queer

Jag behövde ord

lycklignormal”Varför vara lycklig när du kan vara normal?” är namnet på Jeanette Wintersons självbiografi. Det handlar om hennes uppväxt hos en emotionellt otillgänglig adoptivmor, som lät sin dotter sitta och vänta ute på trappen hela nätterna eller låste in henne i kolkällaren. Som läste hennes brev och dagböcker. Som inte kunde acceptera sin dotters homosexualitet utan försökte fördriva den med hjälp av exorcism. Men det handlar också om språk, om hur den unga Jeanette fann biblioteket och böckerna och orden. Om hur hon kämpade sig till en utbildning. Och om hur svårt det är, trots utbildning och författarframgångar, att lämna det förflutna bakom sig.

”Ett svårt liv kräver ett svårt språk – och det är det som poesin ger oss. Det är det som litteraturen ger oss – ett språk som är kraftfullt nog för att säga som det är.”

”Varför vara lycklig…?” är en tung bok om ett utsatt barn och en kvinna som aldrig borde ha blivit mor. Men det handlar också om identitet, om att kunna förstå sig själv och förlåta sina egna brister. Om hur vi påverkas av vår uppväxt långt upp i vuxen ålder.

Det hänvisas mycket till Wintersons stora litterära genombrott ”Det finns annan frukt än apelsiner” i boken. Även den boken var baserad på Wintersons uppväxt, även om den inte var helt självbiografisk. Själv kände jag att jag kanske borde ha läst om ”Apelsiner” inför läsningen av den här boken, för jag insåg snart att jag inte mindes särskilt mycket alls av boken. Vilket är lite synd, för jag misstänker att de båda böckerna tjänar på att läsas ihop.

”Jag behövde ord eftersom olyckliga familjer är sammansvurna i sin tystnad. Den som bryter tystnaden blir aldrig förlåten. Han eller hon blir tvungen att lära sig förlåta sig själv.”

Som alltid i Wintersons böcker är språket fantastiskt. Även i översättning. Hon skriver i boken om hur böckerna blev hennes hem under alla de år hon inte hade något eget hem, och det märks. Hon äger orden. Och hon låter oss kliva över tröskeln, komma in och dela dem med henne. Det är en ynnest som ingen av oss borde tacka nej till.

Jeanette Winterson – Varför vara lycklig när du kan vara normal? (Bonnier pocket, 2013)

About a girl (and a boy)

kurtcobainFörsta dagen på gymnasiet träffar Lovis Alex och hennes värld förändras för alltid. Alex med sin Kurt Cobain-frisyr, sitt avskavda nagellack, sina teckningar och sin nattsvarta ångest. Han blir centrum i hennes värld, men samtidigt är han svår att komma nära. Särskilt när han mår dåligt och kräver mer än Lovis orkar ge.

Hanna Jedviks ”Kurt Cobain” utspelar sig under tidigt nittiotal där musiken är minst lika viktig som kärleken och vänskapen. Det är ett nittiotal jag själv känner igen mig i väldigt mycket – kläderna, böckerna och festivalerna – trots att jag är några år yngre än Lovis.
Jedvik har fångat tidsandan väl. Det nittiotal hon beskriver är ett grungigt och svartrockigt nittiotal som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och som för mig var största skälet till att jag ville läsa den här boken.

Relationen mellan Lovis och Alex är fint skildrad. Alex är en undanglidande karaktär, men jag tycker att Jedvik får till en fin balans mellan hans briljans och hans svårare sidor. Jag kan förstå varför hans fascinerar så många människor.

Jag svårare att förstå mig på Lovis. Hon framstår ofta som en ganska ytlig och självcentrerad person. Först dumpar hon sina nuvarande kompisar utan att tveka när hon träffar Alex. Sen prioriterar hon alltid honom först, inte minst framför de stackars killar som har oturen att bli tillsammans med henne. Hon behandlar sina halvsyskon som skit. Och när Alex äntligen vågar avslöja sin stora hemlighet för henne så sviker hon honom totalt.

Problemet med att jag har svårt för Lovis är att boken är skriven i första person. Läsarna är fast i hennes huvud och får alltid hennes syn på saker som händer. Något som för min del blev lite tröttsamt i längden.
Däremot älskar jag det du-tilltal som finns med genom hela boken, där ”du” självklart är Alex. Det ger texten en angelägen ton och en bitvis lite poetisk klang. Det är helt klart ett stilgrepp som lyfter berättelsen.

”Kurt Cobain finns inte mer” är en välskriven och sorglig bok som inte riktigt når hela vägen fram för mig. Den rekommenderas dock, och inte bara till de som liksom jag själv får en nostalgisk tår i ögat av att slungas tillbaka till det alternativa nittiotalet.

För övrigt håller jag helt med Lovis i åtminstone en sak: ”Disintegration” ÄR Cures bästa album.

Hanna Jedvik – Kurt Cobain finns inte mer (Rabén & Sjögren, 2012)

Honor among thieves

ficktjuvenSusan Trinder är dotter till en mörderska och uppväxt bland tjuvar och småskojare. En dag dyker Gentleman, en skoningslös bedragare, upp med en plan som han behöver Susans hjälp för att genomföra. Han har fått upp ögonen för en förmögen ung kvinna, Maud, som bor isolerat på landet med sin morbror. Tanken är att Susan ska ta anställning som Mauds jungfru och övertyga henne om Gentlemans kärlek. Men saker och ting är inte som de verkar och Susan inser snart att hon är indragen i planer långt mer diaboliska än hon någonsin kunnat ana.

Sarah Waters ”Ficktjuven” är en gotisk kärleksroman med en twist. Eller flera twistar, varav vissa är ganska oväntade och väl genomförda.
Utan att avslöja alltför mycket vad twistarna går ut på så kan jag berätta att boken är indelad i tre delar. Jag gillade den första delen, som känns som en ganska straight forward gotisk roman med en galen kvinna på vinden och allt. Den andra delen är den jag gillar bäst. Waters skiftar perspekiv och narrativ totalt trots att hon delvis berättar samma historia. Det är mycket snyggt gjort och mycket väl genomfört.

Under den tredje delen tyckte jag att romanen spårade ur en aning. upplösningen kändes lite väl enkelt, men samtidigt lite fånig. För mycket melodrama för min smak, vilket kan tyckas lite paradoxalt då melodrama är en mycket vanlig ingrediens i gotiska romaner. Men vissa saker kändes helt enkelt lite för osannolika. Och vissa karaktärer visade sig så irriterande att jag bara ville ge dem en smäll på käften.
Som vanligt var jag också missnöjd med slutet. men det känns mer regel än undantag, så det är snart ingen idé att ens nämna saken längre.

I jämförelse med de romaner jag tidigare har läst av Waters (”Nattvakten”,”Kyssa sammet” och ”Främlingen i huset”) så gjorde mig ”Ficktjuven” faktiskt en aning besviken. Det känns som att boken inte riktigt nådde den höga standard som jag blivit bortskämd med när det gäller Waters böcker. Men, det är ändå ett klart läsvärt – och bitvis briljant – stycke roman.

Apropå Waters andra romaner förresten, borde det inte vara dags för henne att komma ut med något nytt snart? Eller är det enbart önsketänkande från min sida? Helena, har du någon inside information att dela med dig av på den fronten?

Sarah Waters – Ficktjuven (Natur & Kultur, 2004)

Pojklekar

Kim gillar inte sin flickkropp. Den är så mager och svag och det känns som att huden är av fel storlek, som att den skaver och stör. Dessutom är den under ständig attack från killarna i skolan. Tillsammans med sina bästa vänner Bella och Momo gör Kim en underbar upptäckt. Bella har ett eget växthus och där hittar de tre vännerna en mystisk blomma vars nektar förvandlar dem till pojkar för en natt. De andra flickorna tröttnar på leken efter ett tag, men Kim vill inte lämna ifrån sig sin nya pojkkropp. Mycket beroende på att hon genom den fått kontakt med Tony. Kriminelle, farlige Tony som drar med Kim på äventyr farligare än hon någonsin kunnat ana. Och som hotar mer än de tre flickornas vänskap.

Jessica Schiefauers ”Pojkarna” vann Augustpriset i ungdomsklassen i höstas. Ett välförtjänt pris, för det här är en riktigt bra ungdomsbok. En blandning av mystisk magi och skoningslös realism, med en skildring av kärlek och vänskap som känns lika komplicerad som trovärdig. Jag gillar att Schiefauer lämnar vissa saker öppna för läsaren att tolka själv. I synnerhet de magiska inslagen tjänar verkligen på att inte förklaras in i detalj.

Vissa recensioner jag har läst har varit lite kritiska mot Schiefauers bild av flickor som förtryckta och hämmade medan det är lika med frihet att vara pojke. Själv tolkar jag inte alls boken så. Dels för att Momo och Bella inte alls blir så beroende av sina pojkjag som Kim blir utan ganska snart tröttnar på det hela, dels för att det är Kims åsikter om könen vi får ta del av, inte författarens egna. Att det för Kim blir så berusande att vara pojke beror ju på att hon aldrig riktigt trivts som flicka, att hon alltid omedvetet längtat efter att kunna byta kön. Klart att det färgar hennes syn på könsöverskridandet.

”Pojkarna” är en riktigt bra ungdomsroman som ställer många frågor men inte nödvändigtvis ger alla svar. Överraskande bra faktiskt. Jag tycker att det här är många snäpp bättre än debuten ”Om du var jag” som jag visserligen tyckte var välskriven, men som inte kändes särskilt originell. ”Pojkarna” är däremot ett tydligt bevis på originalitet och visar att Jesscia Schiefauer är en författare att räkna med.

Jessica Schiefauer – Pojkarna (Månpocket, 2012)

Gudinnelikt

Sweeneys första möte med sitt nya college The University of the Archangels sand Saint John the Divine (eller The Divine, som studenterna kallar det) blir omtumlande. Universitetsmiljön i sig är överväldigande; grandiosa byggnader, mystik och kvävande hetta. När Sweeney sedan träffar två nya vänner, Angelica och Oliver, som båda är vackra, intelligenta och en smula galna, så faller hon totalt. För dem båda, om än på något olika sätt. Och snart dras Sweeney in i händelser som är både farliga och lockande. Det visar sig nämligen att skolan är centrum för en uråldrig organisation, Benandanti, som gör allt för att undvika återuppståndelsen av en gammal gudinnekult. En kult som vill försöka att väcka månen och den mörka gudinna som himlakroppen representerar.

Första halvan av Elizabeth Hands ”Waking the Moon” är bland det absolut bästa jag har läst. Miljöerna, karaktärerna, stämningen, språket – allt är perfekt. Sweeney raglar omkring i D.C berusad på sina nya vänner, sin nya stad ,sitt nya liv och i princip alla droger hon lyckas lägga vantarna på. Hon låter sig snärjas, låter sig falla, och trots att man vet att det kommer att sluta olyckligt (det avslöjas redan i romanens inledning) så förstår man varför. Hand är skicklig på att beskriva det oemotståndliga så att det känns just oemotståndligt. Inte artificiellt perfekt, bara lockande.
Hand är också skicklig på att skriva romaner som är omöjliga att genrebestämma. ”Waking the Moon” är en del akaporr, en del mörk thriller, en del apokalyptiskt drama, en del genuspolitisk diskussion och en del gotisk kärleksroman med övernaturliga inslag. Vilket låter splittrat, men är fantastiskt.

Sweeney har ganska mycket gemensamt med Cass Neary, en annan Hand-karaktär som jag tjatat ganska mycket om. De är båda trasiga, aviga, kantiga med en benägenhet att klä sig i boots, dricka alldeles för mycket och göra sig besvärliga. Samt att dras in i händelser större och farligare än de kunnat ana. Fast Sweeney känns lite mer välanpassad än Cass, lite skörare. Eller bara mer försiktig.
En annan Cass/Sweeney-koppling jag fann var lite mer oväntad. Också lite spolierific, så markera vita texten och läs om du inte är känslig:
I början av ”Generation Loss” beskrivs en händelse som Cass var med om som ung: hur hon tyckte sig se ett enormt öga öppnas i himlen samtidigt som hon hörde ett surrande i huvudet. Vilket påminner mycket om Sweeneys möten med den mörka gudinnan i ”The Waking Moon”.

Den andra halvan av ”Waking the Moon” håller inte riktigt samma toppklass som den första. Den är fortfarande oerhört bra, men vissa delar av berättelsen skavde en aning. Som en viss kärlekshistoria, som jag inte kommer att beskriva närmare än så, som jag tyckte var rätt obehaglig. På ett närmast gotiskt sätt, eller som något taget ur en grekisk tragedi. .
Obehaglig på ett bra sätt är däremot Angelicas karaktär i romanens andra halva. Fullkomligt trovärdig i sin hänsynslöshet och till synes orubbliga skönhet.

”Waking the Moon” kom ut 1993, bara ett år efter Donna Tartts ”The Secret History”. De båda romanerna har mycket gemensamt. De utspelar sig i akademisk miljö och båda romanernas protagonister känner sig dragna till skolans mest excentriska studenter. Det finns de historiska kopplingarna, den gamla grekiska mytologin, mysterierna. Våldsamheten.
Inte så att ”Waking the Moon” på något vis känns som en kopia av Tartts moderna klassiker. Snarare känns de båda romanerna besläktade, som att de båda berättar en vagt liknande historia på helt olika sätt. Synd bara att Hands roman inte alls nått samma framgångar som Tartts. Den finns inte ens i tryck längre, så vill man läsa boken får man försöka hitta den begagnad.

”Waking the Moon” har övertygat mig om att jag måste försöka få tag i resten av Hands författarskap snarast. För bättre än såhär blir böcker knappast, åtminstone om man ser till romanens första halva.

Elizabeth Hand – Waking the Moon (Harper Prism, 1995)

Smitten

Maria har nyss tagit studenten och flyttat hemifrån. Hon borde tillbringa sommaren med att ta körkort och försöka lista ut vad hon egentligen vill plugga, men istället lägger hon den mesta tiden på att repa och dricka öl på hårdsrocksklubbar. Så träffar hon Emmy på en fest. Mystiska, magnetiska Emmy som får Maria att bli som hypnotiserad. Men Emmy döljer något för henne, hemligheter som får stora konsekvenser även för Maria.

Johanna Strömqvists debutroman ”Smittad” är en crossover-roman på fler än ett sätt. Den rör sig i gränslandet mellan YA och vuxenroman, men också mellan skräck, urban fantasy och queer kärleksroman. Det är en kombination som fungerar väl, men som inte känns helt fulländad.

Jag gillar hur Strömqvist beskriver miljöerna i ”Smittad”. Och då menar jag inte bara hårdrocksbarerna, de nedgångna lägenheterna och replokalen, utan även det dallrande heta sommarstockholm som bildar romanens bakgrund. Ett sommarstockholm där allt mer grova överfallsvåldtäkter rapporteras, utan att polisen har några ledtrådar.

Förhållandet mellan Emmy och Maria är romanens kärna. Det är skönt att det inte görs någon stor grej över att Maria blir ihop med en tjej, utan att kompisarna mer reagerar över att förhållandet inte alltid verkar vara så hälsosamt. För Emmy är problematisk. Hon är strulig och osäker, destruktiv och ofta ganska manipulerande. Men Strömqvist lyckas ändå beskriva hennes lyskraft på ett sätt som gör att det inte är svårt att förstå Marias förälskelse. Emmy är ljuset och hon en fladdrade mal i färd med att bränna vingarna.

På ett sätt kan jag tycka att det är lite synd att det förekommer vampyrer i ”Smittad”. Risken finns ju att boken blir avfärdad som en standardvampyrroman med medföljande kärlekshistoria, en bland tusentals andra. Mycket för att själva vampyrinslaget känns lite påtvingat. Det dyker upp ganska sent i boken och ger upphov till fler frågor än det besvarar. Det känns som att Strömqvist hade tjänat på att antingen tona ner det ännu mer eller lyfta in det mycket tidigare i berättelsen, för som det är nu faller det tyvärr lite platt. Vilket är synd, då Strömqvist har känsla för både språk och karaktärer.

”Smittad” påminner mig lite om Poppy Z. Brites ”Lost souls”, särskilt kopplingen mellan blodsugandet och dekadent destruktivt festande. Hur ungdomar som dras till mörkret blir förförda och förstörda av den verkliga ondskan, som de inte alls kan hävda sig emot. Oavsett om ungdomarna råkar vara gother (hos Brite) eller hårdrockare (hos Strömqvist).

Johanna Strömqvist – Smittad (Mix förlag, 2012)

Hårt som stål

Anna och Francesca är bästa vänner. De är tretton år och de allra snyggaste tjejerna på hela Via Stalingrado, i det slitna och fattiga område där de bor med sina trasiga familjer. Här jobbar de flesta på det närbelägna stålverket, men för Anna och Francesca är framtiden fortfarande öppen. Stegen in i vuxenvärlden blir dock inte så självklara som de hoppats. Det finns så mycket som komplicerar saker; Francescas våldsamma pappa, Annas kriminella fifflarpappa, skolan och inte minst kärleken.

Silvia Avallones debutroman ”Stål” är en riktig fullträff. Avallone lyckas beskriva den där svåra övergången till vuxenlivet, med alla komplikationer, utan att på något sätt förenkla eller ursäkta. Hon låter Anna och Francesca vara närmast odrägliga i sin skönhet, de tar dumma beslut och beter sig destruktivt och är samtidigt sådär naiva som tonåringar ändå är. Det är rått, hårt och vackert.

Förutom de två tonårstjejerna får vi också lära känna deras familjer. De två fäderna, sinsemellan mycket olika, som ständigt försätter sin egen familj i olycka. Mödrarna som kokar pasta och hänger tvätt och gör sitt bästa för att få familjerna att hålla ihop, trots allt. Och så Annas storebror, Alessio. Som jobbar, festar och tränar med samma frenesi, som vill något mer än att slava på stålverket fram till pensionen.

Jag gillar att Avallone inte blundar för det smutsiga och det fula. Hennes karaktärer ligger runt, tar droger, går på strippklubbar, misshandlar, super, stjäl, och ljuger. Det vilar inget romantiskt skimmer över deras liv. Det enda skimret den här boken bjuder på är hettan från stålverkets masugnar, och glittret från havet utanför staden, där ön Elba kan skymtas vid horisonten. Så nära, men ändå en hel värld bort.

Silvia Avallone – Stål (Natur & Kultur, 2012)

It’s always darkest before the dawn

Henrik Bromanders nya serieroman ”Smålands mörker” är lite som en spark i magen. Vilket är en stor komplimang, för det är en serie som verkligen känns. Och som stannar kvar långt efter läsning.

”Smålands mörker” handlar om Erik som växer upp i småländska Nässjö. Familjeproblem, ensamhet och tristess får honom att söka sig till seriernas värld och så småningom börja rita egna självbiografiska serier. Han är fascinerad av fascismen och engagerar sig politiskt. Men samtidigt så bär han på en stor hemlighet; sin homosexualitet. Som får honom att smussla och ljuga och dölja saker till och med inför sin bästa vän. För att komma ut måste han flytta från staden, men Smålands mörker tycks följa honom långt upp i vuxenlivet.

I ”Smålands mörker” får vi följa Erik under många år. Hans uppväxt, ungdom och slutligen ett vuxenliv som kantas av motgångar. Det är en resa mot botten, eller snarare mot Eriks inneboende mörker, som berättas. Det är fascinerande läsning.

Det här är en serieroman som verkligen känns genomarbetad och genomtänkt. Den är uppbyggd som små utsnitt av Eriks liv, alla de händelser som formar honom som person. Det är ofta ganska sjaskigt. Tragiska fyllor, ångest, desperata onanisessioner, aggressiva utbrott och dialoger mellan personer som aldrig riktigt kan nå varandra. Det är ett liv, i serieform.

”Smålands mörker” handlar om Erik, men det är också större än så. Det handlar om politik och sexualitet och våld. Om hur komplicerat det kan vara att göra sig fri från sin uppväxt och bakgrund, hur svårt det är att komma på fötter igen när man sjunkit som lägst.
Det är tung läsning, men oerhört gripande. Henrik Bromanders tegelsten till grafiska roman är inget annat än djupt imponerande.

Henrik Bromander – Smålands mörker (Galago, 2012)

Gotisk höst: Carmilla

När det pratas vampyrklassiker så nämns Bram Stokers ”Dracula” om och om igen medan en annan klassiker, J. Sheridan Le Fanus ”Carmilla” som kom ut tjugofem år tidigare (1872) har en tendens att glömmas bort. Tyvärr. Långnovellen ”Carmilla” är nämligen en intressant läsning, särskilt i samband med att man läser den långt mer kända ”Dracula”.

Laura är en ung kvinna som bor tillsammans med sin far i ett österrikiskt slott. Efter en droskolycka utanför slottet så tar Laura och fadern hand om en ung adelskvinna, Carmilla, som var inblandad i olyckan. Laura känner genast igen Carmilla från en dröm hon hade som ung flicka och de båda kvinnorna blir snabbt nära vänner. Men Carmilla är ett mysterium som inte bara uppvisar konstiga vanor – som att äta dåligt och sova mycket länge om dagarna, samt att inte gå i kyrkan – hon vägrar också berätta något om sin familj och sitt hem. Medan Carmilla uppför sig alltmer mystiskt så har Laura börjat drömma igen, om att en enorm katt besöker henne om nätterna och biter henne, och hennes hälsa blir allt svagare. Kan detta ha något samband med Carmillas konstiga beteende?

Det mest intressanta med ”Carmilla” är Carmilla själv, en vampyrgestalt som etsar sig fast. Trots att hon är av adlig börd är hon långt ifrån den grymme, aristokratiske skurken som exempelvis greve Dracula representerar. Många kvinnliga vampyrer tilldelas dessutom rollen av den mörka modern som livnär sig på barnblod, en roll som Carmilla unviker. Kanske är det delvis på grund av hennes ungdom, men snarare beror det på de romantiska och sexuella undertonerna som vänskapen med Laura medför. Istället för att axla modersrollen blir Carmilla en vampyrernas femme fatale, som uteslutande koncentrerar sig på unga, kvinnliga offer som hon snärjer med hjälp av vänskap och kärlek.
Laura själv både lockas och äcklas av den vackra Carmilla och hennes närmanden. Här återfinns tydliga abjekta drag i berättelsen, något man kan finna i många vampyrhistorier. Vampyren själv skapar känslan av abjekt, av avsky och äckel, och är ett akut hot mot subjektet, vilket i det här fallet utgörs av den unga Laura.
För en modern läsare är det intressant att många av Carmillas märkliga beteenden – hennes humörsvängningar, matvägran och tendens att sova hela dagarna – är något som var och varannan tonåring uppvisar. Frågan är vad det egentligen säger om dagens ungdomar,som enligt viktorianska mått alltså kan ses som en hel armé av blodsugande vampyrer.

Liksom i ”Dracula” finner vi i ”Carmilla” drag av viktoriansk sensmoral. Den degenererade vampyren måste förgöras för att återupprätta den samhälleliga ordningen. Rationaliteten vinner över det övernaturliga ännu en gång, men Carmilla-gestalten lever vidare i generationer av undersköna femme fatale-vampyrer som fortsätter att samtidigt locka och skrämma oss.

”Carmilla” finns att läsa som gratis e-bok bland annat här och här. Rekommenderas!

J. Sheridan Le Fanu – Carmilla (1872)

Bloggträff & bokbyte

Igår var det äntligen dags för den omtalade bloggträffen. Vi var femton glada bokbloggare som träffades och åt meze, bytte böcker och pratade litteratur, tv-serier, bröllop och annat intressant. Oerhört rolig och lyckad träff, jag hoppas att vi kan dra ihop en liknande snart igen! Stort tack till Jessica som styrt upp allting så bra!

Jag hade med mig fyra böcker till bokbytet och kom hem med två. Ett bra byte tycker jag, som lider av akut bokhylleplatsbrist. De böcker jag bytte till mig var:

Mats Strandbergs ”Halva liv” har funnits med på min läslista ett bra tag. Den andra boken, ”Black Blade Blues” behövde Sooz bara beskriva som ”queer urban fantasy med en tjej som är smed och slåss mot drakar” (på ett ungefär) för att jag skulle bli helt såld. Visst vet jag att hon varnade mig för att språket inte var så bra, men det lät ändå för roligt för att kunna motstå.