar aldrig snett. Särskilt bra tycker jag att språket är i de kapitel som utgör Anna Viktorialias skrivbok. Det är roligt, argt, angeläget och lite melankoliskt om vartannat.

Jag blev väldigt förtjust i Anna Viktorialia när jag läste boken. Hennes motsägelsefulla personlighet och hennes många hemligheter, den kvinna som gömmer sig bakom fasaden hon har skapat. Hennes ilska och hennes längtan bort. Däremot fastnade jag inte alls för de delar som handlar om Louella, den gravida amerikanskan som även hon längtar bort. Jag förstår att hon fyller en viktig funktion i romanen, som AVs spegelbild, men jag kände aldrig riktigt för henne. Vid sidan av den strålande protagonisten bleknar hon och blir lite ointressant.

”Thrillerliv” är en riktigt bra debutroman. Jag ser redan fram emot Jessica Johanssons kommande böcker, som jag hoppas blir lika väl skrivna som hennes debut.

Jessica Johansson – Thrillerliv (X Publishing, 2013)

Scener ur ett kvinnoliv

levaisyndMargaret Atwoods ”Leva i synd” är en bok som är synnerligen svår att kategorisera. Det är inte riktigt en novellsamling, men inte riktigt heller en sammanhängande roman. Den är baserad på Atwoods eget liv, men känns inte tillräckligt självbiografisk för att kunna kallas biografi. Det är ett slags episodisk roman, som tematiskt hör samman med romanen ”Kattöga”. Framför allt är det en mycket bra bok, som alltid när det gäller Atwood.

”Leva i synd” rör sig från barndom via tonåren och vuxenlivets olika faser. I fokus finns familjen. Först den familj som den kvinnliga huvudkaraktären Nell föds in i, med den krävande yngre systern. Sedan den familj hon blir en del av när hon inleder ett förhållande med en gift man, med allt vad det innebär.

Jag fastnade för kapitlen om Nell och Tig och det nya liv de startar tillsammans på en lantlig belägen gård. Alla djur de skaffar, alla djur som dör och rymmer och ställer till problem. För att inte tala om alla problem de får med att hantera Tigs (ex)fru och Nells syster.

Jag gillar den episodiska strukturen i boken. Eftersom det inte riktigt är en roman så finns här ingen typisk romanstruktur med tydlig spänningskurva och upplösning på slutet. Istället är varje kapitel/novell en separat enhet, som tillsammans bildar ett mönster snarare än en sammanhängande historia.
Mycket bra, även om boken inte hör till det allra bästa som Atwood skrivit. Mer för redan frälsta fans än nyfikna Atwood-noobs, tror jag.

Margaret Atwood – Leva i synd (Prisma, 2008)

Ångest & ambivalens

I ”Gå din väg men stanna” av Johanna Nilsson får vi återigen stifta bekantskap med Hanna från Nilssons debutroman ”Hon går genom tavlan, ut ur bilden” från 1996. Hanna är vuxen nu och utgiven författare men hon har fortfarande många problem. Speciellt med maten och ångesten och med det här att vara vuxen.
När Hanna träffar Alex ställs problemen på sin spets. För Hanna vill ju vara med Alex, hon vill dela hans liv och bli vara frisk och lycklig med honom. Men ångesten som har följt med henne sedan barndomen vägrar släppa taget. Och det hela blir ännu mer komplicerat av att Alex har två barn från ett tidigare förhållande, barn som Hanna inte riktigt orkar med.

Titeln ”Gå din väg men stanna” är välvald. Hanna känner sig ambivalent inför det mesta i sitt liv och kanske i synnerhet inför de krav som förhållandet med Alex ställer på henne. Samtidigt som hon vill få bort sin ångest och sina ätstörningar så har hon oerhört svårt att släppa taget om det förgångna och gamla mantran hon upprepat för sig själv så många gånger att de blivit till sanningar.

Hanna är på många sätt fortfarande ett barn, inte minst på en emotionell nivå. Hon ställer ibland helt omöjliga krav på den mycket tålmodige Alex. Men det är svårt att inte sympatisera med henne och som läsare inser man tidigt att hennes livslånga ätstörningar har satt mycket djupa spår i både kropp och sinne.
”Gå din väg men stanna” känns ganska mycket som en ungdomsroman, både språkligt och känslomässigt, trots att Hanna är över trettio. Det är förmodligen helt medvetet med tanke på Hannas personlighet, men personligen hade jag föredragit en lite mer vuxen roman. Lite mer komplexitet, lite mindre dramatik.

”Gå din väg men stanna” är en bra roman, men inte en av Nilssons allra bästa. Även om jag anar att den för henne till för något av det viktigaste hon har skrivit.

Johanna Nilsson – Gå din väg men stanna (Månpocket, 2012)

I Den store Gatsbys anda

Katey och Eve är bästa vänner och delar rum på samma pensionat för unga kvinnor i New York. På nyårsafton 1937 träffar väninnorna den charmige och världsvane Tinker Grey, en ny bekantskap som inte bara kommer att testa deras vänskap utan också introducera dem för en helt ny värld. En glamorös värld, men en som inte ligger så långt från trettiotalets finanskris och krigets skugga som man skulle kunna tro. Och kärlek och vänskap verkar vara lika komplicerat oavsett bakgrund.

Amor Towles ”Artighetsreglerna” beskrivs som en ”roman i Den store Gatsbys anda”. Det är svårt att läsa en roman som utspelar sig i de finare salongerna i 1930-talets USA utan att dra paralleller till F. Scott Fitzgeralds klassiker, men ”Artighetsreglerna” är som tur är mycket mer än en trist epigon. Visst handlar det en hel del om dekadenta partyn och tjusiga kläder, men Katey har en ganska nykter syn på all lyxen. Hon fokuserar på sin karriär och sina böcker och blir mest förvånad när hon dras allt längre in i Manhattans rikaste kretsar. Just Katey påminner mig en hel del om Emily i Richard Yates ”The Easter Parade”; båda kvinnorna gör karriär inom samma område och jämför sig ständigt med sin väninna/syster. Även om Towles roman på andra sätt känns ganska långt ifrån Yates ångestfyllda mörker.

”Artighetsreglerna” är en underhållande, smart och lätt melankolisk roman som bjuder på fantastiska miljöbeskrivningar och intressanta karaktärer. Den ger en bra bild av en tidsålder – och tidsanda – utan att kännas som att den idealiserar eller förenklar. Dessutom tycker jag att Towles är bra på att skriva om klass på ett trovärdigt och ganska självklart sätt.

”Artighetsreglerna” är helt enkelt en välskriven och genomtänkt roman. Elegant. Rekommenderas!

Amor Towles – Artighetsreglerna (Månpocket, 2012)

Paranoid planetoid

En grupp människor är instängda i ett rum långt under marknivå. De är alla anställda vid gruvkolonin på Planet 63 och för att överleva tvingas de samarbeta. Men vissa av dem är inte vad de utgör sig för att vara. Andra bär på stora hemligheter. Och bit för bit får vi läsare reda på vad de egentligen gör på Planet 63 och vad det är som har hänt.

Lars Östlings SF-roman ”Planet 63” är en väl uppbyggd historia. Vi får följa de olika karaktärernas skiftande perspektiv, som pusselbitar av den stora helheten. Mest underhållande tycker jag det är att följa katt-och-råtta-leken mellan den federala agenten Ching och kolonins ”problemlösare” Groves. Men jag gillar att alla karaktärerna har en egen agenda, att de ljuger och manipulerar och hotar för att få sin vilja igenom. Ingen kan lita på någon annan, vilket ger romanen en lätt paranoid stämning.

Östling är skicklig på att beskriva miljöerna. Planet 63, denna gudsförgätna håla till koloni, framstår inte direkt som något lockande ställe. Det röda ljuset som aldrig försvinner ens på natten och gravitationen som får de mest vältränade människorna att huka under sin egen kroppsvikt ger planeten en mardrömsliknande miljö. Inte minst för att den dessutom är så avlägset belägen, som en isolerad liten klippö mitt ute i havet.

Eletaurerna, de varelser som jobbar i gruvorna, är enligt mig bokens svagaste inslag. Visst är det intressant med flockliknande varelser som kommunicerar med hjälp av valliknande sång i olika tonarter. Men de känns inte särskilt unika eller ens så viktiga för historien. Jag får inget riktigt grepp om dem.

”Planet 63” är en snabbfotad historia. Korta kapitel och snabba perspektivskiften bygger upp ett tempo som suger in läsaren utan att förlita sig på cliffhangers en masse. Klart läsvärt med andra ord.

Lars Östling – Planet 63 (En söt robot, 2012)

Innanför väggen

I avdelningen ”Bokstävlarna läser böcker som hon rimligtvis borde ha läst för länge sen, men nu kommer det ju en film så hon fick äntligen ändan ur vagnen” har vi inte bara Susan Hills ”The Woman in Black” utan även Marlen Haushofers postapokalyptiska roman ”Väggen” (”Die Wand” i original). Denna roman från 1963 räknas som en modern klassiker och Haushofer själv till en av de största österrikiska författarna.

I ”Väggen” får vi lära känna en namnlösa medelålders kvinna som är på besök i några vänners alpstuga. Vännerna är nere i byn när kvinnan upptäcker att hon blivit instängd bakom en osynlig och till synes oförstörbar vägg. Utanför väggen ser hon döda djur och människor, förstenade i de positioner de befann sig i innan väggen dök upp.
Kvinnan måste använda all sin list och alla sina krafter för att kunna överleva. Till sällskap har hon en hund (som tillhörde vännerna), en ko (som hon hittar i närheten av stugan) och en ganska egensinnig katt (som dyker upp efter ett tag). Livet i stugan är både hårt och ensamt och ofta undrar kvinnan hur hon ska orka och vad hon ska göra om hon blir sjuk eller bryter ett ben. Historien återberättas av kvinnan med stöd av anteckningar hon har gjort och vi vet redan från början att något har hänt, en andra katastrof som fått henne att börja nedteckna sin historia.

Något som är fascinerande med ”Väggen” är hur lite vi får veta om väggen; var den kommit ifrån och varför. Vi får heller inget veta om hur situationen utanför väggen och om det där finns några överlevare, det enda vi vet är vad kvinnan berättar. Om hur hon på långt håll ser stillastående bilar, vägar och fält som långsamt växer igen, döda kroppar som täcks av växtlighet.
Fokus ligger istället på överlevnad. Det känns som att kvinnan medvetet lägger all sin energi på att ta hand om djuren, odla potatis och hugga ved för att slippa tänka på möjligheten att hon kan vara den sista människan i världen. Tanken skyggar för avgrunden.

”Väggen” är en minst sagt klaustrofobisk historia, både sorglig och spännande. Att läsa om kvinnans vedermödor, hennes tankar och oerhörda ensamhet är något som sätter spår. Jag märker att jag ännu några veckor efter att jag läst ut boken har svårt att släppa den.

En liten varning bara: alla som liksom jag tycker att det är ganska jobbigt att läsa om djur som skadas/plågas/dör, ni kommer att få ont i hjärtat av att läsa den här boken. Garanterat. Men jag avråder absolut inte från läsning. Tvärtom tycker jag att ”Väggen” är såpass bra att den borde vara obligatorisk läsning för alla som intresserar sig för postapokalyptiska scenarion av något slag.

Marlen Haushofer – Väggen (Alba, 1983)

Roman utan bett

Journalisten Sarah är nybliven änka och försöker göra sitt bästa för att ta hand om sin son efter maken Andrews död. Lagom till begravningen får hon besök av sitt förflutna i form av tonårsflickan Little Bee. De två möttes på en nigeriansk strand för några år sen, något som förändrade livet för både Sarah, Andrew och Little Bee själv. Den sistnämnda har tillbringat två år i en brittisk flyktingförläggning och Sarah bestämmer sig för att försöka hjälpa henne att få stanna i England.

Det märks att Chris Cleave varit verksam som journalist i många år och att han verkligen har gjort sin research innan han skrev romanen ”Little Bee”. Miljöerna känns gedigna och Cleave målar upp en minst sagt dyster – men intressant – bild av brittisk immigrationspolitik.
Däremot tycker jag inte att han lyckas lika bra med sina karaktärer. Little Bee känns så uppenbart skriven för att väcka läsarens sympatier. Som att hon lär sig att tala engelska precis som drottningen för att få stanna i landet, känns inte det lite överdrivet? Särskilt eftersom hon lyckades lära sig perfekt engelska genom att läsa tidningar utan att samtidigt lära sig ett skvatt om hur det brittiska samhället fungerar.
Sarah är mest självcentrerad och ytlig. Dessutom tar hon så många oerhört idiotiska beslut att det är svårt att ta karaktären på allvar. Mot slutet av boken går hon över alla gränser när det gäller att ta världsfrånvända beslut. Jag blev faktiskt nästan besviken över att hennes dumma beteende inte fick större konsekvenser i stil med att (spoilers! markera texten för att läsa) att hon och sonen blev dödade istället för Little Bee.

”Little Bee” är inte någon roman i min smak. Jag föredrar politiska skildringar med lite mer bett och litterära dödsfall som är lite mer onda och bråda. Och historier som känns lite mindre tramsiga.

Chris Cleave – Little Bee (Brombergs, 2012)

Systerskap

Systrarna Sarah och Emily Grimes växer upp med en kringflackande mor och en ganska frånvarande far. Medan Sarah gifter sig ung med den till synes perfekte mannen så satsar Emily istället på sin collegeutbildning och senare på sin karriär. Kärleksaffärerna avlöser varandra. Hon glider allt längre från sin familj. Men i takt med att åren går blir det allt tydligare för Emily att Sarahs liv inte är så perfekt som det verkar, och att systrarna kanske inte är så olika som de alltid trott.

Richard Yates ”The Easter Parade” kom ut första gången 1976 och räknas som en modern klassiker. Den prisbelönte författaren fick ett uppsving för några år sedan när hans debutroman ”Revolutionary Road” filmatiserades.

”The Easter Parade” är den första bok av Yates jag läser, trots att jag har haft den ovan nämnda debutromanen stående i hyllan i några år. Ett av skälen till att jag väntat så länge med att läsa någon Yates-bok, trots att de verkar vara exakt i min smak, är att jag fått intrycket av att de är så ångestfyllda att de blir lite svårlästa. Något som inte riktigt stämmer. För trots att ”The Easter Parade” är en rätt mörk historia, så finns det ändå ljuspunkter i mörkret. Däremot är romanen såpass tät att det tog mig ganska lång tid att ta mig igenom den trots sitt ringa omfång. Att läsa Yates kräver att man tar pauser för att boken ska komma till sin rätt.

Yates är väldigt skicklig på att beskriva olika typer av relationer med ganska små medel. Systrarna Grimes är inte så mycket motsatser som två personer med en gemensam bakgrund som alltid behandlats olika av både familj och omgivning. Systerrelationen är en röd tråd boken igenom, en tråd som ibland tunnas ut och smalnar av så mycket att den nästan blir osynlig, men som alltid finns med i bakgrunden. Bokens inledningsmening gör det klart för oss:
”Neither of the Grimes sisters would have a happy life, and looking back it always seemed that the trouble began with their parents’ divorce.”

”The Easter Parade” är en roman som kräver eftertanke. En melankolisk betraktelse över kärlekens och familjebandens betydelse. Ett utmärkt exempel på varför Richard Yates ansågs vara en av den allra bästa amerikanska nittonhundratalsförfattarna.

Richard Yates – The Easter Parade (Vintage Classics, 2008)