postapokalyps

Om en zombietrilogi

vassa_tandernas_skog_webI somras passade jag på när alla tre böckerna i Carrie Ryans zombietrilogi fanns inne på ett av biblioteken jag jobbar på och lånade hem dem allihop. Perfekt sommarläsning, tänkte jag. Något som visade sig stämma väl, ned tanke på hur snabbt jag tog mig igenom de sammanlagt över 1000 sidor som trilogin utgör.

Första boken i serien heter ”De vassa tändernas skog”. Vi får lära känna Mary, som aldrig har varit utanför sin lilla by mitt i skogen. För byn är omgärdad av staket och utanför staketen finns de oheliga, som med vassa tänder väntar på att få sprida sin smitta till de levande. Mary trivs inte i byn. Om hon inte blir utvald att gifta sig med någon av byns jämnåriga pojkar så tvingas hon att gå med i Systerskapet, den orden som bestämmer i byn. Men när Mary får chansen att fly byn så blir det inte alls som hon har tänkt sig. Skogen är full av faror och hennes egna känslor hotar att vända upp och ner på hela hennes liv.

Jag var inte så förtjust i första delen i trilogin. Hela grejen med att en The Village-liknande by styrs med patriarkal järnhand trots att det är kvinnor som har makten är obegriplig. Och tröttsam. Ett triangeldrama som känns otroligt konstruerat gör inte saken bättre (jag ogillar triangeldraman av princip, särskilt i ungdomsböcker).
Nackdelen med att ha en isolerad by i skogen är att man missar mycket av det som gör postapokalyptiska zombieböcker intressanta. Det finns ingen svunnen civilisation att jämföra med, inget samhälle att bygga upp igen. Det finns ett artonhundratalslajvande bysamhälle som drivs av idioter och problemet med det är att man som läsare bara tycker att det är skönt när Mary och hennes vänner flyr ut i skogen. Hellre att karaktärerna dödas av zombier än håller på och älta sina jäkla kärleksintriger i all evighet.

de_dodas_-strand_webDet blir bättre redan i den andra boken, ”De dödas strand”. Boken utspelar sig ett antal år efter den första boken, men de båda böckerna visar sig så småningom hänga ihop mer än man från början kan tro.
Gabry bor i en liten kuststad. En kväll följer hon med de andra ungdomarna utanför stadens murar, trots att hon vet att det är där mudona (som zombierna här kallas) finns. En attack sker och flera ungdomar blir bitna, däribland Catcher, som Gabry har känslor för. Uppslukad av skuldkänslor för vad som hänt kan inte Gabry släppa Catcher. Hon tar sig återigen utanför murarna, där hon möter en annan ung man som kommer att påverka hennes framtid i allra högsta grad.

Jag tyckte mycket mer om den andra boken i trilogin än om den första. Delvis för att jag tyckte att det var lättare att sympatisera med Gabry än med Mary, men också för att själva intrigen känns lite mindre konstruerad. Visst, det finns ett triangeldrama här också, men det är inte lika irriterande idiotiskt som det i den första boken.
Dessutom får vi lite fler pusselbitar i den här boken som förklarar vissa saker i den första boken. Inte fullt ut och inte alltid på ett tillfredsställande sätt, men det hjälper till.

den_morka_staden_webDen tredje och avslutande boken heter ”Den mörka staden” och innebär ännu ett perspektivskifte. Vi får här följa en person som det bara berättas om i boken innan (sorry om jag är kryptisk, men vill inte spoila för mycket). Det är ett uppfriskande perspektivbyte från den ganska naiva Gabry till en rätt så bitter, luttrad och streetsmart person. En överlevare, mot alla odds.

Vi har förflyttat oss från en liten by till en småstad till en enorm storstad i böckerna. Paradoxalt nog är det denna tredje bok som känns mest klaustrofobisk (och det menar jag som en komplimang). Här drar Ryan saker till sin spets. Är det värt att överleva till varje pris? Och hur fortsätter man egentligen kämpa utan hopp?

Även i den tredje boken finns det ett triangeldrama (eller kanske ett rektangeldrama? eller vad man nu ska kalla det). På ett sätt gör det mig vansinnig att Ryan pressat in det ännu en gång, men samtidigt så tycker jag att just den här triangeln är den mest intressanta av de tre. Den innehåller fler dimensioner (och på ett sätt så inkapslar den triangeldramat från förra boken) och känns mer avgörande för hela handlingen i boken.

Allt som allt så tycker jag att Ryan har skrivit en riktigt spännande trilogi. Första boken har sina tydliga brister, men de andra två väger upp. Jag tycker att bra zombieböcker vill säga något om att vara människa, och det gör den här trilogin. Att det känns som att Ryan inte ger samma svar i de tre böckerna är faktiskt bara en fördel. För om något är väl det själva definitionen av mänskligheten, att det är upp till var och en att definiera vad det är som gör livet värt att leva. Eller överleva.

Carrie Ryan – De vassa tänderna skog (Styxx fantasy, 2011)
Carrie Ryan – De dödas strand (Styxx fantasy, 2012)
Carrie Ryan – Den mörka staden (Styxx fantasy, 2013)

Om det ens finns en framtid

springObs! Spoilervarning för alla som inte har läst ”En sekund i taget”.

”Spring så fort du kan” är andra delen i Sofia Nordins postapokalyptiska ungdomsbokstrilogi som inleddes med ”En skeund i taget”. I den här andra boken är det Ante, den kille som Hedvig och Ella hittar i slutet på första boken, som står i fokus. När han träffar dem bor han i ett vindskydd i skogen, halvt ihjälsvulten efter att ha försökt överleva på nötter och bär. När han flyttar in på gården tillsammans med sina nya vänner känns det först som att han kommit till himlen. Men samtidigt dyker det upp nya problem. Kan han verkligen bidra med någonting till livet på gården, eller är han mest i vägen? Och är det meningen att han ska bli ihop med någon av tjejerna, när de kanske är de enda människorna som finns kvar i hela landet? Det är svårt att göra planer inför framtiden om man inte ens vet om det blir någon framtid, och Ante är långt ifrån säker på den saken.

När jag läste ”En sekund i taget” förra våren blev jag lite besviken, förmodligen för att jag hade lite för höga förväntningar. Inför denna andra bok visste jag precis vad jag skulle vänta mig; en ganska enkel, avskalad postapokalyptisk roman med relationerna i centrum. Både Ante och Hedvig (som var protagonisten i första boken) är ganska grubblande personer, som tänker och funderar mycket på saker som de inte riktigt vågar prata om. Och i båda fallen är det främst i relation till Ella som det blir problem, eftersom hon är mer utåtriktad än de båda andra. Och när de tre dessutom träffar på några nya människor så är det som upplagt för problem …

För några veckor sen var jag på ungdomsboksfrukost hos Rabén & Sjögren och lyssnade på bl.a Sofia Nordin prata om sina böcker. Hon nämnde att den tredje och avslutande boken kommer att handla om Ella, något som jag för min del ser fram emot.

Sofia Nordin – Spring så fort du kan (Rabén & Sjögren, 2014)

Dust to dust

dust Mild spoilervarning för alla som inte har läst, men skulle vilja läsa, ”Wool” och ”Shift”!

Äntligen är Jules tillbaka!

Och Jules är, som ni kanske kan ana, en av karaktärerna i Hugh Howeys postapokalyptiska dystopiska Wool-trilogi. och en av mina favoritkaraktärer. När jag skrev om andra delen ”Shift” så skrev jag att jag saknade Jules i boken och att jag misstänkte att det var skälet till att jag inte älskade boken lika mycket som den första. Hon är en så bra karaktär. Stark och skör, envis och ödmjuk, modig och totalt dumdristig.
Och i trilogins avslutande del, ”Dust”, är hon alltså tillbaka. Och vi är tillbaka i den silo där allt började. men saker och ting är annorlunda nu, och alla de trådar som nystades upp i de första två böckerna börjar knytas samman.
Jag tycker att Howey gör det bra. Han släpper inte de mörka stråk som genomsyrat alla tre böckerna, men han ger oss inte heller ett helt tröstlöst slut. Det är en svår balansgång, men jag tycker ändå att han lyckas. Det är ett bra slut.

Det är väldigt svårt att skriva om Wool-trilogin utan att avslöja för mycket. Mycket av tjusningen i böckerna går ut på att få vara med när världen öppnas mer och mer och etablerade sanningar vänds upp och ner. Det är andlöst spännande att läsa om, men mycket svårt att beskriva utan att förstöra läsupplevelsen för er som har den kvar.
Däremot kan jag, utan att spoila det minsta, skriva: Läs böckerna! Om du är det minsta intresserad av postapokalyps och dystopier så borde du verkligen göra dig själv en tjänst och läsa den här trilogin. Det är den – och du – värd.

Hugh Howey – Dust (Century, 2013)

Tillbaka till silon

shiftDet är omöjligt att skriva om Hugh Howeys ”Shift” utan att eventuellt spoila första delen i hans postapokalyptiska trilogi, ”Wool”, en aning. Så VARNING VARNING!

Att försöka skriva om en bok vars hela handling spoilar boken innan är inte det lättaste. Jag försökte ett antal gånger innan jag gav upp och bestämde mig för att bara hoppa över att beskriva bokens handling. Fördelen med att bokblogga är att man kan göra så. Det finns inga regler för hur man skriver en bloggrecension, och om man som jag avskyr onödiga spoilers så struntar man helt enkelt i att skriva onödiga spoilers.
Hela den här boken är på ett sätt den andra sidan av myntet. Allt vi inte fick reda på i ”Wool”, allt som antyddes och kanske anades men aldrig uttalades, det får vi läsa om här. Det är inte så mycket en uppföljare som ett slags parallell historia och prequel i ett.

Jag är lite kluven inför ”Shift”. Som det så ofta brukar vara när en historia utspelar sig på flera olika tidsplan så är vissa av dem mycket mer intressanta än andra. Och i den här boken är det lite för många tidsplan för min smak. Bitvis blev det ganska rörigt. Jag misstänker att jag kanske inte är helt ensam om att tycka det, eftersom det följer med en tidslinje som hjälp för att hålla koll på vad som händer när.

Jag saknar också Jules, eller någon som hon, i den här boken. En karaktär som man fastnar för ordentligt. Som man hejar på hela vägen. Det finns i och för sig en karaktär som engagerar ordentligt, men det kan bero på att hen var med redan i första boken. Och på en annan aspekt i hens historia, som jag inte tänker avslöja mer om här (men som jag tyckte väldigt mycket om).

”Shift” kändes inte lika beroendeframkallande spännande som ”Wool”, men det är fortfarande Riktigt Bra Postapokalyps. Eller snarare dystopi/postapokalyps om man ska vara petig (och det ska man).
Det ska bli intressant att se hur det hela slutar. Jag tror och hoppas att Howey har några ess kvar i rockärmen och kan slänga in några oväntade twistar i den avslutande delen ”Dust”.

Hugh Howey – Shift (Arrow books, 2013)

Postapokalyptisk sörja

dengrönacirkelnJag läste Stefan Castas ”Den gröna cirkeln” inför mitt bokprat om postapokalyps, eftersom jag funderade på att inkludera den i pratet. Men eftersom jag enbart ville prata om böcker jag kände att jag kunde rekommendera, så blev jag tvungen att lämna den här utanför. Maken till rörig, svajig och bitvis totalt ointressant bok får man nämligen leta efter.

Boken tar sin början i en särskola där fyra ungdomar (Judith, Dinah, David och Gabriel) går. Ett plötsligt (och enligt mig fruktansvärt orealistiskt) skyfall sveper bort den veranda där de fyra tagit skydd. När de drivit ett tag vaknar de i en märklig värld där nästan all växtlighet tycks ha försvunnit och där det inte finns något mänskligt liv kvar. De finner en gård där de bosätter sig

Jag hade oerhört svårt för den här boken redan från första sidan. Det är något med språket som känns klumpigt och styligt, som gjorde mig avigt inställd direkt. Inte blev inställningen bättre av att handlingen var så förvirrad och de postapokalyptiska inslagen kändes så orealistiska. Jag menar, bara det att de fyra ungdomarna kommer till en värld som till synes är helt ödelagd. Och så överlever de i veckor på musslor? Hur de ens skulle ha tid att plocka så mycket musslor att de skulle slippa svälta ihjäl är beyond me, för att inte tala om hur skumt det är att det finns en aldrig sinande tillgång på musslor trots att det alltså inte finns någon föda för själva musslorna.
Jag förstår att meningen med ”Den gröna cirkeln” är att det ska vara något slags drömvärld, där man inte vet vad som är på riktigt eller ej. Men för att få den typen av ambivalenta berättande att fungera måste det finnas något slags realistisk grund att stå på, något Casta helt har hoppat över.

”Den gröna cirkeln” känns lite som ett hopkok av ”Efter floden”, ”Flugornas herre”, ”Vägen” och ”Langoljärerna”. Fast skitdålig. Den lyckas med konststycket att vara totalt övertydlig och oerhört vag samtidigt. Att den kunde vinna Barnens romanpris 2011 är för mig helt obegripligt. Jag misstänker i och för sig att om man aldrig har läst någon postapokalyps förut så kan det här framstå som oerhört nyskapande och spännande. Men för mig, som läst mycket av det bästa inom genren, är den här boken helt överflödig. Och om du liksom jag redan är nere med postapokalypsen så rekommenderar jag dig att hoppa över den här boken till förmån för nästan vad som helst annat i genren.

Stefan Casta – Den gröna cirkeln (Opal, 2011)

Bokpratspremiär

Just nu går jag en litteraturförmedlingskurs som en del av bibliotekarieutbildningen, där det ingår att hålla ett bokprat. Förra torsdagen var jag därför och hälsade på i en gymnasietrea där min vän J är svensklärare, och pratade om postapokalyps. Ganska läskigt, men främst sjukt roligt!

Jag försökte välja ut ett brett urval av postapokalyptiska böcker: lite zombier, lite virus, lite nedsaktande av jordklotets rotation och lite okända orsaker. Några klassiker och några helt nyutgivna böcker.

Böckerna jag pratade om (i den ordning jag pratade om dem):

1. Marlen Haushofer – Väggen (Die Wand)
Har jag recenserat här. En klassiker och något av det bästa jag har läst i genren. Jag läste ett kort citat ur boken, där protagonisten förklarar varför hon är så noga med att tvätta sig och städa och dra upp klockan varje dag, som förklarar varför jag tycker att postapokalyps som genre är så intressant:
”Jag vet inte varför jag gör det, det är nästan som ett inneboende tvång som driver mig. Måhända befarar jag att om jag handlade annorlunda, så skulle jag långsamt upphöra att vara människa och snart kravla omkring smutsig och illaluktande och utstöta oartikulerade läten. Inte för att jag fruktar att bli ett djur, det vore inte det värsta; men en människa kan aldrig bli ett djur, hon passerar djuret på väg till avgrunden.”

2. Richard Matheson – Legend (I Am Legend)
Har jag recenserat här, som en del av min vampyrsommar. Obligatorisk läsning för alla vampyrafficionados och zombiediggare!

3. Alden Bell – I dödsskuggans land (The Reapers Are the Angels)
Har jag recenserat här. Temple ftw!

4. Sofia Nordin – En sekund i taget
Lånade jag på biblioteket i somras och skrev om här. Den här boken tog jag med dels för att jag ville ha med någon svensk bok och dels för att den är lite mer jordnära än vissa av de andra böckerna.

5. Margaret Atwood – Oryx & Crake (första delen i MaddAddam-trilogin)
Jag har inte skrivit om första delen i trilogin i bloggen eftersom jag läste den långt innan bloggen ens var påtänkt, men har recenserat andra och tredje.

6. Hugh Howey – Wool (första delen i en trilogi, kommer på svenska som Ull i vår)
Har jag recenserat här. Och i samband med bokpratet så passade jag på att nätköpa de två återstående delarna i trilogin. Julläsningen räddad!

7. Cormac McCarthy – Vägen (The Road)
Läste jag innan bloggens tillkomst och därför finns ingen recension. En av mina favoritböcker. Mörkare än mörkast.

8. Karen Thompson Walker – En tid för mirakel (The Age of Miracles).
Lånade jag på biblioteket och läste inför det här bokpratet. Mycket bra roman, som egentligen handlar mer om en pågående undergång än om postapokayps, men som jag ändå ville ha med eftersom den behandlar samma teman. Längre recension dyker upp i bloggen snart.

Det är inte helt omöjligt att det kan bli lite fler bokprat för mig i vår. Jag ska jobba 80% fram till första april och dessutom ingå i barngruppen på biblioteket, så jag lär få flera tillfällen att öva mig på det här med att prata om böcker i framtiden.

Cirkeln sluts

maddaddamTredje delen i Margaret Atwoods postapokalyptiska trilogi som inleddes med ”Oryx & Crake” och fortsattes av ”The Year of the Flood” avslutas med boken ”MaddAddam”, som fått ge namn åt hela trilogin.
Äntligen sluts cirkeln. Vi får återigen träffa de människor vi lärt känna i de första två böckerna och vi får fylla igen de luckor som fortfarande funnits i historien om världens undergång. Eller, åtminstone nästan hela mänsklighetens undergång.

Det är svårt att skriva om den här boken utan att spoila de första två litegrann, så jag utfärdar en SPOILERVARNING för alla känsliga.

Om första boken var Jimmys och andra Tobys så är tredje boken Zebs bok. Vi får veta mer om den mystiske Zebs bakgrund. Om hur God’s Gardeners egentligen hänger ihop med MaddAddam och Crakes galna planer. Och vi får inte bara följa med på vägen mot undergången, utan också en bra bit bortanför den, till den osäkra framtid som väntar.

Något jag inte var helt förtjust i när det gällde ”The Year of the flood” – förutom Atwoods tendens att ge vetenskapliga innovationer fåniga ordvitsnamn – var de återkommande långa böner signerade God’s Gardeners . Visst gav de en bra inblick i sektens liv, men de var inte särskilt intressanta att läsa.
I ”MaddAddam” finns ett liknande metainslag, där främst Toby berättar för Crakeiterna (de konstgjorda människor som Crake skapat) om världen. Här har Atwood utnyttjat det faktum att detta konstgjorda folk knappt har någon uppfattning om abstrakta begrepp, och därför tvingas Toby berätta sin (och Zebs) historia på ett mycket avskalat sätt. Det är oerhört väl skrivet och stundvis väldigt roligt. Särskilt då crakeiterna verkar ha väldigt svårt att sluta sjunga varje gång deras skapares namn nämns.

”MaddAddam” är en värdig avslutning på en mycket bra postapokalyptisk trilogi. Jag har vissa invändningar mot slutet, men det har jag så ofta att det nog får ses som ett normaltillstånd. Att läsa ”MaddAddam” gjorde mig sugen på att läsa om ”Oryx & Crake” för tredje gången, vilket inte kan vara något annat än ett väldigt gott betyg.

Margaret Atwood – MaddAddam (Nan A. Talese, 2013)

Postapokalyps när den är som bäst

woolFör Jules är världen en silo. Hon är född i silon, tillbringar sina dagar med att laga generatorer och andra mekaniska föremål och när hon dör kommer hennes kropp att läggas i komposten för att bli näring till silons odlingar. Om hon inte väljer eller tvingas att lämna förstås. Det är något som det helst inte pratas om, att vissa personer begår brott så grova att de tvingas ut ur silon för att de i den ödsliga och dödliga landskap som omger det. Att vissa personer väljer att självmant väljer att lämna silon talas det ännu mindre om.
När Jules blir erbjuden tjänsten som silons sheriff blir det svårt för henne att inte tänka på de som valt att lämna, då hennes föregångare Holston hör till dem. Jules vet att det är farligt att snoka, farligt att ställa fel sorts frågor. Men när hon börjar nysta i Holstons död hittar hon svar på frågor hon aldrig ens funderat på att ställa, som vänder hela hennes liv upp och ner.

Hugh Howeys ”Wool” är ett fint exempel på när postapokalypsgenren är som allra bäst. Sträckläsningsframkallade spännande, men med en samhällskritisk udd. Att ”Wool” dessutom innehåller flera riktigt intressanta, nyanserade och i vissa fall oerhört badass kvinnliga karaktärer är väldigt välkommet. Särskilt om man har läst flera postapokalyptiska romaner som knappt innehåller en enda namngiven kvinnoroll över huvud taget.

Jag vill inte berätta för mycket om handlingen i ”Wool”. Jag får ju själv allergiska utslag och aggressiva utbrott av oförsiktiga spoilers, så jag tänker inte knysta om hur många lager berättelsen har eller spekulera i hur de andra två delarna av trilogin kan tänkas vara. Istället tänker jag uppmana er att läsa boken, i synnerhet om ni liksom jag fascineras av postapokalyptiska scenarion och vad som händer med mänskligt beteende i extrema situationer. Ni kommer inte att ångra er.

Hugh Howey – Wool (Arrow books, 2013)

Närkontakt

denfemteJag fick ett förhandsexemplar av Rick Yanceys ”Den femte vågen” tidigare i våras. Av någon anledning dröjde det flera månader innan jag slutligen kom mig för att läsa det (dock hann jag i alla fall läsa boken innan den kom ut, annars hade det varit ganska värdelöst med ett förhandsexemplar). Kanske var det korrfelen jag drog mig för. De är ganska många, och det är svårt att inte störa sig på den saken även om man vet att det inte är den slutliga versionen man läser.

Den första vågen var en elektromagnetisk puls som slog ut all elektricitet och dödade en halv miljon människor. Den andra vågen var verkligen en våg, en gigantisk tsunami som dränkte världens alla tätbebyggda kustområden. Den tredje vågen spred en dödlig smitta som tog död på nästan hela jordens befolkning. Den fjärde vågen består av krypskyttar, som dödar alla människor de får sin på.
Det finns inte många människor kvar som överlevt alla vågor de utomjordiska attackerna bestått av. Cassie är en av dem. Hon gömmer sig i en skog, med en M16 och sin lillebrors nalle som enda sällskap. Och hon är övertygad om tre saker:
1. Det går inte längre att lita på någon
2. Hon ska göra allt för att få sin lillebror tillbaka från de soldater som förde bort honom och dödade deras pappa
3. Det kommer att komma en femte våg

”Den femte vågen” är en postapokalyptisk first contact-YA. Den känns lite som en vidareutveckling av den epidemi av dystopiska ungdomsromaner som följt i Hungerspelens fotspår. Själv tycker jag att det är ganska roligt att SF blivit så populärt inom ungdomslitteratur, även om jag misstänker att de flesta som läser de här böckerna inte ens reflekterar över att det är science fiction de läser.

”Den femte vågen” är spännande utan att hänfalla till ständiga cliffhangers. Jag gillar att vi får följa flera olika karaktärer istället för att bara få Cassies perspektiv. Vi som läsare är alltid steget före Cassie, vet alltid lite mer än hon vet. Det är ett berättarknep som fungerar ovanligt väl i den här boken, mycket för att Cassie knappt vet någonting. Att jag inte är helt förtjust i henne som karaktär var troligtvis en bidragande orsak till att jag tyckte att det var rätt skönt att hennes POV inte var den enda.

Jag kände att romanen inte höll hela vägen till slutet. Första halvan är spännande, men halvvägs planar det ut. Det blir lite för förutsägbart och framför allt tycker jag att det utomjordiska hotet tappar mycket av sin mystik. Det är just att det är ett okänt hot som är så kittlande i början. Vilka är de? Vad vill de? Ingen vet. När vi väl får veta så kan jag inte låta bli att bli besviken.
Jag hoppas förresten verkligen att det inte blir något av den antydda kärlekstriangeln i boken (vilken iofs snarare är en kärlekskvadrat). Seriöst, om alla ungdomsboksförfattare kunde sluta skriva kärlekstrianglar omedelbart så skulle det inte vara en dag för tidigt.

”Den femte vågen” har förutspåtts bli lika stor som ”Hungerspelen”. Jag tycker att boken inte når upp i samma klass som Suzanne Collins trilogi, men det skulle inte förvåna mig om det här slår stort.

Rick Yancey – Den femte vågen (Rabén & Sjögren, 2013)

This is the way the world ends

ensekundThis is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper.

Sofia Nordins postapokalyptiska ungdomsroman ”En sekund i taget” får mig att tänka på de berömda sista raderna ur T.S Eliots dikt ”The Hollow Men”. Det är så odramatiskt, sättet världen går under på. En sjukdom som smittar och dödar så snabbt att ingen ens hinner reagera innan alla är döda. Alla utom Hedvig då. Hedvig, som blir kvar ensam när hennes familj och bästa kompis och lärare och grannar dör. Som flyr ut i skogen för att slippa se sin döda familj. Och som söker sig till något slags 4H-gård hon en gång besökte med skolan. En gård där det finns kor, hästar och höns som behöver henne – och som dessutom ger henne en chans att överleva på längre sikt.
Men ensamheten tynger Hedvig. Är hon den enda som har överlevt, eller finns det andra kvar där ute?

Det är svårt att läsa ”En sekund i taget” utan att tänka på ”Väggen”, Marlen Haushofers fantastiska roman från 1963. Bägge romanerna är lågmälda, med stort fokus på djurskötsel och daglig överlevnad snarare än att handla om ett postapokalyptiskt samhälle i kaos. Jämförelsen kanske är en smula orättvis mot Nordins roman, då Haushofers bok hör till en av de bästa böcker jag någonsin läst. Den är mycket mörkare, mer tröstlös på ett sätt som jag inte tror skulle fungera i en ungdomsroman.

Som vanligt skriver Nordin bra. Avskalat och enkelt, utan krusiduller eller onödig information. Men enkelheten är också ett problem. Jag har svårt att komma Hedvig in på livet, svårt att lära känna henne. Trots att det är en spännande historia så känns det som att något saknas. Det är en bra bok, men inte lika bra som jag hade hoppats att den skulle vara.

Det råder dock ingen tvekan om att Sofia Nordin hör till en av våra mest intressanta författare. Hon rör sig ledigt mellan olika genrer, mellan ungdomsböcker och vuxenböcker, och det känns som att hon alltid har något nytt att tillföra. Jag ser redan fram emot hennes nästa bok.

Sofia Nordin – En sekund i taget (Rabén & Sjögren, 2003)