robert kirkman

Ett nytt försök med The Walking Dead

walkinggameJag och ”The Walking Dead” har ett inte helt friktionsfritt förlutet.
Först såg jag första säsongen av tv-serien och tyckte att alla var idioter som förtjänade death by zombie. Sedan läste jag första albumet och tyckte att alla var idioter som förtjänade death by zombie. Plus att jag jag tyckte att 1950-talet borde ringa och be om att få sina sunkiga könsroller tillbaka.
Döm om min förvåning när jag så spelade de fem episoderna av XBLA-spelet ”The Walking Dead” och tyckte att det var riktigt, riktigt bra. Visst, det fanns gott om idioter även där. Men Lee, som är den man spelar, är ungefär tusen gånger mer smart, intressant och lyhörd än sheriff Rick Grimes. I alla fall som jag spelade honom. I och med att allt man väljer att göra (eller inte göra) påverkar hur spelets handling ser ut så kan man faktiskt vara med och välja vilka idioter som dör och vilka som får överleva. Eller om man vill lösa en konflikt genom att dra vapen eller försöka diskutera saker lugnt och sansat. Jag spelade alla episoderna och tycker att spelet hör till förra årets allra bästa (dock inte helt utan fel, som en bitvis mycket klumpig kontroll).

Min kärlek till spelet gjorde att jag bestämde mig för att ge serieversionen en till chans. Det är så många jag känner som verkar älska serien, som tycker att det är det bästa zombierelaterade de någonsin har läst. Jag tänkte att vi kanske började på fel fot, ”The Walking Dead” och jag, för att jag såg tv-serien först. Kanske var jag orättvis i min hårda bedömning?

Album nummer två i ordningen heter ”Miles Behind Us” och som titeln antyder är det alltså dags för sheriffen och hans gäng att röra på sig. Inpressade i en husbil ger de sig iväg på jakt efter mat och en varm, säker plats där de kan tillbringa vintern. Vilket givetvis innebär zombierelaterade problem och människorelaterade problem i mängder.

milesbehindusAlla är fortfarande idioter. Kanske inte ”rida en häst in i en stad full av zombier”-dumma, men likväl dumma. De käbblar om skitsaker precis hela tiden. Jag är medveten om att det är en viktig del av varje god zombiehistoria att visa hur mänskliga relationer påverkas, men till en viss gräns. Här känns det som att det gnälls och bråkas konstant och när zombierna väl dödar någon så har den enbart sig själv att skylla.
Apropå gnäll så stör jag mig på Kirkmans överanvändning av fetad stil i pratbubblorna. Det är användbart då och då för att visa betoning, men han använder det precis hela tiden. irriterande!

Och så är det hela den där grejen med de fortfarande ack så sunkiga könsrollerna. Det är tyvärr ett ganska vanligt inslag i postapokalyptiska romaner i allmänhet att civilisationens undergång = allt kvinnfolk förvandlas till våp helt inkapabla att lyfta ett vapen. Det gör mig … trött. Lika trött som när sunkiga könsroller slentriananvänds i fantasy för att det är ”historiskt korrekt”. Om en författare nu väljer att skriva en serie där ZOMBIER är huvudingrediensen, så känns det lite bisarrt att det som skulle förstöra trovärdigheten är om en kvinna skulle kunna hantera ett skjutvapen (eller en yxa/golfklubba/valfritt tillhygge som kan mosa en zombiehjärna). Blärgh.
Dock vill jag påpeka att spelet är mycket bättre när det gäller den här aspekten. Där finns det med flera kvinnor som är fullt kapabla att döda zombier, och den bästa skytten i hela spelet råkar vara kvinna. Varför skulle det inte kunna se ut så i serien när det bevisligen fungerar alldeles utmärkt i spelet?

Jag stör mig dessutom väldigt mycket på att Kirkmans tendens att para ihop alla karaktärer i mer eller mindre långsökta heterosexuella parrelationer. Glenn, som är en av de karaktärer som jag faktiskt inte hatade i tv-serien, framstår som världens största douchebag som enbart tänker på att ligga. Dubbel-blärgh.

Som ni märker så är jag fortfarande långt ifrån övertygad om den här seriens storhet.
Ni som har läst vidare: Blir det bättre? Börjar karaktärerna uppföra sig smartare? Kliver Rick Grimes någonsin ner från sina höga hästar? Dyker det upp någon kvinnlig karaktär som inte är helt hjälplös? Kommer man någonsin sluta hoppas att zombierna bara ska äta upp alla överlevande så snart som möjligt?
Jag känner att jag på något sätt ändå vill gilla TWD, men är osäker på om det någonsin kommer att hända. Är det någon idé att jag försöker läsa vidare i serien eller ska jag nöja mig med att ivrigt se fram emot nästa ”säsong” av spelet?

Robert Kirkman m.fl – The Walking Dead vol 2: Miles Behind Us (Image comics, 2006)

Unken zombieapokalyps


Mina känslor efter att jag sett miniserien ”The Walking Dead” i höstas kan sammanfattas med ett ord: besvikelse. Fast ”rättmätig feministisk ilska” hade varit en rätt så passande beskrivning annars, för det var precis vad jag fylldes av efter att ha sett en såpass sönderhypad tv-serie uppvisa könsroller hämtade från mina allra mörkaste mardrömmar. Visst var det en snygg tv-produktion med bra skådespelarinsatser och lagom splattriga speciealeffekter, men jag kunde inte undgå att känna en unken smak i munnen efter att jag sett serien.

Eftersom jag tydligen har något slags fallenhet för självplågeri när det kommer till att ge andra chanser så bestämde jag mig ändå för att ge graphic novel-varianten av ”The Walking Dead” en chans. Jag tror att jag resonerade något i stil med ”Det kan ju inte vara lika illa som i tv-serien!”. Vilket gjorde att jag med andra ord för rätt så oförberedd på att serievarianten skulle vara ännu värre.

Vanligtvis brukar jag älska zombieapokalypsscenariot – oavsett format. Jag har sett otaliga filmer på temat, läst ett antal böcker och inte minst avvärjt en ett avsevärt antal zombiehorder i spelformat. Jag är vid det här laget van vid de skräckfilmstroper som brukar ackompanjera apokalypsen (som the token black guy och the final girl), men det är något med just ”The Walking Dead” som gör mig lite extra förbannad.

För det första kan jag tycka att grundhistorien känns lite trött, både i tv- och serieversionen:
Sheriffen Rick Grimes som vaknar på ett zombiefierat sjukhus efter att ha legat i koma i veckor och ger sig på jakt efter sin fru och son, han är väl inte direkt världens mest spännande protagonist. Men i jämförelse med frun ifråga – och den lilla grupp med människor som hon slagit sig samman med – är han ett under av komplexitet. Hon får inte utrymme att vara något annat än en symbol för hopp, ett mål för Rick att nå. En mor och en hustru, men absolut inte en person.

Inte för att någon av av de andra kvinnorna som haft den tvivelaktiga turen att undvika att bli zombiemellanmål är mer intressanta. De tycks tillbringa sin tid med att tvätta, ta hand om barn och skvallra, medan männen jagar och skjuter närgångna zombies. I serien får de visserligen lära sig att hantera skjutvapen courtesy of Sheriff Grimes, men det hindrar inte fru Grimes från att skrika ”Eeek!” och tappa pistolen när det verkligen gäller. Varpå hennes lille son (japp, han är ju trots allt av manligt kön och därför har han tydligen något slags medfödd förmåga att kunna hantera vapen) tar över och leker actionhjälte.
Den enda kvinna som ifrågasätter könsfördelningen visar sig såklart inte bara vara en ful och fet feminist (så originellt), utan också den mest fördömande och osympatiska av seriens alla karaktärer.

”The Walking Dead” är rätt snyggt, om än något generiskt, illustrerad men det räddar inte serien från att bli en unken och reaktionistisk sörja. Jag menar, om jag efter mindre än halva albumet har börjat heja på zombierna så är det något som inte direkt står rätt till.

Med tanke på att Robert Kirkman i förordet skrivit följande: ”Everything in this book is an attempt at showing the natural progression of events that I think would occur in these situations” så kan jag garantera att jag i framtiden tänker undvika allt som Kirkman ens varit i närheten av. Efter att den mannen lyckats förstöra en fullkomligt god zombieapokalyps med sin mossiga kvinnosyn så tvivlar jag på att det finns någonting han kan göra som inte får mig att unleash the fucking fury.

Robert Kirkman & Tony Moore – The Walking Dead – Volume 1: Days Gone Bye (Image Comics, 2010)