psykologiskt

First contact

Jag köpte och läste Peter Watts ”Blindsight” inför Kontrast, eftersom han var en av de få författare jag inte läst något alls av. Något jag är glad att jag gjorde, för Watts hedersgästintervju var mycket intressant och underhållande och jag tvivlar att jag hade gått på den om jag inte läst boken.

Livet på jorden förändras för alltid när sextiofemtusen okända objekt, kallade the Fireflies, brinner upp i vår atmosfär. Vem har skickat objekten? Och varför? En liten grupp skickas iväg med uppdraget att spåra en signal och därigenom förhoppningsvis hitta denna främmande livsform. Det är en spretig liten grupp, bestående av allt från lingvister till militära experter. Och så vår protagonist Siri Keeton, en sociopat som har till uppgift att observera och rapportera till expeditionens överordnade hemma på jorden. Det är ur hans synvinkel vi får följa expeditionen med på ett möte med en livsform som är mer främmande än någon kunnat ana.

Siri genomgick en omfattande hjärnoperation som ung, något som botade hans svåra epilesi men som också förändrade honom för alltid. Han har lärt sig att kompensera för sitt bristande känsloliv. Han döljer sitt sanna personlighet – eller kanske snarare sin brist på personlighet – för i princip alla. Han observerar och analyserar med objektiv distans. Åtminstone till en början.

När jag läste igenom en del av recensionerna av ”Blindsight” på Goodreads så blev jag förvånad över hur många som verkar avsky den här romanen med ett brinnande hat. De hatar Siri för att han är en sociopat som det inte går att sympatisera med, de hatar hans berättande eftersom det är så distansierat. Men mest av allt verkar de hata Watts tankar om mänskligt medvetande och personlighet, om kognitionens funktioner.
Det är rätt märkligt, faktiskt. Jag kan inte för mitt liv förstå varför man ens läser science fiction om man inte vill få sin idévärld utmanad eller om man ser mänsklighet som något ”heligt”. Jag tänker också att folk som inte gillar böcker som är ”bleak” kanske borde undvika en bok som inleds med Hemingway-citatet ”You will die like a dog för no good reason”.

Watts tankar om mänskligt medvetande och självmedvetenhet är det absolut mest intressanta i ”Blindsight”. De kommer till uttryck inte bara i själva first contact-momentet, utan även i karaktärer som Siri och Susan. De lever båda i en framtida värld där det knappt ens längre finns något neurologiskt och psykologiskt ”normaltillstånd”. Susans split personality disorder är exempelvis skapad för att ge henne bättre färdigheter som lingvist. Lite som en partitionerad hårddisk. Och nere på jorden har en mängd människor, bland andra Siris mor, valt att lämna sina kroppar och för att uppgå i en virtuell verklighet skapad utifrån deras respektive personligheter.

”Blindsight” är en bok som inte bara fick mig att tänka, den gjorde också mig sugen på att gräva fram mina gamla psykologiböcker som legat och dammat i tio år. Jag skulle säga att det är ett gott betyg.

Peter Watts – Blindsight (Tor, 2006)

I förfall

Luna går runt i sitt förfallna familjehem, ett hem som stinker av blod och skämt kött. Systern Stella, den fasta punkten i livet, är bortrest och någonstans i huset ligger Lunas far och hon döda. Vi får följa med i Lunas febriga och förvirrade sinne medan hon tar oss genom huset, rum för rum, och genom en historia där det är långt ifrån klart vad som är sanning eller ej.

Jag har skrivit flera gånger om hur mycket jag gillar greppet med opålitliga berättare, om det används på rätt sätt. Elisabeth Östnäs ”Feberflickan” är ett perfekt exempel på hur bra – och skrämmande – en berättelse kan bli om greppet förvaltas väl.
Det är tydligt från första början att det inte går att lita på det Luna berättar. Hon förvanskar, byter samtalsämne, motsäger sig själv. Men hon gör det med vansinnets isklara logik. Och det är i luckorna mellan vad som berättas och vad som bara antyds som berättelsens kärna finns.

”Feberflickan” är en tät, hallucinatorisk och bitvis mycket skrämmande läsuppelvelse. Östnäs miljöbeskrivningar är tunga av både gotiskt förfall och symbolik. Jag blir påmind både om Shirley Jacksons mästerliga ”We Have Always Lived in the Castle” och Christine Falkenland när hon är som allra bäst. Inte minst känns det korta formatet och den minst sagt komplicerade kroppsligheten falkenlandska, utan att för den delen känns som något slags kopia.

”Feberflickan” är, enligt mig, en av årets allra bästa svenska böcker. Läs!

Elisabeth Östnäs – Feberflickan (Columbi publishing, 2012)

Hundår

Fyraåriga Romotjkas mamma är försvunnen. När maten tar slut i den iskalla lägenhet hon har lämnat honom i så ger han sig ut på gatorna. Där springer han av en slump in i en flock förvildade hundar, vars ledarhona bestämmer sig för att adoptera den vilsne pojken. Han kallar honhunden Mamotjka, lilla mamma, och tack vare henne överlever han den hårda vintern. Han får också lära sig att leva som en hund på Moskvas gator, där inte många orkar bry sig om de förvildade barn och hundar som gömmer sig i stadens utkanter.

Eva Hornungs ”Hundpojken” är till en början en befriande osentimental historia om Romotjkas liv med hundarna. Från att ha varit en svag liten valp utvecklas pojken snart till att bli en viktig del av flocken som varken drar sig för att stjäla eller döda smådjur för att överleva. Det är spännande att följa den lilla flockens kamp för överlevnad och att lära känna hundarnas olika personligheter. Romotjkas egen kamp handlar mycket om att komma till rätta med sin identitet, att acceptera att han hur mycket han än kämpar aldrig kommer att kunna bli hund fullt ut. Istället tvingas han lära sig att använda sin mänskliga list för att bidra till flocken.

Jag önskar att hela boken hade handlat om Romotjkas liv med flocken, ur hans perspektiv. Men Hornung drar historien längre – lite för långt enligt mig – genom att blanda in ännu ett litet barn som ledarhunden släpar hem. Samt två barnspykologer som intresserar sig för ”hundpojkarna” och som mot slutet nästan helt tar över berättarperspektivet.
Här tappar jag intresset. Delarna som berättas ur psykologernas perspektiv känns tillrättalagda och övertydliga. Som om Hornung inte nöjt sig med att antyda sitt budskap utan bestämt sig för att även ropa ut det via megafon. Inte minst slutet känns så otroligt övertydligt att jag blir lite förbannad. Det är så man förstör en i grunden intressant historia.

Eva Hornung – Hundpojken (Månpocket, 2012)

Fascinerande mindfuck

Modernista har gjort oss svenska läsare en stor tjänst när de åter har gett ut några av den nya zeeländska författaren Janet Frames böcker. Bland annat hennes självbiografiska ”Ansikten i vattnet”, en oerhört stark skildring av kampen mot psykisk sjukdom och skrivandets läkande kraft, som var mitt första möte med författaren.

”Doftande trädgårdar för de blinda” skiljer sig en del från de av Frames böcker jag har läst tidigare, men ändå inte. Den är en ganska komplicerad berättelse som långsamt slingrar sig fram mot ett slut som jag bara kan beskriva som ett enda stort mindfuck (i ordets mest positiva bemärkelse).

Erlene har slutat prata. Hon tillbringar sin tid med att studera och föra inbillade konversationer med en skalbagge som bosatt sig på hennes fönsterbräda och som hon gett namnet Farbror skalbagge. Modern, Vera, har valt att leva sitt liv som blind. Hon oroar sig för dottern och tänker tillbaka på sin uppväxt. Fadern Edward har flyttat till London, där han iscensätter stora slag med plastsoldater. Alla lever som i varsin parallell verklighet, utan att kunna nå varandra. Deras liv är till synes helt parallella, men snart börjar man ana att det finns ett samband som inte har det minsta med familjeband att göra.

”Doftande trädgårdar för de blinda” är en märklig roman. De första kapitlen kändes helt slumpmässiga, utan samband. Men när jag väl började ana den röda tråden blev läsningen helt fascinerande. Inte minst när jag kom till slutet, som jag inte vill avslöja mer om än: håll ut tills du kommer dit! Det är verkligen värt det.

Janet Frame – Doftande trägårdar för de blinda (Modernista, 2012)

Favorit i repris: The Magus

Som andra bok i min favorit-i-repris-sommar valde jag John Fowles klassiker ”The Magus” från 1965. Det har gått ungefär tio år sen jag första gången läste boken, då i svensk översättning. Hög tid för en efterlängtad omläsning, med andra ord.

Nicholas Urfe är en uttråkad ung engelsman. Han arbetar som lärare och har ett otillfredsställande förhållande med den unga australiensiskan Alison. När Nicholas får jobb på en internatskola på den grekska ön Phraxos ser han det som en chans att komma bort från sitt liv och starta om på nytt. Väl på plats blir inget som Nicholas tänkt sig. Han känner sig ensam och isolerad. Så lär han känna Conchis, öns rikaste och mest enigmatiske invånare. Conchis bjuder in Nicholas till sitt hem och långsamt dras han in i en värld full av illusioner, lögner och erotik. Conchis värld är lika mycket en dröm som en mardröm, men Nicholas märker att han är beredd att göra vad som helst för att få vistas i den.

Nicholas är en ganska otrevlig typ, ytlig och självisk. Även om man som läsare inte gillar honom är det svårt att inte sympatisera med honom och den absoluta mindfuck som han utsätts för i romanen. Att inte kunna veta vad som är sant eller ej, att misstänka att allting i ens liv är en konstruktion och en konspiration – det är ett under att Nicholas inte bryter ihop totalt.
Nicholas är också både ett barn av sin tid och djupt påverkad av sin uppväxt. Liksom många andra unga personer i efterkrigstidens England kämpar han med att komma underfund om sin identitet och sexualitet, sin plats i livet. Många av de beslut han hittills tagit har varit i protest mot sin auktoritäre far. Men efter faderns död finns det inte längre något att göra uppror mot och Nicholas liv tappar både mening och riktning.

”The Magus” är ingen direkt lättläst roman. Den är gåtfull och lämnar läsaren med många frågor och teorier om hur allt egentligen hänger ihop. Fowles lade visserligen till några förklarande scener och gjorde andra mer tydliga i den reviderade utgåva av romanen som kom ut 1978, men han rätade inte ut alla frågetecken. Vilket jag tycker är bra, för en stor del av behållningen med ”The Magus” är just osäkerheten om vad som händer på riktigt. En osäkerhet som blir mer effektiv om läsaren inte sitter inne med alla svar.

”The Magus” är en bok för alla som gillar klaustrofobiska, psykologiska romaner. Den innehåller en mängd litterära referenser, symboler och allusioner. Den är bitvis oerhört obehaglig, bitvis omöjlig att lägga ifrån sig. En roman som är lika spännande och fascinerande när jag läser den för andra gången, vilket måste ses som en mycket lyckad omläsning.

John Fowles – The Magus (Dell, 1999)