robert jordan

Den sista striden

amemoryoflightApokalypsen är inte inställd!
Den är bara väldigt, väldigt försenad. Och när jag skriver apokalyps så menar jag alltså de tre sista böckerna i fantasyserien Wheel of Time, som jag tillbringade stora delen av vintern och våren med att plöja. Att det här blogginlägget blivit så försenat är rätt passande, med tanke på hur länge fantasyfansen fick vänta på de sista delarna av WoT.

Det här blogginlägget kommer att innehålla oerhörda mängder SPOILERS fram till och med det oundvikliga slutet på bokserien. Känn er varnade!

Det som från början var tänkt att bli en sista bok med Den Episka Slutstriden blev tre böcker; ”The Gathering Storm”, ”The Towers of Midnight” och ”A Memory of Light”. Ett bra beslut, för jag har svårt att tänka mig att det ens skulle ha varit möjligt för Brandon Sanderson att knyta ihop den gigantiska säck som WoT utgör i en enda bok. Om det inte varit en bok på 3000 sidor, vilket är långt över smärtgränsen även för denna tegelstenskramare.

gatheringstormRedan i ”The Gathering Storm” börjar det dra ihop sig för apokalyps på allvar. Världen som varit ganska instabil i hela bokserien, börjar nu påverkas på allvar av The Dark Ones närhet. Växter och djur vissnar och dör. Matvaror ruttnar plötsligt utan förvarning. Hela spökstäder dyker upp och försvinner utan förvarning. Drömvärlden tel’aran’rhiod verkar vara på väg att helt lösas upp. Och vid horisonten i norr virvlar de stormmoln som förebådar den oundvikliga sista striden.

Det är märkligt hur de tre sista böckerna i bokserien känns lite segdragna fast det händer mer i dem än i de tio föregående sammanlagt. Det kanske är oundvikligt när det gäller en såhär omfattande bokserier att det tar tid att avsluta sidointrigerna och ta sig till slutstriden. Men det är bitvis en frustrerande läsning när man bara väntar på ett avslut.

towersEftersom det är omöjligt för mig att gå igenom allt som händer i de tre böckerna så tänkte jag bara kommentera vissa saker:
– Jag älskar att vi äntligen fick reda på vad Verin sysslat med i alla dessa år och jag älskar hur vi får reda på det. En av de bästa karaktärerna i böckerna, hands down.
– Rands omvändelse från paranoid brat till fantasy-Jesus känns ganska … fånig? Väntad? Tröttsam? All of the above?
– Gawyn måste vara den mest värdelösa av alla karaktärer i alla böckerna. Till och med sättet han dör på gör en förbannad.
– Den otroligt utdragna striden mellan Perrin och Slayer/Luc/Isam gjorde mig till slut bara irriterad. Den är fantasymotsvarigheten till en fyrtiofemminuters biljakt – mycket väsen för ingenting.
– Nog för att det var coolt när Mat & Thom jailbreakade Moiraine, men jag måste säga att jag inte riktigt fattar poängen med att hon kom tillbaka. För att stå bredvid och titta på när Rand kämpade mot The Dark One? Jag hade förväntat mig dolda krafter eller hemlig kunskap om något livsviktigt för sista striden.
– Demandred: Vilken tönt. Is disappoint.
– Jag måste säga att jag gillar hur konflikten med Seanchan hanterades i de sista böckerna. Kompromisserna och förhandlingarna där ingen riktigt fick vad de egentligen ville ha. Det känns trovärdigt.
– Dödssiffrorna: Fler än befarat. Färre än jag hoppats på. Det har ju alltid varit ett stort problem med WoT, att ingen viktig karaktär någonsin dör. Inte ens om de råkar försvinna in i en (senare totalförstörd) portal till en annan dimension. I de tre sista böckerna dör det faktiskt några karaktärer. Inte tillräckligt många för att vara en apokalyps enligt min mening, men tillräckligt många för att man ska kunna ta det på allvar.
– Slutstriden efter slutstriden: ganska förutsägbar, men helt i linje med böckerna i sig. Jag har inga direkta klagomål.

Så, nu till den stora frågan. Var det värt att läsa till slutet?
För mig är svaret ja. Jag hade redan lagt så mycket tid och engagemang på WoT att det kändes skönt att äntligen få ett avslut.
Däremot är jag tveksam till om jag skulle rekommendera böckerna till någon som inte läst dem alls. Det finns så mycket annan fantasy som är bättre, mer välskriven, mindre sunkig könsrollsmässigt och framför allt består av färre böcker. Läs den istället.

Brandon Sanderson & Robert Jordan – The Gathering Storm (Orbit, 2009)
Brandon Sanderson & Robert Jordan – The Towers of Midnight (Orbit, 2010)
Brandon Sanderson & Robert Jordan – A Memory of Light (Orbit, 2013)

Apocalypse now

Det är dags att säga hej då till Randland!

IMG_20130321_154620

Idag var det äntligen min tur att låna den sista delen i Robert Jordans fantasyserie, i vilken apokalypsen är mycket, mycket nära. Jag lovar att komma med en slutrapport om de tre sista böckerna så snart jag tagit mig igenom dessa ca 900 sidor.

Förhoppningar om sista boken:
1. Fantasyapokalyps av episka proportioner: eld från himlen, jordbävningar, monster och massakrer.
2. Nya dreadlords in action på slagfältet.
3. Att Demandred trollar precis alla, inklusive de andra forsaken.
4. Att minst 5 POV-karaktärer dör (forsaken/random Aes Sedai ej medräknade).
5. Överraskningar!

Nu kör vi!

Män är Whitecloaks, kvinnor är Aes Sedai

Egentligen skulle jag ha publicerat det här inlägget igår, på internationella kvinnodagen. Det kändes som en ganska passande dag att skriva en rant om hur relationerna mellan kön och makt ser ut i Wheel of Time. Inte minst för att jag får känslan av att Robert Jordan var en sådan man som idag helt oironiskt skulle ha grattat alla kvinnor på kvinnodagen. Han menar egentligen inget illa, men han förstår bara inte.

Relationen mellan könen är ett genomgående tema i WoT. Vi får mycket tidigt i böckerna veta att den magi som finns i världen är indelad i en kvinnlig (saidar) och en manlig (saidin) halva och att den manliga halvan blivit smittad av The Dark One när denne låstes in i slutet av ett krig som nästan förstörde hela världen. I och med att saidin är smittad blir alla manliga magiutövare med tiden galna, vilket har lett till att de jagas och dödas, främst av kvinnliga magiutövare eller Aes Sedai som de kallas.

Grundtanken för RJs värld, både den magiska och den mer mundana, är att män och kvinnor måste arbeta tillsammans. Sammanslutningar bestående av uteslutande kvinnor eller män blir oundvikligen både korrumperade. Aes Sedai (enbart kvinnor) är en samling intrigerande backstabbers som försöker manipulera allt från drottningar till sina egna systrar. Whitecloaks (enbart män) är en armé fylld av religiösa fanatiker och sadister som verkar se sin inkvisitionsverksamhet som ett sätt att tortera alla som är på något sätt avvikande.
Även magin fungerar bäst när manliga och kvinnliga magiker arbetar tillsammans. Vilket kanske hade varit en aspekt som varit intressant om inte RJ skrivit in stora skillnader i hur saidin och saidar fungerar. Som att manliga magiutövare har större magisk förmåga samt att de måste ta makten över sin magi med våld, medan kvinnliga magiutövare istället måste ”surrender to saidar”. En åtskillnad som inte känns som att den har någon funktion utom att dra en skarp linje mellan män och kvinnor. Det känns också ganska trist att mäns magi är starkare, när det är en hittepåförmåga som inte behöver ha någon koppling till fysisk styrka. Varför kan då inte kvinnorna få vara starkare på det här planet?

Det finns många saker som RJ gör rätt när det gäller kön och genus i Randland. Hans värld lider exempelvis ingen brist på kvinnor i maktpositioner. Här finns drottningar, handelskvinnor, sjökaptener, generaler och – som sagt – ungefär hur många kvinnliga magiker som helst. Det finns till och med en del kvinnliga soldater, även om de inte direkt är i majoritet.

Problemet med Randland är inte att kvinnor inte har makt utan hur relationerna mellan kvinnor och män i allmänhet beskrivs. RJ hade uppenbarligen en väldigt biologistisk syn på kön. Män från Mars, kvinnor från Venus och aldrig ska de tu kunna ha ens en enkel konversation utan ständiga missförstånd. Antalet gånger de olika karaktärerna i WoT reflekterar hur det motsatta könet är omöjligt att förstå sig på är oräkneliga.
Som likhetsfeminist blir jag inte bara arg på det ständiga tjatandet om kvinnor och män, det gör också att böckernas trovärdighet blir lidande. Jag kan bara inte köpa att könet är den allra viktigaste faktorn som avgör hur en personlighet formas, särskilt inte i en fantasyvärld där ständiga kulturkrockar inträffar (Aiel vs Wetlanders, Wise Ones vs Aes Sedai, Seanchan vs alla). Jag blir förbannad när kvinnliga karaktärer från diametralt motsatta kulturer hittar något slags automatiskt samförstånd efter tre sekunder, vilket leder till att de alla kastar med håret och fnyser ”Män!” i kör. Det är för mig mycket svårare att acceptera än magiska förmågor som kan skapa eld ur tomma intet.

Det snedvridna synen på kön påverkar också hur kärleksrelationerna i WoT beskrivs. Det finns en hel del kärlekspar i boken (speciellt i de senare delarna), men jag kan inte komma på ett enda par som har en relation som känns sund. Eller ja, som en faktisk kärleksrelation. De flesta paren missförstår varandra ständigt, bråkar, slåss, smiskar varandra till lydnad (I kid you not!) eller bara kallar varandra för idioter på daglig basis. Det pågår ett ständigt krig mellan könen i WoT och inte ens kärlekspar verkar kunna kommunicera om någonting över huvud taget utan enorma problem.

Även om RJs vision om att män och kvinnor behöver samarbeta för att kunna övervinna ondskans krafter är sympatisk, så får jag allergiska utslag av själva utförandet.
I Randland är könet alltid den viktigaste faktorn. Och kriget mellan könen är ett faktum. För mig som likhetsfeminist är det något av en mardrömsvärld. Inte minst för att det gör mig påmind om hur många människor som ser på vår värld på det här sättet, som den enda sanningen.

Den episka WoT-omläsningen, del 2

newspringI förra inlägget om min episka WoT-omläsning skrev jag om de tre första böckerna och om att jag inte visste hur många fler jag orkade läsa om innan jag gick vidare. Svaret blev: en till.
Jag läste bok 4, ”The Shadow Rising” och insåg att det skulle ta mig ett halvår att nå fram till den sista boken om jag fortsatte i den här takten. Plus att jag började bli påmind om alla de saker som fick mig att tröttna på böckerna förra gången jag läste dem (bl.a tror jag att jag nog måste skriva ett långt rantinlägg om WoTs helt warpade syn på kön och makt och relationerna mellan män och kvinnor). Så jag hoppade helt sonika över att läsa om bok 5-10 och gick direkt på prequelboken ”New Spring” och därefter ”Knife of Dreams”, som är den sista bok som RJ hann skriva innan sin död.

shadow”The Shadow Rising” är en av mina absoluta favoriter i bokserien. Det är här Mat blir awesome på riktigt, hur mycket han än kämpar emot. Vi besöker Finnland och får träffa dess mycket obehagliga invånare. Perrin blir Lord Perrin när han får hela Two Rivers att slåss mot trollocs. Och sist – men absolut inte minst – vi får besöka Rhuidean i Aielöknen och ta en mycket spännande tripp i stadens magiska tids- och tatueringsmaskin.
TSR håller, till skillnad från många av de efterföljande böckerna, ett genomgående bra tempo. Vi får följa lagom många POV, utan att fastna i alltför många mellankapitel med oändliga uppräkningar av klänningsdetaljer. Vad som avslöjas i Rhuidean och Finnland är något av det bästa med hela bokserien, tycker jag. En perfekt balans mellan förskuggning och profetior, mellan historia och vad som komma skall.

”New Spring” handlar om Moiraine och Lan och hur de först träffades. Jag läste novellversionen precis när den kom ut, men har inte läst romanen förrän nu.
Den största förtjänsten med ”New Spring” är att den fyller ut en hel del luckor när det gäller både the White Tower och Malkier. Vi får t.ex veta hur testen för att bli Aes Sedai ser ut, något jag alltid varit nyfiken på.
Det största problemet med ”New Spring” är att den inte känns särskilt angelägen. Vi vet ju redan vad boken handlar om i stora drag, och hur saker och ting kommer att sluta. Tempot är ganska lugnt och vi tillbringar alldeles för mycket tid med Mo i tornet, intrasslade i de sedvanliga Aes Sedai-intrigerna. Black Ajah i all ära, men särskilt imponerande antagonister är de inte.

knifeofdreams”Knife of Dreams” är den elfte boken i WoT. Jag har inte läst den förut även om jag läst tillräckligt många spoilers för att redan känna till det mesta som händer.
Det finns två stora problem med KoD. Det första är att narrativet fortfarande är alldeles för splittrat (och nej, det räcker inte att de tre ta’veren ”ser” varandra så fort någon av de andras namn nämns). Det andra är att det inte händer så mycket. Visst, det händer mycket mer än i den ursega ”Crossroads of Twilight” (bok nr 10), men inte tillräckligt för att motivera 784 sidor inklusive glossary. För mycket prat, för lite action helt enkelt. Och ett slut som känns som något av en antiklimax.
Dock måste jag säga att jag gillar både prologen och epilogen mycket. Det händer viktiga saker i kulisserna uppenbarligen. Varför kan jag inte få veta mer om dem istället för att tvingas läsa sida upp och sida ner om Perrin och Elayne, som inte gör annat än att irritera mig?

I och med ”Knife of Dreams” (och till viss del ”New spring”) gick min WoT-omläsning officiellt över till att bli en WoT-läsning. Nu är det bara tre böcker kvar (och jag har redan satt tänderna i ”The Gathering Storm”). Jag ser ljuset i tunneln!

Den Episka WoT-omläsningen, del 1

eyeoftheworldRedan när jag började läsa om WoT (för tredje gången, kanske jag ska tillägga) bestämde jag mig för att inte recensera böckerna. Det blir helt enkelt för mycket. Istället hade jag tänkt skriva några ganska spoilersfyllda samlingsinlägg där jag reflekterar över några böcker åt gången, över WoT i allmänhet och över sånt som jag lagt märke till lite extra den här gången. Fördelen med omläsningar är ju att hitta nya saker i texten, något som Robert Jordans böcker lämpar sig ovanligt väl för. Inte minst för att han har en tendens att låta en karaktär dyka upp i en liten biroll och sen vara borta i tre böcker för att sen återvända på ett sätt som är sjukt viktigt för berättelsen.

WoT-omgång 1 bestod av ”The Eye of the World” (bok 1), ”The Great Hunt” (bok 2) och ”The Dragon Reborn” (bok 3).

thegreathuntNågot jag verkligen reagerade på när jag läste om de tre första böckerna är hur mycket som händer. Saker som jag hade fått för mig skulle hända mycket senare – som portalstenarna och Seanchan – dyker upp väldigt tidigt i berättelsen. Förmodligen har de senare böckernas notoriska seghet fått mig att glömma att de första böckerna inte bara innehåller en massa action utan också en hel del utmärkt skrivna passager (som ”flicker”-scenen och Accepted-testen).

Favoritkaraktärer i de första tre böckerna:
Loial (den stora boknörden), Verin aka the tricksiest Aes Sedai, Hopper och fr.om bok 3 även Mat.

Jag minns att jag gillade Min väldigt mycket när jag läste böckerna första gången. Numera orkar jag inte riktigt med någon av powerpuffpinglorna (Nynaeve, Egwene, Elayne och Min, som väl är lite av en d’Artagnan till deras musketörer) och deras idiotiska äventyr. De går mig på nerverna alla fyra. Även om Min och Nynaeve gör det i mindre utsträckning än E & E, som bara irriterar mig med sin själviskhet och arrogans.

dragonrebornFörsta gången jag läste böckerna listade jag ut vilka Rands föräldrar var långt innan han själv gjorde det. Min dåvarande pojkvän anklagade mig för att ha tjuvläst spoilers (eftersom han själv inte hade någon aning innan det avslöjades i böckerna), men det är faktiskt ganska uppenbart redan tidigt i böckerna. Mycket osubtil foreshadowing.

Jag gillar att man får veta så lite om the Forsaken i de första böckerna. Några namn, några rykten, en massa spekulationer. En bra taktik av Jordan för att få dem att verka både skrämmande och mystiska. Synd bara att flera av dem inte riktigt når upp till badassförväntningarna (*host* Lanfear *host*).

Jag får se hur många böcker jag orkar läsa om innan jag går vidare till de jag inte läst. Men i fjärde boken ska vi till Aiel-öknen och det vill jag ju inte missa. Onwards!

Hur går det för er andra som funderat på att läsa om WoT? Har ni kommit igång ännu?

The Wheel of Time Reread

För alla er andra som har tänkt att ni ska läsa om ”Wheel of Time” (helt eller delvis) inför den sista boken har jag ett tips: The Wheel of Time Reread hos tor.com! En utmärkt genomgång av böckerna, några kapitel i taget, tillsammans med mycket intressanta och ofta roliga kommentarer.
Leigh Butler är inte enbart otroligt genre-savvy och en begåvad skribent, många av hennes kommentarer är sådant jag själv har tänkt när jag har läst böckerna. Som att Mat uppför sig som en puckad karaktär i en b-skräckis i första boken. Ni vet, den där snubben som går ner i källaren utan ficklampa eller vapen när han hör konstiga ljud. Man vill örfila upp honom, men låter honom hållas bara för att man vet att han så småningom kommer att bli rätt så badass.

En liten varning: inläggen är totalt proppfulla av spoilers! De är tänkta för omläsare, och därför finns det massor av referenser till saker som händer i senare böcker, kommentarer om foreshadowing (“Battles interest me,” Mat said.), spekulationer och konspirationsteorier. Perfekt för omläsare med andra ord, men inget för den som läser böckerna för första gången. Själv blev jag så road av att läsa genomgången av första boken att jag bestämde mig för att läsa även andra boken, innan jag hoppar till bok 11. Vi får se hur det här slutar …

Tidens hjul skall åter rulla

Ibland är det både livsfarligt och bra att hänga på Twitter. Idag blev jag exempelvis så smittad av all entusiasm inför släppet av ”A Memory of Light”, sista delen i den episka fantasybokserien Wheel of Time (eller WoT som jag kommer skriva i fortsättningen), att jag bestämde mig för att läsa klart bokserien. Jag har tidigare läst till och med den tionde boken, vilket var den näst sista boken som skrevs av Robert Jordan själv. Jag har alltså inte läst någon av de fyra sista böckerna i bokserien, men har hört att de blev mycket bättre när Brandon Sanderson tog vid (efter Jordans död).

Jag tänkte börja med en omläsning av ”The Eye of the World”, den första boken i serien. Det är ungefär 15 år sen sist, så jag kände att det var läge att fräscha upp minnet en aning. Men jag tänker inte läsa om hela serien. Dels tror jag att ni bloggläsare skulle ledsna om jag bara skrev om WoT i några månader, dels skulle förmodligen jag ledsna själv som jag gjorde sist jag läste böckerna. En enda omläsning alltså, och sedan ska jag läsa sammanfattningar på nätet för brinnande livet innan det är dags för de fyra sista böckerna.

Någon annan som tänkt göra samma sak som jag nu när serien äntligen är avslutad efter 23 år?