politik

Livsglädje

Liv Strömquists nya seriebok ”Ja till Liv!” har undertiteln ”Liv Strömquists ABC”. Det är ett samlingsutgåva det här, som sträcker sig från A som i Arbetslinjen till Ö som i Öde Ö, via manshoror, Simpsons och Barbapapa. En samling som kanske hade känts ofokuserat splittrad om det inte vore för att Strömquists egen röst finns där hela tiden, ständigt ifrågasättande och problematiserande. Ständigt med en politisk analys som vänder det till synes självklara till sin motsats.

Eftersom ”Ja till Liv!” är ett samlingsutgåva så finns det flera serier jag har läst förut. Inte för att det gör något, jag tycker exempelvis att det är väldigt bra att briljanta ”Månadens manshora” (som ursprungligen var en kalender) får leva vidare i serieform. ”Barn är kristdemokrater” har jag också läst förut, men kan inte låta bli att tycka att detta ändå är ett av de roligaste inläggen i boken.
Seriestrippen W som i Winehouse målar upp Duffy och Amy Winehouse som brittiska musikscenens motsvarigheter till Spara och Slösa. Den ena är blond, duktig och ens mula präktig och den andra är svarthårig, slarvig och vild. En seriestripp som känns lite extra sorglig – och angelägen – efter Winehouses bortgång i somras.
I princip alla kapitlen i boken, uppdelade i bokstavsordning enligt ABC-boksmodell, består av politisk satir av olika slag. Strömquist blandar absurda skämtteckningar med politiska analyser (kompletta med hänvisningar för den som vill läsa mer) där fokus ligger på genus och klass. Det är smart och giftigt.

”Ja till liv!” är kanske inte lika sylvass som ”Prins Charles känsla” som kom ut förra hösten. Den är lite för spretig för det och i avsaknad av en ordentlig röd tråd som knyter ihop allting. Men det är fortfarande ett både underhållande och tänkvärt album det här, som lär passa både de som aldrig läst någonting av Liv Strömquist förut lika bra som de som är redan frälsta.

Liv Strömqvis – Ja till Liv! (Galago, 2011)

I den värsta av världar


Att recensera Dmitrij Gluchovskijs ”Metro 2033” är något av en utmaning för mig. Inte så att det är svårt direkt, jag gillar ju att båda läsa och skriva om postapokalyps, men jag har insett att jag inte kan skriva om boken ”Metro 2033” utan att samtidigt skriva om spelet ”Metro 2033”.
Jag spelade nämligen spelet först, långt innan jag ens öppnade boken. Att läsa en bok och hela tiden se spelmiljöer framför sig är en märklig upplevelse, märkligare än alla de gånger jag har sett filmen först och läst boken efteråt. Men också intressant, för bok och film skiljer sig väldigt mycket åt på sätt som jag inte riktigt hade förväntat mig.

”Metro 2033” utspelar sig, som titeln antyder, i Moskvas tunnelbanesystem. Ovan jord ligger staden i ruiner efter ett kärnvapenkrig som ödelade civilisationen. Artiom är en ung man som bor på stationen VDNCh, precis vid den gamla botaniska trädgården. Stationen har börjat plågas av några mystiska varelser, de svarta, som har en förmåga att få de starkaste soldater att bli bokstavligt talat galna av skräck. För att rädda sin hemstation – och i förlängningen hela metron – ger sig Artiom iväg på en mycket farlig och mödosam resa genom tunnelbanesystemet för att söka hjälp.

Moskvas tunnelbana är världens näst största (bara Tokyos tunnelbana har fler resenärer) och är till stor delar byggd för att fungera som skyddsrum. Att förlägga ett postapokalyptiskt scenario i denna miljö är ett genidrag. Kontrasterna mellan de överdådiga marmorklädda och kristallkroneförsedda stationerna (som visserligen r nergånga, men ändå vackra) och de smutsiga människospillror som lever här är enorma och gör att miljön blir oerhört suggestiv. Gluchovskij har utgått från verkliga fakta och myter kring Moskva-metron och byggt upp en skruvad och obehaglig men också mycket trovärdig värld.

Spelet ”Metro 2033” är ett skjutarspel med stora skräckinslag, där du spelar som Artiom. Miljöerna är, precis som i boken, oerhört suggestiva och jag blev mycket förtjust i skräckinslagen. Speciellt de som går ut på att du måste gömma dig eller smyga runt diverse monster, istället för att bara springa runt och skjuta. De knöliga kontrollerna och det usla sparsystemet drog tyvärr ner min spelupplevelse, tillsammans med det ständiga problemet att veta vad du ska göra härnäst. Spelets Artiom må vara duktig på att skjuta folk, men han är tydligen inte kapabel att bära med sig en karta.

De så dominerande skräckinslagen i spelet fick mig att tro att boken skulle vara något av en skräckroman. Vilket det alltså inte är. Visst finns här skräckinslag, särskilt i samband med de mystiska svarta, men de är ganska få. Snarare påminner Artioms resa i underjorden mig en hel del om Voltaires ”Candide”. Det handlar om ganska naiva unga män som tvingas ge sig ut på en resa, där de efter att ha upplevt en mängd fasor och undkommit en säker död, blir alltmer desillusionerade. Nog för att metron är ganska långt ifrån den bästa av världar och det enda Artiom skulle kunna odla i sin presumtiva trädgård är svamp, men många av de människor som han stöter på under sina resor är bisarra och våldsamma nog att passa in i Voltaires satirroman. Här finns legosoldater och grisfarmare, kommunister och fascister, mutanter och kannibaler, sektmedlemmar och banditer, revolutionärer och akademiker som till varje pris försöker skydda den gamla världens kultur. Och så Artiom då, som vandrar genom denna värld med allt större tvivel om att den går att rädda eller ens borde räddas. För vilket liv är de egentligen de lever, långt under jorden i sina smutsiga tunnlar? Är det ens värt att fortsätta kämpa?

Det jag gillade allra bäst med boken ”Metro 2033” var just de delar som handlar om de olika politiska fraktioner och allmänna knasbollar som Artiom träffar på. Gluchovskij har koll på sin historia, det märks, och han är oerhört skicklig på att framställa samtliga politiska åsikter som samtidigt trovärdiga och fullkomligt galna. Dessutom ganska roliga emellanåt, som när Artiom tror att det är de mystiska svarta från hans egen station som fascisterna inte vill släppa in i sina tunnlar. Eller när han får höra om en satanistsekt som tror att de kan gräva sig ner till helvetet om de bara lyckas få hålet djupt nog.

Dmitrij Gluchovskij lyckas med ”Metro 2033” göra det som postapokalyptiska romaner ofta är så bra på; att använda jordens undergång för att fundera över vad det betyder att vara människa. I hans bok finns det inga tydliga hjältar. I metrons djup gör människor det som krävs för att överleva för dagen, även om det betyder att de kanske förlorar sina långsiktig chanser att bygga upp en ny värld.

I slutet av den här månaden kommer fortsättningen ”Metro 2034” ut på svenska på Coltso förlag. Jag kan knappt vänta tills jag får ge mig tillbaka ner bland de mörka tunnlarna och dess desperata invånare.

Dmitrij Gluchovskij – Metro 2033 (Pocketförlaget, 2011)

Nyfiken på spelet? Läs mer här.