paddy meehan

Paddy och dieterna

Jag läser Denise Minas andra bok om Paddy Meehan, ”The Dead Hour” och lider med wee Paddy. Hon har nämligen inte gett upp tanken på att gå ner i vikt och provar på diet efter diet, den ena äckligare än den andra. I förra boken försökte hon klara sig på hårdkokta ägg och grapefrukt, en klassisk åttiotalsdiet som var dömd att misslyckas så snart hon konfronterades med lagad mat. I den här boken går hon runt med kalla kokta bakpotatisar i handväskan och äter kalla bönor direkt ur burken, något som ger henne fruktansvärda gaser. Paddy jobbar nattskiftet och knarkar socker och koffein för att hålla sig vaken, vilket ger henne ständigt dåligt samvete. Inte blir saken bättre av att hon äter middag mitt i natten vid ”the death-burger van”:
”The only thing he didn’t deep fry was the mugs of tea and coffee. Everything else, from fish fingers to frozen pizzas, went into the bubbling mess, creating an aromatic aura that radiated fifty yards downhill to the main road.”

Paddy Meehan har det inte lätt. Om böckerna om henne utspelats idag hade hon förmodligen försökt sig på LCHF – och misslyckats även där. Själv hoppas jag att Paddy ska slippa alla bantningskurer i nästa bok, att hon ska inse att hennes smarthet och vassa tunga är långt mycket viktigare än hennes klädstorlek. Hon är värd det.

Hennes kurviga kropp

Jag har börjat läsa Emily Griffiths ”Flickan under jorden”, den andra boken i deckarutmaningen. Efter några få kapitel trivs jag riktigt bra tillsammans med arkeologen Ruth Galloway, om det inte vore för en enda sak: hon är fullkomligt besatt av sin egen vikt. På de knappt 30 sidor jag har läst har hon redan hunnit
1. konstatera att hon är för tjock för jeans
2. påpeka att hon endast bär svarta kläder för att hon är för tjock för färger
3. känt sig ful (och tjock, såklart) när hon bytt om till praktiska kläder
4. inbillat sig att hon skulle trigga något larm i bilen för att hon väger 80 kg.

Missförstå mig rätt nu, jag gillar Ruth. Och jag är väldigt mycket för att kvinnor i alla storlekar ska få utrymme överallt. Vilket faktiskt är skälet till att jag blir så provocerad av det här ständiga rantandet om vikten bland kvinnliga karaktärer. Det känns som ett så billigt sätt att få in en tydlig svaghet eller igenkänningsfaktor: ”Jag gör mitt geni överviktigt, så kommer hon kännas som en riktig kvinna!” Det vore befriande att en enda gång få läsa om en kvinnlig deckarkaraktär som inte bryr sig det minsta om vad hon äter eller har på sig eller om hennes läppstift är smetigt i de här sammanhanget. En kvinna som inte bantar och köper kläder i syfte att dölja magen (Ja, jag tittar på dig, Paddy Meehan!).
Glädjen över att få läsa om en cool, självständig, smart kvinnlig karaktär förtas när hennes vikt hela tiden tas upp och när det ständigt påpekas hur ovårdad hon är (Ja, Barbara Havers, det är dig jag syftar på!) Jag förstår mycket väl att det också är för att visa att karaktären är ”a brain, not a body” – men i så fall vore det ju bra mycket mer intressant om det skrevs karaktärer med alla typer av kroppar och kroppsuppfattningar. Kanske till och med – gasp! – en överviktig kvinna som inte hatar sin kropp. Utan som kan få ha kurvor och självförtroende på en och samma gång.

Vidare stör jag mig också en aning på hela attityden att kvinnor ”måste” bära svarta kläder för att de är överviktiga. Det är också en så billig poäng att plocka, en sådan total kliché. Jag är själv en stark förespråkare för att klä sig i fyra nyanser av svart, så jag absolut inget emot att karaktärerna i böckerna jag läser gör det (tvärtom sympatiserar jag oftast mer med en karaktär som är svartklädd än en som är klädd i pasteller). Men jag föredrar helt klart de karaktärer som klär sig i svart av populärkulturella, estetiska eller moraliska skäl framför de som läst i damtidningarna att svart gör en smalare.

Fobiska duellen: The Field of Blood

Det var Denise Mina som drog igång det hela. Mina i sig är visserligen helt oskyldig, men det var en kommentar från mig hos Helena om kommande Mina-böcker som drog igång hela den fobiska duellen (som alltså går ut på att jag ska läsa deckare och Helena ska läsa fantasy). Det var med andra or inte det minsta svårt att välja var någonstans jag skulle börja när jag väl satte tänderna i utmaningen.

”The Field of Blood” utspelar sig i Glasgow, tidigt 1980-tal. Det är kallt, mörkt och dystert och då syftar jag inte bara på vädret. När en liten pojke försvinner från sitt hem och senare hittas mördad skakas stadens befolkning. Inte minst då bevisen pekar på att två andra pojkar i tioårsåldern har utfört dåden.
För Paddy Meehan, vår aspirerande journalist till protagonist, kryper mordet obehagligt nära. En av pojkarna är släkt med hennes fästman och till hör samma katolska minoritet. Men att utnyttja denna koppling skulle för Paddy betyda att hon riskerar att frysas ut av hela sin familj och sina vänner.

Denise Minas Glasgow är så långt ifrån idylliska myspysdeckare man kan komma. Det är en hård värld, ärrad av politiska konflikter, arbetslöshet och extrem fattigdom. Paddy Meehan är en teoretiskt sett ganska otippad protagonist, vilket är skälet till att hon är så perfekt i rollen. Hon är en ung katolsk familjeflicka med vacklande tro, som ständigt kämpar med vikten och med sitt dåliga självförtroende. Hon tvivlar inte på att hon är minst lika smart som någon av de riktiga journalisterna på tidningen, men det gäller ju att få alla andra att inse den saken.

Parallellt med wee Paddy Meehans historia så får vi följa en annan Paddy Meehan, hennes släkting som fänglades för mord i slutet av 1960-talet och som anklagades för att ha sålt information till östtyska kommunister. Dessa kapitel, med den äldre Paddy Meehan, är delvis verklighetsbaserade förklarar Denisa Mina i slutordet. Dessa inslag skulle kunna kännas överflödiga om de hade varit i händerna på en annan författare, men istället ger de romanen en extra politisk skärpa och den yngre Paddy Meehan en intressant roll att förhålla sig till. Mina är oerhört skicklig på att skildra misären i Glasgows allra mest utsatta områden utan att någonsin slå över i misärporr eller romantisera utsattheten.

Den enda invändning jag egentligen har mot ”The Field of Blood” är själva mordhistorien. Visst är den obehaglig, barn som mördar andra barn är alltid ett blodisande tema i sig. Men är den inte lite väl förutsägbar? Jag tyckte det var fånigt lätt att lista ut hur allt låg till och irriterade mig sedan en del på att den vanligtvis så skärpta Paddy inte gjorde samma sak. Men det är mitt ständiga problem med deckare och kriminalromaner, att jag tycker att själva brottsutredningen är ganska långtråkig. Den är mest ett nödvändigt ont som jag genomlider för att få läsa om intressanta karaktärer och spännande miljöer.

Denise Mina har med andra ord inte riktigt frälst mig. Jag gillade ”The Field of Blood” mycket, trots deckarinslagen, men är fortfarande inte övertygad om att genren i sig är något för mig. Denise Mina tänker jag däremot definitivt läsa mer av, hon befinner sig numera (tillsammans med bl.a Gillian Flynn och Andrew Taylor) i den hett eftertraktade kategorin ”Författare jag gillar trots att de skriver deckare/kriminalromaner”.
Edit: Stringhyllan påminde mig om att Tana French självklart har en plats i denna kategori!

Denise Mina – The Field of Blood (Bantam books, 2005)