postkolonialism

Familjeband

Suzanne och Joseph växer upp tillsammans med sin ensamstående mor i en halvfärdig bungalow i franska Indokina. Varje år dränks deras små risodlingar av Stilla havets saltvatten, trots att modern lagt mycket tid och möda på att bygga skyddsvallar. Modern tillbringar sin tid med att skriva långa brev till tjänstemännen på de franska kolonialmyndigheterna medan de två barnen gör upp planer för att till varje pris fly barndomshemmet. Även om det kanske betyder att de måste gifta sig med någon de egentligen föraktar.

Marguerite Duras ”En fördämning mot Stilla havet” kom ut första gången 1950 och var hennes tredje roman. Den baserar sig delvis på Duras egna uppväxt i franska Indokina. Flera av de teman som här tas upp är återkommande i Duras författarskap: komplicerade familjeband, sexuell frigörelse, vansinnets bojor. Inte minst finns det många paralleller till ”Älskaren” från 1984, den första roman av Duras som jag själv läste.

”En fördämning mot Stilla havet” är berättelsen om en komplicerad och dysfunktionell familj. Modern är besatt av sina fördämningar och binder sina barn tätt intill sig med hot och löften, med fysiskt våld och en kvävande, klaustrofobisk kärlek. Joseph får representera friheten, en rastlös ung man som avvisar moderns kärlek och som vägrar att följa konventioner och sociala regler. Han är arg och otrevlig, en kvinnotjusare som finner kärleken i en äldre kvinna. Joseph får på många sätt representera ”den andre” i Duras roman, en roll som vanligen tilldelas kvinnorna (eller kolonins inhemska befolkning).
Suzanne har svårt att hantera sin roll som ett slags medlare mellan moderns och broderns respektive vansinne. Hon vill bort från hemmet, men är inte beredd att sälja sin själv och sin kropp för att komma därifrån. Första halvan av boken har hon en rik friare, Herr Jo, som översköljer henne med presenter och som hon (ivrigt påhejad av resten av familjen) mjölkar så mycket hon kan ur. Herr Jo kallar slutligen familjen ”djupt omoraliska” vilket Suzanne besvarar med ”det är sådana vi är”. För den som lever under existensminimum är moral en lyx förunnat de rika och Suzannes familj gör vad de måste för att överleva.

”En fördämning mot Stilla havet” är en ganska grym historia om kärlek och hat, om fattigdom och frihet och frigörelse. Om familjeband så sega att de överlever allt. Det är en roman som ändå känns förvånande ljus och hoppfull sitt mörka tema till trots och som känns oumbärlig för alla som kommit att uppskatta Marguerite Duras knivskarpa prosa.

Marguerite Duras – En fördämning mot Stilla havet (Modernista, 2012)

The madwoman on the island

När jag besvarade de där 11 frågor-enkäterna för några veckor sen så var det en fråga om en klassiker jag tror jag skulle älska. Jag svarade ”Sargassohavet” av Jean Rhys och när jag några veckor senare hittade boken billigt kände jag att det var dags att slå till.

”Sargassohavet” handlar om en karaktär från Charlotte Brontës viktorianska klassiker ”Jane Eyre”: Bertha Mason, eller Antoinette Cosway som hon en gång hette. Vi får följa hennes uppväxt i Västindien och det utanförskap som grundas i att en gång ha tillhört en rik slavägande överklass, men nu vara lika fattig som den befolkning hennes familj en gång ägt. När den unge Edward Rochester kommer till ön för att gifta med Antoinette hoppas hon kunna fly sin klaustrofobiska värld och sin hatiska omgivning. Men inget blir som hon hoppas. De rykten som går om Antoinette och hennes familj når Rochester, och när han vänder sig emot henne försvinner hon in i galenskap.

”Sargassohavet” är en mycket tät och klaustrofobisk roman. På bara 150 sidor hinner Jean Rhys beskriva ett helt liv, en kulturkrock, ett dödsdömt äktenskap. Samt en ganska ordentlig bit kolonialhistoria.
Antoinettes utanförskap går som en röd tråd genom berättelsen. Hon växer upp på en plats (och under en tid) där hon inte är välkommen någonstans. Hon tillhör en svunnen tid, ett äldre system, och det finns ingen plats för henne i den nya världen. Inte konstigt att hon bryter ihop när Rochester inte ens låter henne behålla sitt dopnamn, utan börjar kalla henne för Bertha.

Jag påminns lite om Doris Lessings klassiker ”Gräset sjunger” (från 1950) när jag läser ”Sargassohavet” (utgiven 1966). Lessings Mary dras liksom Rhys Antoinette långsamt och obönhörligt ned i galenskap, medan både befolkningen och naturen vänder sig emot dem. I både Lessings och Rhys böcker finns även intressanta tankegångar om postkolonialism och identitet som bidragit till de båda romanernas klassikerstatus.

”Sargassohavet” är intressant läsning för alla som vill få en annan bild av ”the madwoman in the attic”, den viktorianska kvinnans mörka spegelbild. Jag tror inte att det är något måste att ha läst ”Jane Eyre” först, men jag skulle starkt rekommendera det.

Jean Rhys – Sargassohavet (Modernista, 2011)