psykologisk thriller

Amnesiac

beforeigoChristine vaknar i ett okänt sovrum, utan att ha någon aning om hur hon hamnade där. När hon går ut i badrummet får hon en chock – inte nog med att hon befinner sig i sitt eget hem där hon bor tillsammans med sin make som hon inte minns, hon är dessutom mycket äldre än hon trott sig vara.
Christine visar sig lida av en allvarlig minnesförlust, som gör att hon inte kan skapa några nya minnen som stannar kvar hos henne längre än en dag. Hon har dessutom glömt bort stora delar av sitt vuxna liv. Hennes enda hjälpmedel för att försöka minnas sitt gamla liv är en dagbok som hon skriver i hemlighet. Det verkar nämligen som att hennes man inte berättar hela sanningen när det gäller hennes gamla liv och vad som egentligen hände när hon tappade minnet. Kan hon alls lita på honom?

I den psykologiska thrillern ”Before i Go To Sleep” utnyttjar SJ Watson verkligen konceptet med opålitlig berättare till max. Som läsare får vi lära känna en berättare som vet mindre om sitt eget liv än vad vi gör. Hon får börja varje dag med en chock, utan att någonsin få tiden eller möjligheten att sörja sitt förlorade liv. Hon är hela tiden fången i nuet och helt beroende av sin omgivning för att ens få en aning om vem hon är. För att inte tala om hur svårt det är för henne att ens förstå sig på konceptet ”mobiltelefon” eller ”internet”.
Christines situation är mardrömslik från början till slut och Watson är skicklig på att beskriva hennes hjälplöshet på ett blodisande sätt.

Med tanke på utgångspunkten är det inte förvånande att Watson lyckats skapa en tät och spännande thriller. För en gångs skulle störde jag mig inte på att berättelsen kändes ganska förutsägbar, tvärtom känns det som att det är medvetet gjort att läsaren ska pussla ihop saker långt innan Christine själv gör det. För henne är det ju lite som att lägga pussel i mörkret, medan vi har lyxen att få tillgång till all information.

Något jag däremot störde mig på från första början är hur Christines minnesstörning beskrivs. Speciellt hur hennes korttidsminne tycks sträcka sig över en hel dag, något som tyvärr inte alls känns trovärdigt. Visst är det en nödvändighet för att få den här boken att fungera (om hon var tvungen att reboota varannan minut eller så, så skulle hon ju aldrig komma någonvart i sina undersökningar), men det stör mig ändå. För att inte tala om hur snabbt Christine måste kunna läsa/skriva då hon inte bara hinner läsa om sin dagbok varje dag utan dessutom skriva ner flera sidor med hela dialoger på någon knapp halvtimme.

Fast mest av allt stör jag mig på slutet. Det känns som att det är en återkommande klagosång här på bloggen att jag klagar på slut, men det här är verkligen förfärligt på en helt ny nivå. Inte bara tillrättalagt, utan rent obehagligt. SPOILER (markera vita texten om du vill läsa ändå): Jag kan inte komma över hur fruktansvärt Ben och Adam betett sig mot Christine. De kunde inte ens ringa hemmet där hon var inlagd för att kolla om hon var okej? Alls? På flera månader? När hon inte har någon annan anhörig som kan se till att hon får rätt vård, om hon blir bättre eller sämre? Om de hade brytt sig om henne över huvud taget så hade hon aldrig blivit kidnappad/våldtagen/nästan mördad ännu en gång av en psykopat. Men istället för att be sin ex-man dra åt helvete som han förtjänar så slutar boken med att Christine flyttar hem till honom? Alltså. Jag orkar inte.

Jag avskydde faktiskt slutet så mycket att jag inte skulle vilja rekommendera någon att läsa boken. Se Christopher Nolans film ”Memento” istället om du är sugen på en psykologisk thriller med minnesförlust som drivande kraft. Den är mycket bättre.

SJ Watson – Before I Go To Sleep (Black Swan books, 2012)

Stjärnlöst

fulldark”Full Dark, No Stars” är en novellsamling av Stephen King som i original innehåller tre långnoveller och en kortare (min utgåva innehåller desutom ännu en bonusnovell). Några av novellerna är så långa att de tangerar romanformat. Om det inte vore för att Kingen vore känd för sina tegelstenar skulle exempelvis inledningsnovellen ”1922” med sina 155 sidor kunna passera som en roman.

I ”Full Dark, No Stars” satsar Kingen på psykologisk skräck. Här är det ganska tunnsått med övernaturligheter. Fokus ligger istället på vanliga människor i extrema situationer, ett ämne som Kingen har skrivit om många gånger förr i både romaner och noveller.

”1922” utspelar sig det år novelltiteln syftar på, vid en bondgård i Nebraska. En ganska klassisk mordhistoria där mördaren hemsöks av sitt dåliga samvete i bästa The Telltale Heart-stil. Om det inte vore för att novellen är på tok för lång och omständig hade den varit riktigt bra.

”Big Driver” avskydde jag. King är ju notoriskt dålig på att skriva sexscener (särskilt ur kvinnans synvinkel), och han är inte mycket bättre på att skriva historien om en våldtagen kvinna som ska hämnas. Jag behöver nog inte nämna ännu en gång hur mycket jag HATAR historier som går ut på att det värsta som kan hända en kvinna är att bli våldtagen. Om du också gör det skulle jag nog rekommendera dig att hoppa över just den här novellen helt.

”Fair Extension” är den kortaste novellen i samlingen. Det är en berättelse om hur långt en människa är beredd att gå för att rädda sitt eget liv. Om missunnsamhet. Om avund. Och om den fina gränsen mellan vänskap och hat. Intressant, om än lite väl skissartat för min smak.

”A Good Marriage” är en intressant novell om en kvinna som upptäcker att hennes man har en mycket mörk hemlighet. Intressant därför att den beskriver ett moraliskt dilemma som inte är det lättaste att ta ställning till. Bonuspoäng för nyanserade karaktärer dessutom.

”Under the Weather” heter den bonusnovell som tillkommit i pocketutgåvan. Jag tycker att det är den bästa novellen i hela samlingen. En djupt obehaglig och sorglig historia om att fastna i självförnekelse.

”Full Dark, No Stars” hör inte till Kings bästa novellsamlingar. Den lider av att novellerna är för långa och ofta alltför omständiga. Jag som gillar novellformatet saknar den skärpa och uppfinningsrikedom som är novellens stora styrka.

Stephen King – Full Dark, No Stars (Hodder, 2011)

Psykologisk spänning

Daniel har inte särskilt bra kontakt med sin tvillingbror Max. Men när brodern skickar ett brev från den exklusiva schweiziska klinik där han är inlagd och ber Daniel hälsa på så tar han chansen att fly från sin trista vardag för en stund. Väl på plats visar det sig att Max befinner sig i ekonomisk knipa som enbart kan lösas om Daniel lär ut sig till honom och tar hans plats på kliniken under några dagar. När Max inte kommer tillbaka blir Daniel mer och mer panikslagen. Kliniken och den till synes så idylliska dalen den är belägen visar sig ruva på många mörka hemligheter.

Marie Hermansons ”Himmelsdalen” är en psykologisk spänningsroman med betoningen på psykologisk. Hon målar skickligt upp Himmelstal och dess bländande vackra omgivningar. Personporträtten är som vanligt skarpa, även om jag inte kunde låta bli att irritera mig en smula på Daniels totala naivitet. Jag menar, han vet att tvillingbrodern Max är en manipulativ mytoman och en skitstövel av stora mått. Men ändå går han med på att ta broderns plats. Och dessutom verkar han faktiskt bli förvånad när brodern inte kommer tillbaka till dalen. Tanken är förmodligen att Daniels naivitet ska vara en del av hans ”godhet”, men jag har svårt att köpa den, cyniker som jag är.

Det är svårt att skriva om ”Himmelsdalen” utan att avslöja för mycket. Dalen döljer på så många hemligheter och mysterier, i olika lager, att läsningen känns lite som att läsa en litterär motsvarighet till en rysk docka. Jag påminns om såväl John Fowles ”Illusionisten” som Dennis Lehanes ”Shutter Island”. Dock kan jag känna att Daniel är en lite för pålitlig berättare för att berättelsen ska kännas riktigt klaustrofobisk och kafkaesk.

Hermanson kan konsten att skriva spännande, att bygga upp stämningsfulla miljöer och lägga in intressanta karaktärer i sin historia. I ”Himmelsdalen” finns även flera intressanta resonemang om ondska, moral och människosyn. En klart spännande och mycket läsvärd roman.

Marie Hermanson – Himmelsdalen (Bonnier pocket, 2012)