pål eggert

I dödens fotspår

bordevaradödDöden följer i Isas fotspår. När hon flyttar till Lundbygården på Hisingen, det boende för hemlösa där Sebastian jobbar, så följer döden med. Det är de utsatta som blir hennes offer. De hemlösa, psykiskt sjuka, utstötta, alkoholiserade och drogberoende. Småtjuvarna och langarna, de som inte har något riktigt fotfäste i livet.
Men i Sebastian finner Isa både en svår motståndare och en allierad. Någon som vill hjälpa både henne och hennes offer. Någon som inte backar för sanningen, hur märklig den än verkar vara.

I ”Borde vara död” skriver Pål Eggert skitig urban fantasy med socialrealistiska inslag. Det handlar om de som både lever i staden och utanför den på en och samma gång. De som inte är välkomna. De som hamnat utanför.
Precis som i Eggerts förra roman ”De döda fruktar födelsen” finns det inga hjältar i den här historien. Alla är de förlorare, mer eller mindre, i en värld som inte välkomnar dem. Till och med de Hellraiser-liknande änglar som Sebastian stöter på är förlorare på sitt sätt, i en värld övergiven av sin gud.

För den som läst Eggerts förra roman är Sebastian ingen ny bekantskap. Jag gillade honom redan då, men jag tycker att han fått några extra dimensioner i den här romanen. Hittat sin plats, sitt syfte. Och hand förbund med helgonet San Simón tycks ha blivit ännu starkare sedan sist.

”Borde vara död” visar tydligt att Eggert är en av Sveriges allra vassaste fantastikförfattare. Det är mörkt, rått och angeläget. Inget för den som vill ha sin fantastik mjuk och fluffig och fylld av glittrande vampyrer, med andra ord. Men för oss andra är det något av det bästa du kan läsa just nu.

Pål Eggert – Borde vara död (Styxx fantasy, 2013)

Om skräck och vi som läser den

Ann Heberlein har skrivit en raljerande och ganska nedlåtande text om skräcklitteratur i DN idag igår (tack för info, helena!). Hon visar tydligt att hon har ungefär lika stor insikt i skräcklitteratur som de flesta DN-skribenter har i fantastiklitteratur. Det vill säga i princip noll och intet.
Jag är glad att jag har sagt upp min DN-prenumeration när texter som denna, som idiotförklarar i princip alla skräckläsare, får publiceras.

Pål Eggerts blogginlägg om texten (och mot texten) är oerhört bra. Gå dit och läs och diskutera, skräckfantaster, och visa att vi är många som inte alls ser på skräcklitteraturen som ”tröst i en föränderlig värld, rädslan som en relation till något äkta, något som känns på riktigt” som Heberlein så trevligt uttrycker det.

Heaven and hell


Pål Eggerts roman ”De döda fruktar födelsen” liknar inget annat jag har läst. Att kalla det en fantasyroman vore att förenkla, för här finns både socialrealistiska inslag, teologiska funderingar, politiska käftsmällar, smutsig skräck, storslagna fantasyinslag samt en finstämd kärlekshistoria. Det låter kanske som en osannolik kombination, men tillsammans bildar de en mycket läsvärd enhet.

I ”De döda fruktar födelsen” får vi möta Susanne som nyss har dött. Hon borde gå vidare och låta sig återfödas, men hon har svårt att släppa taget om sitt gamla liv och sin yngre syster Petra. När Petra blir kontaktad av Susanne är det inte bara början på en kamp för att rädda systerns själ utan också fortsättningen på en urgammal kamp mellan himlens härskaror och de demoniska horderna.

Jag är mycket förtjust i hur Eggert beskriver himlen och helvetet i sin bok. Här finns varken någon absolut godhet eller absolut ondska, snarare ett slags terrorbalans mellan två fanatiska läger. Att de himmelska änglarna låter som värsta sortens new age-livscoacher är ett smärre genidrag, det är både roligt och obehagligt på samma gång.
Jag måste erkänna att jag ibland tappade bort mig lite bland begreppen ibland, när intrigen började handla om de olika skärningspunkterna mellan dimensionerna. Kanske för att jag läste boken under min allra värsta lässvacka i vintras och därför inte var i toppform direkt. Men vissa passager är ganska begreppstunga för den som inte är bevandrad inom exempelvis kabbala.

Kärlekshistorien jag nämnde i början av inlägget är ett av mina favoritinslag i boken. Både Petra och Sebastian är ganska komplicerade karaktärer och ytligt sett varandras motsatser. Men deras relation känns både trovärdig och vacker, som en ljuspunkt i ett ganska kontant mörker.
Jag gillar karaktären Petra överlag, politiskt engagerad och ilsken som hon är. Kanske för att hon så bra lyckas förena styrka och svaghet, för att hon känns så oerhört mänsklig i jämförelse med de abstrakta väsen som annars fyller romanen.

”De döda fruktar födelsen” är en roman som lyckas förena fantasy, skräck och realism utan att ens komma upp i ett tegelstensformat. Det är en originell och eklektisk läsning som är både tänkvärd och intressant.

Vill du läsa mer om ”De döda fruktar födelsen” eller om Pål Eggerts andra böcker så tycker jag att du ska besöka hans blogg.

Pål Eggert – De döda fruktar födelsen (Järnringen, 2010)