patrick rothfuss

Tegelstenstaggad

Jag har blivit taggad av Sagan om Sagorna att skriva om mina tegelstenar.

Jag ska alltså visa upp
1. de fem tjockaste böcker som står i hyllan hemma som jag har läst
2. de två tjockaste böcker som står i hyllan hemma som jag inte har läst

Det är inte direkt någon hemlighet att jag är tegelstenskramare. Jag gillar tjocka böcker helt enkelt, och tycker att runt 500 sidor är en ganska ideal tjocklek för en bok. Det var alltså inte direkt svårt att hitta kandidater till det här inlägget för mig. Snarare tvärtom.
Precis som Anna tycker jag att det blir lite trist att ta flera böcker ur samma serie, så i de fallen (ex. ”A Song of Ice and Fire”) har jag valt att enbart ta med den tjockaste boken.

1. Stephen King – The Stand – 1439 sidor

IMG_20130510_172121

Den här boken räknar jag till de lästa trots att jag inte läst just det här exemplaret. En gång i forntiden läste jag den på svenska och älskade. Det här engelska exemplaret köpte jag för 49 kr i höstas för att jag tänkte att det var hög tid för en omläsning på originalspråk. Det har fortfarande inte hänt.

2. George R. R. Martin – A Storm of Swords – 1177 sidor

IMG_20130510_172155

Min favoritdel av böckerna i George R R Martins fantasyepos är också den tjockaste. Det är alltså inte särskilt märkligt att producenterna av tv-serien valt att dela upp denna bok i två säsonger. Särskilt med tanke på hur otroligt mycket som händer i den senare halvan av boken. Ygrittes favorituttryck ”You know nothing, Jon Snow” är applicerbart på alla som läser den här boken för första gången (eller ser serien utan att ha läst böckerna).

3. Patrick Rothfuss – The Wise Man’s Fear – 1107 sidor

IMG_20130510_172228

Jag har mycket höga förväntningar på den tredje och sista delen i Pat Rothfuss fantasytrilogi ”The Kingkiller Chronicle”. Jag misstänker att den sista delen kommer att vara mindblowing och besvara alldeles för få av de frågor som de två första böckerna gett upphov till. Det här är andra boken i trilogin. Läs böckerna om du gillar fantasy.

4. Susanna Clarke – Jonathan Strange & Mr Norrell – 1006 sidor

Den här boken får inget fotografi eftersom den fortfarande befinner sig hemma hos Helena och försöker locka henne att kasta fantasyfördomarna åt sidan och läsa den. Kanske sommaren 2013 blir fantasysommaren för Helena? *nudge, nudge, wink,wink*

5. Douglas Adams – Liftarens guide till galaxen – 880 sidor

IMG_20130510_172312

Eftersom antalet böcker i mina hyllor med ett sidantal strax under 1000 sidor är så många så bestämde jag mig för att i det här fallet satsa på tjocklek snarare än sidantal. Jag har alltså många böcker med fler sidor än Douglas Adams ”Liftarens guide till galaxen” men knappast någon bok som är mer sönderläst än den här klumpiga tegelstenen som innehåller alla fem böckerna i en volym. Den får en välförtjänt hedersplats enbart på grund av all smärta den orsakat mina stackars handleder.

6. Gregory David Roberts – Shantaram – 942 sidor

IMG_20130510_172338

Apropå smärtor i handlederna, så är det ett skäl till att ”Shantaram” fortfarande är oläst. Tegelstenar gör sig bäst i pocketformat, av detta skäl. Plus att den inte riktigt är min genre. Men i hyllorna står den och väntar på att eventuellt någon gång bli läst. Jag lovar ingenting.

7. Neal Stephenson – Cryptonomicon – 1152 sidor

IMG_20130510_172418

En oläst tegelsten som jag däremot verkligen ser fram emot att läsa är Neal Stephensons ”Cryptonomicon”. Jag har till och med en plan. Men mer om det senare.

Jag avslutar med att tagga vidare:
Feuerzeug
Skuggornas bibliotek
Fiktiviteter
Lingonhjärta
Bokbabbel

Visa era tegelstenar!

Annonser

Legenden fortsätter

(Eftersom detta är bok två i en bokserie utfärdas härmed spoilervarning för alla som inte har läst ”The Name of the Wind”)

I ”The Wise Man’s Fear” återvänder vi till det anonyma lilla värdshus där Kvothe håller på att för andra dagen i rad berätta sin historia för The Chronicler. Om den första dagens berättande handlade väldigt mycket om Universitetet så tar oss denna andra dag med på äventyr även utanför skolans område. Vi får exempelvis veta hur Kvothe lärde sig slåss, hur han lärde sig att använda vindens namn och vad som egentligen hände när han tillbringade natten hos Felurian. Dessutom börjar vi få några ledtrådar till varför Kvothe numera tillbringar sin tid som en ganska ordinär värdshusvärd …

Nog för att jag gillar Patrick Rothfuss magiska Unviversitet med sina många hemligheter, men jag är glad att vi i ”The Wise Man’s Fear” äntligen får bege oss därifrån. För det kändes i första boken lite som slöseri på en så intressant värld att tillbringa i princip hel boken i två ynka städer (som dessutom ligger i samma del av världen). I denna andra bok får vi se en hel del mer av världen – eller snarare världarna – genom Kvothes ögon.

Jag är särskilt förtjust i den del av boken som Kvothe tillbringar med att lära sig slåss i Ademre. Adem är ett matriarkaliskt krigarfolk med mycket hårda villkor när det gäller att lära sig stridskonsten. De utgör dessutom en utmärkt motvikt mot alla våpiga fruntimmer som den första boken befolkas av.
Det enda jag inte gillar med denna del av boken är att Rothfuss återigen ramlar i fällan och skriver in en mycket endimensionell antagonist i berättelsen. Som avskyr Kvothe från första början utan direkt orsak och som tar till alla tänkbara fula knep för att göra sig av med honom. Precis som med Ambrose i första boken (och andra) så känns det lite synd att Rothfuss skriver in så endimensionella och futtiga motståndare. Särskilt när han har ett gäng riktigt ondskefulla och intressanta fiender som (förhoppningsvis) väntar i kulisserna.

Kärleksobjektet Denna är fortfarande en ganska irriterande karaktär. Jag förstår att hennes flyktighet och mystik ska vara en del av hennes lockelse, men själv börjar jag bli ordentligt trött på henne. Än mer trött börjar jag bli på att Kvothe aldrig får tummen ur och faktiskt lägger in en stöt på allvar.

En av de absolut bästa aspekterna med Rothfuss böcker om Kvothe är magisystemet. Förklaringarna om hur magin fungerar känns både tydliga och trovärdiga. Dessutom finns det här ordentliga begränsningar angivna från första början och riskerna är ordentligt stora för den magiutövare som försöker ta genvägar.

Allt som allt tycker jag att ”The Wise Man’s Fear” är snäppet bättre än ”The Name of the Wind”. Nu ser jag verkligen fram emot att läsa den avslutande delen av trilogin, ”The Doors of Stone”, som ännu inte fått något utgivningsdatum.

Patrick Rothfuss – The Wise Man’s Fear (Daw, 2011)

Den legendariske Kvothe

I Patrick Rothfuss ”The Name of the Wind” får vi lära känna den legendariske Kvothe. En man som det går tusen rykten om, varav förvånansvärt många är sanna. En magiker, tjuv, skådespelare, bard och dödlig krigare. En man som numera tillbringar sitt liv som en anonym värdshusvärd . Men som, efter många invändningar, går med på att berätta sin historia.

”The Name of the Wind” är alltså en historia i en historia, ett grepp som fungerar förvånansvärt väl. Att Kvothe själv får berätta sin historia är en stor fördel. Det blir samtidigt mer personligt och med lite mer distans, då Kvothe då och då stannar upp och reflekterar över saker han gjort (eller saker han inte gjort). Jag gillar också att han då och då refererar till saker som kommer att hända, ibland många år in i framtiden. Det ger berättelsen ett framåtdriv.

”The Name of the Wind” är första delen i trilogin The Kingkiller Chronicle och handlar om Kvothes uppväxt och ungdomstid vid Universitetet. Ett universitet som inte bara lär ut språk och historia utan också det som vanligt folk kallar magi.
Jag hör ju vanligtvis till skaran som gillar akaporr i alla lägen, men jag måste erkänna att jag faktiskt blev lite besviken över att det tillbringades så otroligt mycket tid vid Hogwarts Universitetet. För det första så känns det väldigt mycket som en skyddad verkstad, vilket gör att Kvothes vedermödor här känns lite oviktiga. Visst utsätts han för livsfara några gånger, men de flesta av hans problem utgörs av bråk med lärare och andra studenter, i synnerhet med den rike studenten Ambrose. Ambrose känns tyvärr så onyanserad att det blir fånigt. Han är snuskigt rik, arrogant och illvillig och omges ständigt av ett hov av lismare. Som om Draco Malfoy aldrig hade utvecklats vidare från de första Harry Potter-böckerna, ungefär. Karaktären Ambroses endimensionella uppenbarelse drar ner helhetsintrycket av boken för mig.

Något som Rothfuss däremot lyckas med är att gestalta Kvothe. Det är svårt att ha en protagonist som inte bara är oerhört smart, snabbtänkt, vältalig och musikaliskt begåvad utan att denna karaktär känns som en manlig Mary Sue. Men Kvothe har även sina brister. Hans intelligens gör att han lätt blir impulsiv och arrogant för att han räknar med att alltid kunna snacka sig ur varje knipa. Följaktligen tar den alltid så smarta Kvothe ganska många dumma beslut, vilket känns helt trovärdigt.
Han påminner mig för övrigt en hel del om Locke Lamora, Scott Lynchs gentlemannatjuv som jag är mycket förtjust i.

Tyvärr är Rothfuss inte lika bra på att skriva kvinnoroller. Det känns lite trist att de få kvinnliga karaktärer som förekommer i boken är:
1. Kvothes mamma
2. hans kärleksobjekt
3. en tjej han räddar livet på
4. en galning
5. (och den jag tycker är mest intressant) en ganska shady pengautlånare
Inte för att det här är något ovanligt när det gäller fantasy, men ändå. Det gör mig trött. Och lite besviken.

”The Name of the Wind” är välskriven, spännande och ofta riktigt rolig. Men jag saknar svärtan som jag blivit bortskämd med efter att ha läst Joe Abercrombie och George R. R. Martin. I jämförelse med dem känns Rothfuss lite för lättviktig (trots en ganska dyster första fjärdedel av boken).
Dock hoppas jag att nästa bok i serien, ”A Wise Man’s Fear” ska bjussa på lite mer mörker, lite fler nyanserade konflikter och svåra val för Kvothe. Samt lite fler intressanta kvinnoroller, om jag nu ändå håller på och önskar.

Patrick Rothfuss – The Name of the Wind (Daw books, 2008)

Det snurrar i min skalle

Det är mycket fantasy just nu. Inte bara för att varje måndag är Game of Thrones-dag (och det börjar bli väldigt underhållande att läsa folks vilda spekulationer på Facebook om hur säsongen ska sluta). När det gäller spel har jag gått vidare från ett fantasy-RPG till ett annat, från ”The Witcher 2” till ”Kingdoms of Amalur: Reckoning”. Dessutom har jag börjat läsa Patrick Rothfuss ”The Name of the Wind”, en av de böcker jag släpade med till Tokyo men aldrig hann läsa.

Problemet med att vistas i så många olika fantasyvärldar samtidigt är att gränserna börjar flyta ut och världarna börjar blandas samman i mitt huvud. Som när Kvothe pratar om folk som är rädda för the Fae i ”The Name of the Wind” och jag kommer på mig själv att fundera över om det är Tuatha han syftar på. Eller när Kvothes familj stannar vid en waystone, och jag direkt tänker på alla lorestones i ”KoA” och att det är klart man stannar till vid dem. Eller när de pratar om att drakar inte finns i ”The Name of the Wind” och jag tänker att det ju finns tre stycken på andra sidan havet, tillsammans med Daenerys.
Nu är det ju bara ett avsnitt kvar av GoT innan säsongsavslutningen, så jag hoppas att en del av min förvirring kommer att avta då. Annars får jag väl försöka leta fram något väldigt realistiskt att läsa tills vidare, något som inte innehåller en enda demon eller magiker.

Bokpackningen

Det är ett ständigt dilemma, det här med hur många böcker man bör packa inför en semester. Jag har en del abibliofobiska tendenser, men jämfört med resten av bokbloggarmaffian så är de ytterst milda. Det händer exempelvis – gasp! – att jag lämnar hemmet utan att ha en bok med mig i väskan. Jag tycker inte heller om att släpa med mig saker i onödan, så för tillfället lägger jag alldeles för mycket tankemöda på att räkna ut vilka böcker jag ska ta med mig till Tokyo.

Fakta:
1. Jag kommer att vara borta i två veckor.
2. Flygresorna är långa.
3. Jag kommer inte ligga vid någon pool/på någon strand och läsa hela dagarna, utan lästiden kommer begränsas till kortare stunder.
4. Jag kommer ha dator med mig och internetz på hotellrummet.
5. Min man kommer ha med böcker jag redan har läst (Hunger Games-trilogin – yay!), så jag kan inte låna dem om mina tar slut.
6. Det finns bokhandlar med engelska böcker i Tokyo.

Frågan är nu om det räcker med tre böcker av ganska ordentlig tjocklek eller om jag ska ta med fyra? Mina toppkandidater består av:
China Miévilles ”Kraken” (481 sidor) – för att jag gillar tentakler
Patrick Rothfuss ”The Name of the Wind” (722 sidor) – för att jag gillar fantasy
Margaret Atwoods ”The Year of the Flood” (575 sidor) – för att jag gillar Atwood och postapokalyps
Bubblare: Walter M. Miller Jr – A Canticle for Leibowitz (338 sidor) – för att jag, som sagt, gillar postapokalyps

Vad tror ni, kära läsare? Räcker det med de tre förstnämnda böckerna eller ska jag ta med den fjärde för säkerhets skull? Jag tror på tre, men kan inte riktigt bestämma mig.