politiskt

Ångest & hemslöjd

detkanalltidDet handlar om ångest i ”Det kan alltid bli värre”. Ångest över att känna sig som en medelmåtta, ångest över att inte orka, ångest över samhällets krav på att vara lycklig, ångest över välmenande råd, panikångest, klimatångest, dödsångest och ångest över att ha ångest.

Lotta Sjöberg skriver med svart humor och stor insikt om hur det är att släpa på det där enorma ångestmonstret som så många av oss måste dras med från och till. Många av rutorna handlar om omvärldens idiotiska råd till den ångestridne och de dräpande svar som ges tillbaka. Den där typen av svar man önskar att man vågade ge i såna lägen. Kanske kan man kopiera upp några av Sjöbergs bästa rutor och dela ut som flyers till folk som börjar gagga om mindfulness och positivt tänkande så snart någon vågar prata om att de mår dåligt?

Något av det bästa i boken är Sjöbergs blommiga broderier med antivisdomsord i stil med ”Jävla valfrihet stör mig inte”, ”Mindfulstress” och ”Alla dör”. Det är genialt. Jag blir mäkta sugen att göra egna broderier med Cure-citat (”It doesn’t matter if we all die”), om det inte vore för att jag har alldeles för dåligt tålamod för att orka med att brodera.

”Det kan alltid bli värre” är kanske ingen ha ha-funny bok, men den är smart och vettig och underhållande mitt i sin nattsvarta ångest. Klart läsvärd för alla som har någon som helst relation till ångest (och handen på hjärtat, vem har inte det?).

Lotta Sjöberg – Det kan alltid bli värre (Galago, 2014)

Här blir det inga barn gjorda

ingensmammaJag lånade hem ”Ingens mamma” från jobbet och hade den som pendeltågsläsning när jag jobbade på filial i februari (och därmed hade lite längre till jobbet). Vid flera tillfällen fick jag riktigt sura blickar från mammor (ja, enbart) som fått en glimt av bokomslaget. Så känsligt, så normbrytande och provocerande, är alltså ämnet barnfrihet att folk börjar blänga bara en medpassagerare i kollektivtrafiken läser en bok på ämnet. Det säger ganska mycket om förutsättningarna för den här antologin.

”Ingens mamma” innehåller tolv texter skrivna av tolv kvinnor som valt att inte bli mödrar.
Det är som mest intressant när det handlar om barnnormen, om hur barnfria kvinnor ständigt ifrågasätts. Om hur otacksamt det kan vara för en barnfri kvinna att behöva täcka för ständigt vabbande kollegor eller behöva finna sig i att förutsättas jobba på kvällar och helger för att hon ”inte har familj”. Som om man inte kunde ha en familj utan barn. Som om den familjen inte räknas lika högt. Och det är ganska intressant hur vissa personer ser sig själva som så himla inkluderande och fördomsfria, men som likväl inte kan låta bli att fråga och kommentera om någon passerat en viss ålder utan att ha blivit förälder.

Jag har själv inte barn och jag har varit ganska lyckligt förskonad från kommentarer kring saken från både kollegor och bekanta. Kanske har jag haft tur. Kanske har jag ännu inte uppnått den ålder när folk börjar titta snett på en för att man inte har barn. Oavsett orsak så kan jag tycka att det är ganska skönt att en bok som ”Ingens mamma” finns. För alla som inte har barn eller vill ha barn och för alla som kanske har barn men ändå tycker att den rådande barnnormen behöver ifrågasättas lite oftare. Det här är en bok för oss.

Josefina Adolfsson (red.) – Ingens mamma: tolv kvinnor om barnfrihet (Atlas, 2013)

Träffsäkert

hurmanbotarDet är i princip omöjligt att värja sig mot Nanna Johansson. Hon är störig, fånig, giftig, plump och ofta oerhört rolig. Hennes senaste album heter ”Hur man botar en feminist” och kom ut tidigare i höstas.

För oss som följer Nannas gamla Nöjesguiden-blogg är det mycket i det här albumet som redan är bekant. Inte för att det gör något. Svaren på kontaktannonser och jobbannonser hör nämligen till något av det roligaste och mest träffsäkra hon har gjort.
Det kanske kan verka lite märkligt att det jag tycker är bäst i det här albumet är de inslag som mest består av text (och i vissa fall inte innehåller några teckningar alls). Men Johansson har länge jobbat med collage och liknande former, och jag tycker att hennes längre texter ofta är de bästa. Själva teckningarna kommer liksom lite i andra hand. Vilket inte gör någonting alls, då texterna är så briljanta.

feministhårLäs ”Hur man botar en feminist”. Tryck den i ansiktet på någon antifeminist. Eller någon som lider av manlig bildningsexhibitionism. Eller någon av alla de tidningsskribenter som fortfarande tror att det är en fräsch vinkling att skriva om den ”nya” vågen av svenska, kvinnliga feministiska serietecknare.

Nanna Johansson – Hur man botar en feminist (Galago, 2013)

Står vi på vågen står vi inte på barrikaderna

kroppspanik”Står vi på vågen sår vi inte på barrikaderna.”
Inledningsmeningen i Julia Skotts bok ”Kroppspanik” är helt briljant. Här ryms i princip poängen med hela boken i en enda mening; om hur vi måste sluta fokusera på våra egna och andras kroppar, sluta försöka få dem att passa in i snäva ramar och felsydda kläder. Hur förutfattade meningar om kropp och hälsa kommit att styra våra liv i en absurt hög utsträckning.

”Kroppspanik” är en stridsskrift i försvar för kroppar som bryter mot normen (utan att klanka ner på de kroppar som råkar passa in i mallen). Det är intressant hur många källor Skott hittat som förklarar om hur övervikt inte nödvändigtvis behöver betyda ohälsa. Deprimerande hur många exempel hon kan ge på personer som systematiskt diskriminerats p.g.a sin vikt. Och helt vansinnigt provocerade att läsa om hur mycket pengar privata intressen tjänar på bantningskurer och bisarra dieter.

Det är svårt att läsa ”Kroppspanik” utan att reflektera över sin egen kropp, hur den ser ut, hur man tar hand om den och hur andra ser på den. Det följer liksom med. Och det kan vara jobbigt, men framför allt tror jag faktiskt att det är bra.
Själv tillhör jag den kategori som Skott lite skämtsamt kallar ”bra tjockisar” (närmare bestämt underkategorin ”timglasformad tjockis”). Jag har gått från att vara mycket underviktig som tweenie till att vara lätt överviktig som vuxen och jag trivs oändligt mycket bättre med min kropp nu än jag gjorde då. Kanske är det för att jag tillhör kategorin ”snygga tjockisar” som jag aldrig upplevt någon diskriminering p.g.a min vikt (förutom av en läkare en gång som i övrigt var total idiot och fick mig att byta husläkarmottagning). Kanske är det för att jag är så lång så att alla kroppsfixerade människor bara tjatar om min längd istället för min vikt. Det är även lättare för mig att hitta kläder nu när jag är storlek 44 än det var när jag som fjortonåring var underviktig. För mig har det liksom aldrig varit ett alternativ att bära storlek 36 eftersom jag är alldeles för långbent och bredaxlad för att kunna få på mig kläder i den storleken, så jag har aldrig sörjt möjligheten att vara en ”size zero”.

”Kroppspanik” är en bok som gör en förbannad på ett bra sätt. Den får en att vilja gå upp på barrikaderna, att avskaffa samtidens ideal och göra revolution. Det är också en viktig bok som avlivar många myter som finns om vikt och kropp och hälsa och utseende.
Min enda invändning mot boken är att den stundtals är lite svajig i tonen, och kan gå från arg till skämtsam i samma mening i princip. Jag skulle föredra om jag slapp skämten, som jag sällan tycker känns klockrena. Det är för övrigt samma problem jag hade mer Caitlin Morans ”Konsten att vara kvinna”, så förmodligen är ett en invändning som handlar mer om mig än om boken i sig. Jag gillar arga böcker mer än roliga, är väl slutsatsen en kan dra av det.

”Kroppspanik” känns som en av årets viktigaste böcker. Så snart jag har lämnat tillbaka boken till biblioteket där jag jobbar ska jag göra mitt bästa för att få den att bli ständigt utlånad. Det förtjänar den.

Julia Skott – Kroppspanik (Natur & Kultur, 2013)

Kärlek & uppror

detfinnsråttorClara är på besök i barndomsstaden och moderns slitna lägenhet när hon får syn på en figur från hennes förflutna. Christian Breken var en rebell i lila bomberjacka, en lös kanon som kunde riktas åt vilket håll som helst. Han var också föremålet för Claras hemliga känslor under en period i högstadiet när det var som allra viktigast att passa in, att vara rätt och att umgås med rätt personer. Det är denna period i Claras liv som boken handlar om.

Sara Beischers ”Det finns råttor överallt utom på Antarktis” är en ganska märkligt uppbyggd bok. Om det inte vore för de inledande kapitlen med den vuxna Clara hade det här känts som en solklar ungdomsbok. Med tanke på att kapitlen som utspelar sig i nutid inte tillför särskilt mycket (förutom en nästan övertydlig beskrivning av Claras klassresa från arbetarklass till medelklass) så börjar jag fundera på om de finns där enbart för att förhindra boken att kategoriseras som ungdomsbok med allt som det innebär.*

Uppväxtskildringen i boken är riktigt intressant. Jag gillar det ganska diskreta men ändå så viktiga tidsmarkörerna. Det är väl beskrivet hur Clara slits mellan att gå sin egen väg eller att försöka passa in, att anstränga sig i skolan eller att göra uppror. Hur hon dras till mysteriet Christian Breken, en destruktiv kille som inte tycks kännas vid några gränser. Även han är väl beskriven. Vi får aldrig komma honom särskilt nära, vilket är något positivt. Det är mysteriet som lockar. Killar som Breken lever på sin oförutsägbarhet, sin förmåga att chockera, och skulle de plötsligt visa sig sårbara skulle nog magin försvinna.

”Det finns råttor överallt utom på Antarktis” är en bra coming of age-roman, men den saknar det där lilla extra. Kanske är det den något sega inledningen med den vuxna Clara som inte riktigt fungerade, kanske är det slutet som kändes lite för abrupt. Men jag hoppas verkligen att Sara Beischer ger sig på att skriva en renodlad ungdomsroman nästa gång, för hon har bevisat att hon har talang för att skriva om ungdomar.

Sara Beischer – Det finns råttor överallt utom på Antarktis (Ordfont, 2013)

* Med tanke på hur minimalt utrymme barn- och ungdomsböcker får i dagstidningarnas kultursidor förstår jag verkligen författare som inte vill få sina böcker kategoriserade som ungdomsböcker, utan som föredrar den något luddiga kategorin ”crossover”.

Mer Zelda åt folket!

z3_cover.inddDet är inte direkt någon hemlighet att jag är väldigt förtjust i Lina Neidestams Zelda. Jag gillar hennes ilskna humör, hennes giftiga repliker, hennes inkonsekventa beteende och hennes bitvis usla självförtroende. Jag gillar hur hon påminner om väldigt många av mina kompisar samtidigt, fast i en maxad serieversion såklart.

I ”Zelda vs. patriarkatet”, det tredje albumet i ordningen, tvingas Zelda att växa upp en aning. Hon skaffar jobb (obetalt, men ändå) och pojkvän (en skitstövel, men ändå). Men hon blir fortfarande förbannad på Det Manliga Geniet och patriarkatet och hon har fortfarande en tendens att dricka alldeles för mycket.
Som vanligt är Neidestam sjukt rolig. Som när Zelda lackar ur på alla män som tar orimligt mycket plats i tunnelbanan (”Det är inte en personlig uppmaning till alla män!”), raggar gothiga vampyrwannabes som ser bäst ut i mörkret eller bråkar med sin barnmorska om vem som ska byta ut p-staven när det blir zombieapokalyps.

Ni har väl inte missat att ”Zelda” även finns som tidning numera? Jag håller tummarna för att ska dyka upp fler nummer med min tecknade favoritfeminist, inte minst för att det förhoppningsvis betyder att fler kommer att upptäcka henne. Och för att jag inte ska behöva vänta till nästa album med att få nästa dos av Zelda.

Lina Neidestam – Zelda vs. patriarkatet (Kartago, 2013)

Miljöpolitisk dystopi

andlösMattias Ronges ”Andlös” var inte som jag förväntade mig. Jag hade siktet inställd på miljöpolitisk dystopi, men jag fick något slags thrilleraktig kärlekshistoria med dystopiska inslag. Vilket i sig inte är något negativt, men jag som hade förväntat mig något helt annat blev faktiskt en smula besviken.

”Andlös” utspelar sig i en nära framtid där klimathot blivit verklighet och där mänskligheten drabbats av en mystisk pandemi som drabbar andningsreflexen. De som blir sjuka måste få andningshjälp och sova med respirator, annars klarar de sig inte ens över natten. Ingen vet vad den nya sjukdomen beror på, men Leni har sina misstankar. Under sin tid vid Miljödepartementet blev hon besatt av att lösa sjukdomens gåta, så besatt att hon blev av med jobbet. Men hon gav inte ens upp då, utan fortsatte leta efter det mönster hon var övertygad finns där.
När Lenis granne dör och efterlämnar en ung dotter kryper epidemin allt närmare henne personligen. Hon tar motvilligt hand om barnet eftersom det inte finns någon annan. Men hon ger inte upp jakten på sanningen, även när den får henne att lämna Stockholm och ge sig ut på en resa genom ett Sverige där murarna mellan människorna är högre än någonsin.

Bitvis är ”Andlös” en spännande roman. Det är en skrämmande sjukdom Ronge målar upp, en som drabbar utan förvarning och som varken syns eller kan förhindras. Stockholmsskildringen i början av boken är utmärkt. Så nära dagens verklighet, men ändå så långt ifrån. Så lite som krävs för att illusionen av civilisation ska rämna helt.

Däremot är jag inte helt med när Leni, hennes vän Martin och föräldralösa Selma ger sig ut på resa. Jag har lite svårt för relationen mellan Leni och Selma. Den ger mig känslan av att Selma enbart finns med i historien för att få Leni att Bli Mänsklig och Känna Kärlek. (Ett tema som jag alltid har svårt för. Det finns skäl till att jag undviker s.k feelgood, oavsett om det gäller böcker eller film.) Om jag ska vara ärlig så har jag ganska svårt för Leni i allmänhet. Hon är självcentrerad och ganska självgod och dessutom har hon en rätt vidrig människosyn där hon ständigt dömer folk efter deras utseenden.
Ett annat problem med resan genom landet har att göra med de människor som trion stöter på. Det blir en så uppenbar politisk känga när de blir jagade av aggressiva landskapsnationalister som vill stänga gränserna mellan olika kommuner för att hindra sjukdomen att sprida sig. Vi fattar. Exkluderande politik = dåligt. Vi behöver inte få budskapet skrivet på näsan.

”Andlös” är inte en dålig roman, men det uppvisar ett problem som är ganska vanligt när det gäller dystopier. Själva det dystopiska scenariot är strålande, men handlingen håller inte riktigt samma klass. Vilket får mig att tänka att det kanske vore bättre om vissa dystopier försökte skildra ett tillstånd istället för att pressa in något slags thrillerliknande handling i det hela. Styrkan i Ronges roman ligger i det lågmälda och jag önskar att hela boken hade fått präglas av den lågmäldheten.

Mattias Ronge – Andlös (Ordfront, 2013)

Nere i gyttjan

mississippiNär Henry McAllister köper en gård i Mississippi-deltat är det en dröm som går i uppfyllelse. Men hans hustru Laura avskyr gårdens avskilda läge, leran, primitiviteten och sin rasistiske svärfar som hon tvingas passa upp på hela dagarna. När så Henrys yngre bror Jamie återvänder från kriget ställs saker på sin spets. Inte bara för att Laura känner sig allt mer attraherad av sin svåger, utan även för att Jamie tillbringar väldigt mycket tid med en annan veteran, Ronsel. Ronsel är svart och de två unga männens spirande vänskap ses inte på med blida ögon av omgivningen.

Hillary Jordans ”Mississippi” är en imponerande debut. Intressanta karaktärer, spännande miljöer och bra språk (i bra översättning). Jordan beskriver de rasistiska strukturerna i amerikanska södern på 1940-talet ur flera olika synvinklar. Allt från den närmast likgiltiga vardagsrasismen som Laura utsätter hushållerskan Florence för till gamle McAllisters mycket uttalade och utstuderade rasistiska beteende.

Jag har alltid varit förtjust i böcker där du redan från första kapitlet får veta om att det kommer att ske en tragedi. Det är vägen dit som är det intressanta. Särskilt när en författare är så skicklig som Jordan på att lägga upp sin historia, så att läsarna får följa med på varje steg mot den oundvikliga undergången.

Jag tänkte mycket på Doris Lessings ”Gräset sjunger” när jag läste ”Mississippi”. I båda romanerna blir stadsflickor ofrivilligt farmarhustrur och kastas in i en mycket obekväm miljö där de genast vantrivs. En miljö där rasismen frodas och det olyckliga slutet är ofrånkomligt. Lessings bok är dock mycket mer oresonlig än Jordans. I jämförelse med den gård som makarna Turner bor på framstår Mudbound som ett under av bekvämlighet och civilisation.

Apropå Mudbound förresten, så finner jag det helt obegripligt varför inte det svenska förlaget behöll den titeln. ”Mudbound” är inte bara ett perfekt namn på gården, utan även en mycket bättre titel än det intetsägande ”Mississippi”. Sen när behåller man inte egennamn i en översatt titel?

Hillary Jordan – Mississippi (Månpocket, 2013)

I dödens fotspår

bordevaradödDöden följer i Isas fotspår. När hon flyttar till Lundbygården på Hisingen, det boende för hemlösa där Sebastian jobbar, så följer döden med. Det är de utsatta som blir hennes offer. De hemlösa, psykiskt sjuka, utstötta, alkoholiserade och drogberoende. Småtjuvarna och langarna, de som inte har något riktigt fotfäste i livet.
Men i Sebastian finner Isa både en svår motståndare och en allierad. Någon som vill hjälpa både henne och hennes offer. Någon som inte backar för sanningen, hur märklig den än verkar vara.

I ”Borde vara död” skriver Pål Eggert skitig urban fantasy med socialrealistiska inslag. Det handlar om de som både lever i staden och utanför den på en och samma gång. De som inte är välkomna. De som hamnat utanför.
Precis som i Eggerts förra roman ”De döda fruktar födelsen” finns det inga hjältar i den här historien. Alla är de förlorare, mer eller mindre, i en värld som inte välkomnar dem. Till och med de Hellraiser-liknande änglar som Sebastian stöter på är förlorare på sitt sätt, i en värld övergiven av sin gud.

För den som läst Eggerts förra roman är Sebastian ingen ny bekantskap. Jag gillade honom redan då, men jag tycker att han fått några extra dimensioner i den här romanen. Hittat sin plats, sitt syfte. Och hand förbund med helgonet San Simón tycks ha blivit ännu starkare sedan sist.

”Borde vara död” visar tydligt att Eggert är en av Sveriges allra vassaste fantastikförfattare. Det är mörkt, rått och angeläget. Inget för den som vill ha sin fantastik mjuk och fluffig och fylld av glittrande vampyrer, med andra ord. Men för oss andra är det något av det bästa du kan läsa just nu.

Pål Eggert – Borde vara död (Styxx fantasy, 2013)

Seriesöndag: All I want for Christmas is planekonomi

Jag sparkar igång seriesöndagen med ett av höstens allra roligaste seriealbum: ”All I Want for Christmas is planekonomi” av Sara Granér. I detta album visar Granér att hon är en av de allra vassaste skaparna av politiska serier som finns i Sverige idag.

Sara Granér har alltid varit rolig. Hennes förra album, ”Med vänlig hälsning”, innehöll en hel del underhållande enrutringar. Men med sitt nya album har Granér helt enkelt levlat i serieskapande; hon har blivit bättre, roligare, smartare och djupare.

Allra bäst tycker jag att albumet är i de lite längre serierna. Som Naturen, Timvikarierna eller Stoppa Heterohetsen (extra plus för de sjukt obehagliga barnbröllopsbokmärkena som jag – tyvärr – känner igen från min egen barndoms bokmärksalbum). Det känns som att hon hinner gå in lite mer på djupet i de serierna, får plats med lite mer allvar. Utom i Naturen kanske, som mest är sjukt rolig. Hon vänder på många s.k självklarheter och lyfter fram det absurda i ett samhälle som präglas av konsumtionshets och egocentrism maskerad som frihet.

En liten varning: Sara Granérs serier är mycket, mycket vänsterpolitiska och detta album är inget undantag. Gillar du Alliansen väldigt mycket ska du nog hålla sig borta från det här, om du inte besitter en enorm portion självdistans.

Sara Granér – All I want for Christmas is planekonomi (Galago, 2012)